Hej då, kusin vitamin och nästanlillis!

 I maj slutade min kusins hjärta att slå. Alldeles för tidigt reste han till okänd ort och nya äventyr. Det här inlägget är tillägnat min kusin och nästan-lillebror Bo-Inge.                                                                                     

Min urfamilj har nu urholkats rejält. Men eftersom den här bloggen innehåller roliga och tokiga minnen från mina tidiga år i livet, och där ingår sannerligen urfamiljen, så kommer de som lämnat oss åtminstone att finnas kvar här, beskrivna och återberättade från min synvinkel. 

1970 hade jag och min bror börjat närma oss tonårsslyngelåldern. Fast vi var tämligen tama i hemmets lugna vrå. Mormor, änka sedan fem år, hade lämnat jordelivet och familjen var i chock över tomrummet tills vi fick veta att det skulle fyllas av en bebis. Min morbror och hans fästemö skulle bli föräldrar och vi skulle få en liten kusin. Det kändes som att få ett syskon eftersom vi i alla mina ungdomsår hade bott under samma tak: mormor, morfar, morbror med fästmö och så vi två ungar med vår mamma. Tryggt, trångt och mysigt.  

Med blandade känslor började vi vänja oss vid tanken på familjens utökning. Jag gick i sjuan och min bästis fick ta emot nyheten först. Jag skämdes liksom lite, av oförklarlig anledning. Sladdisar var ett bevis för att vuxna (läs äldre) gjorde barn lite hur som helst. Nåt jag ogärna ville tänka på. Nåja, allt kändes lite bättre så snart jag hade avslöjat för bästisen, eftersom det visade sig att hon befann sig i exakt samma situation. Det var på nåt sätt snäppet ännu skämmigare för de föräldrarna hade ju redan två tonåringar som nu skulle få ett äkta syskon. Min var ju i alla fall "bara" en kusin. 

Kusinen föddes en vecka före jul och vi tyckte lite synd om ungen eftersom två högtidsdagar så nära varandra möjligen skulle påverka mängden paket åt något håll. Min morbror kom hem och meddelade glatt att bebisen var minst en meter lång. Vi häpnade över detta tills vi kom ihåg att det var ett typiskt morbrorskämt. Lagom till jul var vi alla samlade i hemmets lugna vrå igen och jag och min bror fick sluta spela skivor efter en viss tid och inte klampa i trappan för nu sov en bebis, som inte var en meter lång, i rummet intill vårt. Sakta vande vi oss vid småbarnsskrik och nappflaskor på diskbänken. Den lille fick heta Bo efter sin far och Inge efter sin födelsedag, dubbelnamn alltså. I smyg tyckte vi det var  väldigt fantasilöst, vem heter så, liksom? Ingen i hela världen utom vår lille bebis. Dessutom förklarade tysken på fiket Hörnan att Inge var ett tjejnamn, varför han fick övertygas att i Sverige hette killar Inge. Han var tveksam till namnvalet i alla fall och skakade bekymmersamt på huvudet. Då gjorde jag också det, för tysken på Hörnan hade en viss tyngd bland oss ungdomar.

Tiden gick. Den lille tultade runt och kallade sig själv Ninna när orden började trilla in. Min morbror och hans fru byggde eget hus några meter bort och vi fick vänja oss vid att ha lite större utrymme, vilket var en oerhörd lyx för oss tonåringar. Den lille stod däremot i fönstret i sitt nya bo och tittade på sin forna bostad och skrek att han ville hem. Jular och födelsedagar och annat viktigt fortsatte vi att självklart fira tillsammans som den urfamilj vi var och lillkusinen var lika mycket hemma hos oss som hos sig själv när han kunde. Han förklarade också att fasters bullar var godare än de hans mamma bakade. Jag och min bror var barnvakter ibland om kvällarna och någon gång tyckte vi det var kul att dra barnvagnen ända upp till morsans jobb. Då kände man ansvar på riktigt och ungen satt stilla i vagnen med löfte om glass. 

Ja, sen tog vi allihop ut olika livsriktningar, vi flyttade ut och in och bort och hem igen och nya relationer utökade urfamiljen något. Lillkusinen blev tonåring och vi som flyttat på oss fick uppdateringar av morsan vad som försiggick på hemmaplan. Av och till möttes vi. I stan hemma hos mig blekte jag slingor och permanentade hår på min poppiga kusin och sen satt vi där mitt emot varandra och drack kaffe, han med permanentpapiljotter och plasthuckle och jag med storasysterförnumstiga kommentarer om hur man raggade bäst. Hemma hos morsan eller hos min morbror fick kusinen agera både kattvakt åt katterna jag och min fästman skaffat och senare stå ut med att vara lekfarbror när vi hade fullt av småungar som hängde i benen på honom eftersom han syntes vara den mest spännande personen. 

Det finns oändligt mycket kul att minnas och skratta åt och strax innan maj hade vi ofta långa samtal om den där tiden när jag och min bror liksom växte upp och ifrån och han var kvar och tog över det som vi inte riktigt hade tid med längre. Fisket, cykling eller kälkåkning i backen ner till järnvägen, fikautflykter och inte minst besöken hos våra närmsta grannar, som till vardags bjöd på en viss spänning. Vi pratade mycket om gamlingarna i släkten och var vi kom ifrån och jag skickade bilder på våra mor-och farföräldrar. 

Det märks att du börjar bli gammal, sa jag, när du frågar om gamla släktingar. Det brukar man göra när man inser att de inte finns så många att fråga längre. Han svarade som alltid att han aldrig blev mer än 25. Inte visste jag då att vi inte skulle ses och titta i det där albumet som jag har kvar efter min mormor, hans farmor, som han aldrig fick träffa. Inte visste jag heller att vi inte skulle hinna ha den där gemensamma filmkvällen, vi tre, han och jag och min bror, som han hoppats på. Vi skulle se ett gäng gamla smalfilmer, troligen från våra barndomar och ännu äldre. 

Nu är min urfamilj som sagt rejält urholkad. Av naturliga skäl för det mesta, av ålder och rätten att gå vidare. Att någon skulle gå för tidigt vill man inte tänka på, men det händer och nu hände det min kusin. Han är saknad. Och här är han...

...som pappa

...som nypermanentad

...som sjuttonårig barnvakt åt min förste

...som åttaårig kattvakt

...som femårig paketsupporter till sin femtonårige kusin

...som tvåårig fotomodell för oss större ungar som hade fått kameror i julklapp

...som barnvakt åt ytterligare ett kusinbarn som gärna ville ha äventyr

...och som pappa igen.

Tack för allt kul vi gjort och allt vi samtalat om.

/Enhenna

Syster Kerstin

 Förr i tiden, när det var tämligen bekymmersfritt att vara en unge i jämtländska skogarna, fanns inte mycket att oroa sig över till vardags. Det skulle möjligen vara ifall det var slut på Kalaspuffar eller om Antonshunn var ordentligt fastbunden. Men det fanns undantag, nämligen syster Kerstin. Vardagsbekymren tedde sig rätt små när man hörde talas om henne.

När syster Kerstin var i antågande kunde man känna sprutspetsarna stickas redan flera dagar innan. Hon åkte hem till familjer och vaccinerade barn i hemmen, hon undersökte och vårdade åldringar och andra som hade behov. Hon var kort sagt en Florence Nightingale fast på västjämtska landsbygden. Även om inte jag, och troligen inte heller min bror, direkt hoppade av glädje då det var vaccinationsdags insåg vi att vuxenvärlden var i stort behov av denna livräddare. Jag har ett starkt minne av en regnig eftermiddag då jag satt i trappen och väntade på äventyr. Ja, trappen var bra till mycket. Man kunde till exempel sitta högt upp i svängen och se och höra saker utan att bli omedelbart upptäckt, satt man längre ner blev man oftast  föremål för en klapp på huvudet eller fick kanske till och med en karamell ifall rätt person kom in. Man kunde använda trappen för att avslöja sin sinnesstämning vid behov: arga klampanden för att visa ett missnöje, tre steg i taget med ett extra galoppsteg på slutet innebar att livet var på topp. För min del fanns även möjligheten att annonsera sin ankomst som uppklädd och färdig för fest, nämligen ljudet av klackskor med slejf. Då lät det "kalott, kalott, kalott..." när man gick nerför trappen vilket kunde vara pinsamt beroende på vilket främmande som kommit.

Nå, tillbaka till den regniga dagen. Jag satt i trappen, i svängen, halvt dold. Förmodligen hade jag koll på att syster Kerstin var på gång, och att det inte gällde mig eller min bror utan vår krassliga mormor. Farstudörren öppnades och där kom hon in i ett moln av eter. I alla fall tycktes det så. Syster Kerstin luktade alltid eter. Ja, jag visste ju inte vad det var, det har jag räknat ut efteråt, men då var doften förknippad med sprutor och sprutor kom med syster Kerstin. Eller om det var tvärtom. 

Jag minns mycket väl att hon genast uppfattade mig där i trappen, vände sig mot mig och hennes mun, som alltid var formad som ett "o" med rynkor runt, drogs till ett litet smil. Ögonen var även de runda med rynkor runt. Förmodligen sa hon hej, jag minns inte så noga. Rös bara, eftersom jag anade hennes fickor fulla av sprutor. Hur som helst, syster Kerstin knackade på köksdörren, någon öppnade och så försvann hon in under idel välkomnande av vuxenvärlden. Troligen stack mamma ut huvudet och tittade i farstun på mig och frågade:

-Ske du sete hen, du?  ("Ska du sitta här, du?" för den som int begrip jämtska.)

Jag antar att jag återvände uppåt till rummet som jag delade med mor och bror och fortsatte läsa eller rita eller leka. Besöket gällde inte mig denna gång, varför obehaget var överkomligt. Mumlet från nedervåningen var tryggt och snart försvann syster Kerstin igen och mormor hade fått sina sprutor eller vad som nu hade skett. Eterlukten dunstade, ersattes av kaffedoft och lugnet lade sig i huset. Tills en dag då jag hörde ordet STELKRAMPSSPRUTA. Då var det dags för några sömnlösa nätter.

Jag hade hört att just stelkrampssprutan var som att bli levande grillad och sedan var man sängliggande i en vecka av chocken. Stelkrampssprutan var dessutom extra stor och vass med ett illgrönt innehåll som långsamt skulle tryckas in i ryggens allra känsligaste punkt. Man hade ju hört att alla skrek sig hesa under tiden plågan pågick. Den som åkte runt och plågade barn var just syster Kerstin. Ve oss arma ungar! Men vi skulle icke komma undan och nu var det min tur.

När så syster Kerstin knackade på köksdörren satt jag inte i trappen, jag satt redan beredd i kammaren i mammas knä med armarna hårt lindade runt hennes hals och hade skrikit en halvtimme eller så. Genom tårar och snyftningar kände jag eterlukten och hörde stegen närma sig. Det var inte bara mamma som tröstade och förklarade, det var fler vuxna som med alla medel försökte få mig att förstå att jag inte direkt skulle bli grillad utan bara lite bränd på bål. Mamma pratade om taxen Tanja som hälsade på ibland om somrarna och att ifall hon skulle bita mig så skulle jag inte bli sjuk. Och syster Kerstin höll med och sa att det var väl fint om min lilla favorit kunde bita mig utan fara. Just då gav jag blanka fan i hunden och eventuella bett. Jag skulle ju ändå dö nu, när mamma och Kerstin hjälptes åt att dra upp min tröja så att skulderbladet syntes. Bedövad av eterångor tog jag i för full hals och skrek så att jag hoppades att deras öron skulle ramla av. Sen högg syster Kerstin mig i ryggen.

Till min stora förvåning, och det här minns jag helt klart, hände inte så mycket mer än att det sved och sen insåg jag att jag hade överlevt. Syster Kerstins lilla "o" hade dragit ihop sig ordentligt och hon prasslade med något som luktade extra mycket eter. Jag valde att inte titta på sprutan som antagligen var blodig och nu låg med krokig spets i syster Kerstins hand. Mamma drog ner min tröja, skulderbladet var ömt men inte grillat. Skrikandet hade liksom klistrat fast mig runt mammas hals men på något sätt fick hon loss mig. Jag ålade mig ner och insåg helt plötsligt att jag var oätlig för fyrbenta små vänner eller ovänner för den delen. Man får inte glömma Antonshunn. 

Hur det hela fortsatte minns jag mycket lite av, men eterlukten försvann och syster Kerstin med den. Det fanns inga spår av blod och sprutor och mamma hängde sin blus på tork. Det hela hade kanske inte gjort mig större och starkare, men en sak var säker, det var en milstolpe i livet.  

/Enhenna

Enhenna och brännvinet

 Det här var på den tiden då allting för det mesta var roligt och vuxenvärlden skyddade mot allt ont och såg till att man hade det bra i alla sammanhang, vare sig man satt i sälgen och spanade eller om man var i skogen och letade efter käpphästen som smitit. Saft och hastbullar fanns i skafferiet och i källaren fanns alltid chokladglass i frysboxen. Något promillehaltigt fanns inte i hemmets lugna vrå utan nykterheten hyllades och tur var väl det för oss ungar som aldrig behövde oroa oss för sådant spektakel. Vi hade ju sett gubben som klev av rälsbussen ibland som skrålade och sjöng för full hals och vi fick tidigt lära oss att det var ett tecken på elände och att allt gick åt skogen om man drack brännvin. 

Ett undantag fanns dock. I ett köksskåp på en hylla alldeles under taket stod en flaska malörtsbrännvin. Den ville man varken se eller höra talas om i onödan. Det är malörtsbrännvinet jag nu ska berätta om.

Nu var det ju så att även om livet kändes som ett enda solsken så fanns det ju dagar och nätter man helst vill glömma. Det var när magfaret slog till. Det började med en obestämbar känsla av att något var fel när till och med en flaska Rio blodapelsinläsk smakade mask och man inte tålde höra någon nämna ordet fika. Illamåendet höll alltid i sig för länge innan man äntligen fick ur sig bacillerna och då oftast i skurhinken som mamman höll fram allt medan hon stödde pannan. 

På den tiden fanns det i alla fall bot mot magfaret. I alla fall om man trodde på det. Så fort man kände av illamående kom malörtsbrännvinet fram. En matsked skulle skrämma spysjukan på flykt, en matsked vare sig man var fem eller femtio år. Det bet lika bra på alla åldrar. Det är dock tveksamt ifall det gjorde någon större skillnad, men spysjukan var det allra värsta jag visste, hellre hade jag mässlingen i tre veckor. Därför bad jag om malörten redan då jag anade ett illamående. Efter att ha svalt en sked fick man skärpa sig för att behålla det beska i magen. Alternativt att det satte fart på hela förloppet ordentligt. Så här efteråt är jag böjd att tro på det senare. 

Malörtsbrännvinet tog aldrig slut. Flaskan stod där år ut och år in, halvfull med en brunaktig sörja i botten och trots att det fattades någon matsked tycktes ändå nivån vara konstant. Det hände att man gluttade på skåpet och sneglade uppåt för att sen rysande stänga igen. Bara anblicken av flaskan påminde om alla magfar man haft. Nu stod ju brännvinet i samma skåp som godispåsen brukade ligga, så ville man ha sig en lakritsbåt eller bröstkaramell fick man skärpa sig så att inte blicken flackade uppåt. Men som sagt, malörtsbrännvin måste man ha då magfaret hotade. Mitt sista minne av den osande matskeden som hölls fram för min näsa var när lillebror hade spytt i sängen mitt i natten och mamma agerade snabbt för att inte jag skulle gå samma öde till mötes. Troligen blev jag sjuk ändå, jag minns inte så noga. 

Nå, nu ska du få höra vad som hände något senare i livet. Som alla andra ungar växte ju vi också och funderade över livets olika utmaningar. I det ingick naturligtvis att testa saker och helst också se hur omgivningen reagerade på det. Jag hade en mer vidlyftig kamrat som jag lekte med ibland. Hemma hos henne fanns det fler sorters brännvin som inte bara användes i syfte att skrämma bort magfaret. Min kamrat var lite äldre så hon hade kanske kommit en bit längre i sin nyfikenhet på äventyrligheter. Men en gång då jag varit hos henne och  som vanligt ritat länge vid köksbordet, ville hon visa mig var kakburken stod så vi kunde sno några extra kakor. Vi gick in i skafferiet och där stod också en brännvinsflaska på hyllan. Utan malört. Min vän ville visa ett trick: man skruvade av korken, fyllde den med brännvin och drack. Jag var helt överväldigad att min vän lyckades dricka en kork brännvin utan att börja vingla som gubben vi kände till, vi som bodde vid tågstationen. Jag avböjde artigt att prova och gick hem med en ny erfarenhet att fundera över. Trots att jag levde i ett nyktert hem och hade vett att känna stor tacksamhet över det, var jag ändå en aning imponerad över att min vän vågat dricka en kork brännvin och ändå hålla sig på benen. Jag tyckte hon var tuff. 

Efter lite funderande och överläggningar med min bror fick vi för oss att prova malörtsbrännvinet som nu plötsligt fått ett helt annat uppdrag, nämligen att göra oss, eller rättare sagt mig som var äldst, full. Åtminstone litegrann. Vi planerade det hela noggrant och vem vi skulle testa på. Det gick ju inte att visa sig tuff om ingen fanns att imponera på. Den här gången var det min tur. Sagt och gjort, vi ringde en annan av mina vänner. För att hon inte skulle missa att märka något på mig, fick hon en del ledtrådar redan innan. Jag ringde min kompis och började med standardfrågan vad hon hade för sig. Efter att hon sagt typ "inget särskilt" svarade jag med att jag inte heller hade något särskilt för mig förutom att jag hade virkat en kofta till Barbie och druckit lite brännvin. Vad hon svarade minns jag faktiskt inte men hon dök i alla fall upp en halvtimme senare, förhoppningsvis nyfiken på min onykterhet. Jag och min bror satt i sälgen bakom vedboden för att i god tid se henne komma nerför backen. Det gällde att jag mötte henne innan hon hunnit fram, hon skulle nämligen få se att jag vinglade lite. 

Jag hade med stor beslutsamhet och stort mod druckit en och en halv kork malörtsbrännvin. Flaskan hade jag ställt tillbaka exakt så som den stod och sedan sprungit ut till sälgen med malörtssmaken skvalpande i magen. Lite oro kände jag för att någon skulle dyka upp och hitta mig dyngrak utanför vedboden, men vi rörde oss ganska fritt då de vuxna hade fullt upp med sysslor såsom åka på affären,  fiska eller jobba. Jag tog mig i alla fall ledigt till sälgen och kände inte något speciellt annat än  sveda i magen och malörten som åkte upp och ner i strupen. 

När min kompis svängde in på gården raglade jag alltså fram och försökte sluddra lite när jag sa hej. Hon synade mig uppifrån och ner och avgjorde det hela med ett enda "Ssss...". Det kändes lite snöpligt, liksom, men eftersom hon vägrade att bli impad, inte ens över att jag så snabbt nyktrat till, så gick vi in och drack saft. Jag hade en vagt illamående att bära på och kände mig för den delen också rätt nöjd med att jag inte var full. Hon frågade aldrig om brännvinet vad jag minns och jag gick vidare i livet med ett löfte till mig själv att inte lita på malörtsbrännvin i något avseende hädanefter.

/Enhenna