Grenserasten

Varje gång jag passerar Grenserasten i Meråker mår jag illa. Det hör liksom till. Illamåendet kommer dock bara om jag passerar från öst. Kommer jag västerifrån så blir jag liksom tagen på sängen och hinner aldrig bli så där riktigt spyklen. Förutom att Grenserasten numera är stängd behöver jag inte heller riskera att måsta gå in på KAFÉt och känna lukten av wienerbröd, mesost och sockriga lefser. Det var nämligen en prövning värdig en marinsoldat att utsättas för vid ett rejält illamående. Åtminstone såg jag det så, på den tiden då allting var roligt. Utom åksjuka, då. Men huset står kvar och ett vagt illamående sköljde över mig när vi passerade (västerifrån) här om veckan.

Nå, på den tiden då allt var kul packade vi in oss i morbroderns bil några gånger om år och for till Norge för proviantering. Ost, margarin, mjöl och socker skulle bunkras om vi skulle överleva. Varje gång pratades det om smuggling och polisjakt och varje gång var jag halvrädd och spysjuk. Men det var ju ett äventyr så att komma på idén att stanna hemma fanns icke. Nej, man såg fram emot resan och hoppades att inte morbrodern skulle ha med nån fjollig fästmö för då kunde man få sitta fram en längre stund och hålla illamåendet i schack. Då mådde man rätt hyfsat tills skylten KAFÉ dök upp och man tänkte på våfflor och mesost.

Men hur det än var, så efter en halvtimme i norsk fjälluft återkom rosorna på kinderna och man orkade ta steget in i butiken för att kolla in alla konstiga saker norska barn kunde tänkas vilja köpa. Blå karamellaskar med tofféekola i, smala Firklöverchokladkakor i silverpapper, chokladkaffebönor i gula platta askar... oj, oj, oj va gott. Man fick handla som plåster på såren för spyresan. Mormor pekade på ostar stora som tegelstenar och socker lades i lådor tillsammans med fyrkantiga margarinpaket. Allt bars ut i bilen och täcktes över med filtar. Sen var det flatbröd och getost, både röd och vit. Handlarn var glad och morbrodern flörtade med kassörskan.

Efter många om och men var det dags att kliva in i KAFÉt för att ta sig igenom det norska fikabrödet. Hade man tur fick man Champagnebrus, vilket var fruktansvärt läskigt eftersom det hade en obestämbar smak. Inte apelsin eller frukt eller socker, som "vanlig" läsk, utan champagne. Nu hörde det till norgeresan, så det var otänkbart att beställa något annat. Till råga på allt var de norska sugrören av papper, vilket gjorde det omöjligt att få i sig drickan utan att samtidigt dra i sig extra mycket luft. Tyvärr var det ofint att rapa högljutt på den tiden så man hade fullt upp med att lätta på trycket i smyg, sen. Jag tryckte dessutom alltid i mig ett par lefser. Varje gång sa modern "Husch!" och varje gång fick jag två lefser. De vuxna drack kaffe och klagade varje gång på att norskt kaffe var svagt och varje gång tog dom påtår och log mot servitrisen i lusetröjan och sa att det var gott. Servitrisen såg ut som Grenserasthuset. Gulblek och fylld med ost.

Sen gällde det att ta sig hem utan att bli stoppad i tullen och få sitta inne på bröd och vatten under oviss tid. Lättnaden när vi nått Ånn var stor, då var faran över. Innan Ånn kunde vad som helst hända. En gång, till exempel, gick en man på vägen med ett gevär över axeln. Någon vuxen i bilen fällde någon kommentar om att vi borde ducka, för här på fjället höll alla möjliga kufar till. Jag fick för mig att vi åkte in i en krigszon och duckade allt var jag orkade ett par mil, ändå tills risken för att spy i morsans skor blev överhängande och jag var tvungen att sätta mig upp. Fast jag darrade av skräck hela dagen och tog av misstag fel fikabröd, så det blev våffla med getost, vilket var detsamma, vi skulle kanske ändå dö för skyttens kula på hemvägen eftersom han missat oss tidigare. Känslan när vi passerade Ånn och civilisationen tog vid var obeskrivlig.

Det var som sagt ett äventyr. Hemma packade vi in margarin och ost i matkällarn och då luktade den Norge länge. Tofféekulorna var slut redan innan man nått Duved och morsans kaffebönchoklad stod längst upp i skåpet i köket, avsett för tanter på besök. Det var bara att invänta nästa spyresa och hoppas att tofféegodiset fanns kvar i affärn och att tullgubbarna inte skulle stoppa oss nästa gång heller.

Enhenna.

"SITT, din rosa tårta!!!"

Barnkalasen växte ur huset när det började bli mer än tolv gäster. Lagom till tioårskalasen fick vi hyra lokal... Fast det var inte lika kul. Bild och rubrik får tala för sig själva, av hänsyn till alla inblandade avstår jag från att utveckla inlägget. /Enhenna.

Som liten tös hoppades jag att jag skulle vara galen när jag blev stor....

Enhenna och kärleken

Första gången jag blev kär i någon som verkligen fanns, var jag elva år. Han hette Sven och var gäst hos oss. Det var på den tiden vi hade turister på gården. Sven bodde med sin mamma och pappa en vecka eller två hos oss och blev bekant med min bror, trots att det fanns en viss åldersskillnad.
- Ska vi lattja? frågade han lite nonchalant en dag. Jag tittade på min bror för att se om han förstod stockholmska och det gjorde han nog för dom försvann. Brorsan med sin tändsticksask och Sven med sin jeansjacka. Jag minns att jag inte tyckte det var så kul att Sven stal min lekkamrat och våra hemliga "fjutta-på-lekar" som turligt nog aldrig slutade med eldsvåda i nån lada eller så.

Jag fick hitta på annat att göra när jag plötsligt blev lite åsidosatt så jag sökte upp en kamrat jag lekte med ibland. Ofta var hon lite mallig så jag passade på att skryta lite om Sven, bara för att hon skulle veta att vi hade en stockholmare med jeansjacka på gården. Och att han just nu var på hemligt uppdrag med min bror. Det gick som det skulle, hon blev nyfiken och lite halvimponerad så hon följde mig hem för att få en skymt av turisten.

Eftersom hon var en tuffare jänta än jag så frågade hon ju om han var snygg. Ja, jo, det hade jag liksom inte tänkt på , men jag sa att han var det i alla fall. Jag sa att han hade lockigt hår i alla fall. Det fick min kamrat att stanna kvar tills de två grabbarna dök upp och mamma bjöd på fika som vanligt. Och då fick jag minsann se hur man skulle kråma sig för stockholmare som ville lattja.
Jag tyckte min kompis var urfånig och när hon gick hem meddelade hon att hon tänkte hälsa på mig nästa dag igen. Jag brukade tycka att det var toppen att hon hade tid med mig, men i det läget vi hamnat i nu så tyckte jag lika gärna att hon kunde hålla sig hemma. Och Sven med, för den delen.

Hur det nu var så kom det sig att vi träffades varje dag under den sista veckan Sven var hos oss. Vad vi gjorde vet jag inte riktigt, men det var nog allt från skogspromenader till Blomsbäcken till Fiaspel vid köksbordet. Sista dagen hade det dock smugit sig in något nytt. Det var som om min vän förvandlats till en bitter fiende. Jag visste inte riktigt hur eller varför. Men det var i alla fall samma dag som min kamrat lånat mina prästkragsörhängen och målat munnen med ljusrosa Rimmelläppstift. Just den dagen, när hon såg som allra fånigast ut, bestämde vi att vi skulle smyga på grannen och samlade oss i en skogsglänta.

När vi satt där och smidde planer var det som om hon och Sven inte riktigt lyssnade på våra samtal. Hon fjollade sig med ytterligare prästkragar i håret, han larvade sig med att plocka fjantiga skogsstjärnor som han räckte till henne. Och jag ville gå hem. Min bror märkte nog inget för han gjorde själv upp planer och rev i Sven för att de skulle gå och reka. Och just när grabbarna skulle till att gå och vi skulle vänta i gläntan, så tog han av sig jeansjackan och lade den över min kamrats axlar! Det var droppen!

Jag slet mitt hår och stampade i mossan. Grabbarna försvann och min kamrat satt som värsta mallstroppen på en tuva och luktade på blommorna. Jag önskade att hon skulle förvandlas till en häxa eller gå upp i rök, bara. Hon hade allt! Satt bara där och log mot världen, mig ägnade hon inte en blick, inte ett ord. Bara satt där. Med Svens jacka och mina örhängen och ljusrosa läppstift från Rimmel. Som hon fiskade upp och bättrade på färgen med ideligen.

Ja, jag hatade allt och gick bara hem. Trots min ringa ålder funderade jag i alla fall på om jag var kär i Sven eller inte. För det var just det att han bara såg min kamrat, att han skulle åka hem dagen efter och att jag inte vågade fråga om hans adress...

Hemma slet jag fram ritblocket ur Röda Bordslådan och skrev ner allt, att bevaras till eftervärlden så att alla skulle veta hur jag led. Sen for turisten hem, min kamrat hälsade inte på varje dag mer och jag och brorsan fortsatte våra äventyr med tändstickor och spionage på grannar. Och inget var som förr.

/Enhenna

Enhenna och cyklarna

Sommaren när jag skulle fylla 10 fick jag en cykel med två hjul och trehjulingen åkte in i vedboden mot okända öden. Cykelmärket var Fram och den var vit och blå och silvrig. Morfar lärde mig cykla. Han sprang bakefter cykeln och höll i pakethållaren så att jag skulle balansera. Jag minns faktiskt hur jag skrek "släpp! släpp!" och sen vinglade jag iväg på egen hand över vändplanen nere vid tågstationen. "Ne-på-plan", det var så den hette, platsen som erbjöd utrymme för skrymmande lekar. Nå, jag vinglade iväg och brorsan körde efter med trampbil. Vi ägnade sen åtskilliga år åt dessa fordon. Ja, min broder fick naturligtvis också en cykel när det var dags, en med limpa så man satt som en kung.

Cykelturerna gick som längst till Böle. Dit kunde man åka själv. Vi hade lärt oss trafikreglerna i skolan, som man gjorde på den tiden, och därmed var vi kunniga i vilken sida vi skulle vara på ifall det skulle dyka upp nån mjölkbil eller så. Stolt som en höna (?) cyklade jag till Böle och mötte min kompis. Hon hade haft sin cykel något längre, ett år eller så. Men den såg lika fin ut för det, ljusblå och liksom lite mer knubbig, minns jag att jag tyckte. Den till och med kändes knubbig att cykla på.

Vi bytte cyklar då hon ville det och provcyklade tillbaka till mig. Jag kunde se att min var lite högre och lite blankare. Det såg hon också för hon talade om att Fram var ett konstigt märke och att hon hade en DBS. Det betydde "Döden-bakom-styret", skulle jag ha klart för mig. Fram - det betydde inget särskilt. Sen skildes vi åt och jag tyckte hon var löjlig men det tordes jag inte säga.

Jag började känna mig mer och mer van vid cyklandet och hade provbytt med ett par kompisar och brorsan utan att någon större olycka skett. Men jag var fortfarande sur på min kamrat som körde omkring som döden bakom styret och såg skitviktig ut. Ett tag övervägde jag att snickra ihop en bättre käpphäst än den jag lekte med och galoppera över både polare och död. Jag såg mig själv med flaxande hår och blicken i fjärran när jag susade förbi mallgrodan. Det skulle ha känts gott.

Det var då jag satt i vedboden en stund och funderade ut nåt att tävla med som en idé började spira inuti mig. Framför mig stod mormors gamla cykel med punka och spindelväv. Den var gul och grön. Jag undrade hur man gjorde för att cykla på en sån gigant. Att jag fick prova måste ha berott på att mamma var på ett osedvanligt gott humör eller så ovanligt tankspridd, för innan jag visste ordet av var punkan lagad och cykeln framdragen ur vedboden med mormors välsignelse. Morfar hade vid det här laget lämnat jordelivet och skulle inte finnas till hands som coach. Alltså fick jag besegra den stora cykeln själv.

Jag provsatt med ett stadigt tag i broräcket. Funderade på vad som skulle hända om jag skulle behöva kliva av, vilket säkerligen skulle komma att ske någon gång om jag väl vågade mig iväg. Men nöden har ingen lag - det var bara att ge sig iväg. Vilken fart! Vad lätt det var att cykla! I ett huj var jag uppe på backen ("Opp-på-backen")och såg ut över världen där jag satt tjugosju meter över marken. Det var fantastiskt att på bara tre tramp komma ända fram till vägkorsningen. Där kom det kritiska ögonblicket, dock, jag skulle kliva av och vända. Det gick rätt så bra. Jag kom på ett trick: man hoppade helt enkelt jämfota ner på ena sidan medan cykeln ännu rullade och hoppades att den skulle hålla om man inte orkade ta emot den när den vickade.

När jag skulle kliva upp igen och fortsätta åt andra hållet kom det plötsligt för mig att det var en häst jag hade. Naturligtvis! Det enda som fattades var tömmar! Tillbaka i trädgården släppte jag min häst på bete och letade i vedboden efter lämpligt betsel. Ett par hampatömmar låg påpassligt framme och så betslade jag hästen och promenerade sakta upp för backen igen. Det var inte värt att rida, någon kunde ha synpunkter om jag syntes från huset. Men väl uppe och utom synhåll satt jag upp och sporrade hästen att galoppera upp mot vägen. Målet var Böle!

Som tur var gick det bra med högersvängen och innan jag visste ordet av var vi halvvägs till Böle. Jag höll tömmarna i ett stadigt grepp och önskade av hela mitt hjärta att mallgrodan på Döden-bakom-styret skulle råka vara på vägarna och dra. Och nu var lyckan på min sida, för det var hon verkligen! Nu gällde det att styra kusen mellan vattengroparna i vägen så att jag inte skulle tappa tömmarna och tvingas ta tag i nåt annat. Allt funkade! Vägen var platt som ett salsgolv. Hästen galopperade och mitt hår flaxade och jag höll blicken stolt framåt som det anstår en fältryttare i strid. Vi passerade Döden och en fånigt gapande mallgroda med ett swisch. Som tur var skrek jag inte "jiihaaaaa!", för det gjorde man inte då, det hade kanske kunnat störa min framfart. Men där fick hon! Jag njöt och klappade min stolta springare medan vi saktade ner farten till en lugnare skritt och planerade hur vi skulle vända i vägskälet. Att rida på E75 var totalförbjudet så det enda som återstod var en repris. En gång till! Detta var lyckans dag. Och hon stod kvar och glodde åt mitt håll och vägen var slät och fin och allt. Jag fick nästan dåligt samvete för att hon bara hade en död cykel medan jag susade fram på en gyllne springare. Men så var det. Och hennes min - den gick inte av för hackor!

/Enhenna

Utsikt från ett fönster

Här ser du ett snölandskap. Ett ganska vanligt motiv, taget från ett fönster. Man ser att det är en backe. Och att det är tidig förmiddag. Troligen en januarimorgon. Helg eller kanske resterna av ett jullov. Kvalitén skvallrar om en billig kamera, Instamatic. Den här gången kryssade fotografen i fel på beställningstalongen och råkade få diabilder i stället för papperskopior. Som tur var fanns en liten kikare tillgänglig, där man kunde stoppa in bilden, hålla den mot ljuset och kika med ett öga. Någon diabildsprojektor kunde man nog inte räkna med att få låna sisådär lite till vardags när man fick lust att ta en titt.

Vad är det med bilden då? Ja, för dig kanske inte mer än ett snölandskap. Men för mig är det bilden av en värld. Här hände massor!

Först och främst togs bilden bara för att fotografen redan i unga år var estet och hade sinne för det vackra. På den tiden njöt man av lite och hade vett att ta till vara stunder av hänförelse över vacker natur utanför stugknuten. Till saken hör också att det under många år var det första man såg när man vaknade en vintermorgon och satte sig upp och gluttade på gardinen. Träden, gården, sol och måne, vägen, världen.

Om man satt en stund där i godan ro kunde man få se det mest intressanta saker ute i världen. För vägen slutade i en järnvägsstation. Eller började. Inte vet jag. Det berodde nog på om man kom eller for. Järnvägsstation. Nåja, det var i alla fall en väntkur med en stoppskylt som skulle vändas vid behov. Ljusgul sida mot tåget betydde att man ville åka med. Korsade man järnvägen kom man till sjön eller till sportstugor, beroende på ärende. Och så bodde en gammal banvakt åt samma håll. Som sagt, stora delar av världen. Hade man tur kunde en dag inomhus med utkik över världen se ut som så:

Tidigt på morgonen kom plogen (alternativt väghyveln om det var sommar). Alla vuxna sprang till fönstret för att se om plogen lyftes inför infarten eller om det blev snöplogkant att skotta bort. Vid skottning svor man över plogbilen, vid icke-skottning skröt man över förarn.

Sen kom första tågresenären och det var grannen Nisse som kånkade på en trunk och linkade nerför backen. Vi knackade på fönstret och gömde oss under täcket. En kvart senare återtog vi utkiksposten. (Vid det här laget hade vi fått fika på säng och tuggade på limpmacka med ost och drack choklad medan vi tittade ut.) Se där! Banvakten tog sig knappt upp för backen med sin sega EPA. Precis utanför grannens kom Imborr ut och vinkade. Vi beslöt oss för att dom hade nåt ihop. På vilket sätt vågade vi inte tänka på. Imborr knatade uppåt och vi insåg att posten var på gång. Då kom postbilen nerför backen och körde förbi Imborr som tvärvände för att se vad som hände. Postbilen svängde in på vår gård och tutade högt fem gånger utanför vårt grindhål tills mamma fått på sig skorna. Imborr stod kvar och blev nästan överkörd av Norén med Volvon som tittat till sin sportstuga och nu tagit sats för att ta sig uppför backen. Han kunde inte sakta ner nu när han liksom fått fäste. Vi slickade smör av fingrarna och tittade storögt på Imborr som hötte med näven.

Då kom tåget och Nisse med trunken åkte iväg. Samtidigt klev tant Olga av och klampade uppåt. Precis utanför vårt fönster (vi hade tur!) kom Banvakten tillbaka med sin EPA och stannade till. Olga pratade med Banvakten och gestikulerade. Imborr vände tvärt igen och gick uppför backen. Postbilen ville ut från vår gård och tutade för att få bort tant Olga och Banvakten. Posten skulle alltid fram! Nå, EPAn åkte neråt och postbilen uppåt. Imborr vet vi inte hur det gick med. Vi avslutade chokladen och klädde på oss. Återgick till fönstret.

Rälsbussen stannade och tant Alma och farbror Pe klev av. Dom hade ett par resväskor var. Dom gick sakta uppåt och när dom passerade huset knackade vi på fönstret och gömde oss bakom gardinen. Farbror Pe lunkade vidare men tant Alma stannade och glodde på oss (eller rättare sagt på gardinen). Men efter ett tag gick hon. Mest för att farbror Pe röt något. Alltså var han en arg gubbe. När paret Alma och Pe försvunnit uppe vid backkrönet blev det en kvarts uppehåll innan GuggeJäns körde ner på vändplanen och plockade ut fiskedonen ur bilen. Fiskeläget mättes efter Gugge. Stannade man nu inne var det viktigt att ha koll på hur länge den blå SAABen stod på planen, får då fick man veta hur pass fisken bet.

Medan vi väntade spanade vi uppåt backen och konstaterade att Imborr kom hem med posten i ena handen och mjölkkrukan i den andra. När hon gick in sprang katten ut. Vi var rädda för den vita katten eftersom den klöst mitt öra illa en gång när jag ville hålla i den. Därför hoppades vi så smått att den skulle hamna under Noréns Volvo när han nu kom tillbaka. (Här undrade de vuxna var han varit egentligen och varför han körde fram och tillbaka så där.) Elvakaffet kom på bordet och vi fick bulle och saft. Ute i världen var det stiltje. Då var det dags att göra om vägen till störtloppsbana och vi gick ut för att åka enskiderejs nedför backen. Vi spanade efter katten men såg inget blod. Gugge svischade förbi och vi visste att det var klent med fisket idag och att kusten var klar. Vi satte av nedför backen. Det var en balanskonst som kostade på. För det mesta hade vi tur, ingen blev överkörd och vi lyckades alltid stanna innan järnvägen. Utanför vår infart hade man som mest fart och skulle mormor ha gått ut hade vi kört över henne med katastrofal kraft.

Efter att störtloppet stängt för dagen gick vi tillbaka in och kunde konstatera att det var i grevens tid för när eftermiddagståget stannade klev farbror Åke av och han var full som en kastrull och sjöng läskiga sånger högt. Vi vågade inte knacka på fönstret. Men vi sprang till dörren för att se om den var låst. Norén tog sig över järnvägen igen och vi väntade med spänning på huruvida han skulle kunna ta sig upp för backen och köra om den vinglande Åke. Med ett rytande slirade Norén uppåt och passerade Åke med nån decimeter till godo. Motordånet översteg dock inte sången. Därvid hade dramat passerat sin kulmen trodde vi, men nu var det så att Nisse med trunken kom nedför backen, troligen hade han kommit med bussen tillbaka. Nisse var inte heller nykter, det hörde vi eftersom han också sjöng. Fast det var en annan sång. Vid det här laget var vi inte ensamma vid fönstret...

Middagen skulle bli försenad, för detta var en världshändelse och mormor stängde av plattan. Nisse linkade och Åke vinglade. Nisse lyckades i alla fall ta kurvan in till sitt men blev stående då han möttes av Pelle med doggen. Pelle var möjligen också på sniskan för han var högljudd och såg glad ut fast Åke sjöng så fula sånger. Imborr kom ut med katten (igen) och sällade sig till sällskapet och vi tyckte det var en riktig krutkärring som vågade sig ut bland huliganerna. Nu var det skumt ute i vinterkvällen så man såg inte mycket, hörde mest. Det var en blandning av sång, skrål och hundskall och detta mitt på vägen. Vi sa till varandra att det var tur att plogen hade gått för annars hade det blivit kärvt med utrymmet.

Men just då skrålandet var som värst lystes världen upp av sjutton strålkastare och ett monster uppenbarade sig på krönet. Det var vägskrapan som skulle råda bot på halkan, och störtloppsbanan med för den delen. Stor och gul som en bautaspindel med åtta glödande ögon vrålade den sig nedför backen och gjorde om allt som kom i dess väg till ett wellpappsmönster. Stela stod vi där och tittade ut i världen och såg den förintas i ett lysande gult inferno. Vad vi hörde stannade den inte ens. Den bara vältrade sig nere på vändplanen, tuggade i sig bilspår och sandrester och kanske en och annan katt innan den utan problem dundrade uppåt igen. Utan stopp.

Efter det var det kolmörkt. Mormor satte på spisen, vände på biffarna och vi drog för gardinerna. En spännande dag var till ända och vi tyckte den fått ett raffigt slut. Morgondagen skulle få utvisa vad som fanns kvar på vägen.

Och så gick vi till sängs. Hade man tur hade man inte somnat när godståget passerade, för då fick man vara med om det mystiska blåturkosa skenet som för ett ögonblick lyste upp vårt rum och hela världen och liksom satte punkt för en händelserik dag. Då sov man gott.

/Enhenna

Enhenna på dans

En av mina favoritbilder bjuder jag på. Trodde jag (och du?) aldrig. Men ändå. Den är för bra för att bara sparas i cyberspace eller i gammalt fotoalbum som dammar igen. Den säger ALLT om livet just då.

Min kompis S har tjuvknäppt fotot med MIN kamera som hon satt på pass med i mitt rum. På den tiden visste man inte hur bilden blev förrän den damp ner i brevlådan fyra veckor senare ifall månadspengen räckt till framkallning. Detta foto har då inte varit på första plats kan jag säga. Räddat från papperskorgen ett antal gånger har det fått stanna kvar i samlingen, avdelningen "omöjliga bilder". Men nu, när fyrtio år passerat, har alla hämningar släppt. Det är som sagt ett underbart foto. Naturligtvis skulle vi på dans. Hur roligt det sen blev efter fototillfället, det är jag osäker på. Det kan ha varit kvällen då allt gick åt skogen. Det kan lika gärna ha varit kvällen då man var den enda utvalda. Däremot råder ingen som helst tvekan om att jag och S var snyggast på dansen, som vanligt. Särskilt inte med tanke på hur många timmar vi hade lagt ner på klädval, smink och hår. För er unga som inte känner igen vokabulären säger jag att det handlar om outfit och styling. Planerad sen söndagen innan.

En danskväll, med allt vad det innebar av flirt och spänning om HAN eller till och med DOM skulle vara där, var inget man slarvade bort. Redan mitt på dagen började planerna för hur man skulle se ut. Från grunden. Det kunde vara långpromenad runt byn om det var mulet, tre timmar mot husväggen om det var soligt. Man kunde förstärka solbrännan med en plåtbricka klädd med folio framför sig. Så att det skulle ta dubbelt, liksom.

Efter det var det rosenbadet. En timme med ansiktsmask, hårinpackning, naggellackande (i badet, ja) och sen ytterligare ett par timmar med papiljotter och smink enligt senaste tipsen ur Hennes, tidningen som stod för svaren på alla viktiga livsfrågor. Vid sminktiden brukade S och ibland nån fler dyka upp, för samåkning och peppning. Mamma skjutsade oss gärna överallt. Sju mil, vad var det? Vi var femton år och världsbäst på dans, vilket mamma gillade skarpt. Vi var först in på dansgolvet och sist ut och ännu senare om vi fick åka hem med musikerna som kunde bo i närheten.

Just den här kvällen då fotot togs, var det vinter. Jag har varit på toa för att fixa underlaget för makeupen och hatar papiljotterna som river håret i nacken. Favvotröjan med glittertråd på framstycket är på och de blå gabardinbyxorna som satt som dom skulle. Jag ser att jag har grejat med brunkräm. Ja, det hette så på den tiden, brunkräääm. Efter att ha befriat skallen från papiljotterna och målat ögonen (enligt sminkspalten i Hennes) så var jag och min polare redo för drabbning. Kameran följde inte med på dans. Dumt. Borde den ju ha gjort. Då skulle man ha haft mycket intressant att titta på....

Ja, ja. Jag minns att jag fräste åt S att inte slösa på mina foton. Jag minns också att hon skrattade. Sen är allt höljt i ett dunkel, det som hände på kvällen. Däremot ser jag att jag fått eget rum. Anslagstavlan har jag gjort själv, fullproppad med brev och foton av brevkompisar i Japan. En och annan affisch finns också med peaceuppmaningar på. Och jag vet att det finns köpeaffischer med kärlekspar och vattenfall, collage fixade av mig och B på skolan och rester av min barndom som teddybjörnen och sköldpaddsdockan. Sköldpaddsdockan var unik. Den var vad jag fick välja när affären i Björnänge stängde och mamma tog med oss på utförsäljningen på 60-talet. Den skymtar i nedre delen av bilden i fåtöljen.

För att det inte skulle bli allt för skämmigt med en docka på rummet efter att alla leksaker städats bort genom åren, klippte vi (jag och eventuellt min bror) sönder en liten bit fuskpäls, limmade fast tussar av densamma med superlim på dockans huvud tills den såg ut som en sjuttiotalshippie och satte på den militärkläder som jag fått överta av min brors aktionhjälte i plast. Pang - så var den mesiga lilla sköldpaddsdockan förvandlad till nåt tufft som gick an att ha i tonårsrummet ett par år till. Var den är nu, vet jag inte. Hoppas den lever....jag ska kolla upp det.

Jaa, så gick livet vidare. Vi sminkade, papiljottade och hottade upp oss varje helg och var kungar på dansgolvet. Och som sagt, det är synd att inte kameran följde med oftare och att inte fler bilder blev tjyvknäppta oftare. Det hade varit kul, det!

/Enhenna