Julafton - barbidorbi och karbikorbi

På den tiden när det alltid var för långt till jul fick man lära sig härda ut. Men det fanns vissa hållpunkter att pricka av. Det var delmål som gjorde att man stod ut med den outhärdligt långa tid som var från början av november till den stora dagen när tomten bultade på dörren, oftast med armbågen, fullastad med paket som han var.

I november började fröken öva oss i luciaframförandet. ALLA kunde sjunga på den tiden och ALLA var med och uppträdde. Och alla tjejer var lucia nån gång. När jag var lucia hade jag papiljottlockigt hår, tillverkat av byfrisörskan. Ungefär samtidigt härjade hemmets kvinnor i skåpen för att hitta adventsljusstaken och tre adventsstjärnor. Två i plåt och en i papper. Och så fick vi barn ett adventsljus som skulle eldas lite varje dag med början dag 1 i december. Det var för övrigt det längsta ljus som såldes. Under resten av november släpade sig tiden fram och man levde på luciaövningar och att skriva önskelistor. När äntligen första advent kom tände vi den röda pappersstjärnan och mor plockade fram tio mycket små plasttomtar som vi fick leka med. De små tomtarna var ansiktslösa men kroppsspråket talade. Den som stod redo att kasta en snöboll var dum medan den som satt på en kälke och vinkade var snäll. För att komma i riktig stämning slog vi in de minsta legobitarna i papper och vips hade plasttomtarna paket att dela ut till hushållen som bodde under byrån, under sängen och borta vid garderobsdörren - långväga resor för de små snälla tomtarna. Allt detta skedde i adventsstjärnans sken, det förtrollande röda. Man kunde känna julen rulla in som ett rött sammetsmoln. Snart skulle det komma en julgran och förstärka det hela. Vi hade en egen i vårt rum. I "salen" fanns en större, klädd av vuxenvärlden. Det var liksom rejält. Jag visste ingen annan som hade två granar i huset.

Advent var den verkliga inkörsporten till jul och nu skulle vi i tur och ordning få uppleva mormors karamellkok som kunde uppstå på de mest oberäkneliga tider, julbaket med ljuvliga schackrutor och äckliga marstrandskex i rader på diskbänken, flottyrmunkar och magfaret (som nu för tiden heter Vinterkräksjuka med stora tidningsrubriker), luciafest i skolan både på morgonen och på kvällen, vuxna som plötsligt pratade rövarspråk så man kunde diskutera julklappar utan att vi ungar fattade nåt, skinkan som kokades och svagdrickeflaskan som köptes hem. Slutligen planerades en lämplig granstöld. Härvidlag köpte också mamma ett gäng billiga leksaker. Vi hade ett uppdrag att tomta för andra ungar, var nu denna idé kom från. Fast vad jag minns gick vi alltid österut, så sorry, ni som bodde väst om vårt hem, ni blev utan. Med kliande tomtemasker och skägg i munnen travade vi iväg och delade ut paket. Vår största skräck var att möta tomten. Hur skulle vi förklara att vi fjantade runt utklädda till honom och gjorde hans jobb i förtid?

Kvällen innan julafton var den absolut bästa. Då var stöldgodset på plats, en i vårt sovrum en i salen. Pyntade med samma kulor och tomtar som alltid, glitter och girlanger av svenska flaggan. I vår egen lilla gran hängde min egen kula som jag fått i hemligt paket på den sedvanliga auktionen efter luciafesten en kväll. Senare fick jag veta vem som skänkt den - det var Peters retsamma polare Mats. Efter det tyckte jag kulan var lik Mats, så den fick hänga på baksidan av granen. När granarna var klädda och glittrade åkte stolarna upp på borden och vi ner i badkaret. Golven skulle bonas och ungarna julbadas.

Ja, man badade ju annars också, men julbadet var speciellt. Håret reste sig i nacken då man hörde ordet "julbad" för då brukade tomten knacka på källarfönstret. Spänningen steg, det var allvar, julen var ett faktum och alla hade avverkat magfaret. Mitt i badet bultade det på rutan och någon av oss reste sig upp och gläntade på plastgardinen till det smala fönstret. Där stirrade vi rakt in i tomtefars gummimask med blå lock i pannan och stor röd näsa. Vi kunde höra ett halvkvävt rop om "goooood juuuuul" och sen var han försvunnen och vi damp ner i badkarets varma vatten igen. Nybadade smög vi sen upp till oss och när vi passerade köket, där vuxna låg på knä med hucklen på huvudet och bonade golv, hörde vi hur det mumlades. Morbidorbiharbikorbidorbivorbi.... Det lät som en besvärjelse. Vuxenvärlden var i maskopi med tomten.

På julaftonen var allt otänkbart utom att klä sig fint och vänta. Morgonen inleddes med att se vad tomten smugglat in under natten. Det fanns nämligen alltid ett litet paket att öppna under granen. Resten kom tomten med på kvällen. En gång hade jag bestämt mig för att vakta. Jag skulle se när tomten pillade dit morgonklappen. Jag låg vaken hela natten, med huvudet i fotändan och fötterna på kudden för att kunna kika bortåt granen. Illamående av rädsla för hur jag skulle reagera när jag såg tomten på riktigt låg jag där och glodde i en glipa. Tidigt om morgonen insåg jag att det var slut på allt det roliga för tomten hade inte vågat sig fram och nu hade vi nog blivit vuxna eftersom inga morgonpaket fanns under granen. Jag grät allt en skvätt. Men hur det nu var så tände brorsan lampan och då såg vi att där låg ett par julklappar. Än idag är det helt obegripligt hur det gick till.

Kalle Anka var ett måste och sen var allting magiskt. Årets höjdpunkt, nationaldag, befrielsen, The Day of the Days, JULAFTON du underbara! Julmiddagen luktade lutfisk och rullsylta och sköljdes ner med julmust och svagdricka. Nu åt man med ett öga på skinkan och ett öga på mörkret utanför fönstret. Varje liten knäppning i väggen eller kvist mot ett fönster fick en att sprätta till. Tomten fanns därute nånstans.

Nå, till slut kom han ju. Min morbror hade ett ärende ut och in kom tomten. År efter år. Stackars min morbror. Men som tur var mötte han alltid tomten på gården, så han fick se att han varit på besök. Ett tag undrade jag om tomten kanske skulle bli sur över att alla inte var på plats och jag föreställde mig ett samtal:

- Var i hårran har du vöre? En hän tia ske man sete heejm och väänt.
- Jomen je gatt gå på bua.
- Tyllmejs. Skyll de själv, de kan häänn att du blir uttan paket om du int e på plass. Och bua e stängt.

Ja, eller så där. Där satt vi i alla fall med massor av paket runt om oss när tomten gått. Det var "nääämenååååå" och "nemenujujuj" och "åååååååensånsomjagönskatååååå" och ett och annat "mengudvadakostpå". Inte var det dyrt, men det var mycket.
Och mitt i all salighet fick jag för mig att jag skulle se om huset i övrigt var som vanligt fast vi öppnade julklappar och allt var så underbart så man nästan sprack. Så jag gick ner i pannrummet och lyssnade på pannan. Jodå. Den surrade. Det luktade pannrum och lite tvätt hängde på linan. Konstigt, alldeles som till vardags. Fast det var julafton.

//Enhenna

Enhenna och revyn

Förr i tiden i världens vackraste by fanns det inte så gott om väglysen, precis. Därtill var det vinter på riktigt och, om jag inte minns fel, även mörkt på riktigt. Numer känns allt så halvdant. Det lyser ta mej hundan överallt dygnet runt och man kan inte ens räkna med snö till advent.

Nå, det var alltså så att ville man ha ljus fick man skaffa. Grannbyarna hade minsann haft lysfester, dom, som vi barn fick gå på ett par gånger. Det lilla jag minns av det var smällkarameller som jag hatade för att det var just smällkarameller och att jag äntligen fick ha manschettknapparna och brodyrblusen jag fått av mormor. Där lekte vi ringlekar under en lampkrona i form av ett gammalt vagnshjul som lyste upp dunkla vrår i samlingslokalen. Föga anade man då att tio år senare skulle man leka andra lekar under samma lampkrona och svänga sina lurviga till enastående pojkband från närområdet. Jodå. Men tillbaka till byn och mörkret.

Man ville ju inte vara sämre i min lilla hemby, där det är som allra vackrast, så därför bestämde sig byborna för att se till att vägen lystes upp. Pengarna skulle samlas in genom lysfester, precis som i grannbyn. Lysfest lät ju lite halvmesigt, därför slog man till med Revy. Såå-Revyn föddes nån gång under den här tiden då Enhenna var som mest aktiv som just Enhenna. Eller passiv, kanske, för mycket gjorde jag inte - men jag var en jäkel på att längta! Och fantisera.

Jag minns spänningen när vi förstod, jag och brorsan, att det fanns revyartister och skådisar mitt ibland oss i byn! Eftersom min morbror var en driftig man med många kontakter och ständigt bar ett dragspel på magen råkade somliga hamna hemma vid vårt köksbord när det planerades runt musiken och sketcherna. Då var det nästan som när Tanterna var på besök. Det var sång och musik och cigarettrök och skratt. Fast nu var det karlar inblandade. Det var så man fick ståpäls på armarna av spänningen när mamma stökade undan middan lite snabbare för det skulle bli träff: byborna förvandlades plötsligt till stjärnor mitt framför våra stora ögon!

Det var för bra för att vara sant. Där fanns schlagerartister och dansöser, musiker och komiker, körledare, låtskrivare, författare och kompositörer och regissörer. Kokerskor som stod för bullfikat och snickare och målare som stod för rekvisitan och scenarbetet. För att inte tala om alla som var publik. Och hur många man bjöd in. Det var ett sjöslag utan like på skolan i byn. För det var där det var. Det var där det hände.

När den stora kvällen närmade sig var alla lika stirriga som tantmaffian inför ett prinsessbröllop. Äntligen skulle man få se Selma i baddräkt, Olga i bikini och ros mellan tänderna, Karlersa i blommig klänning och Perpersa i mammelucker. Perannersa i slips och Alma i dräkt. Gubbar man bara sett på traktorn kom i kostym och kammat hår. Jesses - inget var sig likt på Såå-Revyn. Det var buskis på hög nivå. Stora tanter dansade hulahula så svetten lackade och gubbarna spelade på skedar och stänkte snus över första parkett. Huvudnumret ett år, för att hotta upp en redan vida känd tillställning, var skönhetstävlingen miss Såå. Man skrattade så man skrek, hurrade och tjoade och vi unga fick kasta oss undan för bytanter och byfarbröder som fick hållas tillbaka med kravallstaket. Det var som på TV från Stockholm.

När ridån gick ner och man pustat ut var det kaffe och dans. Det var då dansandet i mitt liv började. Min första danskavaljer var min gamla fröken! Hon högg mig om livet och svängde runt så fort musiken spelade upp. Jag vågade inte slita mig, för även om hon inte längre var min fröken så fanns frökenkänslan kvar och på den tiden var det respekt. Med fasa såg jag några yngre bybor stå och flina i dörren åt hennes järngrepp om min midja.

Ja, det var fester, det. Tyvärr har ju allt ett slut. Lyktstolparna sattes upp, byn lyste som vintergatan och allt återgick till det vanliga. Jag och min vän S ville försöka blåsa liv i det hela ännu en gång med en rejäl luciafest i alla fall, när längtan efter festgalna bybor blev för stor och vardagslunken blev för påfrestande i våra unga tonårsliv. Vi vågade inte kalla det för revy, det var för stort. Men vi satte igång med liv och lust och vad jag minns så hade vi åtminstone roddat ihop en barnkör som bland annat sjöng Stefan Demerts visa om den kaxiga myran. Sen överlät vi det hela till en räddande vuxenskara som skakade på huvudet åt enhenna och endänna. Det blev en fest, om än inte med så många sketcher. Vad jag minns dränktes den unga körens späda röster i vuxensorl, men längst fram satt farbror Erik med handen bakom örat och snuset på plats. Han sög in vartenda ord i den långa balladen och skrattade så han tappade prillan i Selmas handväska. Efter det var det kaffe och dans och allt kändes som vanligt fast det var jag och S som fick applåderna och danskavaljeren var utbytt från ex-fröken till en grannpojke med handsvett.

Efter det tror jag nog Såå-Revyn var helt död. Men det var ett äventyr värdigt Broadway.

Enhenna och vännen S mottager folkets jubel efter en kraftansträngning att blåsa liv i ytterligare ett evenemang i byskolan.

Miss Såå - kommentarer överflödiga.

//Enhenna

Enhenna och grannarna. Del två.

Det här var på den tiden somrarna alltid bjöd på äventyr och alla bekymmer löstes med ett tudelat glasspaket i kvällssolen. På den tiden hade vi turen att bo granne med en arg tant från en underjordisk värld. Hon besatt mystiska krafter och kunde besvärjelser som fick katter att självdö. Hon kokade brygder som luktade härsket smör och manglad sill. Hon hade en blick som lämnade fula brännsår under huden och ibland när hon passerade kunde hon trolla utan ett ord så att aortan slog knut på sig själv och då var det ajöss. Henne hade vi som sagt turen att bo granne med.

Hon var snäll med barn som inte utmanade ödet och det gjorde aldrig vi (eller oftast inte) så att vi gick säkra. Om inte rödtotten Lisa var i byn och kom förbi, för då hittade hon på så mycket dumheter att man fick hålla sig gömd flera veckor. På något sätt blev man alltid indragen i Lisas påhitt, men eftersom arga tanten kunde se rakt genom människor så trodde vi nog att hon förstod att det var Lisa som var den skyldiga.

Vi hade rätt bra koll på arga tanten. När det var sommar och kvällarna börjat bli lite mörka och halvblåsiga fick man hålla sig på behörigt avstånd för då hördes hon inte när hon lämnade huset. Helt plötsligt kunde hon stå under gatlyktans sken oppibacken och man kunde skymta hennes flaxande förkläde i blåsten. Ögonen var självlysande, så vände hon sig om fick man skynda sig att titta bort så man inte blev förvandlad till en plåtbäver. Hon kunde sånt. På vintern fick man lägga benen på ryggen för hon körde spark som ingen annan på välvässade medar som kunde skära av den segaste hälsena vid behov. Ja, att bo granne med en sådan tant var få förunnat.

En grådaskig sommardag, då min lillebror och jag hade långtråkigt, kom vi på den nervkittlande idén att busringa. Vi ringde till Lööv och frågade om han krattat, vi ringde till mattelärarn och frågade om han visste vad två plus två var, vi ringde till Lisa och sa att polisen var henne på spåren och så la vi på. Efter lite fniss funderade vi på hur det skulle vara att ringa vår arga granntant. Vi bestämde oss för att helt enkelt inte säga nåt, bara lyssna till hennes röst. Vi ville också gärna höra en besvärjelse på riktigt. Sagt och gjort. Vi satte oss på golvet och ringde. På den tiden var det inte vanligt med nummerpresentatörer utan man fick gå den långa vägen och hålla linjen öppen för att sedan ringa från en annan telefon till televerket och vad vi visste hade grannarna bara en enda telefon. Det var nog ingen fara. Nåväl, luren i andra änden lyftes och vi hörde ett litet fnysande och sen ett raspigt "hallå?". Andlöst väntade vi med händerna hårt för våra munnar.
"Hallå?" upprepades det och vi kunde höra hur hon började väsa. Vi undrade om hon vände röntgenblicken mot vårt hus nu. Och då kom det! En besvärjelse!

"JÄÄÄÄBULEEEEEEEN!"

Vi hade aldrig hört någon som sagt "jäbulen" förr så vi förstod att det var livsfarligt nu. Hon hade börjat koka. Snart skulle hon explodera och då satt vi löst. Vi la på. Satt darrande under bordet en stund. Vi kanske skulle ringa mamma i stället och fråga om vi fick ta lite glass. Sagt och gjort, ett tröstande fika på glass vid ett vardagligt köksbord skulle radera ondskan som hoppat ut genom luren och in i kammarn. En av oss, jag minns inte längre vem eller så har jag förträngt det i det hemska som följde, lyfte luren för att ringa mammas jobb. Då upptäckte vi att hon aldrig hade lagt på sin lur! Linjen var öppen! Vi kunde höra henne gå omkring där, mumlande besvärjelser och förbanna alla jävlar som ringde alltmedan hennes klocka tickade fram minut efter minut. Som förstenade satt vi där och lyssnade, förstod att vi var tvungna att bevisa på något sätt att det inte var vi, men hur? Det gällde att ta sig ut, ta sig bort från vårt hus utan att det syntes och sedan gå förbi hennes hus från annat håll högljutt pratande så att hon förstod att vi just kommit hem och att det alls inte var vi. Utan kanske Lisa. Eller nån.

Det blev en vådligt äventyrlig promenad, hela tiden med blicken oroligt vänd bakåt för att kolla att vi inte syntes från hennes hus när vi sneddade över den stinkande komposthögen, gick i järnvägsdiket med nässlorna, korsade rälsen i en kurva, följde bäcken ner till sjön och gick sjöstranden västerut, upp mot bonden, landsvägen tillbaka och nerför backen. När vi passerade arga tantens hus pratade vi extremt högt och gjorde antydningar om att vi inte varit hemma på hela dan, egentligen inte sen i torsdags och hur skönt det skulle bli att komma in. Vi vågade inte titta mot grannhuset men vi kände lukten av kokt näbbmus och hoppades för våra liv att vi inte skulle förvandlas till ett par daggmaskar i ett huj. Dock kom vi hem levande, precis som den storasyster och lillebror vi var och hann knappt få av stövlarna förrän vi kollade luren. Och jo, hon hade lagt på! Det hade funkat!

Vi ringde aldrig dit mer. Våra öron hade klarat av att höra en besvärjelse och det låg inga döda lämlar på vägen utanför vårt hus så troligen hade vi blivit förskonade från alla misstankar. Men än idag, om jag råkar sitta i ensamhet med en klockas tickande i bakgrunden, kan jag höra hennes väsande JÄBULEEEN från något hörn. Det är riktigt rysligt, ska jag säga.

/Enhenna

Enhenna och grannarna. Del ett.

På den tiden sommarn var evig och livet bekymmerslöst hände det ändå att man var göralös. Då kunde man hälsa på familjen Olssonnilssoneriksson. Det var visserligen med blandade känslor man besökte familjen Olssonnilssoneriksson, men nöden hade ingen lag då heller, och var man grannar så var man och hade man inget att göra så hade man inte. Fördelarna vägde upp nackdelarna, vilket man alltid kom fram till efter lite funderande.

Fördelar:
1 det fanns hund
2 det fanns kakor
3 det fanns massor av katter
4 det var spännande
5 man kände sig modig och vuxen.

Nackdelar:
1 det luktade illa
2 det fanns risk att nån var full
3 någon kunde ställa nyfikna frågor som man inte ville svara på
4 den vita katten var elak.

Det var ett helt gäng som bodde i Olssonnilssonerikssons. Som mest var dom fem. Vi visste inte riktigt hur det gick till för det var ett pyttelitet hus och vi lyckades aldrig se alla rum. Det var osäkert om det fanns nåt annat än ett kök och ett rum ovanpå. Tanterna hade förkläden och gubbarna hade hängslen. Alla var rätt snälla och blev för det mesta glada när det kom barn på besök. Möjligen för att de var barnkära, som mamma sa på den tiden att en del var, men också för att få lite information om livet utanför Olssonnilssonerikssons hus. Och allra mest om livet innanför grannarnas hus.

En dag kom min vän Peter. Han var övertygad om att Olssonnilssoneriksson på något sätt var fiender, vilket var oerhört spännande då han gärna kryddade min tillvaro med lite påhitt. Att jag, som rörde mig som hemma på fiendemark, kunde ge honom fritt tillträde till Olssonnilssonerikssons betydde att han kunde ta sig in och utföra vissa uppdrag. Just den här dagen var det dragbomber som var uppdraget.

"Man sätter en i skafferidörren, vettu, och sen blir dom döskraja när det smäller!"
Jag frågade hur det skulle gå till och han förslog genast att jag skulle uppehålla fienden på något sätt. Till exempel genom att be att få se på sköldpaddorna ute i tunnan. Då skulle jag säkert få eskort dit och så var kusten klar.

Jag funderade en stund på det och tänkte att det kanske kunde gå. Att Olssonnilssonerikssons skulle bli skrämda hade jag inga särskilda synpunkter på. Jag tog det rätt naturligt, det var ju Peters uppdrag. Vi styrkte oss med saft och bullar och promenerade sen iväg. Hela vägen dit, 50 meter om man genade i vår trädgård, repeterade Peter min del i det hela. Det skulle nog gå bra.

Redan i farstun backade vi nästan när fisklukten slog emot oss. Åhnej! Dom kokade sill! Det fick bli till att snabba på, annars kunde sillukten bita sig fast i skinnet. Just som vi tänkte ångra oss slog dörren upp och tant Hulda kom ut med en kastrull.
"Hm Hm..." sa hon.
"Hej", sa vi. Sen gick vi bara in. Vi hade ju liksom stått där och kunde inte bara vända.
"Mjahaja", sa farbror Fritte som satt vid bordet och skalade potatis.
"Jaa", sa vi.
Tant Hulda föste oss mot bordet och hällde upp saft i ett par glas. Vi kallsvettades av sillukten men var tvungna att sitta, det insåg vi. Vi fick lov att vänta ut måltiden. Eländes elände...
"Ni vill väl ha gädda?" sa farbror Fritte och glodde på oss genom glasögonen.
"Nätack!" svarade vi raskt på en gång. Himmel, det var värre än vi anat - gädda! Sånt åt vi aldrig för dom var så stygga. Åtminstone sa mormor det. Just då hoppades jag mycket på dragbomberna.
"Jodå!" sa farbror Fritte och slevade upp fisklik på sin tallrik, kokta med huvud och allt. Ett fisköga ramlade på bordet. Blää.
"Nu ska ni få smaka på nåt gott!" sa farbror Fritte och bet av en bit av ett fiskhuvud, sen flyttade han gaffeln från sin mun till Peters hopknipna. "Gapa!"

Peter backade så långt det gick på stolen men farbror Fritte var större och hade långa armar. Han trugade Peter som till sist fick lov att öppna munnen pyttelitet för annars hade han blivit stucken av gaffeln och det hade säkerligen inte varit så kul. Så därför fick han en liten tugga gäddhuvud med farbror Frittes spott på. Då skrek jag!

Jag skrek att mamma ropade på oss. Åtminstone hade min röst blivit en aning gäll. Som tur var fick det stopp på allt och Peter kastade sig ut så stolen nästan välte. Det var en befrielse att andas frisk luft och för stackars Peter var det en lättnad att få ett glas svagdricka ur flaskan i källaren, som jag bad mamma så snällt om. Vi berättade aldrig för någon vuxen om att Peter blivit förgiftad av gädda med Frittespott på. Vi berättade heller inte om dragbomberna men jag kan ju säga att Olssonnilssoneriksson hade en gruvelig hämnd att vänta. Men det är en annan berättelse.

//Enhenna.

Ååååh, alla mina tanter!

Förr i tiden, när allt bara var roligt, hade jag en massa tanter att tycka om. Och dom tyckte alltid om mig. Det var en härlig känsla att gå omkring med vetskapen att man var omtyckt och sedd. Jag var lyckligt lottad.

Tanterna, det var mammas kompisar. Dom hette tant Brun, tant Marinblå, tant Indigo, tant Svart, tant Duvblå och tant Beige. Lite senare dök även tant Julröd upp i gänget runt mamma. För i min värld var det ju mamma som var i mitten på paletten, så att säga.

Så fort det var födelsedagskalas samlades tanterna och så blev det fest. Askfaten fylldes, godisskålarna tömdes, varma mackor och té avåts i köket och som kronan på verket var det alltid tårta i slutänden. Jag och lillbrorsan fick naturligtvis vår beskärda del. Som storasyster hade jag ett tag fördelen att få vara uppe en stund längre och kunde få sitta en stund i tant Bruns eller tant Marinblås knä och bli klappad och kramad och få höra hur stor jag blivit. Fick man gå till sängs var det trivsamt att ligga och lyssna på tanternas skratt och prat och känna hur cigarettröken smög sig in genom nyckelhålet till vårt rum på övervåningen. När jag blev lite större och kanske kom hem just som tanterna avnjutit tårtan var det alltid en succé att kliva in i vardagsrummet för då fick man känna sig beundrad. Tanterna tittade på en med klara och pigga blå ögon, några medan cigarettröken sakta silade ut genom näsan, några med en näve Nonstop i munnen. Sen fälldes trevliga kommentarer till min favör, som hur fin jag var, hur lång jag var, att jag kanske hade nån pojkvän och att jag säkert var duktig i skolan. Märkvärdigare än vanligt lämnade man sedan rummet med det som var kvar av tårtan och kände sig upplyft av uppmärksamheten.

En kväll skulle jag förklara tanterna för en ung släkting som inte kände mig så väl. Jag berättade livligt om allas personligheter och vad tanterna var bra för. Och vad som eventuellt var tokigt. Den lilla släktingen satt förundrat på golvet och lyssnade med stora öron, hon som inga tanter hade.

Jag förklarade att hos tant Brun fanns alltid tjugo sorters kakor alla dagar. Och inte nog med det - hon bakade teaterkonfekt i allsköns färger och man fick ta av alla sorter hela tiden. Hon hade julfester och alla fick dansa runt granen. Det dumma var att man var tvungen att vara med i kurragömma och huset var för stort och läskigt och så hade hon en tax som inte var kelsjuk.

Hos tant Marinblå hade jag alla mina hemligheter i en låda och hon hade en katt som bara jag fick klappa. Tant Marinblå gjorde konstfulla vitamingubbar av miniägg och grönsaker på tallriken och eldade alltid i öppna spisen så att man kunde grilla äpplen på pinne. Det dumma var att man var tvungen att gå hem nån gång.

Tant Indigo hade världens godaste mackor med ost och messmör och hade en viktigt roll när man skulle på dans. Det dumma var att hon bodde så långt upp i backen. Tant Svart hade en härligt stor varg (eller gråhund?) hemma som alltid hade ont i magen. Det dumma var att hon bodde för långt bort och jag var alltid orolig att mamma inte skulle hitta hem ifall det var mörkt när hon varit där på besök. Tant Duvblå var slagfärdig och fick en alltid att skratta, dessutom hade hon alltid brev till mig i sin postväska. Det dumma var att det fanns dagar då det inte kom nåt brev. Hon bodde granne med tant Beige som hade massor av katter som alltid ville vara i mitt knä. Det dumma var att det fanns risk för att det serverades pulvermos till varmkorven på kalas och det gillade inte jag.

När tant Julröd kom fick man lära sig att hänga. Det var vad man gjorde hemma hos tant Julröd. Där hängde alla. Och där hände allt. Tant Julröd var lika snäll som andra tanter och minst lika glad. Det dumma var att man växte upp och tonåren tog slut så man inte kunde hänga längre.

Men alla fördelar vägde upp de få nackdelarna och tanterna förgyllde min tillvaro ända tills jag flyttade hemifrån. Vad man än gjorde var någon tant inblandad och höjdpunkten var kvällen då tanterna kom på kalas när mamman fyllde år eller om det var någon annan träff. Att ha alla hemma på en gång kändes väldigt rikt! Hoppas jag är en tant!

/Enhenna

Grenserasten

Varje gång jag passerar Grenserasten i Meråker mår jag illa. Det hör liksom till. Illamåendet kommer dock bara om jag passerar från öst. Kommer jag västerifrån så blir jag liksom tagen på sängen och hinner aldrig bli så där riktigt spyklen. Förutom att Grenserasten numera är stängd behöver jag inte heller riskera att måsta gå in på KAFÉt och känna lukten av wienerbröd, mesost och sockriga lefser. Det var nämligen en prövning värdig en marinsoldat att utsättas för vid ett rejält illamående. Åtminstone såg jag det så, på den tiden då allting var roligt. Utom åksjuka, då. Men huset står kvar och ett vagt illamående sköljde över mig när vi passerade (västerifrån) här om veckan.

Nå, på den tiden då allt var kul packade vi in oss i morbroderns bil några gånger om år och for till Norge för proviantering. Ost, margarin, mjöl och socker skulle bunkras om vi skulle överleva. Varje gång pratades det om smuggling och polisjakt och varje gång var jag halvrädd och spysjuk. Men det var ju ett äventyr så att komma på idén att stanna hemma fanns icke. Nej, man såg fram emot resan och hoppades att inte morbrodern skulle ha med nån fjollig fästmö för då kunde man få sitta fram en längre stund och hålla illamåendet i schack. Då mådde man rätt hyfsat tills skylten KAFÉ dök upp och man tänkte på våfflor och mesost.

Men hur det än var, så efter en halvtimme i norsk fjälluft återkom rosorna på kinderna och man orkade ta steget in i butiken för att kolla in alla konstiga saker norska barn kunde tänkas vilja köpa. Blå karamellaskar med tofféekola i, smala Firklöverchokladkakor i silverpapper, chokladkaffebönor i gula platta askar... oj, oj, oj va gott. Man fick handla som plåster på såren för spyresan. Mormor pekade på ostar stora som tegelstenar och socker lades i lådor tillsammans med fyrkantiga margarinpaket. Allt bars ut i bilen och täcktes över med filtar. Sen var det flatbröd och getost, både röd och vit. Handlarn var glad och morbrodern flörtade med kassörskan.

Efter många om och men var det dags att kliva in i KAFÉt för att ta sig igenom det norska fikabrödet. Hade man tur fick man Champagnebrus, vilket var fruktansvärt läskigt eftersom det hade en obestämbar smak. Inte apelsin eller frukt eller socker, som "vanlig" läsk, utan champagne. Nu hörde det till norgeresan, så det var otänkbart att beställa något annat. Till råga på allt var de norska sugrören av papper, vilket gjorde det omöjligt att få i sig drickan utan att samtidigt dra i sig extra mycket luft. Tyvärr var det ofint att rapa högljutt på den tiden så man hade fullt upp med att lätta på trycket i smyg, sen. Jag tryckte dessutom alltid i mig ett par lefser. Varje gång sa modern "Husch!" och varje gång fick jag två lefser. De vuxna drack kaffe och klagade varje gång på att norskt kaffe var svagt och varje gång tog dom påtår och log mot servitrisen i lusetröjan och sa att det var gott. Servitrisen såg ut som Grenserasthuset. Gulblek och fylld med ost.

Sen gällde det att ta sig hem utan att bli stoppad i tullen och få sitta inne på bröd och vatten under oviss tid. Lättnaden när vi nått Ånn var stor, då var faran över. Innan Ånn kunde vad som helst hända. En gång, till exempel, gick en man på vägen med ett gevär över axeln. Någon vuxen i bilen fällde någon kommentar om att vi borde ducka, för här på fjället höll alla möjliga kufar till. Jag fick för mig att vi åkte in i en krigszon och duckade allt var jag orkade ett par mil, ändå tills risken för att spy i morsans skor blev överhängande och jag var tvungen att sätta mig upp. Fast jag darrade av skräck hela dagen och tog av misstag fel fikabröd, så det blev våffla med getost, vilket var detsamma, vi skulle kanske ändå dö för skyttens kula på hemvägen eftersom han missat oss tidigare. Känslan när vi passerade Ånn och civilisationen tog vid var obeskrivlig.

Det var som sagt ett äventyr. Hemma packade vi in margarin och ost i matkällarn och då luktade den Norge länge. Tofféekulorna var slut redan innan man nått Duved och morsans kaffebönchoklad stod längst upp i skåpet i köket, avsett för tanter på besök. Det var bara att invänta nästa spyresa och hoppas att tofféegodiset fanns kvar i affärn och att tullgubbarna inte skulle stoppa oss nästa gång heller.

Enhenna.

"SITT, din rosa tårta!!!"

Barnkalasen växte ur huset när det började bli mer än tolv gäster. Lagom till tioårskalasen fick vi hyra lokal... Fast det var inte lika kul. Bild och rubrik får tala för sig själva, av hänsyn till alla inblandade avstår jag från att utveckla inlägget. /Enhenna.

Som liten tös hoppades jag att jag skulle vara galen när jag blev stor....

Enhenna och kärleken

Första gången jag blev kär i någon som verkligen fanns, var jag elva år. Han hette Sven och var gäst hos oss. Det var på den tiden vi hade turister på gården. Sven bodde med sin mamma och pappa en vecka eller två hos oss och blev bekant med min bror, trots att det fanns en viss åldersskillnad.
- Ska vi lattja? frågade han lite nonchalant en dag. Jag tittade på min bror för att se om han förstod stockholmska och det gjorde han nog för dom försvann. Brorsan med sin tändsticksask och Sven med sin jeansjacka. Jag minns att jag inte tyckte det var så kul att Sven stal min lekkamrat och våra hemliga "fjutta-på-lekar" som turligt nog aldrig slutade med eldsvåda i nån lada eller så.

Jag fick hitta på annat att göra när jag plötsligt blev lite åsidosatt så jag sökte upp en kamrat jag lekte med ibland. Ofta var hon lite mallig så jag passade på att skryta lite om Sven, bara för att hon skulle veta att vi hade en stockholmare med jeansjacka på gården. Och att han just nu var på hemligt uppdrag med min bror. Det gick som det skulle, hon blev nyfiken och lite halvimponerad så hon följde mig hem för att få en skymt av turisten.

Eftersom hon var en tuffare jänta än jag så frågade hon ju om han var snygg. Ja, jo, det hade jag liksom inte tänkt på , men jag sa att han var det i alla fall. Jag sa att han hade lockigt hår i alla fall. Det fick min kamrat att stanna kvar tills de två grabbarna dök upp och mamma bjöd på fika som vanligt. Och då fick jag minsann se hur man skulle kråma sig för stockholmare som ville lattja.
Jag tyckte min kompis var urfånig och när hon gick hem meddelade hon att hon tänkte hälsa på mig nästa dag igen. Jag brukade tycka att det var toppen att hon hade tid med mig, men i det läget vi hamnat i nu så tyckte jag lika gärna att hon kunde hålla sig hemma. Och Sven med, för den delen.

Hur det nu var så kom det sig att vi träffades varje dag under den sista veckan Sven var hos oss. Vad vi gjorde vet jag inte riktigt, men det var nog allt från skogspromenader till Blomsbäcken till Fiaspel vid köksbordet. Sista dagen hade det dock smugit sig in något nytt. Det var som om min vän förvandlats till en bitter fiende. Jag visste inte riktigt hur eller varför. Men det var i alla fall samma dag som min kamrat lånat mina prästkragsörhängen och målat munnen med ljusrosa Rimmelläppstift. Just den dagen, när hon såg som allra fånigast ut, bestämde vi att vi skulle smyga på grannen och samlade oss i en skogsglänta.

När vi satt där och smidde planer var det som om hon och Sven inte riktigt lyssnade på våra samtal. Hon fjollade sig med ytterligare prästkragar i håret, han larvade sig med att plocka fjantiga skogsstjärnor som han räckte till henne. Och jag ville gå hem. Min bror märkte nog inget för han gjorde själv upp planer och rev i Sven för att de skulle gå och reka. Och just när grabbarna skulle till att gå och vi skulle vänta i gläntan, så tog han av sig jeansjackan och lade den över min kamrats axlar! Det var droppen!

Jag slet mitt hår och stampade i mossan. Grabbarna försvann och min kamrat satt som värsta mallstroppen på en tuva och luktade på blommorna. Jag önskade att hon skulle förvandlas till en häxa eller gå upp i rök, bara. Hon hade allt! Satt bara där och log mot världen, mig ägnade hon inte en blick, inte ett ord. Bara satt där. Med Svens jacka och mina örhängen och ljusrosa läppstift från Rimmel. Som hon fiskade upp och bättrade på färgen med ideligen.

Ja, jag hatade allt och gick bara hem. Trots min ringa ålder funderade jag i alla fall på om jag var kär i Sven eller inte. För det var just det att han bara såg min kamrat, att han skulle åka hem dagen efter och att jag inte vågade fråga om hans adress...

Hemma slet jag fram ritblocket ur Röda Bordslådan och skrev ner allt, att bevaras till eftervärlden så att alla skulle veta hur jag led. Sen for turisten hem, min kamrat hälsade inte på varje dag mer och jag och brorsan fortsatte våra äventyr med tändstickor och spionage på grannar. Och inget var som förr.

/Enhenna

Enhenna och cyklarna

Sommaren när jag skulle fylla 10 fick jag en cykel med två hjul och trehjulingen åkte in i vedboden mot okända öden. Cykelmärket var Fram och den var vit och blå och silvrig. Morfar lärde mig cykla. Han sprang bakefter cykeln och höll i pakethållaren så att jag skulle balansera. Jag minns faktiskt hur jag skrek "släpp! släpp!" och sen vinglade jag iväg på egen hand över vändplanen nere vid tågstationen. "Ne-på-plan", det var så den hette, platsen som erbjöd utrymme för skrymmande lekar. Nå, jag vinglade iväg och brorsan körde efter med trampbil. Vi ägnade sen åtskilliga år åt dessa fordon. Ja, min broder fick naturligtvis också en cykel när det var dags, en med limpa så man satt som en kung.

Cykelturerna gick som längst till Böle. Dit kunde man åka själv. Vi hade lärt oss trafikreglerna i skolan, som man gjorde på den tiden, och därmed var vi kunniga i vilken sida vi skulle vara på ifall det skulle dyka upp nån mjölkbil eller så. Stolt som en höna (?) cyklade jag till Böle och mötte min kompis. Hon hade haft sin cykel något längre, ett år eller så. Men den såg lika fin ut för det, ljusblå och liksom lite mer knubbig, minns jag att jag tyckte. Den till och med kändes knubbig att cykla på.

Vi bytte cyklar då hon ville det och provcyklade tillbaka till mig. Jag kunde se att min var lite högre och lite blankare. Det såg hon också för hon talade om att Fram var ett konstigt märke och att hon hade en DBS. Det betydde "Döden-bakom-styret", skulle jag ha klart för mig. Fram - det betydde inget särskilt. Sen skildes vi åt och jag tyckte hon var löjlig men det tordes jag inte säga.

Jag började känna mig mer och mer van vid cyklandet och hade provbytt med ett par kompisar och brorsan utan att någon större olycka skett. Men jag var fortfarande sur på min kamrat som körde omkring som döden bakom styret och såg skitviktig ut. Ett tag övervägde jag att snickra ihop en bättre käpphäst än den jag lekte med och galoppera över både polare och död. Jag såg mig själv med flaxande hår och blicken i fjärran när jag susade förbi mallgrodan. Det skulle ha känts gott.

Det var då jag satt i vedboden en stund och funderade ut nåt att tävla med som en idé började spira inuti mig. Framför mig stod mormors gamla cykel med punka och spindelväv. Den var gul och grön. Jag undrade hur man gjorde för att cykla på en sån gigant. Att jag fick prova måste ha berott på att mamma var på ett osedvanligt gott humör eller så ovanligt tankspridd, för innan jag visste ordet av var punkan lagad och cykeln framdragen ur vedboden med mormors välsignelse. Morfar hade vid det här laget lämnat jordelivet och skulle inte finnas till hands som coach. Alltså fick jag besegra den stora cykeln själv.

Jag provsatt med ett stadigt tag i broräcket. Funderade på vad som skulle hända om jag skulle behöva kliva av, vilket säkerligen skulle komma att ske någon gång om jag väl vågade mig iväg. Men nöden har ingen lag - det var bara att ge sig iväg. Vilken fart! Vad lätt det var att cykla! I ett huj var jag uppe på backen ("Opp-på-backen")och såg ut över världen där jag satt tjugosju meter över marken. Det var fantastiskt att på bara tre tramp komma ända fram till vägkorsningen. Där kom det kritiska ögonblicket, dock, jag skulle kliva av och vända. Det gick rätt så bra. Jag kom på ett trick: man hoppade helt enkelt jämfota ner på ena sidan medan cykeln ännu rullade och hoppades att den skulle hålla om man inte orkade ta emot den när den vickade.

När jag skulle kliva upp igen och fortsätta åt andra hållet kom det plötsligt för mig att det var en häst jag hade. Naturligtvis! Det enda som fattades var tömmar! Tillbaka i trädgården släppte jag min häst på bete och letade i vedboden efter lämpligt betsel. Ett par hampatömmar låg påpassligt framme och så betslade jag hästen och promenerade sakta upp för backen igen. Det var inte värt att rida, någon kunde ha synpunkter om jag syntes från huset. Men väl uppe och utom synhåll satt jag upp och sporrade hästen att galoppera upp mot vägen. Målet var Böle!

Som tur var gick det bra med högersvängen och innan jag visste ordet av var vi halvvägs till Böle. Jag höll tömmarna i ett stadigt grepp och önskade av hela mitt hjärta att mallgrodan på Döden-bakom-styret skulle råka vara på vägarna och dra. Och nu var lyckan på min sida, för det var hon verkligen! Nu gällde det att styra kusen mellan vattengroparna i vägen så att jag inte skulle tappa tömmarna och tvingas ta tag i nåt annat. Allt funkade! Vägen var platt som ett salsgolv. Hästen galopperade och mitt hår flaxade och jag höll blicken stolt framåt som det anstår en fältryttare i strid. Vi passerade Döden och en fånigt gapande mallgroda med ett swisch. Som tur var skrek jag inte "jiihaaaaa!", för det gjorde man inte då, det hade kanske kunnat störa min framfart. Men där fick hon! Jag njöt och klappade min stolta springare medan vi saktade ner farten till en lugnare skritt och planerade hur vi skulle vända i vägskälet. Att rida på E75 var totalförbjudet så det enda som återstod var en repris. En gång till! Detta var lyckans dag. Och hon stod kvar och glodde åt mitt håll och vägen var slät och fin och allt. Jag fick nästan dåligt samvete för att hon bara hade en död cykel medan jag susade fram på en gyllne springare. Men så var det. Och hennes min - den gick inte av för hackor!

/Enhenna

Utsikt från ett fönster

Här ser du ett snölandskap. Ett ganska vanligt motiv, taget från ett fönster. Man ser att det är en backe. Och att det är tidig förmiddag. Troligen en januarimorgon. Helg eller kanske resterna av ett jullov. Kvalitén skvallrar om en billig kamera, Instamatic. Den här gången kryssade fotografen i fel på beställningstalongen och råkade få diabilder i stället för papperskopior. Som tur var fanns en liten kikare tillgänglig, där man kunde stoppa in bilden, hålla den mot ljuset och kika med ett öga. Någon diabildsprojektor kunde man nog inte räkna med att få låna sisådär lite till vardags när man fick lust att ta en titt.

Vad är det med bilden då? Ja, för dig kanske inte mer än ett snölandskap. Men för mig är det bilden av en värld. Här hände massor!

Först och främst togs bilden bara för att fotografen redan i unga år var estet och hade sinne för det vackra. På den tiden njöt man av lite och hade vett att ta till vara stunder av hänförelse över vacker natur utanför stugknuten. Till saken hör också att det under många år var det första man såg när man vaknade en vintermorgon och satte sig upp och gluttade på gardinen. Träden, gården, sol och måne, vägen, världen.

Om man satt en stund där i godan ro kunde man få se det mest intressanta saker ute i världen. För vägen slutade i en järnvägsstation. Eller började. Inte vet jag. Det berodde nog på om man kom eller for. Järnvägsstation. Nåja, det var i alla fall en väntkur med en stoppskylt som skulle vändas vid behov. Ljusgul sida mot tåget betydde att man ville åka med. Korsade man järnvägen kom man till sjön eller till sportstugor, beroende på ärende. Och så bodde en gammal banvakt åt samma håll. Som sagt, stora delar av världen. Hade man tur kunde en dag inomhus med utkik över världen se ut som så:

Tidigt på morgonen kom plogen (alternativt väghyveln om det var sommar). Alla vuxna sprang till fönstret för att se om plogen lyftes inför infarten eller om det blev snöplogkant att skotta bort. Vid skottning svor man över plogbilen, vid icke-skottning skröt man över förarn.

Sen kom första tågresenären och det var grannen Nisse som kånkade på en trunk och linkade nerför backen. Vi knackade på fönstret och gömde oss under täcket. En kvart senare återtog vi utkiksposten. (Vid det här laget hade vi fått fika på säng och tuggade på limpmacka med ost och drack choklad medan vi tittade ut.) Se där! Banvakten tog sig knappt upp för backen med sin sega EPA. Precis utanför grannens kom Imborr ut och vinkade. Vi beslöt oss för att dom hade nåt ihop. På vilket sätt vågade vi inte tänka på. Imborr knatade uppåt och vi insåg att posten var på gång. Då kom postbilen nerför backen och körde förbi Imborr som tvärvände för att se vad som hände. Postbilen svängde in på vår gård och tutade högt fem gånger utanför vårt grindhål tills mamma fått på sig skorna. Imborr stod kvar och blev nästan överkörd av Norén med Volvon som tittat till sin sportstuga och nu tagit sats för att ta sig uppför backen. Han kunde inte sakta ner nu när han liksom fått fäste. Vi slickade smör av fingrarna och tittade storögt på Imborr som hötte med näven.

Då kom tåget och Nisse med trunken åkte iväg. Samtidigt klev tant Olga av och klampade uppåt. Precis utanför vårt fönster (vi hade tur!) kom Banvakten tillbaka med sin EPA och stannade till. Olga pratade med Banvakten och gestikulerade. Imborr vände tvärt igen och gick uppför backen. Postbilen ville ut från vår gård och tutade för att få bort tant Olga och Banvakten. Posten skulle alltid fram! Nå, EPAn åkte neråt och postbilen uppåt. Imborr vet vi inte hur det gick med. Vi avslutade chokladen och klädde på oss. Återgick till fönstret.

Rälsbussen stannade och tant Alma och farbror Pe klev av. Dom hade ett par resväskor var. Dom gick sakta uppåt och när dom passerade huset knackade vi på fönstret och gömde oss bakom gardinen. Farbror Pe lunkade vidare men tant Alma stannade och glodde på oss (eller rättare sagt på gardinen). Men efter ett tag gick hon. Mest för att farbror Pe röt något. Alltså var han en arg gubbe. När paret Alma och Pe försvunnit uppe vid backkrönet blev det en kvarts uppehåll innan GuggeJäns körde ner på vändplanen och plockade ut fiskedonen ur bilen. Fiskeläget mättes efter Gugge. Stannade man nu inne var det viktigt att ha koll på hur länge den blå SAABen stod på planen, får då fick man veta hur pass fisken bet.

Medan vi väntade spanade vi uppåt backen och konstaterade att Imborr kom hem med posten i ena handen och mjölkkrukan i den andra. När hon gick in sprang katten ut. Vi var rädda för den vita katten eftersom den klöst mitt öra illa en gång när jag ville hålla i den. Därför hoppades vi så smått att den skulle hamna under Noréns Volvo när han nu kom tillbaka. (Här undrade de vuxna var han varit egentligen och varför han körde fram och tillbaka så där.) Elvakaffet kom på bordet och vi fick bulle och saft. Ute i världen var det stiltje. Då var det dags att göra om vägen till störtloppsbana och vi gick ut för att åka enskiderejs nedför backen. Vi spanade efter katten men såg inget blod. Gugge svischade förbi och vi visste att det var klent med fisket idag och att kusten var klar. Vi satte av nedför backen. Det var en balanskonst som kostade på. För det mesta hade vi tur, ingen blev överkörd och vi lyckades alltid stanna innan järnvägen. Utanför vår infart hade man som mest fart och skulle mormor ha gått ut hade vi kört över henne med katastrofal kraft.

Efter att störtloppet stängt för dagen gick vi tillbaka in och kunde konstatera att det var i grevens tid för när eftermiddagståget stannade klev farbror Åke av och han var full som en kastrull och sjöng läskiga sånger högt. Vi vågade inte knacka på fönstret. Men vi sprang till dörren för att se om den var låst. Norén tog sig över järnvägen igen och vi väntade med spänning på huruvida han skulle kunna ta sig upp för backen och köra om den vinglande Åke. Med ett rytande slirade Norén uppåt och passerade Åke med nån decimeter till godo. Motordånet översteg dock inte sången. Därvid hade dramat passerat sin kulmen trodde vi, men nu var det så att Nisse med trunken kom nedför backen, troligen hade han kommit med bussen tillbaka. Nisse var inte heller nykter, det hörde vi eftersom han också sjöng. Fast det var en annan sång. Vid det här laget var vi inte ensamma vid fönstret...

Middagen skulle bli försenad, för detta var en världshändelse och mormor stängde av plattan. Nisse linkade och Åke vinglade. Nisse lyckades i alla fall ta kurvan in till sitt men blev stående då han möttes av Pelle med doggen. Pelle var möjligen också på sniskan för han var högljudd och såg glad ut fast Åke sjöng så fula sånger. Imborr kom ut med katten (igen) och sällade sig till sällskapet och vi tyckte det var en riktig krutkärring som vågade sig ut bland huliganerna. Nu var det skumt ute i vinterkvällen så man såg inte mycket, hörde mest. Det var en blandning av sång, skrål och hundskall och detta mitt på vägen. Vi sa till varandra att det var tur att plogen hade gått för annars hade det blivit kärvt med utrymmet.

Men just då skrålandet var som värst lystes världen upp av sjutton strålkastare och ett monster uppenbarade sig på krönet. Det var vägskrapan som skulle råda bot på halkan, och störtloppsbanan med för den delen. Stor och gul som en bautaspindel med åtta glödande ögon vrålade den sig nedför backen och gjorde om allt som kom i dess väg till ett wellpappsmönster. Stela stod vi där och tittade ut i världen och såg den förintas i ett lysande gult inferno. Vad vi hörde stannade den inte ens. Den bara vältrade sig nere på vändplanen, tuggade i sig bilspår och sandrester och kanske en och annan katt innan den utan problem dundrade uppåt igen. Utan stopp.

Efter det var det kolmörkt. Mormor satte på spisen, vände på biffarna och vi drog för gardinerna. En spännande dag var till ända och vi tyckte den fått ett raffigt slut. Morgondagen skulle få utvisa vad som fanns kvar på vägen.

Och så gick vi till sängs. Hade man tur hade man inte somnat när godståget passerade, för då fick man vara med om det mystiska blåturkosa skenet som för ett ögonblick lyste upp vårt rum och hela världen och liksom satte punkt för en händelserik dag. Då sov man gott.

/Enhenna

Enhenna på dans

En av mina favoritbilder bjuder jag på. Trodde jag (och du?) aldrig. Men ändå. Den är för bra för att bara sparas i cyberspace eller i gammalt fotoalbum som dammar igen. Den säger ALLT om livet just då.

Min kompis S har tjuvknäppt fotot med MIN kamera som hon satt på pass med i mitt rum. På den tiden visste man inte hur bilden blev förrän den damp ner i brevlådan fyra veckor senare ifall månadspengen räckt till framkallning. Detta foto har då inte varit på första plats kan jag säga. Räddat från papperskorgen ett antal gånger har det fått stanna kvar i samlingen, avdelningen "omöjliga bilder". Men nu, när fyrtio år passerat, har alla hämningar släppt. Det är som sagt ett underbart foto. Naturligtvis skulle vi på dans. Hur roligt det sen blev efter fototillfället, det är jag osäker på. Det kan ha varit kvällen då allt gick åt skogen. Det kan lika gärna ha varit kvällen då man var den enda utvalda. Däremot råder ingen som helst tvekan om att jag och S var snyggast på dansen, som vanligt. Särskilt inte med tanke på hur många timmar vi hade lagt ner på klädval, smink och hår. För er unga som inte känner igen vokabulären säger jag att det handlar om outfit och styling. Planerad sen söndagen innan.

En danskväll, med allt vad det innebar av flirt och spänning om HAN eller till och med DOM skulle vara där, var inget man slarvade bort. Redan mitt på dagen började planerna för hur man skulle se ut. Från grunden. Det kunde vara långpromenad runt byn om det var mulet, tre timmar mot husväggen om det var soligt. Man kunde förstärka solbrännan med en plåtbricka klädd med folio framför sig. Så att det skulle ta dubbelt, liksom.

Efter det var det rosenbadet. En timme med ansiktsmask, hårinpackning, naggellackande (i badet, ja) och sen ytterligare ett par timmar med papiljotter och smink enligt senaste tipsen ur Hennes, tidningen som stod för svaren på alla viktiga livsfrågor. Vid sminktiden brukade S och ibland nån fler dyka upp, för samåkning och peppning. Mamma skjutsade oss gärna överallt. Sju mil, vad var det? Vi var femton år och världsbäst på dans, vilket mamma gillade skarpt. Vi var först in på dansgolvet och sist ut och ännu senare om vi fick åka hem med musikerna som kunde bo i närheten.

Just den här kvällen då fotot togs, var det vinter. Jag har varit på toa för att fixa underlaget för makeupen och hatar papiljotterna som river håret i nacken. Favvotröjan med glittertråd på framstycket är på och de blå gabardinbyxorna som satt som dom skulle. Jag ser att jag har grejat med brunkräm. Ja, det hette så på den tiden, brunkräääm. Efter att ha befriat skallen från papiljotterna och målat ögonen (enligt sminkspalten i Hennes) så var jag och min polare redo för drabbning. Kameran följde inte med på dans. Dumt. Borde den ju ha gjort. Då skulle man ha haft mycket intressant att titta på....

Ja, ja. Jag minns att jag fräste åt S att inte slösa på mina foton. Jag minns också att hon skrattade. Sen är allt höljt i ett dunkel, det som hände på kvällen. Däremot ser jag att jag fått eget rum. Anslagstavlan har jag gjort själv, fullproppad med brev och foton av brevkompisar i Japan. En och annan affisch finns också med peaceuppmaningar på. Och jag vet att det finns köpeaffischer med kärlekspar och vattenfall, collage fixade av mig och B på skolan och rester av min barndom som teddybjörnen och sköldpaddsdockan. Sköldpaddsdockan var unik. Den var vad jag fick välja när affären i Björnänge stängde och mamma tog med oss på utförsäljningen på 60-talet. Den skymtar i nedre delen av bilden i fåtöljen.

För att det inte skulle bli allt för skämmigt med en docka på rummet efter att alla leksaker städats bort genom åren, klippte vi (jag och eventuellt min bror) sönder en liten bit fuskpäls, limmade fast tussar av densamma med superlim på dockans huvud tills den såg ut som en sjuttiotalshippie och satte på den militärkläder som jag fått överta av min brors aktionhjälte i plast. Pang - så var den mesiga lilla sköldpaddsdockan förvandlad till nåt tufft som gick an att ha i tonårsrummet ett par år till. Var den är nu, vet jag inte. Hoppas den lever....jag ska kolla upp det.

Jaa, så gick livet vidare. Vi sminkade, papiljottade och hottade upp oss varje helg och var kungar på dansgolvet. Och som sagt, det är synd att inte kameran följde med oftare och att inte fler bilder blev tjyvknäppta oftare. Det hade varit kul, det!

/Enhenna