söndag 2 september 2012

Enhenna och postlådan


Det var lätt att hitta äventyr på den tiden sommarlovet var oöverskådligt långt och solen alltid sken. Ett säkert nöje, som dessutom förenades med en rejäl dos spänning, var att hämta posten.

Postlådan var placerad vid den allmänna vägen och när posten skulle hämtas fick man på köpet en smärre promenad upp för backen från hemmet. Det var en bra plats, postlådeplatsen, för på samma ställe fanns en anslagstavla med bynyheter och så kunde man kliva på bussen där. Man syntes inte hemifrån, då hemmet låg nedom backen, så om mamma sagt att man måste ha mössa på för det var kallt, kunde man i lugn och ro ta av sig mössan innan skolbussen kom så att ingen tyckte man var en tönt.

Framför anslagstavlan fanns en bänk, och på den bänken hade jag mitt första ihärdiga pusskalas med ung man från Tyresö, i trygg förvissning om att vi var osynliga hemifrån, ifall morsan skulle hänga i nåt fönster. Man kunde också diskret hänga upp någon lapp på anslagstavlan om att faran var nära, bara för att se om något hände. Vilken fara, det visste vi inte, det var bara spännande. Postlådeplatsen var en mötesplats där man kunde vara säker på att något hände, det vill säga ägarna till de sex-sju lådorna samt bussåkarna samlades ju där.

I en stuga nära vårt hus bodde en arg tant. Arga tanter kunde vara upphov till en hel del äventyr då man var liten. Dock fanns det dagar då vi lekte på arga tantens gård och fick saft och bullar och mamman påminde oss dagligen om att vara goda medmänniskor och uppträda hyfsat. Men hur det än var - spänningen steg då arga tanten under en period vaktade sin postlåda som en hök och det blev ett spel vem som hann dit först. Arga tanten trodde att andra snodde hennes post. Vi var både rädda och fascinerade.

En gång hade jag med mig min sommarkompis då jag skulle hämta posten. Sommarkompisen bodde i Stockholm och var van att någon tryckte in deras post genom ett hål på dörren. Jag tyckte synd om henne för det. Hur skulle hon kunna träffa några arga tanter? I alla fall instruerade jag henne att man måste vara minst en halvtimme i förväg uppe vid vägen för att få sin post innan arga tanten hann dit. För kom hon samtidigt kunde man bli biten och dessutom kunde hon uttala en hel del besvärjelser som vi anade kunde leda till fördärv. Men hann man bara slita åt sig posten och snabbt gå, slapp man konfrontationer. Det var nämligen så att brevbäraren var den som fick mest skäll och brevbäraren var bra på att skälla tillbaka och sen var det liksom världskrig på plats. Det var lite kusligt.

Min vän blev förfärad men jag lugnade henne med att man tog posten stadigt under armen och gick med raska steg hemåt med blicken ner i marken, så brukade det ordna sig. Personligen hade jag aldrig blivit biten eller anklagad, försäkrade jag. Och så stod vi där på grusvägen i humlesurr och kolukt och spanade bort mot svängen. Vad vi sa minns jag inte, men min vän bet på naglarna och stirrade dels bortåt vägkröken, dels bortåt backen för att se om vi skulle få sällskap av en folkilsken tant. Det var spänning, det!

Vi klarade oss bra, minns jag, för vi fick vår post i handen samtidigt som vi såg arga tanten dyka upp på backkrönet. Min kompis blev rädd och då tog vi en omväg hem. Vi gick över ängen, genom skogen, längs bäcken, över en gammal taggtråd, korsade järnvägen, klättrade över berget, gick in i kohagen och över järnvägen igen och som om inget hänt kom vi in på gården från motsatt håll, på betryggande avstånd från arga tantens hus, och mötte en förvånad moder som pekade på våra bäckleriga fötter och frågade om vi hämtat posten i sjön.

Troligen log vi bara våra sommarlovsleenden och lämnade posten på bordet för att övergå till nästa äventyr. Och det viktigaste av allt: min kompis insåg själv att det var synd om henne som bara fick sin post genom ett hål i dörren. Stockholm måste vara hur trist som helst.

//Enhenna