![]() |
Skåneresan. Fika hos "Flickorna på Skäret" Enhenna uppklädd i hemsydd examensklänning |
En del minnen kommer till mig fläckvis fast de har en ram. Ett sådant minne är mitt första Skåneäventyr.
Det var på den tiden man var bekymmerslös, Nåja, så gott som, med tanke på orsaken till äventyret. Men du vet, solen sken hela somrarna och om vintern var det tio grader kallt och massor av gnistrande snö. Helgfrukosten bestod av kesfil och grisfötter. Livet var solgult eller rosaskimrande beroende på dag.
Men så hände sig det som alltid händer i en trygg familj på fler generationer. Någon dör. I detta fall min morfar. Det var en skrämmande händelse men då vi barn genomlidit begravning och omställning i hemmets ljuva vrå och insett att familjens vuxna kvinnfolk skulle bära svarta strumpor en bestämd tid så fortsatte vi leka. Så fick vi en dag veta att vi skulle bryta den sorgliga varfagen med en resa till mormors bror Olle i Skåne. Detta äventyr var att jämföra med en jordenruntresa. Jag skulle fylla nio och innan dess hinna passera ekvatorn!
Det är nu vi kommer till de händelser och intryck som dyker upp som tydliga fläckar i minnesbanken. Jag väljer att se det som att jag lärde mig något av varje moment och blev flera erfarenheter rikare av de minnen som etsat sig fast. Här kommer de klarast lysande fläckarna:
1. Tågresan till Skåne minns jag inte så mycket av, mer än att tåget sakta körde genom ett mindre samhälle. Vi fick hänga ut genom tågfönstret och någon berättade att vi var i Småland. För mitt inre såg jag genast skolboken med bilder från Sveriges landskap. Förundrat kunde jag konstatera att skolbokens bild av Småland stämde, färgen tycktes vara densamma och att vi passerade ett litet samhälle var nog bara en parentes i den mörkgröna skogen.
Lärdom: Småland var mörkgrönt. Överallt.
2. Framkomna i Klippan och inhysta i en liten stuga, blev vi snart guidade i bokskogen bakom huset. Detta gjorde ett stort intryck på mig som jag jobbat hårt för att förstärka de senaste åren - det är naturligtvis där de allra tunnaste av skogsväsen bor. Vår mor vandrade med och konstaterade att det var som att gå i ett grönt tempel. Det lät fint, minns jag, fast på klassrumsväggen där hemma hade fröken en annan bild av ett tempel.
Lärdom: Kunde det vara så att den några veckor gamle Jesus i själva verket blev buren till bokskogen i stället för templet? En fråga att ta vidare då den kvarstår.
3. När man är turist i en annan världsdel ingår sightseeing av olika slag. En dag när vi satt runt matbordet diskuterade våra kära släktingar vad vi kunde vara roade av att se, nu när vi norrlänningar kommit så långt ut i världen. Min mors kusiner hade fler goda förslag, bland annat kunde man bese olika slott. Det namn som strålar mest och som jag aldrig glömmer är Kullagunnarstorp. Det lät som det Törnrosaslott jag alltid hoppades finna. Jag upprepade namnet flera gånger för att aldrig glömma det och fick rent av magknip när denna upplevelse plötsligt tycktes ligga inom räckhåll. Tyvärr kom någon annan vuxen på att Sofiero var mer värt att titta på eftersom där fanns så mycket rhododendron. Jag slokade, men sa inget. Inom mig antog jag att rhododendron var detsamma som dinosaurier och att jag nu skulle missa Törnrosaslottet mot några gamla skelett.
Lärdom: Vuxna gillade dinosaurieskelett mer än prinsessor.
4. En annan biltur styrde mot Ljungbyhed då någon släkting skulle visa var stridspiloterna utbildade sig. Obegripligt i mina öron men bilturer innebar alltid nya spännande upptäckter, flygplan eller ej. I Ljungbyhed var det ett sjuherrans oväder, tillika oväsen, för det åskregnade samtidigt som grågröna krigsflygplan vrålade över våra huvuden. Vi satt nog mest i bilen då vattnet forsade över allt och alla. Som jag minns det var det som att sitta i en biltvätt och varje gång borsten rullade över biltaket duckade man av skräck - åska eller krigsflyg, vad som helst kunde hända.
Lärdom: Ljungbyhed var detsamma som ett sjuhelsickes buller.
5. Bilturen till Kullabygden minns jag inte mer av än besöket på det anrika fiket Flickorna Lundgren på Skäret och före det ett besök i en keramikverkstad i Höganäs. I keramikverkstaden fanns små keramikfåglar i olika pastellfärger. Jag kunde inte sluta fingra på dessa och till slut köpte någon vuxen en sådan liten pippi åt mig. Lyckan var total. Jag såg framför mig hur jag skulle bygga en bostad åt den lilla skyddslingen. Tändsticksask..? Nja, då skulle det enbart rymmas en liten sovplats. Teburk i plåt, då skulle det finnas utrymme för både kök och sovrum. .. Nå, den lilla pippin fick säkert ett namn, det minns jag inte dessvärre, men den upptog all min uppmärksamhet på det lyxiga fiket på Skäret. Skit samma vilka kakor eller saft man fick, det var pippin som gällde. Liten och ljusblå satt den framför mig på bordet. Hemlös, ännu, men i trygga händer.
Lärdom: Sveriges populäraste trädgårdscafé slår inte byggplaner åt en pytteliten, ljusblå keramikpippi.
6. Förutom min keramikpippi kom en annan fågel in i mitt liv under tiden i Skåne. Det var så att i Klippan fanns en stor affär som hette EPA. "Tempo-i-stan" hemmavid förbleknade till en vissen kiosk. På EPA fick vi titta i leksakshyllorna och plötsligt liksom hoppade en redig, uppblåsbar, grön plastanka framför mig. Kärleken var omedelbar och ömsesidig, ankan blev min! Han, för det var en hane, det såg jag direkt, döptes till Kvacke.
Lärdom: EPA i Klippan var återförsäljare av rariteten gröna plastankor
7. En dag kom en man som friade till en av mammas kusiner. Han var konstnär fick vi veta. Det var både läskigt och spännande eftersom vi ungar som vanligt hade fått ritblock och vattenfärger att roa oss med och just denna dag satt vi ute i solskenet och målade. Denne man kom och tittade på oss och grymtade något. Vi kunde uttyda att han ville låna en pensel och sen skulle han visa oss hur man verkligen gjorde när man målade. Jag förstod direkt att jag och min bror målade fel, för nu fick vi en lektion i att måla ett träd, på rätt sätt. När konstnären släppte penseln i glaset så att vattnet skvatt och reste sig nöjd med sitt uppdrag att lära oss norrlänningar måleri, hade han åstadkommit något som vi antog var ett modernt träd. Vi sparade bilden en tid efteråt, ifall den skulle vara värdefull på nåt vis, men vi kunde inte riktigt se trädet. Tyvärr är bilden försvunnen numera.
Lärdom: Skånska konstnärer visste uppenbarligen inte att träd är raka med roten neråt och kronan uppåt.
8. Det sista allra tydligaste minnet är dagen då vi skulle få se utlandet. Det som fanns utanför Skåne. Vi skulle åka båt till Danmark. Det var stort - båten hette Carola och vi skulle få fika under tiden den seglade över sundet mot främmande land. Jag såg framför mig skepp, gungande hav, måsar och solsken och sjömän med vita kragar. Nu blev det så att det regnade även denna gång, lite mindre än i Ljungbyhed men tillräckligt. Skeppet var en extremt lortig färja där vi sen skulle stå upptryckta mot en vägg i trängseln och försöka titta genom ett lortigt fönster för att skapa minnen av resan. Det regnade i Helsingör med. Vad vi gjorde där minns jag inte. Jag såg varken sjömän eller blått hav och måsar. Överallt bara grått. Danmark hade försvunnit in i dimman och alla var glada när vi kom iland i Sverige igen och kunde lämna lortbåten bakom oss. Men under våra barnaarmar bar vi i alla fall varsin uppblåsbar leksaksfärja.
Lärdom: Fanns Danmark egentligen?
Jaa, det var det. De mest färgrika minnesfläckarna från en tidig Skåneresa. Och Kulla Gunnarstorp är fortfarande osett. Jag spar det till i sommar, då ska en 60 år gammal dröm slå in - dags att besöka min barndoms sagoslott.
/Enhenna