Hej då, kusin vitamin och nästanlillis!

 I maj slutade min kusins hjärta att slå. Alldeles för tidigt reste han till okänd ort och nya äventyr. Det här inlägget är tillägnat min kusin och nästan-lillebror Bo-Inge.                                                                                     

Min urfamilj har nu urholkats rejält. Men eftersom den här bloggen innehåller roliga och tokiga minnen från mina tidiga år i livet, och där ingår sannerligen urfamiljen, så kommer de som lämnat oss åtminstone att finnas kvar här, beskrivna och återberättade från min synvinkel. 

1970 hade jag och min bror börjat närma oss tonårsslyngelåldern. Fast vi var tämligen tama i hemmets lugna vrå. Mormor, änka sedan fem år, hade lämnat jordelivet och familjen var i chock över tomrummet tills vi fick veta att det skulle fyllas av en bebis. Min morbror och hans fästemö skulle bli föräldrar och vi skulle få en liten kusin. Det kändes som att få ett syskon eftersom vi i alla mina ungdomsår hade bott under samma tak: mormor, morfar, morbror med fästmö och så vi två ungar med vår mamma. Tryggt, trångt och mysigt.  

Med blandade känslor började vi vänja oss vid tanken på familjens utökning. Jag gick i sjuan och min bästis fick ta emot nyheten först. Jag skämdes liksom lite, av oförklarlig anledning. Sladdisar var ett bevis för att vuxna (läs äldre) gjorde barn lite hur som helst. Nåt jag ogärna ville tänka på. Nåja, allt kändes lite bättre så snart jag hade avslöjat för bästisen, eftersom det visade sig att hon befann sig i exakt samma situation. Det var på nåt sätt snäppet ännu skämmigare för de föräldrarna hade ju redan två tonåringar som nu skulle få ett äkta syskon. Min var ju i alla fall "bara" en kusin. 

Kusinen föddes en vecka före jul och vi tyckte lite synd om ungen eftersom två högtidsdagar så nära varandra möjligen skulle påverka mängden paket åt något håll. Min morbror kom hem och meddelade glatt att bebisen var minst en meter lång. Vi häpnade över detta tills vi kom ihåg att det var ett typiskt morbrorskämt. Lagom till jul var vi alla samlade i hemmets lugna vrå igen och jag och min bror fick sluta spela skivor efter en viss tid och inte klampa i trappan för nu sov en bebis, som inte var en meter lång, i rummet intill vårt. Sakta vande vi oss vid småbarnsskrik och nappflaskor på diskbänken. Den lille fick heta Bo efter sin far och Inge efter sin födelsedag, dubbelnamn alltså. I smyg tyckte vi det var  väldigt fantasilöst, vem heter så, liksom? Ingen i hela världen utom vår lille bebis. Dessutom förklarade tysken på fiket Hörnan att Inge var ett tjejnamn, varför han fick övertygas att i Sverige hette killar Inge. Han var tveksam till namnvalet i alla fall och skakade bekymmersamt på huvudet. Då gjorde jag också det, för tysken på Hörnan hade en viss tyngd bland oss ungdomar.

Tiden gick. Den lille tultade runt och kallade sig själv Ninna när orden började trilla in. Min morbror och hans fru byggde eget hus några meter bort och vi fick vänja oss vid att ha lite större utrymme, vilket var en oerhörd lyx för oss tonåringar. Den lille stod däremot i fönstret i sitt nya bo och tittade på sin forna bostad och skrek att han ville hem. Jular och födelsedagar och annat viktigt fortsatte vi att självklart fira tillsammans som den urfamilj vi var och lillkusinen var lika mycket hemma hos oss som hos sig själv när han kunde. Han förklarade också att fasters bullar var godare än de hans mamma bakade. Jag och min bror var barnvakter ibland om kvällarna och någon gång tyckte vi det var kul att dra barnvagnen ända upp till morsans jobb. Då kände man ansvar på riktigt och ungen satt stilla i vagnen med löfte om glass. 

Ja, sen tog vi allihop ut olika livsriktningar, vi flyttade ut och in och bort och hem igen och nya relationer utökade urfamiljen något. Lillkusinen blev tonåring och vi som flyttat på oss fick uppdateringar av morsan vad som försiggick på hemmaplan. Av och till möttes vi. I stan hemma hos mig blekte jag slingor och permanentade hår på min poppiga kusin och sen satt vi där mitt emot varandra och drack kaffe, han med permanentpapiljotter och plasthuckle och jag med storasysterförnumstiga kommentarer om hur man raggade bäst. Hemma hos morsan eller hos min morbror fick kusinen agera både kattvakt åt katterna jag och min fästman skaffat och senare stå ut med att vara lekfarbror när vi hade fullt av småungar som hängde i benen på honom eftersom han syntes vara den mest spännande personen. 

Det finns oändligt mycket kul att minnas och skratta åt och strax innan maj hade vi ofta långa samtal om den där tiden när jag och min bror liksom växte upp och ifrån och han var kvar och tog över det som vi inte riktigt hade tid med längre. Fisket, cykling eller kälkåkning i backen ner till järnvägen, fikautflykter och inte minst besöken hos våra närmsta grannar, som till vardags bjöd på en viss spänning. Vi pratade mycket om gamlingarna i släkten och var vi kom ifrån och jag skickade bilder på våra mor-och farföräldrar. 

Det märks att du börjar bli gammal, sa jag, när du frågar om gamla släktingar. Det brukar man göra när man inser att de inte finns så många att fråga längre. Han svarade som alltid att han aldrig blev mer än 25. Inte visste jag då att vi inte skulle ses och titta i det där albumet som jag har kvar efter min mormor, hans farmor, som han aldrig fick träffa. Inte visste jag heller att vi inte skulle hinna ha den där gemensamma filmkvällen, vi tre, han och jag och min bror, som han hoppats på. Vi skulle se ett gäng gamla smalfilmer, troligen från våra barndomar och ännu äldre. 

Nu är min urfamilj som sagt rejält urholkad. Av naturliga skäl för det mesta, av ålder och rätten att gå vidare. Att någon skulle gå för tidigt vill man inte tänka på, men det händer och nu hände det min kusin. Han är saknad. Och här är han...

...som pappa

...som nypermanentad

...som sjuttonårig barnvakt åt min förste

...som åttaårig kattvakt

...som femårig paketsupporter till sin femtonårige kusin

...som tvåårig fotomodell för oss större ungar som hade fått kameror i julklapp

...som barnvakt åt ytterligare ett kusinbarn som gärna ville ha äventyr

...och som pappa igen.

Tack för allt kul vi gjort och allt vi samtalat om.

/Enhenna

Syster Kerstin

 Förr i tiden, när det var tämligen bekymmersfritt att vara en unge i jämtländska skogarna, fanns inte mycket att oroa sig över till vardags. Det skulle möjligen vara ifall det var slut på Kalaspuffar eller om Antonshunn var ordentligt fastbunden. Men det fanns undantag, nämligen syster Kerstin. Vardagsbekymren tedde sig rätt små när man hörde talas om henne.

När syster Kerstin var i antågande kunde man känna sprutspetsarna stickas redan flera dagar innan. Hon åkte hem till familjer och vaccinerade barn i hemmen, hon undersökte och vårdade åldringar och andra som hade behov. Hon var kort sagt en Florence Nightingale fast på västjämtska landsbygden. Även om inte jag, och troligen inte heller min bror, direkt hoppade av glädje då det var vaccinationsdags insåg vi att vuxenvärlden var i stort behov av denna livräddare. Jag har ett starkt minne av en regnig eftermiddag då jag satt i trappen och väntade på äventyr. Ja, trappen var bra till mycket. Man kunde till exempel sitta högt upp i svängen och se och höra saker utan att bli omedelbart upptäckt, satt man längre ner blev man oftast  föremål för en klapp på huvudet eller fick kanske till och med en karamell ifall rätt person kom in. Man kunde använda trappen för att avslöja sin sinnesstämning vid behov: arga klampanden för att visa ett missnöje, tre steg i taget med ett extra galoppsteg på slutet innebar att livet var på topp. För min del fanns även möjligheten att annonsera sin ankomst som uppklädd och färdig för fest, nämligen ljudet av klackskor med slejf. Då lät det "kalott, kalott, kalott..." när man gick nerför trappen vilket kunde vara pinsamt beroende på vilket främmande som kommit.

Nå, tillbaka till den regniga dagen. Jag satt i trappen, i svängen, halvt dold. Förmodligen hade jag koll på att syster Kerstin var på gång, och att det inte gällde mig eller min bror utan vår krassliga mormor. Farstudörren öppnades och där kom hon in i ett moln av eter. I alla fall tycktes det så. Syster Kerstin luktade alltid eter. Ja, jag visste ju inte vad det var, det har jag räknat ut efteråt, men då var doften förknippad med sprutor och sprutor kom med syster Kerstin. Eller om det var tvärtom. 

Jag minns mycket väl att hon genast uppfattade mig där i trappen, vände sig mot mig och hennes mun, som alltid var formad som ett "o" med rynkor runt, drogs till ett litet smil. Ögonen var även de runda med rynkor runt. Förmodligen sa hon hej, jag minns inte så noga. Rös bara, eftersom jag anade hennes fickor fulla av sprutor. Hur som helst, syster Kerstin knackade på köksdörren, någon öppnade och så försvann hon in under idel välkomnande av vuxenvärlden. Troligen stack mamma ut huvudet och tittade i farstun på mig och frågade:

-Ske du sete hen, du?  ("Ska du sitta här, du?" för den som int begrip jämtska.)

Jag antar att jag återvände uppåt till rummet som jag delade med mor och bror och fortsatte läsa eller rita eller leka. Besöket gällde inte mig denna gång, varför obehaget var överkomligt. Mumlet från nedervåningen var tryggt och snart försvann syster Kerstin igen och mormor hade fått sina sprutor eller vad som nu hade skett. Eterlukten dunstade, ersattes av kaffedoft och lugnet lade sig i huset. Tills en dag då jag hörde ordet STELKRAMPSSPRUTA. Då var det dags för några sömnlösa nätter.

Jag hade hört att just stelkrampssprutan var som att bli levande grillad och sedan var man sängliggande i en vecka av chocken. Stelkrampssprutan var dessutom extra stor och vass med ett illgrönt innehåll som långsamt skulle tryckas in i ryggens allra känsligaste punkt. Man hade ju hört att alla skrek sig hesa under tiden plågan pågick. Den som åkte runt och plågade barn var just syster Kerstin. Ve oss arma ungar! Men vi skulle icke komma undan och nu var det min tur.

När så syster Kerstin knackade på köksdörren satt jag inte i trappen, jag satt redan beredd i kammaren i mammas knä med armarna hårt lindade runt hennes hals och hade skrikit en halvtimme eller så. Genom tårar och snyftningar kände jag eterlukten och hörde stegen närma sig. Det var inte bara mamma som tröstade och förklarade, det var fler vuxna som med alla medel försökte få mig att förstå att jag inte direkt skulle bli grillad utan bara lite bränd på bål. Mamma pratade om taxen Tanja som hälsade på ibland om somrarna och att ifall hon skulle bita mig så skulle jag inte bli sjuk. Och syster Kerstin höll med och sa att det var väl fint om min lilla favorit kunde bita mig utan fara. Just då gav jag blanka fan i hunden och eventuella bett. Jag skulle ju ändå dö nu, när mamma och Kerstin hjälptes åt att dra upp min tröja så att skulderbladet syntes. Bedövad av eterångor tog jag i för full hals och skrek så att jag hoppades att deras öron skulle ramla av. Sen högg syster Kerstin mig i ryggen.

Till min stora förvåning, och det här minns jag helt klart, hände inte så mycket mer än att det sved och sen insåg jag att jag hade överlevt. Syster Kerstins lilla "o" hade dragit ihop sig ordentligt och hon prasslade med något som luktade extra mycket eter. Jag valde att inte titta på sprutan som antagligen var blodig och nu låg med krokig spets i syster Kerstins hand. Mamma drog ner min tröja, skulderbladet var ömt men inte grillat. Skrikandet hade liksom klistrat fast mig runt mammas hals men på något sätt fick hon loss mig. Jag ålade mig ner och insåg helt plötsligt att jag var oätlig för fyrbenta små vänner eller ovänner för den delen. Man får inte glömma Antonshunn. 

Hur det hela fortsatte minns jag mycket lite av, men eterlukten försvann och syster Kerstin med den. Det fanns inga spår av blod och sprutor och mamma hängde sin blus på tork. Det hela hade kanske inte gjort mig större och starkare, men en sak var säker, det var en milstolpe i livet.  

/Enhenna

Enhenna och brännvinet

 Det här var på den tiden då allting för det mesta var roligt och vuxenvärlden skyddade mot allt ont och såg till att man hade det bra i alla sammanhang, vare sig man satt i sälgen och spanade eller om man var i skogen och letade efter käpphästen som smitit. Saft och hastbullar fanns i skafferiet och i källaren fanns alltid chokladglass i frysboxen. Något promillehaltigt fanns inte i hemmets lugna vrå utan nykterheten hyllades och tur var väl det för oss ungar som aldrig behövde oroa oss för sådant spektakel. Vi hade ju sett gubben som klev av rälsbussen ibland som skrålade och sjöng för full hals och vi fick tidigt lära oss att det var ett tecken på elände och att allt gick åt skogen om man drack brännvin. 

Ett undantag fanns dock. I ett köksskåp på en hylla alldeles under taket stod en flaska malörtsbrännvin. Den ville man varken se eller höra talas om i onödan. Det är malörtsbrännvinet jag nu ska berätta om.

Nu var det ju så att även om livet kändes som ett enda solsken så fanns det ju dagar och nätter man helst vill glömma. Det var när magfaret slog till. Det började med en obestämbar känsla av att något var fel när till och med en flaska Rio blodapelsinläsk smakade mask och man inte tålde höra någon nämna ordet fika. Illamåendet höll alltid i sig för länge innan man äntligen fick ur sig bacillerna och då oftast i skurhinken som mamman höll fram allt medan hon stödde pannan. 

På den tiden fanns det i alla fall bot mot magfaret. I alla fall om man trodde på det. Så fort man kände av illamående kom malörtsbrännvinet fram. En matsked skulle skrämma spysjukan på flykt, en matsked vare sig man var fem eller femtio år. Det bet lika bra på alla åldrar. Det är dock tveksamt ifall det gjorde någon större skillnad, men spysjukan var det allra värsta jag visste, hellre hade jag mässlingen i tre veckor. Därför bad jag om malörten redan då jag anade ett illamående. Efter att ha svalt en sked fick man skärpa sig för att behålla det beska i magen. Alternativt att det satte fart på hela förloppet ordentligt. Så här efteråt är jag böjd att tro på det senare. 

Malörtsbrännvinet tog aldrig slut. Flaskan stod där år ut och år in, halvfull med en brunaktig sörja i botten och trots att det fattades någon matsked tycktes ändå nivån vara konstant. Det hände att man gluttade på skåpet och sneglade uppåt för att sen rysande stänga igen. Bara anblicken av flaskan påminde om alla magfar man haft. Nu stod ju brännvinet i samma skåp som godispåsen brukade ligga, så ville man ha sig en lakritsbåt eller bröstkaramell fick man skärpa sig så att inte blicken flackade uppåt. Men som sagt, malörtsbrännvin måste man ha då magfaret hotade. Mitt sista minne av den osande matskeden som hölls fram för min näsa var när lillebror hade spytt i sängen mitt i natten och mamma agerade snabbt för att inte jag skulle gå samma öde till mötes. Troligen blev jag sjuk ändå, jag minns inte så noga. 

Nå, nu ska du få höra vad som hände något senare i livet. Som alla andra ungar växte ju vi också och funderade över livets olika utmaningar. I det ingick naturligtvis att testa saker och helst också se hur omgivningen reagerade på det. Jag hade en mer vidlyftig kamrat som jag lekte med ibland. Hemma hos henne fanns det fler sorters brännvin som inte bara användes i syfte att skrämma bort magfaret. Min kamrat var lite äldre så hon hade kanske kommit en bit längre i sin nyfikenhet på äventyrligheter. Men en gång då jag varit hos henne och  som vanligt ritat länge vid köksbordet, ville hon visa mig var kakburken stod så vi kunde sno några extra kakor. Vi gick in i skafferiet och där stod också en brännvinsflaska på hyllan. Utan malört. Min vän ville visa ett trick: man skruvade av korken, fyllde den med brännvin och drack. Jag var helt överväldigad att min vän lyckades dricka en kork brännvin utan att börja vingla som gubben vi kände till, vi som bodde vid tågstationen. Jag avböjde artigt att prova och gick hem med en ny erfarenhet att fundera över. Trots att jag levde i ett nyktert hem och hade vett att känna stor tacksamhet över det, var jag ändå en aning imponerad över att min vän vågat dricka en kork brännvin och ändå hålla sig på benen. Jag tyckte hon var tuff. 

Efter lite funderande och överläggningar med min bror fick vi för oss att prova malörtsbrännvinet som nu plötsligt fått ett helt annat uppdrag, nämligen att göra oss, eller rättare sagt mig som var äldst, full. Åtminstone litegrann. Vi planerade det hela noggrant och vem vi skulle testa på. Det gick ju inte att visa sig tuff om ingen fanns att imponera på. Den här gången var det min tur. Sagt och gjort, vi ringde en annan av mina vänner. För att hon inte skulle missa att märka något på mig, fick hon en del ledtrådar redan innan. Jag ringde min kompis och började med standardfrågan vad hon hade för sig. Efter att hon sagt typ "inget särskilt" svarade jag med att jag inte heller hade något särskilt för mig förutom att jag hade virkat en kofta till Barbie och druckit lite brännvin. Vad hon svarade minns jag faktiskt inte men hon dök i alla fall upp en halvtimme senare, förhoppningsvis nyfiken på min onykterhet. Jag och min bror satt i sälgen bakom vedboden för att i god tid se henne komma nerför backen. Det gällde att jag mötte henne innan hon hunnit fram, hon skulle nämligen få se att jag vinglade lite. 

Jag hade med stor beslutsamhet och stort mod druckit en och en halv kork malörtsbrännvin. Flaskan hade jag ställt tillbaka exakt så som den stod och sedan sprungit ut till sälgen med malörtssmaken skvalpande i magen. Lite oro kände jag för att någon skulle dyka upp och hitta mig dyngrak utanför vedboden, men vi rörde oss ganska fritt då de vuxna hade fullt upp med sysslor såsom åka på affären,  fiska eller jobba. Jag tog mig i alla fall ledigt till sälgen och kände inte något speciellt annat än  sveda i magen och malörten som åkte upp och ner i strupen. 

När min kompis svängde in på gården raglade jag alltså fram och försökte sluddra lite när jag sa hej. Hon synade mig uppifrån och ner och avgjorde det hela med ett enda "Ssss...". Det kändes lite snöpligt, liksom, men eftersom hon vägrade att bli impad, inte ens över att jag så snabbt nyktrat till, så gick vi in och drack saft. Jag hade en vagt illamående att bära på och kände mig för den delen också rätt nöjd med att jag inte var full. Hon frågade aldrig om brännvinet vad jag minns och jag gick vidare i livet med ett löfte till mig själv att inte lita på malörtsbrännvin i något avseende hädanefter.

/Enhenna

Enhenna på äventyr i världen. Del två.

 

Skåneresan.
Fika hos "Flickorna på Skäret"
Enhenna uppklädd i hemsydd examensklänning 

En del minnen kommer till mig fläckvis fast de har en ram. Ett sådant minne är mitt första Skåneäventyr. 

Det var på den tiden man var bekymmerslös, Nåja, så gott som, med tanke på orsaken till äventyret. Men du vet, solen sken hela somrarna och om vintern var det tio grader kallt och massor av gnistrande snö. Helgfrukosten bestod av kesfil och grisfötter. Livet var solgult eller rosaskimrande beroende på dag. 

Men så hände sig det som alltid händer i en trygg familj på fler generationer. Någon dör. I detta fall min morfar. Det var en skrämmande händelse men då vi barn genomlidit begravning och omställning i hemmets ljuva vrå och insett att familjens vuxna kvinnfolk skulle bära svarta strumpor en bestämd tid så fortsatte vi leka. Så fick vi en dag veta att vi skulle bryta den sorgliga varfagen med en resa till mormors bror Olle i Skåne. Detta äventyr var att jämföra med en jordenruntresa. Jag skulle fylla nio och innan dess hinna passera ekvatorn! 

Det är nu vi kommer till de händelser och intryck som dyker upp som tydliga fläckar i minnesbanken. Jag väljer att se det som att jag lärde mig något av varje moment och blev flera erfarenheter rikare av de minnen som etsat sig fast. Här kommer de klarast lysande fläckarna:

1. Tågresan till Skåne minns jag inte så mycket av, mer än att tåget sakta körde genom ett mindre samhälle. Vi fick hänga ut genom tågfönstret och någon berättade att vi var i Småland. För mitt inre såg jag genast skolboken med bilder från Sveriges landskap. Förundrat kunde jag konstatera att skolbokens bild av Småland stämde, färgen tycktes vara densamma och att vi passerade ett litet samhälle var nog bara en parentes i den mörkgröna skogen.

Lärdom: Småland var mörkgrönt. Överallt.

2. Framkomna i Klippan och inhysta i en liten stuga, blev vi snart guidade i bokskogen bakom huset. Detta gjorde ett stort intryck på mig som jag jobbat hårt för att förstärka de senaste åren - det är naturligtvis där de allra tunnaste av skogsväsen bor. Vår mor vandrade med och konstaterade att det var som att gå i ett grönt tempel. Det lät fint, minns jag, fast på klassrumsväggen där hemma hade fröken en annan bild av ett tempel. 

Lärdom: Kunde det vara så att den några veckor gamle Jesus i själva verket blev buren till bokskogen i stället för templet? En fråga att ta vidare då den kvarstår. 

3. När man är turist i en annan världsdel ingår sightseeing av olika slag. En dag när vi satt runt matbordet diskuterade våra kära släktingar vad vi kunde vara roade av att se, nu när vi norrlänningar kommit så långt ut i världen. Min mors kusiner hade fler goda förslag, bland annat kunde man bese olika slott. Det namn som strålar mest och som jag aldrig glömmer är Kullagunnarstorp. Det lät som det Törnrosaslott jag alltid hoppades finna. Jag upprepade namnet flera gånger för att aldrig glömma det och fick rent av magknip när denna upplevelse plötsligt tycktes ligga inom räckhåll. Tyvärr kom någon annan vuxen på att Sofiero var mer värt att titta på eftersom där fanns så mycket rhododendron. Jag slokade, men sa inget. Inom mig antog jag att rhododendron var detsamma som dinosaurier och att jag nu skulle missa Törnrosaslottet mot några gamla skelett. 

Lärdom: Vuxna gillade dinosaurieskelett mer än prinsessor. 

4. En annan biltur styrde mot Ljungbyhed då någon släkting skulle visa var stridspiloterna utbildade sig. Obegripligt i mina öron men bilturer innebar alltid nya spännande upptäckter, flygplan eller ej. I Ljungbyhed var det ett sjuherrans oväder, tillika oväsen, för det åskregnade samtidigt som grågröna krigsflygplan vrålade över våra huvuden. Vi satt nog mest i bilen då vattnet forsade över allt och alla. Som jag minns det var det som att sitta i en biltvätt och varje gång borsten rullade över biltaket duckade man av skräck - åska eller krigsflyg, vad som helst kunde hända.

Lärdom: Ljungbyhed var detsamma som ett sjuhelsickes buller. 

5. Bilturen till Kullabygden minns jag inte mer av än besöket på det anrika fiket Flickorna Lundgren på Skäret och före det ett besök i en keramikverkstad i Höganäs. I keramikverkstaden fanns små keramikfåglar i olika pastellfärger. Jag kunde inte sluta fingra på dessa och till slut köpte någon vuxen en sådan liten pippi åt mig. Lyckan var total. Jag såg framför mig hur jag skulle bygga en bostad åt den lilla skyddslingen. Tändsticksask..? Nja, då skulle det enbart rymmas en liten sovplats. Teburk i plåt, då skulle det finnas utrymme för både kök och sovrum. .. Nå, den lilla pippin fick säkert ett namn, det minns jag inte dessvärre, men den upptog all min uppmärksamhet på det lyxiga fiket på Skäret. Skit samma vilka kakor eller saft man fick, det var pippin som gällde. Liten och ljusblå satt den framför mig på bordet. Hemlös, ännu, men i trygga händer.

Lärdom: Sveriges populäraste trädgårdscafé slår inte byggplaner åt en pytteliten, ljusblå keramikpippi. 

6. Förutom min keramikpippi kom en annan fågel in i mitt liv under tiden i Skåne. Det var så att i Klippan fanns en stor affär som hette EPA. "Tempo-i-stan" hemmavid förbleknade till en vissen kiosk. På EPA fick vi titta i leksakshyllorna och plötsligt liksom hoppade en redig, uppblåsbar, grön plastanka framför mig. Kärleken var omedelbar och ömsesidig, ankan blev min! Han, för det var en hane, det såg jag direkt, döptes till Kvacke. 

Lärdom:  EPA i Klippan var återförsäljare av rariteten gröna plastankor

7. En dag kom en man som friade till en av mammas kusiner. Han var konstnär fick vi veta. Det var både läskigt och spännande eftersom vi ungar som vanligt hade fått ritblock och vattenfärger att roa oss med och just denna dag satt vi ute i solskenet och målade. Denne man kom och tittade på oss och grymtade något. Vi kunde uttyda att han ville låna en pensel och sen skulle han visa oss hur man verkligen gjorde när man målade. Jag förstod direkt att jag och min bror målade fel, för nu fick vi en lektion i att måla ett träd, på rätt sätt. När konstnären släppte penseln i glaset så att vattnet skvatt och reste sig nöjd med sitt uppdrag att lära oss norrlänningar måleri, hade han åstadkommit något som vi antog var ett modernt träd. Vi sparade bilden en tid efteråt, ifall den skulle vara värdefull på nåt vis, men vi kunde inte riktigt se trädet. Tyvärr är bilden försvunnen numera.

Lärdom: Skånska konstnärer visste uppenbarligen inte att träd är raka med roten neråt och kronan uppåt.

8. Det sista allra tydligaste minnet är dagen då vi skulle få se utlandet. Det som fanns utanför Skåne. Vi skulle åka båt till Danmark. Det var stort - båten hette Carola och vi skulle få fika under tiden den seglade över sundet mot främmande land. Jag såg framför mig skepp, gungande hav, måsar och solsken och sjömän med vita kragar. Nu blev det så att det regnade även denna gång, lite mindre än i Ljungbyhed men tillräckligt. Skeppet var en extremt lortig färja där vi sen skulle stå upptryckta mot en vägg i trängseln och försöka titta genom ett lortigt fönster för att skapa minnen av resan. Det regnade i Helsingör med. Vad vi gjorde där minns jag inte. Jag såg varken sjömän eller blått hav och måsar. Överallt bara grått. Danmark hade försvunnit in i dimman och alla var glada när vi kom iland i Sverige igen och kunde lämna lortbåten bakom oss. Men under våra barnaarmar bar vi i alla fall varsin uppblåsbar leksaksfärja. 

Lärdom: Fanns Danmark egentligen?

Jaa, det var det. De mest färgrika minnesfläckarna från en tidig Skåneresa. Och Kulla Gunnarstorp är fortfarande osett. Jag spar det till i sommar, då ska en 60 år gammal dröm slå in - dags att besöka min barndoms sagoslott.

/Enhenna 

Enhenna på äventyr i världen. Del ett.

 Det här var på den tiden det var revolutionerande med en resa längre bort än till länsgränsen. Man var trygg och glad i hemmet och lekte i godan ro med plasttrollen under rönnen då modern kom ut och berättade att hon fixat en resa till månen tur och retur. Raketen hette Nordpilen och gick av sig själv längs räls men vi ungar skulle matas med ett bränsle som hette Solesan för att överleva. Spänningen var oerhörd. Ljudvallen skulle sprängas. Vi skulle till Boden. 

Packningen minns jag inte mycket av, men helt klart var de beigeblå sleifskorna och terylenekjolen med i bagaget och när vi satte oss på tåget, som stannade nedanför vårt hus, plockade mamma fram Solesan och så fick vi en matsked var, jag och min bror, av den sötsliskiga och apelsinsmakande illgula sörjan. Detta skulle göra att vi orkade med strapatserna och höll oss upprätta när tyngdlagen började upphöra, eller vad som skulle hända när vi passerade Norrbottens länsgräns. 

Som jag minns det var det sol hela resan och på perrongen i miljonstaden Boden stod självaste moster Wivan med familj och tog emot. Eftersom vi hade druckit Solesan så hade vi tillräckligt med styrka i benen att springa uppför trapporna till mosters residens på Sturegatan 28A. Vi skulle få middag och sedan bli skjutsade till den stuga vi skulle hyra under vår resa. Moster och hennes man, militären Bengt, introducerade oss för något så exklusivt som en balkong som vette ut mot en lekplats. Efter middagen fick vi lov att gå dit och prova gungorna. 

Som turist på en okänd ort famlade jag mig lite nervöst fram i parken väl medveten om att modern och mostern höll koll från den märkvärdiga balkongen ifall vi skulle bli överfallna av norrbottningarna. Vi såg att det fanns sådana som var redo att ge sig på oss, för den där misstänksamma spanarblicken kände man väl igen. Ett gäng snoriga ungar stod vid en av gungorna och glodde på min terylenekjol och sleifskorna. Åtminstone var jag säker på att det var just det som gjorde dem gröna av avund. Jag gick lite framför min lillebror, åtminstone skulle jag kunna ta första fajten ifall det skulle uppstå en sådan. Vi tog oss fram till gungorna och eftersom det räckte med två för mig och min bror så ansåg jag att de inte behövde visa någon form av missnöje. Det gjorde de inte heller. De bara liksom slappnade av och blev till en liten massa som flyttade sig lite längre bak. Till slut kom en fråga, eller om det var ett påstående, jag minns inte riktigt. Men det slutade i alla fall med att någon av oss svarade något. Efter en liten stunds tystnad konstaterade de att vi förmodligen var stockholmare. 

Jag sneglade mot moster Wivans balkong och kunde se lite av mamma, så om norrbottningarna skulle gå till angrepp fanns vittnen. Hur det slutade är oklart, jag minns bara att inget blodvite uppstod och jag och min bror blev upphämtade för eskort till vår stuga. Norrbottningarna stod kvar och blängde på de förmodade stockholmarna när vi for och jag tittade genom bilfönstret med en min som jag hoppades avgjorde vilka vi var, det vill säga lite märkvärdigare. 

Dagarna gick med shopping och fika och någon dag for vi till Luleå för att bese något som hette Shoppingcenter. Jag fick ett par turkosa skor med svarta streck på som var långt mer tuffa än sleifskorna. De var för små men jag stod på mig och övertygade mamma att de var alldeles lagom. Sen hade jag ont i tårna resten av veckan, men det var det värt. För vi skulle få gå på Barnens dag vid Bränna strand och se Anna-Lena Löfgren och Shanes. Att gå på samma mark som Shanes med sleifskor var helt otänkbart. Ja, Shanes skulle spela så sent att vi inte fick vara där, sa mamma, men det gjorde mig inget alls, för att bara få andas samma luft som Lennart Grahn räckte och man behövde ju inte avslöja detaljer när man berättade för kompisarna hemma sen. 

Barnens dag i Boden var stort, fullt jämförbart med Carnaby street en lördagsförmiddag som jag sett i Bildis. Kanske till och med ett strå vassare. Vi blev grundligt guidade av mammas kusin som visade alla karuseller och lotteristånd och lyckohjul och roligheter som fulla gubbar och en och annan raggarbil. Vi såg var Anna-Lena Löfgren skulle sjunga och mamma suckade lite och sa att man fick väl stå ut "ma n'dænn schöuvhöna bære hu int schong Lyckliga gatan hejle tia". Det var nog ett skämt för jag hade svårt att tänka mig att vi skulle få höra samma låt hela kvällen fast det var lajvkonsert på Norrbottens Carnbaby street och då visste man ju inte hur det funkade. Vår kära mor och hennes kusin satte sig på två stolar längst bak framför scenen och sa att vi fick gå och titta själva lite nu när vi visste hur det såg ut eftersom det var gott om tid innan "schöuvinga".  Det skulle nog gå bra, vi såg ju uppenbarligen ut som stockholmare och inte som två lantisar från västliga Jämtland. Föga anade jag att jag snart skulle få uppleva något som skulle sätta sina spår i mitt hjärta för all framtid. 

Vi promenerade bland de olika lotteristånden och jag försökte glömma mina onda tår. Min bror var känd för att ofta vinna på lotteri så förutom att han var tuffare än jag när det gällde att gripa sig an Carnaby Bränna strand så hoppades jag att hans tur skulle smitta om vi höll oss nära varandra. Jag köpte en lott och vann en liten mascot med säkerhetsnål på. Lyckan var oerhörd. Huruvida min bror faktiskt vann en massa minns jag inte, men det beror på att där och då vändes världen upp och ner helt plötsligt när en kille sträckte fram en hink med lotter till mig och sa:

"Hörrö, köp en lott va! Du som är så sööööt!"

Att inte jorden rämnade under mig! Jag hade då aldrig sett en så snygg kille förut. Han lutade sig mot mig med hinken under min näsa och log och log. Han tyckte jag var söt! Han hade sagt det alldeles själv. Och inte nog med att han förklarat mig sin kärlek, han var så lik Lennart Grahn i Shanes att jag vid närmare eftertanke förstod att det nog var han! Att han stod och sålde lotter på Barnens dag i Boden föreföll helt naturligt och självklart. Visst var det han. Jag bestämde att det var han. 

"Du kanske ska skaffa glasögon!" svarade jag så tufft jag kunde och hoppades att han skulle höra att jag var stockholmare och se att jag hade skittuffa skor. Visserligen en virkad kofta som var lite trång över magen men han hade ändå sagt att jag var söt. Han fortsatte bara le och höll ett stadigt tag i lotthinken under min haka. Han envisades med lotterna och jag minns faktiskt inte om jag eller min bror köpte någon. Hur skulle jag kunna minnas sådana trivialiteter när jag snart skulle gifta mig med frontfiguren i Shanes? Släng er i väggen, kompisar, jag skulle aldrig mer komma hem utan bosätta mig i Boden i en miljonkåk vid Bränna strand och koka gröt åt idolerna varje morgon innan de repade. Jag kände att mina ögon började rulla och att jag var lite vinglig i mina små skor och kanske var det lillebror som såg till att jag kom loss från idolens järngrepp om min själ och mitt hjärta för snart satt jag på en stol och såg på Anna-Lena Löfgren. 

Hur resten av dagarna var eller hur vi kom hem minns jag inte heller. Jag hade bara frieriet i mitt huvud och repeterade gång på gång hur det skulle återges för kompisgänget och andra bekanta som behövde förstå vem de hade att göra med. 

Väl hemma hade dock Lennart Grahn bleknat något och de turkosa skorna fick vila liksom mina tår. Men jag var för all framtid förändrad och så fort jag än i dag känner den karaktäristiska doften av plasthink med hårt rullade pappersbitar i så känner jag mig skitsnygg. 

Bränna strand, Boden 1967.

Mormors syskon - lika kul som julafton. Nästan.

 Det här var på den tiden det var en rolig och spännande händelse då mor ropade och frågade om man ville följa med till affären, eller kyrkogården med, för all del, det innebar ju en liten biltur och oftast en liten godbit att tugga på. Man var nöjd med det mesta och såg kaffefrämmande och lämmeljakt som något som förgyllde den trygga vardagslunken. Dock fanns det förutom julafton och födelsedagar händelser som innebar spänning långt i förväg och som på något sätt satte en egendomlig prägel på stämningen i huset. Det var som en rörelse, ett böljande som satte igång. Lite fler kakor bakades, golven skurades, lakan tvättades och inköpslistor skrevs. Det plockades in blommor och kvinnorna i huset diskuterade maträtter mer än vanligt. Åtminstone minns jag det just så när släktingar skulle komma på besök. De var sommarförgyllarna!

Släktingarna i det här fallet var min mormors syskon. Jag kommer att kalla dem moster och morbror, eftersom det var det mamma sa och då sa och säger jag det också. Det var gamla tanter och farbröder som i min värld stod för något exotiskt eftersom de lämnat urhemmet i min hemby för att utvandra till avlägsna platser som hette Norrbotten, Skåne och Gästrikland. Redan innan de var på plats tyckte jag att huset luktade av spänning. Kunde man inte redan känna eau de cologne, cigarettrök, rakvatten och lite andra obestämda dofter som kom från herrarna ibland? Eller var det bara såpan och bonvaxet i det nyskurade huset?  De sa att de skulle "komma hem" och trots att jag egentligen visste att de var jämtar ursprungligen tyckte jag att det var märkvärdigt att de kände bonden eller hittade utan guidning till Brattland, till exempel. De var sällan på besök samtidigt, så man kunde i lugn och ro njuta av vars och ens specifika förehavanden som involverade oss två ungar. 

Allra bäst var det när moster Wivan kom på besök. Hon hade under beredskapstiden träffat en stilig militär som, naturligtvis, kom från Boden som alla andra riktiga militärer. Därmed hade hon flyttat till Boden som jag antog var ett enda stort regemente innan jag fick se gator och torg en vacker dag. Moster Wivan såg ut och luktade som en filmstjärna. Hon hade högklackat, äkta pärlor och vita sidenhandskar och använde liljekonvaljeparfym. Hon kom alltid med tåget. När hon klev av stannade världen, för en vackrare dam fanns inte att skåda i byn. Tåget stannade i princip bredvid huset, så tyvärr var det inte många som hade turen att få se hennes uppenbarelse. Jag ägnade en del tid åt att hitta målande beskrivningar av mosters entre för en del kamrater som inget begrep. Under armen bar hon så gott som alltid några jättestora paket som åkt med från Boden. De var alltid till oss barn. Mest minns jag pigtittaren, ett paket jag fick kånka upp från järnvägsanhalten där jag stått och väntat, alldeles själv. 

Moster Wivan styrde och ställde när hon kom. Det beställdes fikaturer till nåt café i fjällvärlden 8 mil bort eller så fick man följa på affären och kom ut med famnen full av godsaker och eventuellt någon oviktig leksak bara för att vår stenrika, lyxiga moster hade fett med stålar. Alla i familjen bar plötsligt finkläder och jag hade lackskorna och knästrumporna varje dag. Moster hälsade aldrig på hos någon bonde eller avlägsen släkting. Hon hade bestämda åsikter om folk och kunde spy ur sig de mest hårresande besvärjelser över någon som förtjänade det, för att sedan direkt bli ett enda solsken då hon vände blicken mot någon av oss. 

-Helledudane då! kunde hon säga och nypa en lite i kinden, strax efter att hon läst lusen av någon som gjort något som inte föll henne i smaken. 

En gång blev mitt unga jag faktiskt arg på moster Wivan och önskade att hon skulle åka hem. Det var när min bästa vän, en snorig liten kille från en bondgård, hade lekt med mig hela förmiddagen ute ( jag fick akta finklänningen när vi plaskade i blåleran i Blomsbäcken) och jag ansåg att han var värd ett riktigt mosterfika. Eftersom moster var på besök skröt jag som vanligt för min vän om hur gott fika vi hade nu och hur fina middagar vi åt dessa dagar. Doften av nygräddad kaka mötte oss redan på gården och jag synade snabbt av min vän för att se om han dög att ta in. I köket stod moster som ett solsken med en nästan tom bunke och en slickepott som droppade av sockerkakssmet. 

- Här kommer en som vill slicka ur skålen, sa hon glatt. 

Jag började omsorgsfullt skrapa ur smet, en slick till mig, en till min vän, en till mig igen....ritsch! Skålen rycktes ur min hand och moster sa

- Inte han! 

Förvånat insåg jag att min vän inte dög som sockerkakssmetslickare  och moster påpekade dessutom att han var för snorig. Inget "helledudane" alltså. Jag minns inte vad jag eller han sa men jag önskade att jag inte släpat med min vän in, jag borde ha kunnat förutse händelseförloppet. Mamma redde upp det hela men jag insåg att ingen utanför familjen gick säker. Fulla gubbar, snoriga ungar eller till exempel ouppmärksamma handelsmän kunde få sig en skrapa. Trots detta fortsatte vi bländas av hennes uppenbarelse år efter år.

När moster åkt hem till sin militäranläggning luktade huset länge av liljekonvalj och eau de colognen 4711.

Ibland var det morbror Axels tur att komma på besök. Han bodde i Årsunda och ägde en grusgrop och tjugofem traktorer. Åtminstone var det min bild. När Axel kom i sin vita Ford Taunus med X på regskylten räckte det om jag hade finklänning och lackskor första dagen, sen kunde man vara som vanligt igen. Han hade inga presenter under armen, däremot en tax, vilket var minst lika bra. Tyvärr var taxen inte särskilt intresserad av våra försök att leka trots att min lillebror redan då var känd för att på något egendomligt sätt dra till sig hundar. Men ändå. 

Morbror Axel var alltid snäll och glad och luktade lite av både det ena och det andra. Efter mormors middagar satt han och rökte vid köksbordet medan han gungade taxen där hon hängde över hans fotrygg och vilade sin långa kropp. När hon inte hängde över husses fot, eller satt fastklämd under hans arm bäddade hon ner sig i mormors säng. Vi gläntade lite på täcket för att locka ut henne men det enda som kunde få taxen att röra sig var husse. Trots det var det fint att ha inte bara den snälla Axel i huset utan även en hund. 

När taxen låg och sov och Axel ville roa oss lite lärde han oss engelska:

- Stickertn junkertn jonaitis joplitits! sa han allvarligt och vi bara gapade. Omöjligt att upprepa, men vi var tvungna att öva. Jag måste ha övat bra för det sitter än idag. Vad det betyder vet jag inte riktigt och nu är morbror Axel tyvärr död sedan länge så det går inte att fråga.  Mamma påstod att han hade lärt henne samma sak då hon var barn. Hon visste heller inte vad det betydde.

Axel hyrde ibland ett litet hus i Brattland där vi fick komma på fika. Då fick vi lära oss att dricka Roses Lime Juice utspätt med vatten, något vi aldrig hört talas om. Men än idag kan jag känna smaken, för alltid förknippad med sommarfika på varm äng. Morbror Axel kunde dessutom någon enstaka gång ha med sig ett barnbarn och då fick jag en lekkamrat. Jag tyckte det var oerhört märkvärdigt att Pias morfar och min mormor var syskon och ändå måste jag lära Pia så mycket. Hon var visserligen lite yngre än jag, men att gräva i komockor, jaga lämlar med pinnar, skotta lervälling i Blomsbäcken, stå mer än fem minuter i oväsendet i maskinrummet i sommarfjöset medan pumpen gick, åka på grinden vid järnvägen eller våga stå i väntkuren medan godståget rusade förbi, det hade hon inte fått uppleva utan min försorg. 

När Axel åkt hem till sin grusgrop luktade huset länge cigarettrök, pilsner och tax. 

Trots att resvägen var lång från Skåne dök även morbror Olle upp. Han var lång och stilig och luktade skog. Det var spännande även med morbror Olle, så klart, trots att han varken hade paket eller hund under armen när han kom. Däremot hände det stora grejer i ens omgivning som han indirekt bidrog till med sin närvaro. Till exempel passade man på att bygga ett nytt uthus, hugga ner vår favoritgran som alltid stått mitt på gården, gräva något dike någonstans eller måla om båthuset, nu när Olle ändå var på plats. 

Han kände alla och var alltid på besök i något hus i byn och dök upp till middag och sen bara satt länge vi köksbordet och rökte och berättade historier med mormor som jag önskar att jag minns. Jag behövde varken ha knästrumpor eller finklänning för grovarbetet var i fokus när morbror Olle var hemma. Men det bästa med denna snälla man var att han pratade sig varm om bokskogen och under hela min barndom såg jag det som att hans hus låg alldeles i kanten av det som vi bara sett i sagorna - en riktig sagoskog. Han berättade för oss ungar om hur han på morgnarna tog med sig hunden Björn (som inte fick följa med till oss) och vandrade i bokskogen bakom huset. Han lyckades sälja in skogen så pass att jag ännu idag ser bokskogen genom Olles berättelser när jag än får chansen att vandra i en sådan. 

Morbror Olle syntes som sagt inte mycket för han jobbade jämt med något, men han berättade om skogen och lärde oss några nödvändiga glosor på skånska så vi skulle klara ett eventuellt besök på andra sidan jordklotet. Vi var tvungna att ha koll på ord som "påg", "rälig" och "rullebör". När Olle åkte hem till sin bokskog luktade huset av cigarettrök, skog och svett. 

Jaa, det var festligt det, när släktingar kom på besök. Hade dom inga äkta makar, undrar du nog, eller barn? Jodå, det hade nästan alltid med sig sina respektive livskamrater och ibland familjer. Men det är andra historier att berätta. Det här handlar bara om huvudrollerna. Vi besökte också släktingarna även om det var mer sällan, men det finns mycket att berätta om det som är komiskt och härligt att minnas. Återkommer om detta. Jag avslutar med att bjuda på några bilder på mina kära sommarförgyllare.

Och där försvann storgranen...bäst att passa på när expertisen fanns till hands.

I mosters trygga famn.

Fika med Axel. Men det var hemma hos oss så vi fick nog guldsaft i glasen, ingen Lime Juice.

Ovetande om att just de skulle bli sommarförgyllare lekte de i hagen.

/Enhenna

Surströmmingskalas

 Det här var på den bekymmersfria tiden när det var lika kul att få åka till kyrkogården och kolla växtligheten som att man fick främmande från Boden. Om Bodensare ska jag berätta senare, det är en historia för sig. Och kyrkogårdsbesöket innefattade nästan alltid en sväng till kiosken vilket innebar en tidning och en chokladbit. Eventuellt. Man var glad för det lilla och somnade nöjd om kvällarna i huset bredvid järnvägen. Då kunde det hända sig att man blev överraskad av vuxenvärldens lust att ha fest. En sådan fest var till exempel surströmmingskalaset.

På den tiden i min familj var surströmmingsätandet något som krävde en mängd åtgärder vilket i sin tur spädde på festligheterna. Spänningen steg omedelbart då vi fick höra att det borde gå an att äta surströmming på tisdag. Jag kände hur det vattnades i munnen och min bror förberedde flykt. Nu var han inte i den åldern att han kunde fly hur långt eller länge som helst utan det fick räcka med att barrikadera sig på vårt rum, som vi delade, stänga dörren ordentligt med order till mig att icke beträda rummet förrän en ansenlig tid gått efter att jag svalt sista sillen och tänderna trippelborstade samt munnen eftersköljd med Vademecum. Och så proppade han igen nyckelhålet med vadd. Och tejp, ifall sådan fanns till hands.

Jag däremot satt vid köksbordet och väntade på att min morbror skulle komma med sillburkarna. Mormor kokade potatis i stor kastrull, det vill säga dubbelt så mycket som behövdes eftersom det fanns en föreställning om att man alltid åt så mycket potatis på surströmmingskalas. 

"Det värste e ju att man et så myttje pera", sa alltid mamma. Om inte hon sa det så sa mormor det. Och ganska snart sa även min morbrors fästemö samma sak. Naturligtvis var det varken brist på potatis eller skamligt eller farligt att äta för mycket. Det var bara en fras som skulle uttalas varje gång surströmmingen kom på bordet. 

Någon av de dukande kvinnorna i familjen skopade upp smör på en särskild tallrik för att inte riskera att ett helt paket skulle smaka surströmming sen (vilket det ändå alltid gjorde) och så likaså skars en bit av osten av så resten kunde vila i kylskåpet fri från smaksättning. Osten i kylen smakade i alla fall surströmming efteråt, liksom mjölk, fil, messmör och grädde. Till och med jag tyckte det var en onödig påföljd, trots att jag älskade surströmming. Sen bordet dukats med tunnbröd, uppskopat smör, en halv ost, tomater och skivad lök samlades vi vid köksfönstret för att se på när burkarna öppnades ute i trädgården. Min morbror gjorde show av det hela. Ibland sprutade liksom spadet upp och min morbror luktade sill. Andra gånger förkunnade han att man skulle smygpysa upp burken och sedan hälla sillarna i wishyvatten så skulle all lukt försvinna genast. Vilken den inte gjorde. Men vi nickade i alla fall som uppmuntran. Man är liksom med på det mesta om man är sugen på nåt.

Strömmingsburkarna kom in, brorsan kontrollerade dörren, vi kastade oss över fiskarna och så var partyt i full gång. Var det riktigt festligt förekom Ramlösa eller läsk, annars bara vatten. Vi pratade om att någon galenpanna drack mjölk till, det hade vi sett på TV. Alla ville ha fiskar med rom, och jag som var yngst och ansågs märkvärdig för att jag älskade surströmming, fick rom överskrapad till min tallrik rätt ofta. Jag hade alltid som mål att äta fem sillar vilket jag för det mesta höll, ibland fler. Och så samtalade vi om hur fin den här årgången var, om Kallax var bättre än Röda Ulven, ifall Konsum var dyrare än ICA och hur fruktansvärt mycket potatis man åt och att jag hade tur som fått så bra lärare i franska på högstadiet. 

Dessa surströmmingskalas var minnesvärda och finns noggrant nedtecknade i mina dagböcker. De var lika viktiga som skoldanserna jag vågade gå på när jag blev fjortis något senare. Lika minnesvärt var det att försöka städa bort doft och smak efteråt. Om vi någon gång var fler än familjen runt bordet var det viktigt att det fanns gräddtårta till efterrätt. Eftersom att gräddtårta har en tendens att räcka längre än en efterrättsfika så fanns det frestande tårtrester kvar i kylen med en pikant smak av surströmming precis som smöret, osten, mjölken och filen. 

Med välborstade tänder, och någon gång till och med tvättat hår, fick jag åter ta min plats i vårt rum. Min bror hade resignerat som alltid då stängda dörrar, tejp och vadd och inte heller denna gång hade motat bort odören. Dessutom var risken stor att hans syster skulle rapa. Nå, surströmming var inget vanligt, det hände högst ett par gånger om år och det fick man stå ut med. Min bror lidande, jag suktande. Däremot led vi tillsammans en vecka efteråt då vi hoppade över allt i kylen som smakade surströmming. Men snart var vi tillbaka i ordningen och visste att det skulle dröja till nästa kalas med sura sillar.

/Enhenna