Granen

Det var på den tiden när det var sommar i en evighet och alla vuxna var pålitliga och snälla och bjöd på saft och kakor. Men det hände ändå att man någon gång ibland fick sig en törn av livet när det togs ogenomtänkta beslut över våra unga huvuden. Ogenomtänkt enligt oss som såg saker på ett annat sätt, där vi levde i harmoni med naturen runt knuten. Det kunde vara som till exempel den ödesdigra dagen när vuxenvärlden i familjen helt plötsligt ansåg att granar mitt på en gård skymde sikten för solen. Jag förstod inte - mormor drog ju bestämt ner rullgardinen varje sommarmiddag med motiveringen att smöret INTE skulle stå i solen. Men nu skulle det VARA solsken. Hur skulle dom ha det egentligen? Att ta bort granen var att göra ett allt för stort ingrepp i naturrummet. Det fick bara inte ske! Jag stampade ut ur köket och satte mig i trappan och surade.

- Era sur, enhenna? frågade någon.

Jo, det kunde dom ge sig den på. Ta bort granen! Något så urbota dumt. Den hade viktiga funktioner som skugga åt mina dockor och mormors fikabord, bostadsområde åt flugsnapparna och en och annan ekorre, den bidrog till kottsamlingen med jämna mellanrum och bjöd på kåda vilket kunde användas till lite av varje. Den kunde dansas runt till midsommar... Andra hade flaggstång, vi hade en gran. Och nu skulle den bort.

Efter en del förhandlingar med lillebror bestämde vi att han skulle gråta en skvätt. Det borde bita om familjens yngsta fällde krokodiltårar och den näst yngsta stampade med fötterna i trappan. Men icke! Det var till och med så illa att någon tittade ut på oss och fnissade.
- En henn har grene, han, sa man bara och satte på kaffet åt skogsarbetaren som kommit med yxa och sågar. Mannen med yxan tittade faktiskt medlidsamt på oss och försökte sig på något fånigt skämt. I mina ögon förvandlades han från yxman till lieman där han fullproppad med kokkaffe och smörringar stod och planerade avrättningen framför granens fötter. Jag hoppades att han skulle drabbas av magknip.

Vad kunde man göra? Granen föll och jag och lillebror (som nu var otröstlig på riktigt) inspekterade förödelsen. Jag tog några kottar och klappade grantoppen, försökte känna väder och vind som jag många gånger undrat över hur det kändes, just i toppen på en gran. Sen badade gården i solljus och smöret smällte till middan trots rullgardinen. Och yxmannen blev bjuden på stekt kyckling med brunsås och gelé och till efterrätt fruktsallad och en skvätt grädde. Magknipet lyste med sin frånvaro och ingen fattade att inget blev som förr för oss trädkramare. Men ur kottarna kröp en miljon småkryp som rörde sig snabbt. Vi hällde lite i yxmannens skor och hoppades att han åtminstone skulle få klåda.

/Enhenna

Krondill och ringblommor....

...kunde leda till diverse märkligheter om man satt för länge i doften en het sommardag.
Vad mig anbelangar fick jag plötsligt vingar och blev flygfä. Fågel eller fjäril, eller kanske rent av något så opoetiskt som en harkrank, flyga kunde jag i alla fall. Det var inte så många som visste om det, för då skulle det ha blivit ett himla liv.

Hur som helst hände det sig att jag vaknade en sommarmorgon och visste precis hur det skulle gå till när man flög. För att ingen annan skulle se gick jag ner i källaren och övade. Man skulle hoppa från trappslutet till matkällaren och tillbaka. Första vändan hoppade man på vänster ben och andra vändan på höger. Sen hade man liksom förmågan. Det var bara det att ingen fick se, för som sagt, ett himla liv skulle det ha blivit. Därför hamnade jag i det där hörnet av trädgården där ingen såg en, men där jag hade utsikt. Yr av värme, kryddoft från dill och ringblommor och det faktum att vingarna växte ut, tillbringade jag många sommardagar i fullkomlig salighet. Synd bara att allt försvann samma dag jag fyllde tretton och jag grävde ner plasttrollet under rabarbern....

Enhenna

Enhenna och skolstarten

På den tiden när allt var spännande och nytt hände det sig att friheten tog slut och skolan tog vid. Jag hade förmånen att tillbringa tiden innan skolan i hemmet, välvårdad av ett par generationer och diverse släktingar. Inte en dag var trist. Men plikten kallade även på den tiden och plötsligt var det min tur att varje dag gå till det där röda huset med de stora fönstren och den jättelika tvådelade gården. En del var grön och där var flickorna. En del var grå och där var pojkarna. Hårt grus för grabbar, mjukt gräs för tjejer. Och på tjejsidan fanns en grön klätterställning. På grabbsidan fanns fotbollsmålen.

Tidigare, på promenader med ett fast grepp om en vuxenhand, hade man bara sneglat blygt inåt gården och sett att klätterställningen var full av unga akrobater som satt på alla tre plan, så att säga. Man förstod att de som satt överst var kungar och drottningar. Mest drottningar, förstås, eftersom det var tjejsidan. Mitt mellan dessa två områden gick grusgången upp till det hus som innehöll så mycket lärdom och vishet. Dit skulle jag nu få gå tillsammans med mamma. Kvällen innan hade hon förgäves försökt öva mig i att rabbla mina födelsedata, eftersom hon antog att vi skulle bli frågade. Det slutade med att vi gav upp och insåg att jag var obildbar redan då när det gällde matematikens mysterier. Förhoppningsvis skulle jag i alla fall kunna lära mig läsa och skriva.

Läsa, det var det jag var mest spänd på. I vårt lilla rum fanns naturligtvis en bokhylla eftersom det lästes mycket. Den finaste boken var en mörkturkos bok som hette "Genom skärselden". Mormor hade berättat att det stod så. Själv kunde jag inte läsa det, men såg fram emot att tyda hieroglyferna så att även jag kunde ta del av hur man tog sig genom en skärseld. Och som sagt, med den färgen måste det bara vara en helt sagolik story.

Nå, denna morgon jag skulle få komma till lärosätet i Såå flödade ett guldgult augustisolsken i hela köket. Trots att det pirrade oroväckande mycket i magen inför starten på mitt nya liv fascinerades jag av solen. Dessutom hade jag (och lillebror för det skulle ju vara rättvist) fått nya gummistövlar eftersom det snart var höst. Ljusgrå, blanka, gummidoftande med röda ränder och sulor - det var som gjort för att en första skoldag skulle bli lyckad. Det är det här jag så tydligt minns. Mamma som tog på oss stövlarna med en suck över nattens regn. Lillebror som skulle få följa med och jag som inte visste när jag var född. Tänk om jag inte heller skulle kunna klättra på stålställningen på tjejsidan.

Troligen gick det bra. Minnesbilderna från dagen är något fragmenterade. Jag vet bara att ingen frågade när jag var född. Jag fick två klasskamrater och en träbänk med grön ovansida och hål för en bläckburk, fast vi fick ställa björnklisterburken där i stället. På fönstret satt vokaler i genomskinlig plast klistrade, de hårda var röda och de mjuka var blå. Det satte sig i ryggraden direkt och jag fattade att jag nog skulle kunna läsa och skriva ändå ifall det sket sig med matten. Ja, där satt jag och började mitt nya liv medan mina stövlar fick vänta i korridoren utanför. Solen sken, som alltid på den tiden, och innan jag gick hem provkände jag lite på det gröna stålet och spekulerade över möjligheten att svinga mig upp där en dag och sitta som en drottning spejande ut över skolgården och byn och hela världen.

Och jo, den där turkosa boken, den har jag inte läst än. Det kan vara dags.
/Enhenna

Stenpartiet

En gång i tiden var mormors rabatter fulla av blommor från tidiga våren till sena hösten. Naturintresserad som jag var, eftersom det inte fanns så mycket annat att göra än att intressera sig för den närmaste omgivningen, så höll jag koll på blomningen. Mormor hade tre rabatter.

En vid husets östvägg full av kryddig nattviol som man skulle springa ut och lukta på i kolsvarta och ljumma augustinätter, en på kanten av gräsmattan där jag begravde ett plasttroll under stormhattarna, två små rabatter som såg ut som små öar med ett pyttelitet trästaket runt om som om det skulle hindra ett framrusande träfullblod och så det fantastiska stenpartiet, paradrabatten nummer ett.

Jag inspekterade rabatterna av och till. Alla var frodiga och fulla av färgglada växter. Utom stenpartiet som i princip hade en tunn rad blommor och en lite större buskig växttuva av okänt slag. Jag frågade en gång varför det hette stenparti. Det visade sig att morfar velat uppfylla mormors önskedröm och provade att bygga ett långsträckt stenparti längs vägen upp till huset. Han placerade ett större antal rejäla stenar längs gräsmattekanten och vips hade han det han tyckte var ett stenparti. Lite jord på det och några lökar - klart! När ingen såg brukade jag sitta på den där stenkanten och titta på vädret. Det fick man inte. Sitta i rabatten alltså. Men den där stenkanten liksom inbjöd till det. Att man satte sig på nån tulpanlök som just letat sig upp kunde man ju inte hjälpa.

Tidigt var stenpartiet rikt på växter. Det vill säga, det var tulpaner och pärlhyacinter på våren, vallmo på sommaren och sen kom de mystiska anemonerna. När anemonerna kom visste man att sommarlovet led mot sitt slut och man gick in i vedboden och kollade att kälken var lättåtkomlig. Lite senare i livet fick de fina växterna sällskap av en och annan tuva höstfibbla och smörblommor. Eftersom de var gäster som lite förstulet smugit sig in blev de också matade med gödsel och kärlek. Smörblommorna i stenpartiet fick icke plockas. De var fridlysta. Ville man ha en bukett smörblommor fick man länsa gräsmattan en halvmeter längre in.

Mormor älskade sitt stenparti och sina växter. Hon satt ofta ute och tittade på blommorna och oss när vi lekte indianer och vita på behörigt avstånd från kejsarkronorna. I trädgårdslandet växte ringblommorna och krondillen tätt tillsammans. Där var det magiskt så jag gick sällan dit utan att repa mod. Det hände nämligen saker i det hörnet. Men det är en annan historia.

En gång, en av de sista somrarna vi hade huset i familjen, promenerade jag mitt på stenpartiet bara för att känna hur det kändes. Det fanns inga blommor sen många år tillbaka men stenarna kunde man fortfarande se. Jag sände en beundrande tanke till morfar som släpat alla stenar och till mormor som skötte om smörblommorna som trängt sig in i paradrabatten. Det är kärlek det!

Enhenna

Mjölkbryggan

En gång för inte så länge sen fanns det gott om mjölkbryggor uti världen. Det var tur det, för det fanns också gott om ungar som behövde en mötesplats för att dryfta allehanda viktiga ting. Jag hörde lyckligtvis till dem som hade en mjölkbrygga nästgårds. Med cykel tog man sig dit på knappt tio röda minuter när nöden kallade.

Redan som mycket liten introducerades mjölkbryggan i mitt liv som en daglig mötesplats. Man gick först till postlådan, kollade om posten kommit vilket den inte hade, sen till mjölkbryggan och hämtade mjölken för den hade alltid kommit och sen tillbaka till postlådan för att bevaka brevbärerskan. Jag hade således stora möjligheter att inspektera bryggan för framtida bruk så att säga och redan tidigt insåg jag värdet av att ha en sådan fix och färdig koja i närheten. Och så fort man fick ge sig ut på vägen på egen hand så blev alltså det givna målet mjölkbryggan.

Jag och min lillebror intog mjölkbryggan som vårt högkvarter. Inredningen var något påver, det fattades en del bekvämligheter. Men man fick inte vänta sig för mycket då hyran var obefintlig och dessutom var vi först där, vilket var gott nog. Vi kunde i lugn och ro installera oss. Det fanns en väl tilltagen balkong där man kunde sitta och dingla med benen medan man åt matsäck och såg ut över ängshaven. Det enda rummet, salongen, var lika stort som balkongen men det hade panoramafönster vilket var toppen med tanke på att vi måste ha koll på omvärlden. Ville man inte synas allt för väl kunde man sitta på träbänken som fanns omedelbart till höger när man kom in i salongen. En gång lyfte vi på locket till bänken och till vår stora förvåning var det sand i den, vad det nu skulle vara bra för. Men vi enades om att det från nu var vår sand och den behövde ju vaktas.

Taket på bryggan erbjöd utsikt åt andra hållet, vilket var bra. Då kunde man se eventuella fiender som smög sig på från sjösidan. Det sluttade något mot ängen men eftersom taket var klätt med tjärpapp så fanns ingen risk att man gled iväg. Dessutom råkade det finnas en stor björk att hålla sig i vid behov och den hade till och med ett hål i stammen för eventuella hemliga dokument som behövde gömmas.

Ibland kunde vi höra talas om att det var inkräktare på gång och då gällde det att vara på plats och vakta. Det kunde ta sin tid, varför matsäck var nödvändig. Min bror, som ju var lite yngre och därmed ämligare, fick ta post på bänken med kikare medan jag antingen vaktade nedanför eller uppe på balkongen. Nåde den som trodde det var fritt fram på mjölkbryggan! Ingen skulle få invadera det utan att döden dö!

Någon gång tog vi cyklarna och inspekterade andra mjölkbryggor i närområdet, men fann ingen i dignitet med vår. En som dock var rätt hyfsad låg nära storbonden, men den var så fullproppad med mjölkkrukor att det inte fanns plast för viktiga möten. Vi kände djup empati med de stackare som bodde i närheten och kunde behöva ett högkvarter. Men det var ju inte vårt problem egentligen, så det enda vi kunde göra var att fortsätta vakta. Och det lyckades för vi var i stort sett aldrig hotade av någon ockupationsmakt.

På mjölkbryggan höll vi utkik, bjöd in gäster, hade picknick, bevarade hemliga meddelanden, spejade efter inkräktare och annat löst folk på vägarna, gömde oss för traktorgubben och spionerade på flanörer som inte såg två ungar ligga platta som pannkakor på taket. Men det fanns också gånger man låg på taket och solade, eller bara satt på trappan och räknade nyckelpigor i grässtråna i diket. Och tänkte på andra stackare som ingen mjölkbrygga hade...

/Enhenna

Julafton - barbidorbi och karbikorbi

På den tiden när det alltid var för långt till jul fick man lära sig härda ut. Men det fanns vissa hållpunkter att pricka av. Det var delmål som gjorde att man stod ut med den outhärdligt långa tid som var från början av november till den stora dagen när tomten bultade på dörren, oftast med armbågen, fullastad med paket som han var.

I november började fröken öva oss i luciaframförandet. ALLA kunde sjunga på den tiden och ALLA var med och uppträdde. Och alla tjejer var lucia nån gång. När jag var lucia hade jag papiljottlockigt hår, tillverkat av byfrisörskan. Ungefär samtidigt härjade hemmets kvinnor i skåpen för att hitta adventsljusstaken och tre adventsstjärnor. Två i plåt och en i papper. Och så fick vi barn ett adventsljus som skulle eldas lite varje dag med början dag 1 i december. Det var för övrigt det längsta ljus som såldes. Under resten av november släpade sig tiden fram och man levde på luciaövningar och att skriva önskelistor. När äntligen första advent kom tände vi den röda pappersstjärnan och mor plockade fram tio mycket små plasttomtar som vi fick leka med. De små tomtarna var ansiktslösa men kroppsspråket talade. Den som stod redo att kasta en snöboll var dum medan den som satt på en kälke och vinkade var snäll. För att komma i riktig stämning slog vi in de minsta legobitarna i papper och vips hade plasttomtarna paket att dela ut till hushållen som bodde under byrån, under sängen och borta vid garderobsdörren - långväga resor för de små snälla tomtarna. Allt detta skedde i adventsstjärnans sken, det förtrollande röda. Man kunde känna julen rulla in som ett rött sammetsmoln. Snart skulle det komma en julgran och förstärka det hela. Vi hade en egen i vårt rum. I "salen" fanns en större, klädd av vuxenvärlden. Det var liksom rejält. Jag visste ingen annan som hade två granar i huset.

Advent var den verkliga inkörsporten till jul och nu skulle vi i tur och ordning få uppleva mormors karamellkok som kunde uppstå på de mest oberäkneliga tider, julbaket med ljuvliga schackrutor och äckliga marstrandskex i rader på diskbänken, flottyrmunkar och magfaret (som nu för tiden heter Vinterkräksjuka med stora tidningsrubriker), luciafest i skolan både på morgonen och på kvällen, vuxna som plötsligt pratade rövarspråk så man kunde diskutera julklappar utan att vi ungar fattade nåt, skinkan som kokades och svagdrickeflaskan som köptes hem. Slutligen planerades en lämplig granstöld. Härvidlag köpte också mamma ett gäng billiga leksaker. Vi hade ett uppdrag att tomta för andra ungar, var nu denna idé kom från. Fast vad jag minns gick vi alltid österut, så sorry, ni som bodde väst om vårt hem, ni blev utan. Med kliande tomtemasker och skägg i munnen travade vi iväg och delade ut paket. Vår största skräck var att möta tomten. Hur skulle vi förklara att vi fjantade runt utklädda till honom och gjorde hans jobb i förtid?

Kvällen innan julafton var den absolut bästa. Då var stöldgodset på plats, en i vårt sovrum en i salen. Pyntade med samma kulor och tomtar som alltid, glitter och girlanger av svenska flaggan. I vår egen lilla gran hängde min egen kula som jag fått i hemligt paket på den sedvanliga auktionen efter luciafesten en kväll. Senare fick jag veta vem som skänkt den - det var Peters retsamma polare Mats. Efter det tyckte jag kulan var lik Mats, så den fick hänga på baksidan av granen. När granarna var klädda och glittrade åkte stolarna upp på borden och vi ner i badkaret. Golven skulle bonas och ungarna julbadas.

Ja, man badade ju annars också, men julbadet var speciellt. Håret reste sig i nacken då man hörde ordet "julbad" för då brukade tomten knacka på källarfönstret. Spänningen steg, det var allvar, julen var ett faktum och alla hade avverkat magfaret. Mitt i badet bultade det på rutan och någon av oss reste sig upp och gläntade på plastgardinen till det smala fönstret. Där stirrade vi rakt in i tomtefars gummimask med blå lock i pannan och stor röd näsa. Vi kunde höra ett halvkvävt rop om "goooood juuuuul" och sen var han försvunnen och vi damp ner i badkarets varma vatten igen. Nybadade smög vi sen upp till oss och när vi passerade köket, där vuxna låg på knä med hucklen på huvudet och bonade golv, hörde vi hur det mumlades. Morbidorbiharbikorbidorbivorbi.... Det lät som en besvärjelse. Vuxenvärlden var i maskopi med tomten.

På julaftonen var allt otänkbart utom att klä sig fint och vänta. Morgonen inleddes med att se vad tomten smugglat in under natten. Det fanns nämligen alltid ett litet paket att öppna under granen. Resten kom tomten med på kvällen. En gång hade jag bestämt mig för att vakta. Jag skulle se när tomten pillade dit morgonklappen. Jag låg vaken hela natten, med huvudet i fotändan och fötterna på kudden för att kunna kika bortåt granen. Illamående av rädsla för hur jag skulle reagera när jag såg tomten på riktigt låg jag där och glodde i en glipa. Tidigt om morgonen insåg jag att det var slut på allt det roliga för tomten hade inte vågat sig fram och nu hade vi nog blivit vuxna eftersom inga morgonpaket fanns under granen. Jag grät allt en skvätt. Men hur det nu var så tände brorsan lampan och då såg vi att där låg ett par julklappar. Än idag är det helt obegripligt hur det gick till.

Kalle Anka var ett måste och sen var allting magiskt. Årets höjdpunkt, nationaldag, befrielsen, The Day of the Days, JULAFTON du underbara! Julmiddagen luktade lutfisk och rullsylta och sköljdes ner med julmust och svagdricka. Nu åt man med ett öga på skinkan och ett öga på mörkret utanför fönstret. Varje liten knäppning i väggen eller kvist mot ett fönster fick en att sprätta till. Tomten fanns därute nånstans.

Nå, till slut kom han ju. Min morbror hade ett ärende ut och in kom tomten. År efter år. Stackars min morbror. Men som tur var mötte han alltid tomten på gården, så han fick se att han varit på besök. Ett tag undrade jag om tomten kanske skulle bli sur över att alla inte var på plats och jag föreställde mig ett samtal:

- Var i hårran har du vöre? En hän tia ske man sete heejm och väänt.
- Jomen je gatt gå på bua.
- Tyllmejs. Skyll de själv, de kan häänn att du blir uttan paket om du int e på plass. Och bua e stängt.

Ja, eller så där. Där satt vi i alla fall med massor av paket runt om oss när tomten gått. Det var "nääämenååååå" och "nemenujujuj" och "åååååååensånsomjagönskatååååå" och ett och annat "mengudvadakostpå". Inte var det dyrt, men det var mycket.
Och mitt i all salighet fick jag för mig att jag skulle se om huset i övrigt var som vanligt fast vi öppnade julklappar och allt var så underbart så man nästan sprack. Så jag gick ner i pannrummet och lyssnade på pannan. Jodå. Den surrade. Det luktade pannrum och lite tvätt hängde på linan. Konstigt, alldeles som till vardags. Fast det var julafton.

//Enhenna

Enhenna och revyn

Förr i tiden i världens vackraste by fanns det inte så gott om väglysen, precis. Därtill var det vinter på riktigt och, om jag inte minns fel, även mörkt på riktigt. Numer känns allt så halvdant. Det lyser ta mej hundan överallt dygnet runt och man kan inte ens räkna med snö till advent.

Nå, det var alltså så att ville man ha ljus fick man skaffa. Grannbyarna hade minsann haft lysfester, dom, som vi barn fick gå på ett par gånger. Det lilla jag minns av det var smällkarameller som jag hatade för att det var just smällkarameller och att jag äntligen fick ha manschettknapparna och brodyrblusen jag fått av mormor. Där lekte vi ringlekar under en lampkrona i form av ett gammalt vagnshjul som lyste upp dunkla vrår i samlingslokalen. Föga anade man då att tio år senare skulle man leka andra lekar under samma lampkrona och svänga sina lurviga till enastående pojkband från närområdet. Jodå. Men tillbaka till byn och mörkret.

Man ville ju inte vara sämre i min lilla hemby, där det är som allra vackrast, så därför bestämde sig byborna för att se till att vägen lystes upp. Pengarna skulle samlas in genom lysfester, precis som i grannbyn. Lysfest lät ju lite halvmesigt, därför slog man till med Revy. Såå-Revyn föddes nån gång under den här tiden då Enhenna var som mest aktiv som just Enhenna. Eller passiv, kanske, för mycket gjorde jag inte - men jag var en jäkel på att längta! Och fantisera.

Jag minns spänningen när vi förstod, jag och brorsan, att det fanns revyartister och skådisar mitt ibland oss i byn! Eftersom min morbror var en driftig man med många kontakter och ständigt bar ett dragspel på magen råkade somliga hamna hemma vid vårt köksbord när det planerades runt musiken och sketcherna. Då var det nästan som när Tanterna var på besök. Det var sång och musik och cigarettrök och skratt. Fast nu var det karlar inblandade. Det var så man fick ståpäls på armarna av spänningen när mamma stökade undan middan lite snabbare för det skulle bli träff: byborna förvandlades plötsligt till stjärnor mitt framför våra stora ögon!

Det var för bra för att vara sant. Där fanns schlagerartister och dansöser, musiker och komiker, körledare, låtskrivare, författare och kompositörer och regissörer. Kokerskor som stod för bullfikat och snickare och målare som stod för rekvisitan och scenarbetet. För att inte tala om alla som var publik. Och hur många man bjöd in. Det var ett sjöslag utan like på skolan i byn. För det var där det var. Det var där det hände.

När den stora kvällen närmade sig var alla lika stirriga som tantmaffian inför ett prinsessbröllop. Äntligen skulle man få se Selma i baddräkt, Olga i bikini och ros mellan tänderna, Karlersa i blommig klänning och Perpersa i mammelucker. Perannersa i slips och Alma i dräkt. Gubbar man bara sett på traktorn kom i kostym och kammat hår. Jesses - inget var sig likt på Såå-Revyn. Det var buskis på hög nivå. Stora tanter dansade hulahula så svetten lackade och gubbarna spelade på skedar och stänkte snus över första parkett. Huvudnumret ett år, för att hotta upp en redan vida känd tillställning, var skönhetstävlingen miss Såå. Man skrattade så man skrek, hurrade och tjoade och vi unga fick kasta oss undan för bytanter och byfarbröder som fick hållas tillbaka med kravallstaket. Det var som på TV från Stockholm.

När ridån gick ner och man pustat ut var det kaffe och dans. Det var då dansandet i mitt liv började. Min första danskavaljer var min gamla fröken! Hon högg mig om livet och svängde runt så fort musiken spelade upp. Jag vågade inte slita mig, för även om hon inte längre var min fröken så fanns frökenkänslan kvar och på den tiden var det respekt. Med fasa såg jag några yngre bybor stå och flina i dörren åt hennes järngrepp om min midja.

Ja, det var fester, det. Tyvärr har ju allt ett slut. Lyktstolparna sattes upp, byn lyste som vintergatan och allt återgick till det vanliga. Jag och min vän S ville försöka blåsa liv i det hela ännu en gång med en rejäl luciafest i alla fall, när längtan efter festgalna bybor blev för stor och vardagslunken blev för påfrestande i våra unga tonårsliv. Vi vågade inte kalla det för revy, det var för stort. Men vi satte igång med liv och lust och vad jag minns så hade vi åtminstone roddat ihop en barnkör som bland annat sjöng Stefan Demerts visa om den kaxiga myran. Sen överlät vi det hela till en räddande vuxenskara som skakade på huvudet åt enhenna och endänna. Det blev en fest, om än inte med så många sketcher. Vad jag minns dränktes den unga körens späda röster i vuxensorl, men längst fram satt farbror Erik med handen bakom örat och snuset på plats. Han sög in vartenda ord i den långa balladen och skrattade så han tappade prillan i Selmas handväska. Efter det var det kaffe och dans och allt kändes som vanligt fast det var jag och S som fick applåderna och danskavaljeren var utbytt från ex-fröken till en grannpojke med handsvett.

Efter det tror jag nog Såå-Revyn var helt död. Men det var ett äventyr värdigt Broadway.

Enhenna och vännen S mottager folkets jubel efter en kraftansträngning att blåsa liv i ytterligare ett evenemang i byskolan.

Miss Såå - kommentarer överflödiga.

//Enhenna