måndag 14 september 2015

Hejdå, morbror Bosse!

I maj slutade min morbrors hjärta att slå.
Det här inlägget är tillägnat Bosse, en person som hade en betydelsefull plats i min trygga barndom och långt efter det som en central figur i familjen. Konstigt att tänka sig att han inte finns längre. På något sätt hade jag inte tänkt mig att han kunde dö, den där personen som ALLA kände och kände man inte honom så visste man vem han var när man nämnde bilar och dragspel.

Jag och min bror växte upp utan en far närvarande. Då var det som om min morbror hade en given plats när kompisarna någon gång snackade om farsornas bravader. Jag kunde alltid kontra med något min morbror gjort eller sagt. Och det var inget konstigt med det. Det var nästan som om man var lite värre, för det var ju han som hade bilskolan, sjutton bilar och motorbåt och spelade dragspel ÖVERALLT. Dessutom kände han ALLA. Och hade en komradio i kammarn som han pratade med folk på andra sidan jorden med.
- Sikjodéess, sikjodéess! ropade han stolt i radion och vi höll på att dö när någon svarade. Det lät som om han talade med andar.

I huset hade han det ena rummet på vinden, det andra hade jag, mamma och min lillebror. Trångt och tryggt. På nedre våningen bodde mormor och morfar. På min morbrors rum fanns TVn och en fladdermusfåtölj. Där fick vi se barnprogram och hade vi riktig tur var fästmöns lilla dvärgpudel på besök så man kunde få klappa den. Fast den var rätt äcklig eftersom den var lusig. Därav namnet Lucy. Det sa mormor.

På somrarna fick man åka räserbåt ibland. Flygfisken, hette den, den där båten som var så märkvärdig. Vit och fin. Jag kan fortfarande känna lukten av bensin och sjövatten. Bosse gasade på så att hela sjön bestod av svallvågor och vi höll oss i kanten och undrade om fiskevaktaren ramlade i nu när hela havet stormade, orsakat av bilskollärarn. Vi hoppades att ingen skulle drunkna.

Åkte vi inte båt så åkte vi bil. Säkert finns ingen unge som åkt så mycket bil på 60- och 70-talen som vi gjorde. Min morbror stuvade in oss i bilen. Mormor, som blev änka när jag var tio, åkte i framsätet. Bak satt mamma, jag och brorsan och ibland nån fästmö. Vi åkte till nåt fik, allt från en halvmil till Slagsån till femton mil till Levanger. På vartenda fik flörtade min morbror med alla servitriser och så beställde han knäppa saker så vi skrattade. "Ett hål med mat runtikring"... Eller smörringar som vi andra skulle sagt. Han köpte läsk och kakor åt oss och ibland om lördagarna eller om han varit till stan med körskolelever kom han hem med en bautapåse godis åt oss var. "HUSCH! sa mamma. "Smaskens", sa vi. Senare när jag gick i högstadiet och vi någon gång hade lämnat skolan för en promenad på byn kunde en bil glida upp bredvid. En hand stack ut genom rutan med en femma fladdrande. Det var Bosse som åkte omkring med en körskoleelev och hade fått syn på mig och antog att jag nog behövde ha en peng till fika på Hörnan.

Min morbror var en man som hittade på mycket tokigheter som man fick skratta åt. Han spexade för oss ungar, bjöd på sig själv i revyer i byn, revyer som han varit med att skriva. Han ordnade, organiserade och var med överallt. Han berättade historier för oss om saker han gjort i sin ungdom och vi har aldrig vetat vad vi skulle tro. Det handlade om målade hundar och sprängda skithus. Hiskeliga saker hade han gjort och vi rös och tänkte att han allt varit en riktig ligist. Men varje jul klädde han ut sig till tomte och knackade på rutan till badrumsfönstret där vi julbadade och varje år blev vi lika skraja. Och varje jul tomtade han på julkvällen och varje år hade han de största paketen till oss ungar.

På min morbrors rum fanns porslinsdockor som var klädda i bastkjolar. Bosses dröm var att få åka till Hawaii. Han hade massor av hawaiiplattor och hade träffat Yngwe Stoor. En gång köpte han hem en hawaiigitarr och varvade dragspelandet med hawaiignäll. Annars hängde dragspelet med överallt och alltid och vi lärde oss tidigt att musiker föds man till och får man inte spela blir man knäpp.

Ibland samlade han ihop oss för filmföreställning och då förvandlades köket till biograf. Stolar ställdes på rad och vita duken spändes upp. Projektorn surrade och min morbror talade. Det var inga popcorn men alltid mormors hastbullar och saft efteråt eller före. Under filmen skulle man koncentrera sig på det som utspelades på vita duken. Det var morfar i skogen, mormor i buan, bilskollärarkollegan och Bosse på besök i Härnösand, dans på logen, dragspelsmöte i Kall och Eva och Ingemar med killingarna i Vålådalen. Jag älskade filmstunderna. Det slutade alltid när mormor blev trött i baken. Då tändes ljuset och man var bländad och så åkte dragspelet fram trots att man skulle sova. Jag tyckte alltid att det var så vemodigt med det där dragspelandet som hördes från nedervåningen medan vi låg i sängarna soch skulle sova. Varför vet jag inte.

Så småningom gifte sig min morbror och vi tyckte det var schysst med en vuxen till i familjen och så kom det en liten kusin. Nu fick inte vi som var långdrångliga tonåringar springa i trappan längre och så fick man tänka på vilken tid man krämade musik på grammofonen, för nu fanns en liten bebis i huset som behövde sin sömn. Det var en rolig tid eftersom vi var så många. Men naturligtvis ville min morbror ha eget hem åt sin lilla familj så nu byggdes ett hus alldeles bredvid. Jag gillade inte det riktigt, men insåg det självklara. Bosse tröstade mig med att det var tio sekunder mellan husen och dessutom skulle jag få eget rum. Det kändes bra, för det var hans rum som skulle bli mitt.

Min morbror var viktig. Hans hem och familj var precis lika viktig som min egen. När han dök upp hände det alltid något. Det kunde vara surströmming i nån sportstuga eller en resa till Dalarna. Han var alltid mån om att vi skulle ha det bra och var generös och gästfri.

Jag är övertygad om att Sankte Per blir underhållen med dragspel och hoppas att han bjuder tillbaka med en tur till Hawaii så att min morbror får dansa hulahula i sin änglasärk. Nån rättvisa måste det vara.


Revy på 70-talet. Vem vann tävlingen som Miss Såå?



Julen 1986. En liten unge skulle få möta sitt livs första tomte och det skulle ske i min morbrors hus där vi för övrigt tillbringade hela julafton. Bosse diskade när tomten kom. Konstigt, tänkte jag som ansåg tomten synonym med min morbror. Nu hade det plötsligt skett en generationsväxling även där.


En vinterkväll på sextiotalet hemma i köket. En provisorisk fiskdamm, hastigt påhittad för oss ungar. Ett nytt sätt att få lördagsgodis på. Typiskt påhitt av en påhittig morbror.


1970. En av de sista bilderna på mormor. Jag minns att min morbrors sorg då hon dog skrämde mig, jag trodde inte att en vuxen person kunde bli så ledsen. I övrigt en ganska typisk familjebild. Men inte så vanligt att någon annan än min morbror står för plåtandet av familjemedlemmar. Efter det här fotot förändrades min barndom och jag fick en fuskmoster, en liten kusin som vi mer eller mindre betraktade som en lillebror och på det så småningom eget rum när min morbror byggde hus åt sig och sin lilla familj. Fotot står för en av de sista dagarna då vi var härligt många i huset som trängdes runt middagsbordet och elvakaffet.