Enhenna: Hej då, kusin vitamin och nästanlillis!

I maj slutade min kusins hjärta att slå. Alldeles för tidigt reste han till okänd ort och nya äventyr. Det här inlägget är tillägnat min kusin och nästan-lillebror Bo-Inge.

Min urfamilj har nu urholkats rejält. Men eftersom den här bloggen innehåller roliga och tokiga minnen från mina tidiga år i livet, och där ingår sannerligen urfamiljen, så kommer de som lämnat oss åtminstone att finnas kvar här, beskrivna och återberättade från min synvinkel.

1970 hade jag och min bror börjat närma oss tonårsslyngelåldern. Fast vi var tämligen tama i hemmets lugna vrå. Mormor, änka sedan fem år, hade lämnat jordelivet och familjen var i chock över tomrummet tills vi fick veta att det skulle fyllas av en bebis. Min morbror och hans fästemö skulle bli föräldrar och vi skulle få en liten kusin. Det kändes som att få ett syskon eftersom vi i alla mina ungdomsår hade bott under samma tak: mormor, morfar, morbror med fästmö och så vi två ungar med vår mamma. Tryggt, trångt och mysigt.

Med blandade känslor började vi vänja oss vid tanken på familjens utökning. Jag gick i sjuan och min bästis fick ta emot nyheten först. Jag skämdes liksom lite, av oförklarlig anledning. Sladdisar var ett bevis för att vuxna (läs äldre) gjorde barn lite hur som helst. Nåt jag ogärna ville tänka på. Nåja, allt kändes lite bättre så snart jag hade avslöjat för bästisen, eftersom det visade sig att hon befann sig i exakt samma situation. Det var på nåt sätt snäppet ännu skämmigare för de föräldrarna hade ju redan två tonåringar som nu skulle få ett äkta syskon. Min var ju i alla fall "bara" en kusin.

Kusinen föddes en vecka före jul och vi tyckte lite synd om ungen eftersom två högtidsdagar så nära varandra möjligen skulle påverka mängden paket åt något håll. Min morbror kom hem och meddelade glatt att bebisen var minst en meter lång. Vi häpnade över detta tills vi kom ihåg att det var ett typiskt morbrorskämt. Lagom till jul var vi alla samlade i hemmets lugna vrå igen och jag och min bror fick sluta spela skivor efter en viss tid och inte klampa i trappan för nu sov en bebis, som inte var en meter lång, i rummet intill vårt. Sakta vande vi oss vid småbarnsskrik och nappflaskor på diskbänken. Den lille fick heta Bo efter sin far och Inge efter sin födelsedag, dubbelnamn alltså. I smyg tyckte vi det var väldigt fantasilöst, vem heter så, liksom? Ingen i hela världen utom vår lille bebis. Dessutom förklarade tysken på fiket Hörnan att Inge var ett tjejnamn, varför han fick övertygas att i Sverige hette killar Inge. Han var tveksam till namnvalet i alla fall och skakade bekymmersamt på huvudet. Då gjorde jag också det, för tysken på Hörnan hade en viss tyngd bland oss ungdomar.

Tiden gick. Den lille tultade runt och kallade sig själv Ninna när orden började trilla in. Min morbror och hans fru byggde eget hus några meter bort och vi fick vänja oss vid att ha lite större utrymme, vilket var en oerhörd lyx för oss tonåringar. Den lille stod däremot i fönstret i sitt nya bo och tittade på sin forna bostad och skrek att han ville hem. Jular och födelsedagar och annat viktigt fortsatte vi att självklart fira tillsammans som den urfamilj vi var och lillkusinen var lika mycket hemma hos oss som hos sig själv när han kunde. Han förklarade också att fasters bullar var godare än de hans mamma bakade. Jag och min bror var barnvakter ibland om kvällarna och någon gång tyckte vi det var kul att dra barnvagnen ända upp till morsans jobb. Då kände man ansvar på riktigt och ungen satt stilla i vagnen med löfte om glass.

Ja, sen tog vi allihop ut olika livsriktningar, vi flyttade ut och in och bort och hem igen och nya relationer utökade urfamiljen något. Lillkusinen blev tonåring och vi som flyttat på oss fick uppdateringar av morsan vad som försiggick på hemmaplan. Av och till möttes vi. I stan hemma hos mig blekte jag slingor och permanentade hår på min poppiga kusin och sen satt vi där mitt emot varandra och drack kaffe, han med permanentpapiljotter och plasthuckle och jag med storasysterförnumstiga kommentarer om hur man raggade bäst. Hemma hos morsan eller hos min morbror fick kusinen agera både kattvakt åt katterna jag och min fästman skaffat och senare stå ut med att vara lekfarbror när vi hade fullt av småungar som hängde i benen på honom eftersom han syntes vara den mest spännande personen.

Det finns oändligt mycket kul att minnas och skratta åt och strax innan maj hade vi ofta långa samtal om den där tiden när jag och min bror liksom växte upp och ifrån och han var kvar och tog över det som vi inte riktigt hade tid med längre. Fisket, cykling eller kälkåkning i backen ner till järnvägen, fikautflykter och inte minst besöken hos våra närmsta grannar, som till vardags bjöd på en viss spänning. Vi pratade mycket om gamlingarna i släkten och var vi kom ifrån och jag skickade bilder på våra mor-och farföräldrar.

Det märks att du börjar bli gammal, sa jag, när du frågar om gamla släktingar. Det brukar man göra när man inser att de inte finns så många att fråga längre. Han svarade som alltid att han aldrig blev mer än 25. Inte visste jag då att vi inte skulle ses och titta i det där albumet som jag har kvar efter min mormor, hans farmor, som han aldrig fick träffa. Inte visste jag heller att vi inte skulle hinna ha den där gemensamma filmkvällen, vi tre, han och jag och min bror, som han hoppats på. Vi skulle se ett gäng gamla smalfilmer, troligen från våra barndomar och ännu äldre.

Nu är min urfamilj som sagt rejält urholkad. Av naturliga skäl för det mesta, av ålder och rätten att gå vidare. Att någon skulle gå för tidigt vill man inte tänka på, men det händer och nu hände det min kusin. Han är saknad. Och här är han...