Enhenna och grannarna. Del ett.

På den tiden sommarn var evig och livet bekymmerslöst hände det ändå att man var göralös. Då kunde man hälsa på familjen Olssonnilssoneriksson. Det var visserligen med blandade känslor man besökte familjen Olssonnilssoneriksson, men nöden hade ingen lag då heller, och var man grannar så var man och hade man inget att göra så hade man inte. Fördelarna vägde upp nackdelarna, vilket man alltid kom fram till efter lite funderande.

Fördelar:
1 det fanns hund
2 det fanns kakor
3 det fanns massor av katter
4 det var spännande
5 man kände sig modig och vuxen.

Nackdelar:
1 det luktade illa
2 det fanns risk att nån var full
3 någon kunde ställa nyfikna frågor som man inte ville svara på
4 den vita katten var elak.

Det var ett helt gäng som bodde i Olssonnilssonerikssons. Som mest var dom fem. Vi visste inte riktigt hur det gick till för det var ett pyttelitet hus och vi lyckades aldrig se alla rum. Det var osäkert om det fanns nåt annat än ett kök och ett rum ovanpå. Tanterna hade förkläden och gubbarna hade hängslen. Alla var rätt snälla och blev för det mesta glada när det kom barn på besök. Möjligen för att de var barnkära, som mamma sa på den tiden att en del var, men också för att få lite information om livet utanför Olssonnilssonerikssons hus. Och allra mest om livet innanför grannarnas hus.

En dag kom min vän Peter. Han var övertygad om att Olssonnilssoneriksson på något sätt var fiender, vilket var oerhört spännande då han gärna kryddade min tillvaro med lite påhitt. Att jag, som rörde mig som hemma på fiendemark, kunde ge honom fritt tillträde till Olssonnilssonerikssons betydde att han kunde ta sig in och utföra vissa uppdrag. Just den här dagen var det dragbomber som var uppdraget.

"Man sätter en i skafferidörren, vettu, och sen blir dom döskraja när det smäller!"
Jag frågade hur det skulle gå till och han förslog genast att jag skulle uppehålla fienden på något sätt. Till exempel genom att be att få se på sköldpaddorna ute i tunnan. Då skulle jag säkert få eskort dit och så var kusten klar.

Jag funderade en stund på det och tänkte att det kanske kunde gå. Att Olssonnilssonerikssons skulle bli skrämda hade jag inga särskilda synpunkter på. Jag tog det rätt naturligt, det var ju Peters uppdrag. Vi styrkte oss med saft och bullar och promenerade sen iväg. Hela vägen dit, 50 meter om man genade i vår trädgård, repeterade Peter min del i det hela. Det skulle nog gå bra.

Redan i farstun backade vi nästan när fisklukten slog emot oss. Åhnej! Dom kokade sill! Det fick bli till att snabba på, annars kunde sillukten bita sig fast i skinnet. Just som vi tänkte ångra oss slog dörren upp och tant Hulda kom ut med en kastrull.
"Hm Hm..." sa hon.
"Hej", sa vi. Sen gick vi bara in. Vi hade ju liksom stått där och kunde inte bara vända.
"Mjahaja", sa farbror Fritte som satt vid bordet och skalade potatis.
"Jaa", sa vi.
Tant Hulda föste oss mot bordet och hällde upp saft i ett par glas. Vi kallsvettades av sillukten men var tvungna att sitta, det insåg vi. Vi fick lov att vänta ut måltiden. Eländes elände...
"Ni vill väl ha gädda?" sa farbror Fritte och glodde på oss genom glasögonen.
"Nätack!" svarade vi raskt på en gång. Himmel, det var värre än vi anat - gädda! Sånt åt vi aldrig för dom var så stygga. Åtminstone sa mormor det. Just då hoppades jag mycket på dragbomberna.
"Jodå!" sa farbror Fritte och slevade upp fisklik på sin tallrik, kokta med huvud och allt. Ett fisköga ramlade på bordet. Blää.
"Nu ska ni få smaka på nåt gott!" sa farbror Fritte och bet av en bit av ett fiskhuvud, sen flyttade han gaffeln från sin mun till Peters hopknipna. "Gapa!"

Peter backade så långt det gick på stolen men farbror Fritte var större och hade långa armar. Han trugade Peter som till sist fick lov att öppna munnen pyttelitet för annars hade han blivit stucken av gaffeln och det hade säkerligen inte varit så kul. Så därför fick han en liten tugga gäddhuvud med farbror Frittes spott på. Då skrek jag!

Jag skrek att mamma ropade på oss. Åtminstone hade min röst blivit en aning gäll. Som tur var fick det stopp på allt och Peter kastade sig ut så stolen nästan välte. Det var en befrielse att andas frisk luft och för stackars Peter var det en lättnad att få ett glas svagdricka ur flaskan i källaren, som jag bad mamma så snällt om. Vi berättade aldrig för någon vuxen om att Peter blivit förgiftad av gädda med Frittespott på. Vi berättade heller inte om dragbomberna men jag kan ju säga att Olssonnilssoneriksson hade en gruvelig hämnd att vänta. Men det är en annan berättelse.

//Enhenna.

Ååååh, alla mina tanter!

Förr i tiden, när allt bara var roligt, hade jag en massa tanter att tycka om. Och dom tyckte alltid om mig. Det var en härlig känsla att gå omkring med vetskapen att man var omtyckt och sedd. Jag var lyckligt lottad.

Tanterna, det var mammas kompisar. Dom hette tant Brun, tant Marinblå, tant Indigo, tant Svart, tant Duvblå och tant Beige. Lite senare dök även tant Julröd upp i gänget runt mamma. För i min värld var det ju mamma som var i mitten på paletten, så att säga.

Så fort det var födelsedagskalas samlades tanterna och så blev det fest. Askfaten fylldes, godisskålarna tömdes, varma mackor och te serverades och avnjöts i köket och som kronan på verket var det alltid tårta i slutänden. Jag och lillbrorsan fick naturligtvis vår beskärda del. Som storasyster hade jag ett tag fördelen att få vara uppe en stund längre och kunde få sitta en stund i tant Bruns eller tant Marinblås knä och bli klappad och kramad och få höra hur stor jag blivit. Fick man gå till sängs var det trivsamt att ligga och lyssna på tanternas skratt och prat och känna hur cigarettröken smög sig in genom nyckelhålet till vårt rum på övervåningen. När jag blev lite större och kanske kom hem just som tanterna avnjutit tårtan var det alltid en succé att kliva in i vardagsrummet för då fick man känna sig beundrad. Tanterna tittade på en med klara och pigga blå ögon, några medan cigarettröken sakta silade ut genom näsan, några med en näve Nonstop i munnen. Sen fälldes trevliga kommentarer till min favör, som hur fin jag var, hur lång jag var, att jag kanske hade nån pojkvän och att jag säkert var duktig i skolan. Märkvärdigare än vanligt lämnade man sedan rummet med det som var kvar av tårtan och kände sig upplyft av uppmärksamheten.

En kväll skulle jag förklara tanterna för en ung släkting som inte kände mig så väl. Jag berättade livligt om allas personligheter och vad tanterna var bra för. Och vad som eventuellt var tokigt. Den lilla släktingen satt förundrat på golvet och lyssnade med stora öron, hon som inga tanter hade. (Åtminstone påstod hon det, storstadsbor hade annat som var viktigt, kanske.)

Jag förklarade att hos tant Brun fanns alltid tjugo sorters kakor alla dagar. Och inte nog med det - hon bakade teaterkonfekt i allsköns färger och man fick ta av alla sorter hela tiden. Hon hade byns bästa julfester och alla fick dansa runt granen. När man gick hem hade man en jättepåse i näven med mandarin, tablettask och hemkokt kola. Det dumma var att jag aldrig hann undan i ringdansen "Björnen sover". 

Hos tant Marinblå hade jag alla mina hemligheter i en låda och hon hade en katt som bara jag fick klappa. Tant Marinblå gjorde konstfulla vitamingubbar av miniägg och grönsaker på tallriken och eldade alltid i öppna spisen så att man kunde grilla äpplen på pinne. Det dumma var att man var tvungen att gå hem nån gång.

Tant Indigo hade världens godaste mackor med ost och messmör och hade en viktigt roll när man skulle på dans. Det dumma var att hon bodde så långt upp i backen. Tant Svart hade en härligt stor varg (eller gråhund?) hemma som alltid hade ont i magen. Det dumma var att hon bodde för långt bort och jag var alltid orolig att mamma inte skulle hitta hem ifall det var mörkt när hon varit där på besök.

 Tant Duvblå var slagfärdig och fick en alltid att skratta, dessutom hade hon alltid brev till mig i sin postväska. Det dumma var att det fanns dagar då det inte kom nåt brev. Hon bodde granne med tant Beige som hade massor av katter som alltid ville vara i mitt knä. Det dumma var att det fanns risk för att det serverades potatismos till varmkorven på kalas och det gillade inte jag.

När tant Julröd kom fick man lära sig att hänga. Det var vad man gjorde hemma hos tant Julröd. Där hängde alla. Och där hände allt. Tant Julröd var lika snäll som andra tanter och minst lika glad. Det dumma var att man växte upp och tonåren tog slut så man inte kunde hänga längre.

Men alla fördelar vägde upp de få nackdelarna och tanterna förgyllde min tillvaro ända tills jag flyttade hemifrån. Vad man än gjorde var någon tant inblandad och höjdpunkten var kvällen då tanterna kom på kalas när mamman fyllde år eller om det var någon annan träff. Att ha alla hemma på en gång kändes väldigt rikt! Hoppas jag blir en tant!

/Enhenna

Grenserasten

Varje gång jag passerar Grenserasten i Meråker mår jag illa. Det hör liksom till. Illamåendet kommer dock bara om jag passerar från öst. Kommer jag västerifrån så blir jag liksom tagen på sängen och hinner aldrig bli så där riktigt spyklen. Förutom att Grenserasten numera är stängd behöver jag inte heller riskera att måsta gå in på KAFÉt och känna lukten av wienerbröd, mesost och sockriga lefser. Det var nämligen en prövning värdig en marinsoldat att utsättas för vid ett rejält illamående. Åtminstone såg jag det så, på den tiden då allting var roligt. Utom åksjuka, då. Men huset står kvar och ett vagt illamående sköljde över mig när vi passerade (västerifrån) här om veckan.

Nå, på den tiden då allt var kul packade vi in oss i morbroderns bil några gånger om år och for till Norge för proviantering. Ost, margarin, mjöl och socker skulle bunkras om vi skulle överleva. Varje gång pratades det om smuggling och polisjakt och varje gång var jag halvrädd och spysjuk. Men det var ju ett äventyr så att komma på idén att stanna hemma fanns icke. Nej, man såg fram emot resan och hoppades att inte morbrodern skulle ha med nån fjollig fästmö för då kunde man få sitta fram en längre stund och hålla illamåendet i schack. Då mådde man rätt hyfsat tills skylten KAFÉ dök upp och man tänkte på våfflor och mesost.

Men hur det än var, så efter en halvtimme i norsk fjälluft återkom rosorna på kinderna och man orkade ta steget in i butiken för att kolla in alla konstiga saker norska barn kunde tänkas vilja köpa. Blå karamellaskar med tofféekola i, smala Firklöverchokladkakor i silverpapper, chokladkaffebönor i gula platta askar... oj, oj, oj va gott. Man fick handla som plåster på såren för spyresan. Mormor pekade på ostar stora som tegelstenar och socker lades i lådor tillsammans med fyrkantiga margarinpaket. Allt bars ut i bilen och täcktes över med filtar. Sen var det flatbröd och getost, både röd och vit. Handlarn var glad och morbrodern flörtade med kassörskan.

Efter många om och men var det dags att kliva in i KAFÉt för att ta sig igenom det norska fikabrödet. Hade man tur fick man Champagnebrus, vilket var fruktansvärt läskigt eftersom det hade en obestämbar smak. Inte apelsin eller frukt eller socker, som "vanlig" läsk, utan champagne. Nu hörde det till norgeresan, så det var otänkbart att beställa något annat. Till råga på allt var de norska sugrören av papper, vilket gjorde det omöjligt att få i sig drickan utan att samtidigt dra i sig extra mycket luft. Tyvärr var det ofint att rapa högljutt på den tiden så man hade fullt upp med att lätta på trycket i smyg, sen. Jag tryckte dessutom alltid i mig ett par lefser. Varje gång sa modern "Husch!" och varje gång fick jag två lefser. De vuxna drack kaffe och klagade varje gång på att norskt kaffe var svagt och varje gång tog dom påtår och log mot servitrisen i lusetröjan och sa att det var gott. Servitrisen såg ut som Grenserasthuset. Gulblek och fylld med ost.

Sen gällde det att ta sig hem utan att bli stoppad i tullen och få sitta inne på bröd och vatten under oviss tid. Lättnaden när vi nått Ånn var stor, då var faran över. Innan Ånn kunde vad som helst hända. En gång, till exempel, gick en man på vägen med ett gevär över axeln. Någon vuxen i bilen fällde någon kommentar om att vi borde ducka, för här på fjället höll alla möjliga kufar till. Jag fick för mig att vi åkte in i en krigszon och duckade allt var jag orkade ett par mil, ändå tills risken för att spy i morsans skor blev överhängande och jag var tvungen att sätta mig upp. Fast jag darrade av skräck hela dagen och tog av misstag fel fikabröd, så det blev våffla med getost, vilket var detsamma, vi skulle kanske ändå dö för skyttens kula på hemvägen eftersom han missat oss tidigare. Känslan när vi passerade Ånn och civilisationen tog vid var obeskrivlig.

Det var som sagt ett äventyr. Hemma packade vi in margarin och ost i matkällarn och då luktade den Norge länge. Tofféekulorna var slut redan innan man nått Duved och morsans kaffebönchoklad stod längst upp i skåpet i köket, avsett för tanter på besök. Det var bara att invänta nästa spyresa och hoppas att tofféegodiset fanns kvar i affärn och att tullgubbarna inte skulle stoppa oss nästa gång heller.

Enhenna.

"SITT, din rosa tårta!!!"

Barnkalasen växte ur huset när det började bli mer än tolv gäster. Lagom till tioårskalasen fick vi hyra lokal... Fast det var inte lika kul. Bild och rubrik får tala för sig själva, av hänsyn till alla inblandade avstår jag från att utveckla inlägget. /Enhenna.

Som liten tös hoppades jag att jag skulle vara galen när jag blev stor....

Enhenna och kärleken

Första gången jag blev kär i någon som verkligen fanns, var jag elva år. Han hette Sven och var gäst hos oss. Det var på den tiden vi hade turister på gården. Sven bodde med sin mamma och pappa en vecka eller två hos oss och blev bekant med min bror, trots att det fanns en viss åldersskillnad.
- Ska vi lattja? frågade han lite nonchalant en dag. Jag tittade på min bror för att se om han förstod stockholmska och det gjorde han nog för dom försvann. Brorsan med sin tändsticksask och Sven med sin jeansjacka. Jag minns att jag inte tyckte det var så kul att Sven stal min lekkamrat och våra hemliga "fjutta-på-lekar" som turligt nog aldrig slutade med eldsvåda i nån lada eller så.

Jag fick hitta på annat att göra när jag plötsligt blev lite åsidosatt så jag sökte upp en kamrat jag lekte med ibland. Ofta var hon lite mallig så jag passade på att skryta lite om Sven, bara för att hon skulle veta att vi hade en stockholmare med jeansjacka på gården. Och att han just nu var på hemligt uppdrag med min bror. Det gick som det skulle, hon blev nyfiken och lite halvimponerad så hon följde mig hem för att få en skymt av turisten.

Eftersom hon var en tuffare jänta än jag så frågade hon ju om han var snygg. Ja, jo, det hade jag liksom inte tänkt på , men jag sa att han var det i alla fall. Jag sa att han hade lockigt hår i alla fall. Det fick min kamrat att stanna kvar tills de två grabbarna dök upp och mamma bjöd på fika som vanligt. Och då fick jag minsann se hur man skulle kråma sig för stockholmare som ville lattja.
Jag tyckte min kompis var urfånig och när hon gick hem meddelade hon att hon tänkte hälsa på mig nästa dag igen. Jag brukade tycka att det var toppen att hon hade tid med mig, men i det läget vi hamnat i nu så tyckte jag lika gärna att hon kunde hålla sig hemma. Och Sven med, för den delen.

Hur det nu var så kom det sig att vi träffades varje dag under den sista veckan Sven var hos oss. Vad vi gjorde vet jag inte riktigt, men det var nog allt från skogspromenader till Blomsbäcken till Fiaspel vid köksbordet. Sista dagen hade det dock smugit sig in något nytt. Det var som om min vän förvandlats till en bitter fiende. Jag visste inte riktigt hur eller varför. Men det var i alla fall samma dag som min kamrat lånat mina prästkragsörhängen och målat munnen med ljusrosa Rimmelläppstift. Just den dagen, när hon såg som allra fånigast ut, bestämde vi att vi skulle smyga på grannen och samlade oss i en skogsglänta.

När vi satt där och smidde planer var det som om hon och Sven inte riktigt lyssnade på våra samtal. Hon fjollade sig med ytterligare prästkragar i håret, han larvade sig med att plocka fjantiga skogsstjärnor som han räckte till henne. Och jag ville gå hem. Min bror märkte nog inget för han gjorde själv upp planer och rev i Sven för att de skulle gå och reka. Och just när grabbarna skulle till att gå och vi skulle vänta i gläntan, så tog han av sig jeansjackan och lade den över min kamrats axlar! Det var droppen!

Jag slet mitt hår och stampade i mossan. Grabbarna försvann och min kamrat satt som värsta mallstroppen på en tuva och luktade på blommorna. Jag önskade att hon skulle förvandlas till en häxa eller gå upp i rök, bara. Hon hade allt! Satt bara där och log mot världen, mig ägnade hon inte en blick, inte ett ord. Bara satt där. Med Svens jacka och mina örhängen och ljusrosa läppstift från Rimmel. Som hon fiskade upp och bättrade på färgen med ideligen.

Ja, jag hatade allt och gick bara hem. Trots min ringa ålder funderade jag i alla fall på om jag var kär i Sven eller inte. För det var just det att han bara såg min kamrat, att han skulle åka hem dagen efter och att jag inte vågade fråga om hans adress...

Hemma slet jag fram ritblocket ur Röda Bordslådan och skrev ner allt, att bevaras till eftervärlden så att alla skulle veta hur jag led. Sen for turisten hem, min kamrat hälsade inte på varje dag mer och jag och brorsan fortsatte våra äventyr med tändstickor och spionage på grannar. Och inget var som förr.

/Enhenna

Enhenna och cyklarna

Sommaren när jag skulle fylla 10 fick jag en cykel med två hjul och trehjulingen åkte in i vedboden mot okända öden. Cykelmärket var Fram och den var vit och blå och silvrig. Morfar lärde mig cykla. Han sprang bakefter cykeln och höll i pakethållaren så att jag skulle balansera. Jag minns faktiskt hur jag skrek "släpp! släpp!" och sen vinglade jag iväg på egen hand över vändplanen nere vid tågstationen. "Ne-på-plan", det var så den hette, platsen som erbjöd utrymme för skrymmande lekar. Nå, jag vinglade iväg och brorsan körde efter med trampbil. Vi ägnade sen åtskilliga år åt dessa fordon. Ja, min broder fick naturligtvis också en cykel när det var dags, en med limpa så man satt som en kung.

Cykelturerna gick som längst till Böle. Dit kunde man åka själv. Vi hade lärt oss trafikreglerna i skolan, som man gjorde på den tiden, och därmed var vi kunniga i vilken sida vi skulle vara på ifall det skulle dyka upp nån mjölkbil eller så. Stolt som en höna (?) cyklade jag till Böle och mötte min kompis. Hon hade haft sin cykel något längre, ett år eller så. Men den såg lika fin ut för det, ljusblå och liksom lite mer knubbig, minns jag att jag tyckte. Den till och med kändes knubbig att cykla på.

Vi bytte cyklar då hon ville det och provcyklade tillbaka till mig. Jag kunde se att min var lite högre och lite blankare. Det såg hon också för hon talade om att Fram var ett konstigt märke och att hon hade en DBS. Det betydde "Döden-bakom-styret", skulle jag ha klart för mig. Fram - det betydde inget särskilt. Sen skildes vi åt och jag tyckte hon var löjlig men det tordes jag inte säga.

Jag började känna mig mer och mer van vid cyklandet och hade provbytt med ett par kompisar och brorsan utan att någon större olycka skett. Men jag var fortfarande sur på min kamrat som körde omkring som döden bakom styret och såg skitviktig ut. Ett tag övervägde jag att snickra ihop en bättre käpphäst än den jag lekte med och galoppera över både polare och död. Jag såg mig själv med flaxande hår och blicken i fjärran när jag susade förbi mallgrodan. Det skulle ha känts gott.

Det var då jag satt i vedboden en stund och funderade ut nåt att tävla med som en idé började spira inuti mig. Framför mig stod mormors gamla cykel med punka och spindelväv. Den var gul och grön. Jag undrade hur man gjorde för att cykla på en sån gigant. Att jag fick prova måste ha berott på att mamma var på ett osedvanligt gott humör eller så ovanligt tankspridd, för innan jag visste ordet av var punkan lagad och cykeln framdragen ur vedboden med mormors välsignelse. Morfar hade vid det här laget lämnat jordelivet och skulle inte finnas till hands som coach. Alltså fick jag besegra den stora cykeln själv.

Jag provsatt med ett stadigt tag i broräcket. Funderade på vad som skulle hända om jag skulle behöva kliva av, vilket säkerligen skulle komma att ske någon gång om jag väl vågade mig iväg. Men nöden har ingen lag - det var bara att ge sig iväg. Vilken fart! Vad lätt det var att cykla! I ett huj var jag uppe på backen ("Opp-på-backen")och såg ut över världen där jag satt tjugosju meter över marken. Det var fantastiskt att på bara tre tramp komma ända fram till vägkorsningen. Där kom det kritiska ögonblicket, dock, jag skulle kliva av och vända. Det gick rätt så bra. Jag kom på ett trick: man hoppade helt enkelt jämfota ner på ena sidan medan cykeln ännu rullade och hoppades att den skulle hålla om man inte orkade ta emot den när den vickade.

När jag skulle kliva upp igen och fortsätta åt andra hållet kom det plötsligt för mig att det var en häst jag hade. Naturligtvis! Det enda som fattades var tömmar! Tillbaka i trädgården släppte jag min häst på bete och letade i vedboden efter lämpligt betsel. Ett par hampatömmar låg påpassligt framme och så betslade jag hästen och promenerade sakta upp för backen igen. Det var inte värt att rida, någon kunde ha synpunkter om jag syntes från huset. Men väl uppe och utom synhåll satt jag upp och sporrade hästen att galoppera upp mot vägen. Målet var Böle!

Som tur var gick det bra med högersvängen och innan jag visste ordet av var vi halvvägs till Böle. Jag höll tömmarna i ett stadigt grepp och önskade av hela mitt hjärta att mallgrodan på Döden-bakom-styret skulle råka vara på vägarna och dra. Och nu var lyckan på min sida, för det var hon verkligen! Nu gällde det att styra kusen mellan vattengroparna i vägen så att jag inte skulle tappa tömmarna och tvingas ta tag i nåt annat. Allt funkade! Vägen var platt som ett salsgolv. Hästen galopperade och mitt hår flaxade och jag höll blicken stolt framåt som det anstår en fältryttare i strid. Vi passerade Döden och en fånigt gapande mallgroda med ett swisch. Som tur var skrek jag inte "jiihaaaaa!", för det gjorde man inte då, det hade kanske kunnat störa min framfart. Men där fick hon! Jag njöt och klappade min stolta springare medan vi saktade ner farten till en lugnare skritt och planerade hur vi skulle vända i vägskälet. Att rida på E75 var totalförbjudet så det enda som återstod var en repris. En gång till! Detta var lyckans dag. Och hon stod kvar och glodde åt mitt håll och vägen var slät och fin och allt. Jag fick nästan dåligt samvete för att hon bara hade en död cykel medan jag susade fram på en gyllne springare. Men så var det. Och hennes min - den gick inte av för hackor!

/Enhenna