Peter Den Förskräcklige

Inte så långt från vårt torp hemma i byn bodde Peter Den Förskräcklige på en större gård. Jag var sju och han var nio och vi var kompisar. Egentligen ville jag att vi skulle vara bästa kompisar, men den platsen hade Mats. Han bodde lyckligtvis i en grannby en bit bort, men när han fanns i närheten valde Peter att inte leka med mig. När Mats kom brukade jag underligt nog bli genomskinlig medan Peter blev mer färgstark.
Mats pratade inte mycket med mig. Han hade dessutom fyllt tio och hade en egen grammofon. Han brukade säga till Peter att han skulle hem och spela ”Bitels”. Då ville alltid Peter hänga med, även om han och jag innan bestämt att vi skulle jaga buffel med pil och båge bakom sommarfjöset. Då förvandlades jag till osynlig och bufflarna blev till vanliga stubbar, så det var lika bra att gå hem. Men när Mats inte var där var det Peter och jag.
Det luktade kopiss kring Peters gård. Det berodde på bonden som lät korna pissa hur mycket dom ville i bäcken. Det sa Peter, i alla fall. Och eftersom han var lite äldre och hade gått i skolan ett år längre än jag så hade han rätt. Svartlockig, brunögd, fräknig och med nävarna knutna var han den tuffaste grabben i byn. Han hade ett lättare talfel men det vågade ingen höra. Skulle man ha hört det och sagt något hade man blivit boxad på näsan.
Jag älskade Peter Den Förskräcklige! En gång sa han att han gillade mig också och som bevis hade han druckit mitt blod. Det vill säga han hade stuckit mig i fingret med en stoppnål och slickat i sig den ljusröda droppen han pressade fram. Det var en handling som bara Peter kunde komma på.
Peter Den Förskräcklige ägde en sköldpadda. Den hade han under armen när han knackade på vår dörr en dag. Själv satt jag vid bordet och åt sockerkakssmet ur en bunke. Jag räckte honom en tesked full med smet som hälsning och han gapade och svalde. Sen torkade han omständigt bort snor och sockerkakssmet med skjortärmen. Han hade en idé och ville att vi skulle gå på vebogäll´n och snacka.
– Kan jag lägga söllpaddan i lådan? frågade han och släppte ner sin kelgris i en gammal trälåda som fungerade som parkeringshus åt lillebrors bilar.
När vi kom upp på gäll´n satte vi oss på en trave gamla mattor. Peter Den Förskräcklige torkade sig än en gång om näsan och sen tittade han allvarligt på mig.
– Vi måste ordna med en kompis till Wilma och det finns bara hos Jävelgubben, du vet.
Jag nickade. Jävelgubben, han med katterna och snusbruna byxor som hängde i hängslen under bröstet. Jävelgubben, det hette han för han sa jämt ”jävlar” om allt från ungar till julgranar. I alla fall enligt Peter.
– DU får säla en av dom där söllpaddorna han har i tunnan på gården, förkunnade Peter bestämt.
– Hur då? frågade jag som inte hade en aning om hur det skulle gå till att stjäla en sköldpadda.
Jävelgubben, som egentligen hette Oskar och tyckte att ungar var ett otyg som spred elände omkring sig, hade nämligen tre små sköldpaddor i en regntunna på gården. Var han fått dessa från fick jag aldrig veta. Men det gick rykten om att han köpt dom från ett kringresande menageri. Peters sköldpadda, som alltså hette Wilma, kom också därifrån. Hederligt inköpt av Peters far som ville ge sin son ett djur att kela med. Nu behövdes alltså en kompis till Wilma och eftersom Peters far inte alls höll med om det var vi tvungna att ta saken i egna händer.
– Vi går dit och så låssas du tappa nåt i tunnan medan jag lurar Jävelgubben att titta åt ett annat håll, sa Peter som hade planerat allt i detalj.
Jag undrade hur jag skulle kunna sno sköldpaddan. Var jag skulle ha den, om jag skulle springa eller vad. Trots min ungdom insåg jag att det skulle kunna bli en del problem.
– Hörrö, sa Peter och klappade mig på knät, det kan DU.
Det räckte. Jag skulle ha gått genom eld och vatten för att ytterligare visa mig värdig hans vänskap. Vi klättrade ner på den branta stegen från gäll´n och travade bort till Jävelgubbens hus. Han var ute och stod och tittade på katten. Peter höll mig hårt i näven när han bockade sig och sa ”godda, får vi titta på söllpaddorna?”
Jävelgubben vände huvudet åt oss och rättade till glasögonen.
– Häää, sa han och morrade liksom samtidigt.
– Får jag visa söllpaddorna? frågade min modige kompis en gång till.
Då gjorde Jävelgubben en sorts gest som pekade bort mot regntunnan så vi gick dit. Katten sprang före, efter kom gubben. Peter nöp mig hårt i midjan. Vi stannade allihop framför tunnan. Där simmade två sköldpaddor omkring, en tredje låg och vilade på en träbit som gubben lagt dit.
– Ta den där som ligger, väste Peter och vispade lite i vattnet med pekfingret.
– Häääää, röt gubben och liksom puttade till honom med handen.
– Titta, katta har tagit en kaninunge! skrek plötsligt Peter.
Gubben snodde runt och stirrade bort över potatislandet medan han skuggade med handen över ögonen.
– Fort, viskade Peter till mig och knuffade mig ner mot tunnan.
Jag visste knappt vad jag gjorde när jag dök ner i vattnet med hela armen och fick tag i en sköldpadda. Några sekunder visste jag inte var jag skulle göra av den, men nöden har ingen lag så jag knölade ner den i byxorna. Att känna hur det blev kallt och hur det rörde sig över nedre delen av min mage var nästan mer än jag stod ut med. Men nu hade jag i alla fall gjort det. Med vatten sipprande ner genom byxbenet och en tilltagande skräck för att bli biten kunde jag inte låta bli att kvida högt. Jävelgubben glömde katten och snodde runt igen.
– Hon ramlade, sa min fräknige vän och kompanjon och slet i mig för att jag skulle springa. Men jag stod fast som förankrad i jorden. Händerna höll jag tryckt mot magen där en våt fläck sakta blev större och större. Inget i världen skulle förmå mig att låta denna hårda, kravlande, kalla tingest fortsätta böka i mina byxor. Jag slet upp sköldpaddan och kastade den med all kraft bort i potatislandet. En kort sekund hann jag se Jävelgubbens ögon liksom vidgas till det dubbla och hur hans mun öppnades till ett grinande. Hade han inte huggtänder? Sen kände jag vinddraget när Peter lade benen på ryggen och svischade iväg på grusgången skrikandes
– Spring då för fan! Han kan ju suta, för fan!
Och jag sprang allt vad jag orkade åt samma håll som Peter. Flåsande efter den halsbrytande språngmarschen landade vi bakom sommarfjöset där vi tryckte in oss under några granar. Det tog en stund innan Peter kunde säga nåt, så mycket flåsade han. Men när han äntligen fick luft var han arg på rösten.
– Du klantade dig!
Jag försökte förklara min ångest över att ha en sprattlande kall sköldpadda redo att bita stora köttsår i min mage eller lår. Men Peter bara stirrade rakt ut i bäcken och tuggade på en kvist. Han funderade på en krisplan, det förstod jag.
– Han kunde ha sutit, han har ju ett gevär, för fan, sa han vresigt och smällde mig med kvisten över knät.
– Sköldpaddan kunde ha bitit mig! sa jag surt tillbaka och undrade om den lämnat nån sorts slemrand på min mage också.
– Ja, men hade du hellre velat bli dö kanske? fräste Peter. Min Peter Den Förskräcklige.
Jag suckade djupt och insåg att om jag nu skulle få åtnjuta hans vänskap i fortsättningen så måste jag rädda hela situationen.
– Vi går dit och köper den, försökte jag.
– Den är ju dö, fattar du väl, du kastade den ju, sa Peter och stirrade på mig. Nu kommer ju polisen och ta oss och då får vi ju sitta i fängelse.
Vidden av katastrofen blev helt plötsligt alltför stor för mig och jag såg framför mig stenväggar och svarta stålstängsel, vatten och bröd och en gråtande mor. Något måste göras.
Jag visste inte vilket som var värst, att förlora Peters vänskap eller att hamna i häktet. Men mormor hade lärt mig att ärlighet alltid varar längst, så jag beslutade mig för att ta tjuren vid hornen.
– Vi går dit och så säger vi att jag ville klappa sköldpaddan och att den råkade bita mig och då slängde jag den, sa jag så övertygande jag kunde.
Peter Den Förskräcklige övervägde noga mitt förslag sen nickade han.
– DU får säga det. Men han kommer att SÄLLA på oss, så du vet.
– Då skäller jag tillbaka, sa jag kaxigt, lättad över att han accepterat mitt förslag. Och om han hotar med att skjuta oss så säger jag att mamma vet att vi gått dit så då kan HON ringa polisen i stället. Det är förbjudet att skjuta på barn, då är man en MÖRDARE, sa jag och kände att jag gjorde intryck på Peter, min förskräcklige men käre vän. Och när vi reste oss upp och kröp fram från grangömman kände jag Peters hand om min arm. Han klämde till och försäkrade sig om att jag skulle sköta snacket. Och jag nickade rosig om kinderna av detta plötsliga mod. Övertygad om att ifall jag räddade oss ur situationen skulle min vänskap väga tyngre än Mats.
Med Peter vid min sida var vi tillbaka på grusvägen när jag hörde en cykel sladda bakom oss. Mats tutade flera gånger med sin cykeltuta och jag kände helt plötsligt allt mod rinna av mig. Peter tog ett steg åt sidan bort från mig.
– Tjena! hälsade han Mats och blev liksom lite längre.
– Vart ska ni? hälsade Mats tillbaka, halade upp några Bugg ur fickan och gav Peter ett.
– Aaaa, vi ska väl ingen särskild stans… ska vi dra till sågen? Hallonsmak? Är det nytt?
Jag trodde inte mina öron! Peter Den Förskräcklige skulle bara lämna mig nu mitt i upplösningen på äventyret då jag skulle visa att jag räddade oss från både fängelse och skjutning. Och eftersom jag helt plötsligt blev genomskinlig tappade jag kraft att protestera.
Jag gjorde ändå ett försök.
– Vi ska till Jävelgubben! sa jag med eftertryck. Åtminstone för att göra Mats på det klara med att vi vågade gå till Jävelgubben.
– Dit får du gå sälv, om du nu så gärna vill! sa den Förskräcklige och undersökte Mats cykeltuta.
– Men… var det ända jag fick fram.
Då tittade Mats på mig, blåste en stor Buggbubbla och undrade försmädligt:
– Haru pissat på dig?
Samtidigt som han sa det upptäckte både jag och Peter det faktum att jag verkligen hade en jättefläck på byxorna framtill efter sköldpaddeäventyret.
– Ja, haru pissat på dig? frågade nu också han och hivade omkring bubbelgummit. Fan, va äckligt, pissa på sig!
Förtvivlat såg jag ner på mig själv och sen på Peter. Han såg på mig med djup avsmak. Jag letade efter något att säga men innan jag tänkt klart hade killarna försvunnit i ett moln av grus, Mats på tramporna och Peter sittande på limpan. Efter sig lämnade dom en doft av hallonbugg. Och jag förstod att jag hade åkt ner ett pinnhål eller tre för all framtid på Peters lista av vänner. Om jag över huvud taget fanns kvar.
Moloken och nästan till döds generad gick jag hem. Jag tog en omväg för att inte komma nära Jävelgubbens hus. Nu spelade det ingen roll om han ringde polisen eller mamma, det var skit desamma. Jag hade förlorat min bästa vän. Peter Den Förskräcklige hade inga vänner som pissade på sig, det var ett som var säkert. Men en sak kunde jag göra: Wilma skulle jag se till att lägga i sjön!

Om åskan kommer...

Jag minns hur det var när det gick åska förr i tiden.

Det började med en väderleksrapport som varnade för oväder och tordön. Antagligen hade det samma effekt som om man varnat för att freden var i fara, för i vårt hem rådde helt plötsligt samma febrila aktivitet som om det vore undantagstillstånd. I alla fall tror jag det, jag har ju inte upplevt ett undantagstillstånd, som tur är, men man har ju läst och hört hur det var. Mormor kunde berätta om mobiliseringen och det kunde mamma med, fast då fick man mest höra om snygga militärer och att det äntligen var fart på byn.

Mormor berättade också förskräckliga saker om blixtar som slagit ner i hennes kastruller och mormors vän Tant Linnea berättade om förädiska klotblixtar som plötsligt uppstod ur tomma intet och jagade runt i hus och hem för att ha ihjäl nån. Och så fick vi höra att katta hade dött av detta. Hur liket såg ut fick vi inte riktigt reda på för då mumlade Tant Linnea bakom näven i stället.

Då åskan kom blevdet alltså en väldig fart.För det allra mesta fanns en bil på gården hemmavid, vilket var en evinnerlig tur då detta var enda sättet att överleva. I väntan på att vi skulle få tillfälle att kasta oss ut i bilen blev vi kommenderade att sätta oss i trappan. Anledningen var att där fanns inga fönster eller proppskåp där blixten kunde komma åt oss.

Medan vi satt där i trappan sprang de äldste i familjen runt och rev ur samtliga stickkontakter ur väggar och uttag. TV-antennkabeln drogs ur, gardinerna drogs för och var det matlagning på gång fick detta vänta. Och jag tänkte alltid på Maria Gripes roman Pappa Pellerins Dotter, där Loella fick lämna stekpannan med korvskivorna i när barnavårdsnämnden kom. Det var så sorgligt, tyckte jag, att jag grät floder.

Filtar och ficklampor och leksaker och serietidningar packades in i bilen och hade man tur en flaska saft och en rulle Mariekex, ifall man hann slita ur detta ur skåpet innan huset brann upp och byn utplånades. Sen blev vi inlåsta i bilen tillsammans med alla andra som råkade vara hemma.

Enligt vad jag minns tyckte man mest det var ett sjuhelsikes kul avbrott i vad man än höll på med. Vi var nog inte så rädda, även om jag inte gillade åskan och gör det inte idag heller. Men vi satt ju där och jag minns tydligt hur man hade koll på den mörklila himlen, hur man räknade sekunder mellan blixt och knall för att veta hur långt bort den var.

" Nu ere alldeles över oss", minns jag som det mest hotfulla man kunde höra.
" Nu kan man nog gå in, men det blir ingen TV än på ett par timmar", var en annan vidrig följd för oss överlevande. Därmed kunde kvällen bokstavligen vara åt hällsprätta ifall det var t ex "Monkeeys" och jag inte fick sucka över David Jones.

Vi blev nog aldrig helt åskskadade som sagt, för jag vet absolut att vi satt som fastklistrade i båten ute på sjön lite senare, fast mamma stod på stranden och vinkade åt oss att ro i land, vilket ju var sunt med tanke på att åskväder och vatten inte hör ihop.

"Men fisken bit ju!" skrek vi tillbaka och halade in feta rödingar på långdrag fast det mullrade bortåt fjällkanten.

Långt senare satt jag en stund i bilen med mina gullungar då vi var hemma på besök. Av ren matthet gav jag upp och gick in trots rejäla knallar. Tre små gossar i en stillastående bil kan bli för mycket även för en luttrad mor som inte hängde med då dom växlade in sjunde växeln och styrde med raketfart mot Långtbortistan med nappar och barnspott sprutande när den fiktiva motorn fräste igång. Den rallyresan fick dom ha för sig själva, jag gick in och la mig på soffan och tänkte att dom var i alla fall i säkerhet om huset och byn skulle brinna upp.

Enhenna

Karl Egon och EPA-traktorn

När jag var liten bodde en gubbe i en banvaktstuga nära oss. Han hette Karl Egon och hade en sorts EPA-traktor som stod parkerad nedanför vårt hus på en stor vändplan vid järnvägen.

Vi var både rädda för och roade av Karl Egon. Rädda, för vi var övertygade om att han inte tyckte om barn. Det berodde på att han alltid såg på oss med en blandning av list och lömskhet. Man visste inte riktigt vad som skulle komma. Dessutom hade han snott en leksaksbil av brorsan en gång. Det var på låtsas, men man kunde inte veta med den där lurken och sen dess antog vi att han gärna ville sno saker av barn och följdaktligen inte heller tyckte om dessa.

Vi var roade också för han kunde konsten att åka moped och samtidigt glo stint åt sidan i stället för på vägen. Det var en bedrift som vi inte riktigt lärde oss fast vi övade. Det var så att han gärna ville veta vad som försiggick här och var, och då han passerade vår gård passade han på att titta så mycket det gick. Möjligen för att se hur många bilar som stod parkerade eller om morfar hade mycket potatisplant i år. Vi tyckte det var kul att han var så nyfiken så vi kunde hitta på något särskilt för att se om han körde i diket, t ex klä ut oss i fåniga mössor och hoppa kråka bakom vinbärsbusken så att våra huvuden studsade upp och ner. Men han klarade av att ta sig fram. Och vände på huvudet åt andra hållet när han passerade nästa gård som låg på andra sidan vägen.

När jag tänker efter var vi nog mer rädda än roade och det beror på ett bus vi gjorde. Vi var snälla barn, min bror och jag, det var inte mycket bus som utfördes där inte. Men den här gången var ett av undantagen, för några sådan fanns, trots allt. Det var en sån där lite halvvarm vinterdag med snöbollsnö. När vi hade ledsnat på att kasta på varandra behövde vi ha någon gemensam måltavla att erövra. Det fick bli denna EPA-trakor som stod så lägligt mitt i allt det vita lagom långt från vårt hus. Vi avfyrade några väl placerade skott och upptäckte sen till vår fasa att Karl Egon kom gående på sin lilla stig. Då gällde det att springa för livet för vi förstod att han sett vad vi höll på med. Vi tog oss in i huset och kastade oss med snöiga skor och lovikkavantar på golvet bakom soffan. Vi förstod att han kom för att flå oss levande.

Mormor täckte dock upp och gick i motvärn och sen fick vi inte gå ut på flera dar. Efter det lekte vi ett par veckor på andra sidan huset och vi slutade hoppa kråka bakom vinbärsbusken när Karl Egon for förbi. Tiden har ju som bekant en läkande kraft och långt senare träffade jag Karl Egon utanför ett danshak.
" Är det du?" sa han
"Jo, det är jag", svarade jag och neg lite.
" Jaa, tiden går", sa han liksom för sig själv och jag skyndade mig att hålla med för vad annat kunde jag göra. Och så låtsades jag plötsligt se en väninna och sa hej och gick medan jag undrade om han hade kvar EPA-traktorn.

Enhenna

Hur det var när hunn var lös.

När man knatat upp för backen från vårt hus kom man snart till Landsvägen. Den hette det på den tiden, Landsvägen.

Nästan mitt emot vår infart bodde Alfred och hans skäggiga hustru Agda. Alfred hade rännilar av snus runt hakan, det vita håret stod rakt ut åt alla håll och han var en överdängare på att spela med skedar, vilket han glatt visade upp på Revyn varje år som byn gjorde i skolan. Då stod han på en träbänk tillsammans med Nisse på Backen och spelade för allt vad tygen och bänken höll och snusen rann än värre för han skrattade hela tiden. Vi undrade alltid vad han skrattade åt. Kunde det ha varit åt publiken? Eller sig själv? Såg han sig där på bänken, skitig, snusig och skevbent, i en situation han inte ofta befann sig i? Kanske var det ren glädje? Vem vet.
Agda var aldrig där, hon var nog för skäggig. Det var synd, hon skulle kanske ha blivit riktigt upplivad av att se sin make på en scen, snuset till trots.

Agda och Alfred hade en hund som hette Lippo som slet sig titt som tätt och skrämde livet ur oss.
”Alfredshunn är lös!” skrek man och då gällde det att rädda sig inomhus. Vad jag minns var han tre gånger större än en varg och hade enorma käftar som han ständigt höll på vid gavel redo att hugga av oss ben och armar.

En gång, när vi plockade lite ärter hos närmsta grannen tant Brita, kom hunden sättande med snörstumparna efter sig och öppet gap. Jag gallskrek som aldrig den och sprang hem när han fällde min bror. Jag var övertygad om att jag var syskonlös när jag gastade för full hals åt mor och mormor att rädda lillebror, eller möjligen resterna av min lillebror, beroende på hur hårt hunden farit fram. Och så sprang jag före tillbaka, för annat var inte att tänka på när ens brors liv var i fara. Men då hade tant Brita och farbror Fritz redan gett hunden stryk och kört iväg den och rest upp brorsan som fått lite hallonsaft.

Lillebror såg ut att ha klarat sig utan större blessyrer och med förståndet i behåll. Vi fick med våra ärter i en tom kaffeburk i plåt och sen gick vi hem. Mor mötte oss halvvägs och hade den där minen som sa att ”nästa gång, då jävlar…” . Vad jag minns så blev det några gånger till, men aldrig var vi i sån närkamp som när vi plockade ärter hos tant Brita. Alltså fick vi heller aldrig veta hur det skulle varit om ”nästa gång, då jävlar…!”

Lite senare sköt dom hunden och det hände nog att vi saknade hans skällande i dom ljusa sommarkvällarna.

Enhenna