Onsdagen den 22 juli 1969 vaknade jag som indian. Mitt namn var Nockaydel och mitt uppdrag var att skydda mina jaktmarker för illvilliga cowboys och inkräktare från Kläppen och Björnänge. Detta stod helt klart för mig sedan jag i drömmen hade mött den store Manitou som beordrade mig att göra min plikt.
Kvickt fick jag på mig kläder och fixade ett par flätor som jag tejpade fast nertill. Irriterat kunde jag konstatera att mina mockasiner hade genomgått en jävulsk förvandling under natten och blivit illturkosa, men jag hoppades på att den goda jorden skulle skänka mig ett par skopor lera vid Tallapoosabäcken så att jag kunde kamouflera min fotbeklädnad. Jag visste att det fanns ett par bufflar kvar att döda och det var dags att ta hand om dessa innan Fienden dök upp och snodde vår mat och räddning för den långa vintern.
Jag smög ner i köket och kände den typiska doften av solvarm wigwam och visste att förrådet bjöd på rökt fisk och komjölk. Precis vad som behövdes en dag som denna. Jag kände mig riktigt upprymd trots fadäsen med mockasinerna. Indianblodet rusade i ådrorna medan jag smällde i mig frukosten och jag fick hålla mig från att inte redan nu börja dansa. Runt om mig vimsade en del nybyggare och vita, men eftersom de var ganska fredliga struntade jag i dem. En av dem fingrade på tejpen i mitt hår och sa något obegripligt på Den Vite Mannens språk som jag inte ens nedlät mig att försöka förstå.
När jag var redo att lämna min wigwam och bege mig ut i jaktmarken i Stora fjösskogen uppenbarade sig min bror. Det förargliga var att han var född cowboy, vilket vi aldrig riktigt kunnat förstå hur det kom sig. Men Iktomi spelade oss ibland spratt som man inte kunde ifrågasätta. Hur som helst, han var helt ok att umgås med och kunde understundom fälla en buffel lika bra som jag och hade naturligtvis också bra kontakter med Den Vite Mannen så att man kunde förhandla vid kriser. Alltså var det inte att tänka på att han inte skulle delta i dagens aktiviteter.
Jag satte honom snabbt in i situationen och han nickade allvarligt och tog på sig sin cowboyhatt av svart filt. Han lutade sitt gevär mot skrubben för att sluka sin frukost, bestående av fiskrom på vita brödkakor och komjölk. Under tiden förflyttade jag mig till Stora förrådsbyggnaden och hämtade min pilbåge. Sorgset kunde jag konstatera att någon saboterat bågen och gjort om den till knutpiska. Sannolikt ett verk av det illvilliga blekansiktet från Böle. Kanske för att driva bort boskapen från våra marker i något obevakat ögonblick.
Vi slog läger i Fem feta granar, ett oantastligt högkvarter, där vi osedda kunde spana åt flera håll och dessutom fira oss nerför ett stup om vi blev trängda. Repet hade funnits några år, men vi hade lyckosamt nog aldrig behövt använda det, utom en gång då Åskfågeln hade överraskat oss och vi hade hört att man kunde brinna upp om man satt under ett träd när han kom. Vi beslöt att organisera oss. Fler indianer behövdes och medan vi planerade ett sammanträde inför jakt och eventuellt krig, förvandlade jag knutpiskan till båge igen och så smög vi oss ner till Ravinen för att se om vi kunde komma i kontakt med våra edsvurna. Cowboybrorsan sköt ett par skott för att försäkra sig om att ingen fiende tryckte i Ravinen och sen kunde vi glida ner mot Tallapoosabäcken för att se om vi fick ta lite lera för att kamouflera oss.
Det var när jag stod och doppade mina turkosa mockasiner i leran som jag hörde ett fruktansvärt bröl. Det var så att håret reste sig i nacken och blodet rann ner i tårna så att mitt krigsmålade ansikte skiftade i blått och vitt. Det fanns ingen reträtt utan vi gjorde oss beredda på strid. Det fanns inget val. Tysta laddade vi våra vapen och väntade.
-Där! skrek cowboybrorsan och pekade på en gigantisk buffel som skymtade bakom träden. Vi förstod att det var Tatanka. Upphetsade gick vi till anfall innan det stridslystna djuret hann före. Vi sprang i Tallapoosabäcken så leran klafsade och kastade oss ner i ett kabbelekastånd med våra vapen riktade mot odjuret. Stoltheten när min första pil borrade sig djupt in i buffelns hjärta och omedelbart dödade denna går icke att beskriva. Leriga och skitiga från topp till tå halade vi fram våra knivar och skar loss stora köttbitar som vi mödosamt släpade upp till Fem feta granar. Nu skulle vi nog klara oss ett tag, men fortfarande fanns risk att ovälkomna blekansikten skulle intaga markerna. Vi beslöt oss för att gå hem med köttet och kalla till möte från vår wigwam.
Tyvärr var det svårt att få ihop krigare som kunde kunde sluta upp kring oss i kampen om Stora fjösskogen. Geronimo var på Gotland, Soliga Stigen var i Norge och Lilla Syster Som Kan Vara Bra Att Ha var också där. Gapiga Trasten var på koloni och Sega Katten hade Röda hund.... Där stod vi och hade inga krigare bakom oss när det gällde. Vi insåg att vi fick lägga ner det hela för att återgå till uppdraget sommaren efteråt.
- Vi skriver ner en lista på vad alla ska göra, så vi inte glömmer det, sa jag bestämt och cowboybrorsan höll som alltid med. Vi skred genast till verket och plitade ner allt som skulle ske i en bok.
Ja, sen tror jag att vi skrubbade av oss leran, jag fick med viss möda loss tejpen ur håret och indiansjälen lade sig till ro djupt i mitt inre. Trots allt hade det varit en bra dag. I Stora förrådsbyggnaden låg buffelköttet på tork och under våra sängar låg våra vapen. När mörkret sänkte sig över byn somnade vi i trygg förvissning om att nästa sommar skulle ett av de mest minnesrika slagen gå av stapeln, ett slag som skulle få händelserna vid Little Big Horn att förblekna. De gällde bara att reta upp tillräckligt många fiender och samla ihop rödskinnen och informera alla om att tredje världskriget skulle gå av stapeln.
Egentligen borde berättelsen sluta här och du skulle få drömma om det stora slaget och undra varför du aldrig läst om krigaren Nockaydel i historieböckerna. Men jag kan inte låta bli att berätta hur det blev alltihop.
Det var så här att sommaren efteråt vaknade jag upp en morgon och insåg att jag snart var fjortis. Hur ogärna jag än ville det så hade min indiansjäl lagt benen på ryggen och sprungit fort som bara den när fjortissjälen knackade på dörren. Tur det, antar jag. Kollisionen hade inte varit så hipp. Det var med en suck av vemod jag insåg att det inte skulle bli något slag i Stora fjösskogen. Och på den vägen är det.
Däremot borde historieböckerna berätta mer om hur den vite mannen körde bort indianstammen från Stora fjösskogen och nästan jämnade den med marken. Fem feta granar är sågade vid fotknölarna, Ravinen är fylld med grus och Tallapoosabäcken har förvandlats till sumpränna. Mitt i allt detta har blekansikten byggt ett fort som tronar uppe på kullen. Undrar om dom vet att det är gammal helig mark där ett antal rituella danser genomförts och där indianer krigsmålat sig med blåbär och koskit? Tatankas ande kommer att för evigt spöka där, var så säker!
söndag 27 februari 2011
lördag 5 februari 2011
Uppa!
Alla som känner till uttrycket vet omedelbart var vi nu är. Rätt av dig - vi är i byskolan på 60-talet i en sketen liten prick på kartan, knappt värd något jämfört med den närliggande turistorten (eller med mina ord sagt: byn där affärn fanns).
Hur som helst, byskolan var länge lärosätet för det hundratal som bodde i byn. Ville det sig väl kunde tre generationer minnas samma skolbänkar om än inte samma fröken eller magister av naturliga skäl. Skolan var uppdelad i två klassrum, ett för storskolan och ett för småskolan. Fröken hade de små och när man passerat trean och provat sig fram under en övergångsperiod i fyran, fick man en magister och så var man inne i storskolan, helt plötsligt. Fröken och magistern var snälla, mycket snälla. Dom var gifta och bodde på samma gård som skolhuset. Det var en smula svårt att förstå huruvida lärarna kunde vara gifta och äta middag och se på TV, till och med barn hade de, fast rätt gamla barn. Vi såg alltid dessa två som inventarier i plugget likväl som böcker, bänkar och pennor.
När det var lunch, som tant Olga serverade, satt de vuxna för sig och övervakade oss medan vi smaskade i oss potatisbullar och segmjuka hårdmackor med messmör på. Sen gick fröken och magistern hem till sig och vi gick ut. Det var inte tillåtet att vara inne. Var det sol och vinter fick vi åka skidor i backen bredvid, var det sommar lekte vi "Färgerna" och "Syltkrukorna" och spelade fotboll. Den halva av gården som var gräsplan var tjejernas, den halva som var grusplan var killarnas. Dessutom hade de två fotbollsmål. Vi tjejer hade en klätterställning. Någon enstaka gång möttes vi. Det var när vi hade gymnastik ute och spelade handboll, eller när någon, ve och fasa, kom på att vi skulle leka "Bro, bro, breja...", för då ville också killarna höra vem som var ens "fästeman" i slutet. Jag lyckades alltid ljuga fram en Mikael. Ingen frågade, det accepterades. I bakgrunden fanns vännen Peter och såg hotfull ut, så att jag inte skulle nämna honom.
Ingen hade någonsin hört talas om jämställdhet och normbrott. Än mindre fanns likabehandlingsplaner fast förankrade bland elever och vuxna, fortfarande fanns risken att få en örfil för opassande uppträdande och ingen skulle ha drömt om att dua läraren. Ja, det var en underlig tid. Men på något sätt klarade vi oss.
Nu kommer jag till "Uppa!". Efter lunch kom alltid magistern och fröken från sitt hus och magistern skrek "Uppställning!" med en röst som dånade över kohagarna medan han traskade ner till skolan. Då gällde det att ställa upp sig i rätt led inomhus. Det var det där med "uppställning" som rätt snart döptes om till "uppa". jag kan höra röster:
- Vi hinner inte för snart är det uppa.
- Efter uppat ska vi ha krille.
- Sa han att det var uppa?
Någonstans fnissade vi inför tanken att magistern en dag skulle ryta "UPPA!" när han spatserade nerför grusgången. Det skulle ha varit fantastiskt. Men otänkbart. Lika otänkbart vore det att inte genast springa in om det var "uppa". För sent kom man bara inte. Därför var det ett oförglömligt tillfälle den dagen jag lyckades ta mig upp på tredje på klätterställningen.
På klätterställningen satt man i tre höjder, ettan, tvåan och trean. Det fanns en speciell teknik som man lärde sig efter hand, när det gällde att ta sig upp. Att ta sig upp innebar att man var "Ett Rutinerat Skolbarn", den känslan hade i alla fall jag. Särskilt viktigt var det att få till den där nonchalanta svingen med benet över och sen häva sig upp. Jag minns en jublande lyckokänsla när jag lyckades och sedan avancerade till tvåan. Fortfarande kan jag känna lukten av stål i händerna efteråt, likaväl som jag känner lukten av blöt Lovikkavante.
Målet var förstås att häva sig upp till trean, där inget annat än balans gjorde att man höll sig kvar. Särskilt tydligt minns jag en höstdag då jag troligen inte gick mer än i ettan eller tvåan. Jag stod och glodde uppåt trean med nacken bakåt. Där satt Irma, Gunilla och Anna. Gunilla satt i mitten, utan att hålla sig i något, och åt på en jättelik rova. Obehindrat ledig, som en självklarhet. Smaskade på rovan, babblade med Irma och skrattade. Att hon kunde! Irma och Anna hade i alla fall ett varsitt ben stadigt lindat runt varsin stång. Jag bestämde mig för att testa så fort det bara gick.
Naturligtvis så lyckades jag komma upp någon vecka senare. Dock med ett ben hårt lindat runt en stång och med blicken mot marken, intalande mig själv att oddsen var rätt höga att jag skulle överleva ett fall. Bäst jag satt där och hoppades att inte de andra skulle rubba ställningen allt för hårt när de klättrade och klängde, kom magistern och röt "Uppställning!" Och jag upptäckte att jag inte hade övat på att ta mig ner när det var bråttom. Helt plötsligt var jag ensam. Jag såg hur de andra lade benen på ryggen och sprang allt vad tygen höll för att det var "uppa". jag hade inget annat att göra än att skrika:
- Je vill neeeeeeeee!
Ja, då händer det. Någon av stortjejerna hejdar sig och skickar en motvillig räddare. En lååååång kille från sexan. Han LYFTER ner mig. Utan ett ord, givetvis, men i alla fall.
Jag älskade honom i evighet i smyg för det, trots att jag skämdes så att jag nästan kräktes i hans mörkblonda kalufs. Han blev min idol, min riddare, en ädel prins. Trots "uppa" hade han tid att springa tillbaka och göra en hjälteinsats för en mesig skit i tvåan. Det var så stort att jag inte ens vågade berätta om det hemma. Då skulle magin ha försvunnit. (Förresten skulle allt ha varit för genant att prata om).
Jag kom i tid och vi hade nog krille och fick rita hur Jesus delade havet. Och hela tiden hörde vi magisterns röst genom väggen när han undervisade i storskolan. Och jag tänkte på min räddare och stortjejerna och hur jag aldrig mer skulle klättra upp på trean. Aldrig nånsin.
/Enhenna
Hur som helst, byskolan var länge lärosätet för det hundratal som bodde i byn. Ville det sig väl kunde tre generationer minnas samma skolbänkar om än inte samma fröken eller magister av naturliga skäl. Skolan var uppdelad i två klassrum, ett för storskolan och ett för småskolan. Fröken hade de små och när man passerat trean och provat sig fram under en övergångsperiod i fyran, fick man en magister och så var man inne i storskolan, helt plötsligt. Fröken och magistern var snälla, mycket snälla. Dom var gifta och bodde på samma gård som skolhuset. Det var en smula svårt att förstå huruvida lärarna kunde vara gifta och äta middag och se på TV, till och med barn hade de, fast rätt gamla barn. Vi såg alltid dessa två som inventarier i plugget likväl som böcker, bänkar och pennor.
När det var lunch, som tant Olga serverade, satt de vuxna för sig och övervakade oss medan vi smaskade i oss potatisbullar och segmjuka hårdmackor med messmör på. Sen gick fröken och magistern hem till sig och vi gick ut. Det var inte tillåtet att vara inne. Var det sol och vinter fick vi åka skidor i backen bredvid, var det sommar lekte vi "Färgerna" och "Syltkrukorna" och spelade fotboll. Den halva av gården som var gräsplan var tjejernas, den halva som var grusplan var killarnas. Dessutom hade de två fotbollsmål. Vi tjejer hade en klätterställning. Någon enstaka gång möttes vi. Det var när vi hade gymnastik ute och spelade handboll, eller när någon, ve och fasa, kom på att vi skulle leka "Bro, bro, breja...", för då ville också killarna höra vem som var ens "fästeman" i slutet. Jag lyckades alltid ljuga fram en Mikael. Ingen frågade, det accepterades. I bakgrunden fanns vännen Peter och såg hotfull ut, så att jag inte skulle nämna honom.
Ingen hade någonsin hört talas om jämställdhet och normbrott. Än mindre fanns likabehandlingsplaner fast förankrade bland elever och vuxna, fortfarande fanns risken att få en örfil för opassande uppträdande och ingen skulle ha drömt om att dua läraren. Ja, det var en underlig tid. Men på något sätt klarade vi oss.
Nu kommer jag till "Uppa!". Efter lunch kom alltid magistern och fröken från sitt hus och magistern skrek "Uppställning!" med en röst som dånade över kohagarna medan han traskade ner till skolan. Då gällde det att ställa upp sig i rätt led inomhus. Det var det där med "uppställning" som rätt snart döptes om till "uppa". jag kan höra röster:
- Vi hinner inte för snart är det uppa.
- Efter uppat ska vi ha krille.
- Sa han att det var uppa?
Någonstans fnissade vi inför tanken att magistern en dag skulle ryta "UPPA!" när han spatserade nerför grusgången. Det skulle ha varit fantastiskt. Men otänkbart. Lika otänkbart vore det att inte genast springa in om det var "uppa". För sent kom man bara inte. Därför var det ett oförglömligt tillfälle den dagen jag lyckades ta mig upp på tredje på klätterställningen.
På klätterställningen satt man i tre höjder, ettan, tvåan och trean. Det fanns en speciell teknik som man lärde sig efter hand, när det gällde att ta sig upp. Att ta sig upp innebar att man var "Ett Rutinerat Skolbarn", den känslan hade i alla fall jag. Särskilt viktigt var det att få till den där nonchalanta svingen med benet över och sen häva sig upp. Jag minns en jublande lyckokänsla när jag lyckades och sedan avancerade till tvåan. Fortfarande kan jag känna lukten av stål i händerna efteråt, likaväl som jag känner lukten av blöt Lovikkavante.
Målet var förstås att häva sig upp till trean, där inget annat än balans gjorde att man höll sig kvar. Särskilt tydligt minns jag en höstdag då jag troligen inte gick mer än i ettan eller tvåan. Jag stod och glodde uppåt trean med nacken bakåt. Där satt Irma, Gunilla och Anna. Gunilla satt i mitten, utan att hålla sig i något, och åt på en jättelik rova. Obehindrat ledig, som en självklarhet. Smaskade på rovan, babblade med Irma och skrattade. Att hon kunde! Irma och Anna hade i alla fall ett varsitt ben stadigt lindat runt varsin stång. Jag bestämde mig för att testa så fort det bara gick.
Naturligtvis så lyckades jag komma upp någon vecka senare. Dock med ett ben hårt lindat runt en stång och med blicken mot marken, intalande mig själv att oddsen var rätt höga att jag skulle överleva ett fall. Bäst jag satt där och hoppades att inte de andra skulle rubba ställningen allt för hårt när de klättrade och klängde, kom magistern och röt "Uppställning!" Och jag upptäckte att jag inte hade övat på att ta mig ner när det var bråttom. Helt plötsligt var jag ensam. Jag såg hur de andra lade benen på ryggen och sprang allt vad tygen höll för att det var "uppa". jag hade inget annat att göra än att skrika:
- Je vill neeeeeeeee!
Ja, då händer det. Någon av stortjejerna hejdar sig och skickar en motvillig räddare. En lååååång kille från sexan. Han LYFTER ner mig. Utan ett ord, givetvis, men i alla fall.
Jag älskade honom i evighet i smyg för det, trots att jag skämdes så att jag nästan kräktes i hans mörkblonda kalufs. Han blev min idol, min riddare, en ädel prins. Trots "uppa" hade han tid att springa tillbaka och göra en hjälteinsats för en mesig skit i tvåan. Det var så stort att jag inte ens vågade berätta om det hemma. Då skulle magin ha försvunnit. (Förresten skulle allt ha varit för genant att prata om).
Jag kom i tid och vi hade nog krille och fick rita hur Jesus delade havet. Och hela tiden hörde vi magisterns röst genom väggen när han undervisade i storskolan. Och jag tänkte på min räddare och stortjejerna och hur jag aldrig mer skulle klättra upp på trean. Aldrig nånsin.
/Enhenna
onsdag 2 februari 2011
Tant Ulla
Förr i tiden var det fint att vara lockig ifall man hade spikrakt hår. Jag hade spikrakt. Alltså fick man offra sig när man skulle duga för bättre tillställningar.
I byn bodde Tant Ulla. Tant Ulla var snäll, bröt på stockholmska och hade frisersalong i kammarn. Det var småblommig tapet och teakbyrå med en spegel ovanpå. Och en pinnstol.
Det var med blandade känslor man satte sig på den, ska jag säga er. Dels ville man förvandlas till en oantastlig skönhetsdrottning som skulle få de mindre kända grannbybrudarna på julgransplundringen att storkna av avund, dels ville man för sitt liv INTE ha alla papiljotter i huvudet. Det stacks och vrängde hårrötterna åt fel håll så flera nätters nattsömn var förstörd. Det var den förresten ändå, eftersom det inte kom på fråga att man skulle förstöra nylagda lockar genom att sova utan HÅRNÄT! Bara jag skriver ordet hårnät blir jag akut illamående. Jag sa aldrig nej, för mamma hade ju kostat på mig lockarna och något sa mig att det borde jag vara tacksam för. Långt senare har jag kommit på att jag kanske kunde ha nekat. Och då hade jag ju sluppit lida nu då jag tänker ordet "hårnät".
Nåja. Så värst skadad av detta blev jag väl inte. Men friserandet var det värre med. Tant Ulla kunde sin sak. Det är jag helt säker på. Sämre var det med vad mitt spikraka hår ville. Men ett samtal mellan modern som övervakade sax och kam och Tant Ulla som drog i håret och föreslog page eller...page, slutade alltid med en överenskommelse mellan de två vuxna damerna hur lilla jag skulle se ut. Page. Punkt.
Därför kom jag alltid ut ur det blommiga rummet med teakbyrån som en minitant. Tolv år gammal och med papiljottfrisyr. Tänk er min vånda. Jag vet att jag stirrade mig i spegeln länge då jag kom hem och funderade på vem jag egentligen var så att jag kunde anpassa mitt tillfälliga nya jag efter rätt karaktär. Vad jag vet lyckades jag aldrig riktigt med det. Och efter en vecka så var det ju över. Då var det spikraka tillbaka och man kunde fortsätta leva som man var född.
Men en gång hade något underligt skett med mig. Jag vaknade en solig morgon i rummet jag delade med mor och bror och visste att jag hade förändrats! Nu skulle jag byta karaktär och håret skulle följa med! Det var sextiotal och det var inne med kort frisyr a la Twiggy, men det visste ju inte jag, förstås. Det där med Twiggy, alltså. Däremot så hade en mycket populär ungdomsledare från grannbyn på något sätt gjort ett så djupt intryck på mig att jag ville vara hon. Eller åtminstone se ut som hon. Och hon, hon hade kort frisyr. Nacken var kort, det var lite snedlugg och lite längre hår uppe på huvudet som hon käckt körde handen igenom så att det bara föll tufft ner på rätt plats igen. Utan att vara platt. Vilket under! Hon var tuffast i världen och jag visste att nu skulle det ske! Jag skulle bli lika tuff som Gerd Göransson!
Jag gick till mamma och sa:
- Jag vill ha kort hår.
Mer sa jag inte, för jag tänkte inte diskutera huret förrän jag satt på pinnstolen hos Tant Ulla. Sagt och gjort, modern ringde och fixade en tid och vi tågade iväg. Och Tant Ulla tog fram saxen och log sitt vackra leende och tyckte det var lustigt att jag ville ha kort hår, men hur skulle det se ut?
Jag vågade inte säga att jag hade Gerd Göransson som idol. Så jag förklarade så gott det gick och Tant Ulla (som kanske inte heller kände Twiggy) satte saxen i kalufsen och förvandlingen började. Döm om min förvåning när jag så sakteliga insåg att jag mer såg ut som en slickad bäver än som Gerd Göransson. För en stund var jag beredd att gråta, men lyckades hejda mig. Däremot kunde jag inte låta bli att skrika:
- Je vill si ut som a Geeeeeeeeerd!
- Gerd? stammade Tant Ulla uppriktigt chockad. (Modern bara gapade över mitt utfall).
- Jaaaaaaaaaaaa, vrålade jag, a Geeeeerd Göranssooooooon. Och så grät jag en skvätt i alla fall.
Då gick det väl upp ett ljus för de båda damerna som stod bakom min rygg och glodde rundögt på mig i spegeln. Till slut samlade sig Tant Ulla och förklarade att mitt hår nog var av en annan typ. Men att hon gärna ville klippa klart och sen skulle det bli så skönt, så. Jag svor inom mig att ALDRIG sätta min fot i Tant Ullas hem mer.
På äldre dagar inser jag också att det handlar om två olika typer av hår. Jag har fortfarande inte lyckats få till Gerd Göranssons frilla, fast jag försökt i fyrtiofem år. Nu struntar jag i det. Jaa, då. Oroa er inte. Men vad hände? undrar ni.
Tja, jag gick hem, grät en skvätt, tittade mig i spegeln och provade att hitta en lagom karaktär att vara med min korta bäverfrisyr och sen, sen tror jag nog att jag var lite glad över att jag slapp papiljotterna på ett helt år. Och ett stort tack till Tant Ulla för hennes tålamod och vänliga framtoning trots att hon inte lyckades med det som i dagens läge hade varit en extreme make-over för Enhenna.
//Lev väl, jag återkommer med nya filosofiska tankar. Enhenna.
I byn bodde Tant Ulla. Tant Ulla var snäll, bröt på stockholmska och hade frisersalong i kammarn. Det var småblommig tapet och teakbyrå med en spegel ovanpå. Och en pinnstol.
Det var med blandade känslor man satte sig på den, ska jag säga er. Dels ville man förvandlas till en oantastlig skönhetsdrottning som skulle få de mindre kända grannbybrudarna på julgransplundringen att storkna av avund, dels ville man för sitt liv INTE ha alla papiljotter i huvudet. Det stacks och vrängde hårrötterna åt fel håll så flera nätters nattsömn var förstörd. Det var den förresten ändå, eftersom det inte kom på fråga att man skulle förstöra nylagda lockar genom att sova utan HÅRNÄT! Bara jag skriver ordet hårnät blir jag akut illamående. Jag sa aldrig nej, för mamma hade ju kostat på mig lockarna och något sa mig att det borde jag vara tacksam för. Långt senare har jag kommit på att jag kanske kunde ha nekat. Och då hade jag ju sluppit lida nu då jag tänker ordet "hårnät".
Nåja. Så värst skadad av detta blev jag väl inte. Men friserandet var det värre med. Tant Ulla kunde sin sak. Det är jag helt säker på. Sämre var det med vad mitt spikraka hår ville. Men ett samtal mellan modern som övervakade sax och kam och Tant Ulla som drog i håret och föreslog page eller...page, slutade alltid med en överenskommelse mellan de två vuxna damerna hur lilla jag skulle se ut. Page. Punkt.
Därför kom jag alltid ut ur det blommiga rummet med teakbyrån som en minitant. Tolv år gammal och med papiljottfrisyr. Tänk er min vånda. Jag vet att jag stirrade mig i spegeln länge då jag kom hem och funderade på vem jag egentligen var så att jag kunde anpassa mitt tillfälliga nya jag efter rätt karaktär. Vad jag vet lyckades jag aldrig riktigt med det. Och efter en vecka så var det ju över. Då var det spikraka tillbaka och man kunde fortsätta leva som man var född.
Men en gång hade något underligt skett med mig. Jag vaknade en solig morgon i rummet jag delade med mor och bror och visste att jag hade förändrats! Nu skulle jag byta karaktär och håret skulle följa med! Det var sextiotal och det var inne med kort frisyr a la Twiggy, men det visste ju inte jag, förstås. Det där med Twiggy, alltså. Däremot så hade en mycket populär ungdomsledare från grannbyn på något sätt gjort ett så djupt intryck på mig att jag ville vara hon. Eller åtminstone se ut som hon. Och hon, hon hade kort frisyr. Nacken var kort, det var lite snedlugg och lite längre hår uppe på huvudet som hon käckt körde handen igenom så att det bara föll tufft ner på rätt plats igen. Utan att vara platt. Vilket under! Hon var tuffast i världen och jag visste att nu skulle det ske! Jag skulle bli lika tuff som Gerd Göransson!
Jag gick till mamma och sa:
- Jag vill ha kort hår.
Mer sa jag inte, för jag tänkte inte diskutera huret förrän jag satt på pinnstolen hos Tant Ulla. Sagt och gjort, modern ringde och fixade en tid och vi tågade iväg. Och Tant Ulla tog fram saxen och log sitt vackra leende och tyckte det var lustigt att jag ville ha kort hår, men hur skulle det se ut?
Jag vågade inte säga att jag hade Gerd Göransson som idol. Så jag förklarade så gott det gick och Tant Ulla (som kanske inte heller kände Twiggy) satte saxen i kalufsen och förvandlingen började. Döm om min förvåning när jag så sakteliga insåg att jag mer såg ut som en slickad bäver än som Gerd Göransson. För en stund var jag beredd att gråta, men lyckades hejda mig. Däremot kunde jag inte låta bli att skrika:
- Je vill si ut som a Geeeeeeeeerd!
- Gerd? stammade Tant Ulla uppriktigt chockad. (Modern bara gapade över mitt utfall).
- Jaaaaaaaaaaaa, vrålade jag, a Geeeeerd Göranssooooooon. Och så grät jag en skvätt i alla fall.
Då gick det väl upp ett ljus för de båda damerna som stod bakom min rygg och glodde rundögt på mig i spegeln. Till slut samlade sig Tant Ulla och förklarade att mitt hår nog var av en annan typ. Men att hon gärna ville klippa klart och sen skulle det bli så skönt, så. Jag svor inom mig att ALDRIG sätta min fot i Tant Ullas hem mer.
På äldre dagar inser jag också att det handlar om två olika typer av hår. Jag har fortfarande inte lyckats få till Gerd Göranssons frilla, fast jag försökt i fyrtiofem år. Nu struntar jag i det. Jaa, då. Oroa er inte. Men vad hände? undrar ni.
Tja, jag gick hem, grät en skvätt, tittade mig i spegeln och provade att hitta en lagom karaktär att vara med min korta bäverfrisyr och sen, sen tror jag nog att jag var lite glad över att jag slapp papiljotterna på ett helt år. Och ett stort tack till Tant Ulla för hennes tålamod och vänliga framtoning trots att hon inte lyckades med det som i dagens läge hade varit en extreme make-over för Enhenna.
//Lev väl, jag återkommer med nya filosofiska tankar. Enhenna.
måndag 30 november 2009
Peter Den Förskräcklige
Inte så långt från vårt torp hemma i byn bodde Peter Den Förskräcklige på en större gård. Jag var sju och han var nio och vi var kompisar. Egentligen ville jag att vi skulle vara bästa kompisar, men den platsen hade Mats. Han bodde lyckligtvis i en grannby en bit bort, men när han fanns i närheten valde Peter att inte leka med mig. När Mats kom brukade jag underligt nog bli genomskinlig medan Peter blev mer färgstark.
Mats pratade inte mycket med mig. Han hade dessutom fyllt tio och hade en egen grammofon. Han brukade säga till Peter att han skulle hem och spela ”Bitels”. Då ville alltid Peter hänga med, även om han och jag innan bestämt att vi skulle jaga buffel med pil och båge bakom sommarfjöset. Då förvandlades jag till osynlig och bufflarna blev till vanliga stubbar, så det var lika bra att gå hem. Men när Mats inte var där var det Peter och jag.
Det luktade kopiss kring Peters gård. Det berodde på bonden som lät korna pissa hur mycket dom ville i bäcken. Det sa Peter, i alla fall. Och eftersom han var lite äldre och hade gått i skolan ett år längre än jag så hade han rätt. Svartlockig, brunögd, fräknig och med nävarna knutna var han den tuffaste grabben i byn. Han hade ett lättare talfel men det vågade ingen höra. Skulle man ha hört det och sagt något hade man blivit boxad på näsan.
Jag älskade Peter Den Förskräcklige! En gång sa han att han gillade mig också och som bevis hade han druckit mitt blod. Det vill säga han hade stuckit mig i fingret med en stoppnål och slickat i sig den ljusröda droppen han pressade fram. Det var en handling som bara Peter kunde komma på.
Peter Den Förskräcklige ägde en sköldpadda. Den hade han under armen när han knackade på vår dörr en dag. Själv satt jag vid bordet och åt sockerkakssmet ur en bunke. Jag räckte honom en tesked full med smet som hälsning och han gapade och svalde. Sen torkade han omständigt bort snor och sockerkakssmet med skjortärmen. Han hade en idé och ville att vi skulle gå på vebogäll´n och snacka.
– Kan jag lägga söllpaddan i lådan? frågade han och släppte ner sin kelgris i en gammal trälåda som fungerade som parkeringshus åt lillebrors bilar.
När vi kom upp på gäll´n satte vi oss på en trave gamla mattor. Peter Den Förskräcklige torkade sig än en gång om näsan och sen tittade han allvarligt på mig.
– Vi måste ordna med en kompis till Wilma och det finns bara hos Jävelgubben, du vet.
Jag nickade. Jävelgubben, han med katterna och snusbruna byxor som hängde i hängslen under bröstet. Jävelgubben, det hette han för han sa jämt ”jävlar” om allt från ungar till julgranar. I alla fall enligt Peter.
– DU får säla en av dom där söllpaddorna han har i tunnan på gården, förkunnade Peter bestämt.
– Hur då? frågade jag som inte hade en aning om hur det skulle gå till att stjäla en sköldpadda.
Jävelgubben, som egentligen hette Oskar och tyckte att ungar var ett otyg som spred elände omkring sig, hade nämligen tre små sköldpaddor i en regntunna på gården. Var han fått dessa från fick jag aldrig veta. Men det gick rykten om att han köpt dom från ett kringresande menageri. Peters sköldpadda, som alltså hette Wilma, kom också därifrån. Hederligt inköpt av Peters far som ville ge sin son ett djur att kela med. Nu behövdes alltså en kompis till Wilma och eftersom Peters far inte alls höll med om det var vi tvungna att ta saken i egna händer.
– Vi går dit och så låssas du tappa nåt i tunnan medan jag lurar Jävelgubben att titta åt ett annat håll, sa Peter som hade planerat allt i detalj.
Jag undrade hur jag skulle kunna sno sköldpaddan. Var jag skulle ha den, om jag skulle springa eller vad. Trots min ungdom insåg jag att det skulle kunna bli en del problem.
– Hörrö, sa Peter och klappade mig på knät, det kan DU.
Det räckte. Jag skulle ha gått genom eld och vatten för att ytterligare visa mig värdig hans vänskap. Vi klättrade ner på den branta stegen från gäll´n och travade bort till Jävelgubbens hus. Han var ute och stod och tittade på katten. Peter höll mig hårt i näven när han bockade sig och sa ”godda, får vi titta på söllpaddorna?”
Jävelgubben vände huvudet åt oss och rättade till glasögonen.
– Häää, sa han och morrade liksom samtidigt.
– Får jag visa söllpaddorna? frågade min modige kompis en gång till.
Då gjorde Jävelgubben en sorts gest som pekade bort mot regntunnan så vi gick dit. Katten sprang före, efter kom gubben. Peter nöp mig hårt i midjan. Vi stannade allihop framför tunnan. Där simmade två sköldpaddor omkring, en tredje låg och vilade på en träbit som gubben lagt dit.
– Ta den där som ligger, väste Peter och vispade lite i vattnet med pekfingret.
– Häääää, röt gubben och liksom puttade till honom med handen.
– Titta, katta har tagit en kaninunge! skrek plötsligt Peter.
Gubben snodde runt och stirrade bort över potatislandet medan han skuggade med handen över ögonen.
– Fort, viskade Peter till mig och knuffade mig ner mot tunnan.
Jag visste knappt vad jag gjorde när jag dök ner i vattnet med hela armen och fick tag i en sköldpadda. Några sekunder visste jag inte var jag skulle göra av den, men nöden har ingen lag så jag knölade ner den i byxorna. Att känna hur det blev kallt och hur det rörde sig över nedre delen av min mage var nästan mer än jag stod ut med. Men nu hade jag i alla fall gjort det. Med vatten sipprande ner genom byxbenet och en tilltagande skräck för att bli biten kunde jag inte låta bli att kvida högt. Jävelgubben glömde katten och snodde runt igen.
– Hon ramlade, sa min fräknige vän och kompanjon och slet i mig för att jag skulle springa. Men jag stod fast som förankrad i jorden. Händerna höll jag tryckt mot magen där en våt fläck sakta blev större och större. Inget i världen skulle förmå mig att låta denna hårda, kravlande, kalla tingest fortsätta böka i mina byxor. Jag slet upp sköldpaddan och kastade den med all kraft bort i potatislandet. En kort sekund hann jag se Jävelgubbens ögon liksom vidgas till det dubbla och hur hans mun öppnades till ett grinande. Hade han inte huggtänder? Sen kände jag vinddraget när Peter lade benen på ryggen och svischade iväg på grusgången skrikandes
– Spring då för fan! Han kan ju suta, för fan!
Och jag sprang allt vad jag orkade åt samma håll som Peter. Flåsande efter den halsbrytande språngmarschen landade vi bakom sommarfjöset där vi tryckte in oss under några granar. Det tog en stund innan Peter kunde säga nåt, så mycket flåsade han. Men när han äntligen fick luft var han arg på rösten.
– Du klantade dig!
Jag försökte förklara min ångest över att ha en sprattlande kall sköldpadda redo att bita stora köttsår i min mage eller lår. Men Peter bara stirrade rakt ut i bäcken och tuggade på en kvist. Han funderade på en krisplan, det förstod jag.
– Han kunde ha sutit, han har ju ett gevär, för fan, sa han vresigt och smällde mig med kvisten över knät.
– Sköldpaddan kunde ha bitit mig! sa jag surt tillbaka och undrade om den lämnat nån sorts slemrand på min mage också.
– Ja, men hade du hellre velat bli dö kanske? fräste Peter. Min Peter Den Förskräcklige.
Jag suckade djupt och insåg att om jag nu skulle få åtnjuta hans vänskap i fortsättningen så måste jag rädda hela situationen.
– Vi går dit och köper den, försökte jag.
– Den är ju dö, fattar du väl, du kastade den ju, sa Peter och stirrade på mig. Nu kommer ju polisen och ta oss och då får vi ju sitta i fängelse.
Vidden av katastrofen blev helt plötsligt alltför stor för mig och jag såg framför mig stenväggar och svarta stålstängsel, vatten och bröd och en gråtande mor. Något måste göras.
Jag visste inte vilket som var värst, att förlora Peters vänskap eller att hamna i häktet. Men mormor hade lärt mig att ärlighet alltid varar längst, så jag beslutade mig för att ta tjuren vid hornen.
– Vi går dit och så säger vi att jag ville klappa sköldpaddan och att den råkade bita mig och då slängde jag den, sa jag så övertygande jag kunde.
Peter Den Förskräcklige övervägde noga mitt förslag sen nickade han.
– DU får säga det. Men han kommer att SÄLLA på oss, så du vet.
– Då skäller jag tillbaka, sa jag kaxigt, lättad över att han accepterat mitt förslag. Och om han hotar med att skjuta oss så säger jag att mamma vet att vi gått dit så då kan HON ringa polisen i stället. Det är förbjudet att skjuta på barn, då är man en MÖRDARE, sa jag och kände att jag gjorde intryck på Peter, min förskräcklige men käre vän. Och när vi reste oss upp och kröp fram från grangömman kände jag Peters hand om min arm. Han klämde till och försäkrade sig om att jag skulle sköta snacket. Och jag nickade rosig om kinderna av detta plötsliga mod. Övertygad om att ifall jag räddade oss ur situationen skulle min vänskap väga tyngre än Mats.
Med Peter vid min sida var vi tillbaka på grusvägen när jag hörde en cykel sladda bakom oss. Mats tutade flera gånger med sin cykeltuta och jag kände helt plötsligt allt mod rinna av mig. Peter tog ett steg åt sidan bort från mig.
– Tjena! hälsade han Mats och blev liksom lite längre.
– Vart ska ni? hälsade Mats tillbaka, halade upp några Bugg ur fickan och gav Peter ett.
– Aaaa, vi ska väl ingen särskild stans… ska vi dra till sågen? Hallonsmak? Är det nytt?
Jag trodde inte mina öron! Peter Den Förskräcklige skulle bara lämna mig nu mitt i upplösningen på äventyret då jag skulle visa att jag räddade oss från både fängelse och skjutning. Och eftersom jag helt plötsligt blev genomskinlig tappade jag kraft att protestera.
Jag gjorde ändå ett försök.
– Vi ska till Jävelgubben! sa jag med eftertryck. Åtminstone för att göra Mats på det klara med att vi vågade gå till Jävelgubben.
– Dit får du gå sälv, om du nu så gärna vill! sa den Förskräcklige och undersökte Mats cykeltuta.
– Men… var det ända jag fick fram.
Då tittade Mats på mig, blåste en stor Buggbubbla och undrade försmädligt:
– Haru pissat på dig?
Samtidigt som han sa det upptäckte både jag och Peter det faktum att jag verkligen hade en jättefläck på byxorna framtill efter sköldpaddeäventyret.
– Ja, haru pissat på dig? frågade nu också han och hivade omkring bubbelgummit. Fan, va äckligt, pissa på sig!
Förtvivlat såg jag ner på mig själv och sen på Peter. Han såg på mig med djup avsmak. Jag letade efter något att säga men innan jag tänkt klart hade killarna försvunnit i ett moln av grus, Mats på tramporna och Peter sittande på limpan. Efter sig lämnade dom en doft av hallonbugg. Och jag förstod att jag hade åkt ner ett pinnhål eller tre för all framtid på Peters lista av vänner. Om jag över huvud taget fanns kvar.
Moloken och nästan till döds generad gick jag hem. Jag tog en omväg för att inte komma nära Jävelgubbens hus. Nu spelade det ingen roll om han ringde polisen eller mamma, det var skit desamma. Jag hade förlorat min bästa vän. Peter Den Förskräcklige hade inga vänner som pissade på sig, det var ett som var säkert. Men en sak kunde jag göra: Wilma skulle jag se till att lägga i sjön!
Mats pratade inte mycket med mig. Han hade dessutom fyllt tio och hade en egen grammofon. Han brukade säga till Peter att han skulle hem och spela ”Bitels”. Då ville alltid Peter hänga med, även om han och jag innan bestämt att vi skulle jaga buffel med pil och båge bakom sommarfjöset. Då förvandlades jag till osynlig och bufflarna blev till vanliga stubbar, så det var lika bra att gå hem. Men när Mats inte var där var det Peter och jag.
Det luktade kopiss kring Peters gård. Det berodde på bonden som lät korna pissa hur mycket dom ville i bäcken. Det sa Peter, i alla fall. Och eftersom han var lite äldre och hade gått i skolan ett år längre än jag så hade han rätt. Svartlockig, brunögd, fräknig och med nävarna knutna var han den tuffaste grabben i byn. Han hade ett lättare talfel men det vågade ingen höra. Skulle man ha hört det och sagt något hade man blivit boxad på näsan.
Jag älskade Peter Den Förskräcklige! En gång sa han att han gillade mig också och som bevis hade han druckit mitt blod. Det vill säga han hade stuckit mig i fingret med en stoppnål och slickat i sig den ljusröda droppen han pressade fram. Det var en handling som bara Peter kunde komma på.
Peter Den Förskräcklige ägde en sköldpadda. Den hade han under armen när han knackade på vår dörr en dag. Själv satt jag vid bordet och åt sockerkakssmet ur en bunke. Jag räckte honom en tesked full med smet som hälsning och han gapade och svalde. Sen torkade han omständigt bort snor och sockerkakssmet med skjortärmen. Han hade en idé och ville att vi skulle gå på vebogäll´n och snacka.
– Kan jag lägga söllpaddan i lådan? frågade han och släppte ner sin kelgris i en gammal trälåda som fungerade som parkeringshus åt lillebrors bilar.
När vi kom upp på gäll´n satte vi oss på en trave gamla mattor. Peter Den Förskräcklige torkade sig än en gång om näsan och sen tittade han allvarligt på mig.
– Vi måste ordna med en kompis till Wilma och det finns bara hos Jävelgubben, du vet.
Jag nickade. Jävelgubben, han med katterna och snusbruna byxor som hängde i hängslen under bröstet. Jävelgubben, det hette han för han sa jämt ”jävlar” om allt från ungar till julgranar. I alla fall enligt Peter.
– DU får säla en av dom där söllpaddorna han har i tunnan på gården, förkunnade Peter bestämt.
– Hur då? frågade jag som inte hade en aning om hur det skulle gå till att stjäla en sköldpadda.
Jävelgubben, som egentligen hette Oskar och tyckte att ungar var ett otyg som spred elände omkring sig, hade nämligen tre små sköldpaddor i en regntunna på gården. Var han fått dessa från fick jag aldrig veta. Men det gick rykten om att han köpt dom från ett kringresande menageri. Peters sköldpadda, som alltså hette Wilma, kom också därifrån. Hederligt inköpt av Peters far som ville ge sin son ett djur att kela med. Nu behövdes alltså en kompis till Wilma och eftersom Peters far inte alls höll med om det var vi tvungna att ta saken i egna händer.
– Vi går dit och så låssas du tappa nåt i tunnan medan jag lurar Jävelgubben att titta åt ett annat håll, sa Peter som hade planerat allt i detalj.
Jag undrade hur jag skulle kunna sno sköldpaddan. Var jag skulle ha den, om jag skulle springa eller vad. Trots min ungdom insåg jag att det skulle kunna bli en del problem.
– Hörrö, sa Peter och klappade mig på knät, det kan DU.
Det räckte. Jag skulle ha gått genom eld och vatten för att ytterligare visa mig värdig hans vänskap. Vi klättrade ner på den branta stegen från gäll´n och travade bort till Jävelgubbens hus. Han var ute och stod och tittade på katten. Peter höll mig hårt i näven när han bockade sig och sa ”godda, får vi titta på söllpaddorna?”
Jävelgubben vände huvudet åt oss och rättade till glasögonen.
– Häää, sa han och morrade liksom samtidigt.
– Får jag visa söllpaddorna? frågade min modige kompis en gång till.
Då gjorde Jävelgubben en sorts gest som pekade bort mot regntunnan så vi gick dit. Katten sprang före, efter kom gubben. Peter nöp mig hårt i midjan. Vi stannade allihop framför tunnan. Där simmade två sköldpaddor omkring, en tredje låg och vilade på en träbit som gubben lagt dit.
– Ta den där som ligger, väste Peter och vispade lite i vattnet med pekfingret.
– Häääää, röt gubben och liksom puttade till honom med handen.
– Titta, katta har tagit en kaninunge! skrek plötsligt Peter.
Gubben snodde runt och stirrade bort över potatislandet medan han skuggade med handen över ögonen.
– Fort, viskade Peter till mig och knuffade mig ner mot tunnan.
Jag visste knappt vad jag gjorde när jag dök ner i vattnet med hela armen och fick tag i en sköldpadda. Några sekunder visste jag inte var jag skulle göra av den, men nöden har ingen lag så jag knölade ner den i byxorna. Att känna hur det blev kallt och hur det rörde sig över nedre delen av min mage var nästan mer än jag stod ut med. Men nu hade jag i alla fall gjort det. Med vatten sipprande ner genom byxbenet och en tilltagande skräck för att bli biten kunde jag inte låta bli att kvida högt. Jävelgubben glömde katten och snodde runt igen.
– Hon ramlade, sa min fräknige vän och kompanjon och slet i mig för att jag skulle springa. Men jag stod fast som förankrad i jorden. Händerna höll jag tryckt mot magen där en våt fläck sakta blev större och större. Inget i världen skulle förmå mig att låta denna hårda, kravlande, kalla tingest fortsätta böka i mina byxor. Jag slet upp sköldpaddan och kastade den med all kraft bort i potatislandet. En kort sekund hann jag se Jävelgubbens ögon liksom vidgas till det dubbla och hur hans mun öppnades till ett grinande. Hade han inte huggtänder? Sen kände jag vinddraget när Peter lade benen på ryggen och svischade iväg på grusgången skrikandes
– Spring då för fan! Han kan ju suta, för fan!
Och jag sprang allt vad jag orkade åt samma håll som Peter. Flåsande efter den halsbrytande språngmarschen landade vi bakom sommarfjöset där vi tryckte in oss under några granar. Det tog en stund innan Peter kunde säga nåt, så mycket flåsade han. Men när han äntligen fick luft var han arg på rösten.
– Du klantade dig!
Jag försökte förklara min ångest över att ha en sprattlande kall sköldpadda redo att bita stora köttsår i min mage eller lår. Men Peter bara stirrade rakt ut i bäcken och tuggade på en kvist. Han funderade på en krisplan, det förstod jag.
– Han kunde ha sutit, han har ju ett gevär, för fan, sa han vresigt och smällde mig med kvisten över knät.
– Sköldpaddan kunde ha bitit mig! sa jag surt tillbaka och undrade om den lämnat nån sorts slemrand på min mage också.
– Ja, men hade du hellre velat bli dö kanske? fräste Peter. Min Peter Den Förskräcklige.
Jag suckade djupt och insåg att om jag nu skulle få åtnjuta hans vänskap i fortsättningen så måste jag rädda hela situationen.
– Vi går dit och köper den, försökte jag.
– Den är ju dö, fattar du väl, du kastade den ju, sa Peter och stirrade på mig. Nu kommer ju polisen och ta oss och då får vi ju sitta i fängelse.
Vidden av katastrofen blev helt plötsligt alltför stor för mig och jag såg framför mig stenväggar och svarta stålstängsel, vatten och bröd och en gråtande mor. Något måste göras.
Jag visste inte vilket som var värst, att förlora Peters vänskap eller att hamna i häktet. Men mormor hade lärt mig att ärlighet alltid varar längst, så jag beslutade mig för att ta tjuren vid hornen.
– Vi går dit och så säger vi att jag ville klappa sköldpaddan och att den råkade bita mig och då slängde jag den, sa jag så övertygande jag kunde.
Peter Den Förskräcklige övervägde noga mitt förslag sen nickade han.
– DU får säga det. Men han kommer att SÄLLA på oss, så du vet.
– Då skäller jag tillbaka, sa jag kaxigt, lättad över att han accepterat mitt förslag. Och om han hotar med att skjuta oss så säger jag att mamma vet att vi gått dit så då kan HON ringa polisen i stället. Det är förbjudet att skjuta på barn, då är man en MÖRDARE, sa jag och kände att jag gjorde intryck på Peter, min förskräcklige men käre vän. Och när vi reste oss upp och kröp fram från grangömman kände jag Peters hand om min arm. Han klämde till och försäkrade sig om att jag skulle sköta snacket. Och jag nickade rosig om kinderna av detta plötsliga mod. Övertygad om att ifall jag räddade oss ur situationen skulle min vänskap väga tyngre än Mats.
Med Peter vid min sida var vi tillbaka på grusvägen när jag hörde en cykel sladda bakom oss. Mats tutade flera gånger med sin cykeltuta och jag kände helt plötsligt allt mod rinna av mig. Peter tog ett steg åt sidan bort från mig.
– Tjena! hälsade han Mats och blev liksom lite längre.
– Vart ska ni? hälsade Mats tillbaka, halade upp några Bugg ur fickan och gav Peter ett.
– Aaaa, vi ska väl ingen särskild stans… ska vi dra till sågen? Hallonsmak? Är det nytt?
Jag trodde inte mina öron! Peter Den Förskräcklige skulle bara lämna mig nu mitt i upplösningen på äventyret då jag skulle visa att jag räddade oss från både fängelse och skjutning. Och eftersom jag helt plötsligt blev genomskinlig tappade jag kraft att protestera.
Jag gjorde ändå ett försök.
– Vi ska till Jävelgubben! sa jag med eftertryck. Åtminstone för att göra Mats på det klara med att vi vågade gå till Jävelgubben.
– Dit får du gå sälv, om du nu så gärna vill! sa den Förskräcklige och undersökte Mats cykeltuta.
– Men… var det ända jag fick fram.
Då tittade Mats på mig, blåste en stor Buggbubbla och undrade försmädligt:
– Haru pissat på dig?
Samtidigt som han sa det upptäckte både jag och Peter det faktum att jag verkligen hade en jättefläck på byxorna framtill efter sköldpaddeäventyret.
– Ja, haru pissat på dig? frågade nu också han och hivade omkring bubbelgummit. Fan, va äckligt, pissa på sig!
Förtvivlat såg jag ner på mig själv och sen på Peter. Han såg på mig med djup avsmak. Jag letade efter något att säga men innan jag tänkt klart hade killarna försvunnit i ett moln av grus, Mats på tramporna och Peter sittande på limpan. Efter sig lämnade dom en doft av hallonbugg. Och jag förstod att jag hade åkt ner ett pinnhål eller tre för all framtid på Peters lista av vänner. Om jag över huvud taget fanns kvar.
Moloken och nästan till döds generad gick jag hem. Jag tog en omväg för att inte komma nära Jävelgubbens hus. Nu spelade det ingen roll om han ringde polisen eller mamma, det var skit desamma. Jag hade förlorat min bästa vän. Peter Den Förskräcklige hade inga vänner som pissade på sig, det var ett som var säkert. Men en sak kunde jag göra: Wilma skulle jag se till att lägga i sjön!
måndag 27 juli 2009
Om åskan kommer...
Jag minns hur det var när det gick åska förr i tiden.
Det började med en väderleksrapport som varnade för oväder och tordön. Antagligen hade det samma effekt som om man varnat för att freden var i fara, för i vårt hem rådde helt plötsligt samma febrila aktivitet som om det vore undantagstillstånd. I alla fall tror jag det, jag har ju inte upplevt ett undantagstillstånd, som tur är, men man har ju läst och hört hur det var. Mormor kunde berätta om mobiliseringen och det kunde mamma med, fast då fick man mest höra om snygga militärer och att det äntligen var fart på byn.
Mormor berättade också förskräckliga saker om blixtar som slagit ner i hennes kastruller och mormors vän Tant Linnea berättade om förädiska klotblixtar som plötsligt uppstod ur tomma intet och jagade runt i hus och hem för att ha ihjäl nån. Och så fick vi höra att katta hade dött av detta. Hur liket såg ut fick vi inte riktigt reda på för då mumlade Tant Linnea bakom näven i stället.
Då åskan kom blevdet alltså en väldig fart.För det allra mesta fanns en bil på gården hemmavid, vilket var en evinnerlig tur då detta var enda sättet att överleva. I väntan på att vi skulle få tillfälle att kasta oss ut i bilen blev vi kommenderade att sätta oss i trappan. Anledningen var att där fanns inga fönster eller proppskåp där blixten kunde komma åt oss.
Medan vi satt där i trappan sprang de äldste i familjen runt och rev ur samtliga stickkontakter ur väggar och uttag. TV-antennkabeln drogs ur, gardinerna drogs för och var det matlagning på gång fick detta vänta. Och jag tänkte alltid på Maria Gripes roman Pappa Pellerins Dotter, där Loella fick lämna stekpannan med korvskivorna i när barnavårdsnämnden kom. Det var så sorgligt, tyckte jag, att jag grät floder.
Filtar och ficklampor och leksaker och serietidningar packades in i bilen och hade man tur en flaska saft och en rulle Mariekex, ifall man hann slita ur detta ur skåpet innan huset brann upp och byn utplånades. Sen blev vi inlåsta i bilen tillsammans med alla andra som råkade vara hemma.
Enligt vad jag minns tyckte man mest det var ett sjuhelsikes kul avbrott i vad man än höll på med. Vi var nog inte så rädda, även om jag inte gillade åskan och gör det inte idag heller. Men vi satt ju där och jag minns tydligt hur man hade koll på den mörklila himlen, hur man räknade sekunder mellan blixt och knall för att veta hur långt bort den var.
" Nu ere alldeles över oss", minns jag som det mest hotfulla man kunde höra.
" Nu kan man nog gå in, men det blir ingen TV än på ett par timmar", var en annan vidrig följd för oss överlevande. Därmed kunde kvällen bokstavligen vara åt hällsprätta ifall det var t ex "Monkeeys" och jag inte fick sucka över David Jones.
Vi blev nog aldrig helt åskskadade som sagt, för jag vet absolut att vi satt som fastklistrade i båten ute på sjön lite senare, fast mamma stod på stranden och vinkade åt oss att ro i land, vilket ju var sunt med tanke på att åskväder och vatten inte hör ihop.
"Men fisken bit ju!" skrek vi tillbaka och halade in feta rödingar på långdrag fast det mullrade bortåt fjällkanten.
Långt senare satt jag en stund i bilen med mina gullungar då vi var hemma på besök. Av ren matthet gav jag upp och gick in trots rejäla knallar. Tre små gossar i en stillastående bil kan bli för mycket även för en luttrad mor som inte hängde med då dom växlade in sjunde växeln och styrde med raketfart mot Långtbortistan med nappar och barnspott sprutande när den fiktiva motorn fräste igång. Den rallyresan fick dom ha för sig själva, jag gick in och la mig på soffan och tänkte att dom var i alla fall i säkerhet om huset och byn skulle brinna upp.
Enhenna
Det började med en väderleksrapport som varnade för oväder och tordön. Antagligen hade det samma effekt som om man varnat för att freden var i fara, för i vårt hem rådde helt plötsligt samma febrila aktivitet som om det vore undantagstillstånd. I alla fall tror jag det, jag har ju inte upplevt ett undantagstillstånd, som tur är, men man har ju läst och hört hur det var. Mormor kunde berätta om mobiliseringen och det kunde mamma med, fast då fick man mest höra om snygga militärer och att det äntligen var fart på byn.
Mormor berättade också förskräckliga saker om blixtar som slagit ner i hennes kastruller och mormors vän Tant Linnea berättade om förädiska klotblixtar som plötsligt uppstod ur tomma intet och jagade runt i hus och hem för att ha ihjäl nån. Och så fick vi höra att katta hade dött av detta. Hur liket såg ut fick vi inte riktigt reda på för då mumlade Tant Linnea bakom näven i stället.
Då åskan kom blevdet alltså en väldig fart.För det allra mesta fanns en bil på gården hemmavid, vilket var en evinnerlig tur då detta var enda sättet att överleva. I väntan på att vi skulle få tillfälle att kasta oss ut i bilen blev vi kommenderade att sätta oss i trappan. Anledningen var att där fanns inga fönster eller proppskåp där blixten kunde komma åt oss.
Medan vi satt där i trappan sprang de äldste i familjen runt och rev ur samtliga stickkontakter ur väggar och uttag. TV-antennkabeln drogs ur, gardinerna drogs för och var det matlagning på gång fick detta vänta. Och jag tänkte alltid på Maria Gripes roman Pappa Pellerins Dotter, där Loella fick lämna stekpannan med korvskivorna i när barnavårdsnämnden kom. Det var så sorgligt, tyckte jag, att jag grät floder.
Filtar och ficklampor och leksaker och serietidningar packades in i bilen och hade man tur en flaska saft och en rulle Mariekex, ifall man hann slita ur detta ur skåpet innan huset brann upp och byn utplånades. Sen blev vi inlåsta i bilen tillsammans med alla andra som råkade vara hemma.
Enligt vad jag minns tyckte man mest det var ett sjuhelsikes kul avbrott i vad man än höll på med. Vi var nog inte så rädda, även om jag inte gillade åskan och gör det inte idag heller. Men vi satt ju där och jag minns tydligt hur man hade koll på den mörklila himlen, hur man räknade sekunder mellan blixt och knall för att veta hur långt bort den var.
" Nu ere alldeles över oss", minns jag som det mest hotfulla man kunde höra.
" Nu kan man nog gå in, men det blir ingen TV än på ett par timmar", var en annan vidrig följd för oss överlevande. Därmed kunde kvällen bokstavligen vara åt hällsprätta ifall det var t ex "Monkeeys" och jag inte fick sucka över David Jones.
Vi blev nog aldrig helt åskskadade som sagt, för jag vet absolut att vi satt som fastklistrade i båten ute på sjön lite senare, fast mamma stod på stranden och vinkade åt oss att ro i land, vilket ju var sunt med tanke på att åskväder och vatten inte hör ihop.
"Men fisken bit ju!" skrek vi tillbaka och halade in feta rödingar på långdrag fast det mullrade bortåt fjällkanten.
Långt senare satt jag en stund i bilen med mina gullungar då vi var hemma på besök. Av ren matthet gav jag upp och gick in trots rejäla knallar. Tre små gossar i en stillastående bil kan bli för mycket även för en luttrad mor som inte hängde med då dom växlade in sjunde växeln och styrde med raketfart mot Långtbortistan med nappar och barnspott sprutande när den fiktiva motorn fräste igång. Den rallyresan fick dom ha för sig själva, jag gick in och la mig på soffan och tänkte att dom var i alla fall i säkerhet om huset och byn skulle brinna upp.
Enhenna
söndag 26 juli 2009
Karl Egon och EPA-traktorn
När jag var liten bodde en gubbe i en banvaktstuga nära oss. Han hette Karl Egon och hade en sorts EPA-traktor som stod parkerad nedanför vårt hus på en stor vändplan vid järnvägen.
Vi var både rädda för och roade av Karl Egon. Rädda, för vi var övertygade om att han inte tyckte om barn. Det berodde på att han alltid såg på oss med en blandning av list och lömskhet. Man visste inte riktigt vad som skulle komma. Dessutom hade han snott en leksaksbil av brorsan en gång. Det var på låtsas, men man kunde inte veta med den där lurken och sen dess antog vi att han gärna ville sno saker av barn och följdaktligen inte heller tyckte om dessa.
Vi var roade också för han kunde konsten att åka moped och samtidigt glo stint åt sidan i stället för på vägen. Det var en bedrift som vi inte riktigt lärde oss fast vi övade. Det var så att han gärna ville veta vad som försiggick här och var, och då han passerade vår gård passade han på att titta så mycket det gick. Möjligen för att se hur många bilar som stod parkerade eller om morfar hade mycket potatisplant i år. Vi tyckte det var kul att han var så nyfiken så vi kunde hitta på något särskilt för att se om han körde i diket, t ex klä ut oss i fåniga mössor och hoppa kråka bakom vinbärsbusken så att våra huvuden studsade upp och ner. Men han klarade av att ta sig fram. Och vände på huvudet åt andra hållet när han passerade nästa gård som låg på andra sidan vägen.
När jag tänker efter var vi nog mer rädda än roade och det beror på ett bus vi gjorde. Vi var snälla barn, min bror och jag, det var inte mycket bus som utfördes där inte. Men den här gången var ett av undantagen, för några sådan fanns, trots allt. Det var en sån där lite halvvarm vinterdag med snöbollsnö. När vi hade ledsnat på att kasta på varandra behövde vi ha någon gemensam måltavla att erövra. Det fick bli denna EPA-trakor som stod så lägligt mitt i allt det vita lagom långt från vårt hus. Vi avfyrade några väl placerade skott och upptäckte sen till vår fasa att Karl Egon kom gående på sin lilla stig. Då gällde det att springa för livet för vi förstod att han sett vad vi höll på med. Vi tog oss in i huset och kastade oss med snöiga skor och lovikkavantar på golvet bakom soffan. Vi förstod att han kom för att flå oss levande.
Mormor täckte dock upp och gick i motvärn och sen fick vi inte gå ut på flera dar. Efter det lekte vi ett par veckor på andra sidan huset och vi slutade hoppa kråka bakom vinbärsbusken när Karl Egon for förbi. Tiden har ju som bekant en läkande kraft och långt senare träffade jag Karl Egon utanför ett danshak.
" Är det du?" sa han
"Jo, det är jag", svarade jag och neg lite.
" Jaa, tiden går", sa han liksom för sig själv och jag skyndade mig att hålla med för vad annat kunde jag göra. Och så låtsades jag plötsligt se en väninna och sa hej och gick medan jag undrade om han hade kvar EPA-traktorn.
Enhenna
Vi var både rädda för och roade av Karl Egon. Rädda, för vi var övertygade om att han inte tyckte om barn. Det berodde på att han alltid såg på oss med en blandning av list och lömskhet. Man visste inte riktigt vad som skulle komma. Dessutom hade han snott en leksaksbil av brorsan en gång. Det var på låtsas, men man kunde inte veta med den där lurken och sen dess antog vi att han gärna ville sno saker av barn och följdaktligen inte heller tyckte om dessa.
Vi var roade också för han kunde konsten att åka moped och samtidigt glo stint åt sidan i stället för på vägen. Det var en bedrift som vi inte riktigt lärde oss fast vi övade. Det var så att han gärna ville veta vad som försiggick här och var, och då han passerade vår gård passade han på att titta så mycket det gick. Möjligen för att se hur många bilar som stod parkerade eller om morfar hade mycket potatisplant i år. Vi tyckte det var kul att han var så nyfiken så vi kunde hitta på något särskilt för att se om han körde i diket, t ex klä ut oss i fåniga mössor och hoppa kråka bakom vinbärsbusken så att våra huvuden studsade upp och ner. Men han klarade av att ta sig fram. Och vände på huvudet åt andra hållet när han passerade nästa gård som låg på andra sidan vägen.
När jag tänker efter var vi nog mer rädda än roade och det beror på ett bus vi gjorde. Vi var snälla barn, min bror och jag, det var inte mycket bus som utfördes där inte. Men den här gången var ett av undantagen, för några sådan fanns, trots allt. Det var en sån där lite halvvarm vinterdag med snöbollsnö. När vi hade ledsnat på att kasta på varandra behövde vi ha någon gemensam måltavla att erövra. Det fick bli denna EPA-trakor som stod så lägligt mitt i allt det vita lagom långt från vårt hus. Vi avfyrade några väl placerade skott och upptäckte sen till vår fasa att Karl Egon kom gående på sin lilla stig. Då gällde det att springa för livet för vi förstod att han sett vad vi höll på med. Vi tog oss in i huset och kastade oss med snöiga skor och lovikkavantar på golvet bakom soffan. Vi förstod att han kom för att flå oss levande.
Mormor täckte dock upp och gick i motvärn och sen fick vi inte gå ut på flera dar. Efter det lekte vi ett par veckor på andra sidan huset och vi slutade hoppa kråka bakom vinbärsbusken när Karl Egon for förbi. Tiden har ju som bekant en läkande kraft och långt senare träffade jag Karl Egon utanför ett danshak.
" Är det du?" sa han
"Jo, det är jag", svarade jag och neg lite.
" Jaa, tiden går", sa han liksom för sig själv och jag skyndade mig att hålla med för vad annat kunde jag göra. Och så låtsades jag plötsligt se en väninna och sa hej och gick medan jag undrade om han hade kvar EPA-traktorn.
Enhenna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)