Hejdå, morbror Bosse!

I maj slutade min morbrors hjärta att slå.
Det här inlägget är tillägnat Bosse, en person som hade en betydelsefull plats i min trygga barndom och långt efter det som en central figur i familjen. Konstigt att tänka sig att han inte finns längre. På något sätt hade jag inte tänkt mig att han kunde dö, den där personen som ALLA kände och kände man inte honom så visste man vem han var när man nämnde bilar och dragspel.

Jag och min bror växte upp utan en far närvarande. Då var det som om min morbror hade en given plats när kompisarna någon gång snackade om farsornas bravader. Jag kunde alltid kontra med något min morbror gjort eller sagt. Och det var inget konstigt med det. Det var nästan som om man var lite värre, för det var ju han som hade bilskolan, sjutton bilar och motorbåt och spelade dragspel ÖVERALLT. Dessutom kände han ALLA. Och hade en komradio i kammarn som han pratade med folk på andra sidan jorden med.
- Sikjodéess, sikjodéess! ropade han stolt i radion och vi höll på att dö när någon svarade. Det lät som om han talade med andar.

I huset hade han det ena rummet på vinden, det andra hade jag, mamma och min lillebror. Trångt och tryggt. På nedre våningen bodde mormor och morfar. På min morbrors rum fanns TVn och en fladdermusfåtölj. Där fick vi se barnprogram och hade vi riktig tur var fästmöns lilla dvärgpudel på besök så man kunde få klappa den. Fast den var rätt äcklig eftersom den var lusig. Därav namnet Lucy. Det sa mormor.

På somrarna fick man åka räserbåt ibland. Flygfisken, hette den, den där båten som var så märkvärdig. Vit och fin. Jag kan fortfarande känna lukten av bensin och sjövatten. Bosse gasade på så att hela sjön bestod av svallvågor och vi höll oss i kanten och undrade om fiskevaktaren ramlade i nu när hela havet stormade, orsakat av bilskollärarn. Vi hoppades att ingen skulle drunkna.

Åkte vi inte båt så åkte vi bil. Säkert finns ingen unge som åkt så mycket bil på 60- och 70-talen som vi gjorde. Min morbror stuvade in oss i bilen. Mormor, som blev änka när jag var tio, åkte i framsätet. Bak satt mamma, jag och brorsan och ibland nån fästmö. Vi åkte till nåt fik, allt från en halvmil till Slagsån till femton mil till Levanger. På vartenda fik flörtade min morbror med alla servitriser och så beställde han knäppa saker så vi skrattade. "Ett hål med mat runtikring"... Eller smörringar som vi andra skulle sagt. Han köpte läsk och kakor åt oss och ibland om lördagarna eller om han varit till stan med körskolelever kom han hem med en bautapåse godis åt oss var. "HUSCH! sa mamma. "Smaskens", sa vi. Senare när jag gick i högstadiet och vi någon gång hade lämnat skolan för en promenad på byn kunde en bil glida upp bredvid. En hand stack ut genom rutan med en femma fladdrande. Det var Bosse som åkte omkring med en körskoleelev och hade fått syn på mig och antog att jag nog behövde ha en peng till fika på Hörnan.

Min morbror var en man som hittade på mycket tokigheter som man fick skratta åt. Han spexade för oss ungar, bjöd på sig själv i revyer i byn, revyer som han varit med att skriva. Han ordnade, organiserade och var med överallt. Han berättade historier för oss om saker han gjort i sin ungdom och vi har aldrig vetat vad vi skulle tro. Det handlade om målade hundar och sprängda skithus. Hiskeliga saker hade han gjort och vi rös och tänkte att han allt varit en riktig ligist. Men varje jul klädde han ut sig till tomte och knackade på rutan till badrumsfönstret där vi julbadade och varje år blev vi lika skraja. Och varje jul tomtade han på julkvällen och varje år hade han de största paketen till oss ungar.

På min morbrors rum fanns porslinsdockor som var klädda i bastkjolar. Bosses dröm var att få åka till Hawaii. Han hade massor av hawaiiplattor och hade träffat Yngwe Stoor. En gång köpte han hem en hawaiigitarr och varvade dragspelandet med hawaiignäll. Annars hängde dragspelet med överallt och alltid och vi lärde oss tidigt att musiker föds man till och får man inte spela blir man knäpp.

Ibland samlade han ihop oss för filmföreställning och då förvandlades köket till biograf. Stolar ställdes på rad och vita duken spändes upp. Projektorn surrade och min morbror talade. Det var inga popcorn men alltid mormors hastbullar och saft efteråt eller före. Under filmen skulle man koncentrera sig på det som utspelades på vita duken. Det var morfar i skogen, mormor i buan, bilskollärarkollegan och Bosse på besök i Härnösand, dans på logen, dragspelsmöte i Kall och Eva och Ingemar med killingarna i Vålådalen. Jag älskade filmstunderna. Det slutade alltid när mormor blev trött i baken. Då tändes ljuset och man var bländad och så åkte dragspelet fram trots att man skulle sova. Jag tyckte alltid att det var så vemodigt med det där dragspelandet som hördes från nedervåningen medan vi låg i sängarna soch skulle sova. Varför vet jag inte.

Så småningom gifte sig min morbror och vi tyckte det var schysst med en vuxen till i familjen och så kom det en liten kusin. Nu fick inte vi som var långdrångliga tonåringar springa i trappan längre och så fick man tänka på vilken tid man krämade musik på grammofonen, för nu fanns en liten bebis i huset som behövde sin sömn. Det var en rolig tid eftersom vi var så många. Men naturligtvis ville min morbror ha eget hem åt sin lilla familj så nu byggdes ett hus alldeles bredvid. Jag gillade inte det riktigt, men insåg det självklara. Bosse tröstade mig med att det var tio sekunder mellan husen och dessutom skulle jag få eget rum. Det kändes bra, för det var hans rum som skulle bli mitt.

Min morbror var viktig. Hans hem och familj var precis lika viktig som min egen. När han dök upp hände det alltid något. Det kunde vara surströmming i nån sportstuga eller en resa till Dalarna. Han var alltid mån om att vi skulle ha det bra och var generös och gästfri.

Jag är övertygad om att Sankte Per blir underhållen med dragspel och hoppas att han bjuder tillbaka med en tur till Hawaii så att min morbror får dansa hulahula i sin änglasärk. Nån rättvisa måste det vara.

Revy på 70-talet. Vem vann tävlingen som Miss Såå?

Julen 1986. En liten unge skulle få möta sitt livs första tomte och det skulle ske i min morbrors hus där vi för övrigt tillbringade hela julafton. Bosse diskade när tomten kom. Konstigt, tänkte jag som ansåg tomten synonym med min morbror. Nu hade det plötsligt skett en generationsväxling även där.

En vinterkväll på sextiotalet hemma i köket. En provisorisk fiskdamm, hastigt påhittad för oss ungar. Ett nytt sätt att få lördagsgodis på. Typiskt påhitt av en påhittig morbror.

1970. En av de sista bilderna på mormor. Jag minns att min morbrors sorg då hon dog skrämde mig, jag trodde inte att en vuxen person kunde bli så ledsen. I övrigt en ganska typisk familjebild. Men inte så vanligt att någon annan än min morbror står för plåtandet av familjemedlemmar. Efter det här fotot förändrades min barndom och jag fick en fuskmoster, en liten kusin som vi mer eller mindre betraktade som en lillebror och på det så småningom eget rum när min morbror byggde hus åt sig och sin lilla familj. Fotot står för en av de sista dagarna då vi var härligt många i huset som trängdes runt middagsbordet och elvakaffet.

Enhenna och grannarna. Del tre.

Förr i världen när ingen var rädd för udda figurer i grannskapet och man hängde nyckeln på en spik bredvid dörren när man gick hemifrån hade vi turen att ha grannar som förgyllde dagarna lite då och då.

För det första - när utsocknes ungdom kom på besök och hade hört rykten om någon mysko person kunde man stolt berätta att den som det talades om bodde i vårt grannhus. Det brukade alltid leda till häftiga inandningar och kommentarer av typen "hur törs du gå ut?"
För det andra - behövde man testa gamla beprövade busmetoder som hartsfiol eller tjyvringning så fanns alltid grannarna till hands. Ja, fast det visste ju inte grannarna själva om, precis.

Man kunde spionera och försöka smyga sig på gården från baksidan vilket var en rejäl utmaning då skogsbacken var brant och mycket slipprig av barr. Ett felsteg och man kanade med full skjuts in i husväggen. Eller in på gården mellan husen om man siktade fel.

Man kunde gå dit och tigga saft och bullar och karameller. Man kunde leka med hunden eller tjatsälja reflexer för välgörande ändamål, specialdesignade för sparkstöttingar. Ja, det var bra med grannarna trots att någon var tokig, någon var krokig och någon var på sniskan för det mesta.

Någon gång kom gårdfarihandlarn på besök som just gårdfarihandlare. Det var konstigt, tyckte vi, eftersom han ju bara var grannen. Ibland såg man honom linka iväg med sin cykel med trunken på styret och resväskan på pakethållaren. Antingen ner till järnvägen för att ta rälsbussen eller till hållplatsen för att ta landsvägsbussen till annan ort. Men som sagt, någon gång tog han en runda på hemmaplan och linkade in på vår gård. Han kom in i köket och packade upp resväskan. Ut vällde tyger och gardiner i regnbågens alla färger över köksbordet. Mormor satte på kaffet så fick vi se grannen som försäljare och hur mormor köpte gardiner. Tjocka, gula gardiner som såg ut som klippta ur den där favoritboken jag brukade låna på skolan. Den där boken där barnen målade sig en djungel och lekte i tills tigern kom. Då suddade de ut allt och så var faran över.

Gårdfarihandlarn sörplade lite kaffe och morfar knackade på snusdoselocket och la in en pris innan han tog fram sin egenhändigt sydda plånbok i skinn. Och så fick gårdfarihandlarn en slant, mormor nya gardiner och så fick vi veta att det var kyligt ute och att vintern nog snart skulle komma och att gårdfarihandlarn inte gillade mörker och höst. Det var konstigt, för vi visste ju att han gillade att kunna smyga i mörkret och kika in genom fönster. Det hade han gjort en gång hos oss när han var full. Ryktet sa att han skrämt slag på en dam som svimmat av skräck.

Å andra sidan, när det var sommar och ljust ute, smög gårdfarihandlarn lika gärna i buskarna nere vid sjön för att titta på badklädda flickor. Det var ingen fara med det - han var ju bara sån. Men livat var det när man kunde skryta lite för stöddiga kamrater att man bodde granne med gårdfarihandlarn.

Han var en snäll person, precis som de andra grannarna. En sak var säker - barn och djur var alltid välkomna och tilltalades alltid på samma sätt. Med pipig och gnällig stämma blev man gullad med, vare sig man var katt eller unge. Det gjorde inte så mycket att en var på kanelen för det mesta, att en luktade sill och en var tokig och att de hade en egen gårdfarihandlare som var en legend. Det var våra grannar. Och förresten, gardinerna med djungelmönstret, dom hänger i mitt hus.

/Enhenna

Mormor

Förr i tiden när livet var tämligen bekymmerslöst hade jag en mormor. Säkerligen uppfattades hon av utomstående som en beskedlig och stillsam person,vilket hon också var, men det fanns stunder då även hennes tålamod tröt. Kraftuttryck var det ont om i min familj, allra minst kom det något sådant från mormor. Men en sak var säker, om det gick åt fanders sa hon "jåtun besita!".
Hon hade ju en del språkfärdigheter, förstås. Jag har ju redan nämnt hennes rövarspråk, "morbi dorbi...", ni vet. (Irriterande att man missat så mycket information som liten, men det får man leva med, rövarspråket var obegripligt.) Så att hon hade en egen besvärjelse också var inte så underligt.

Mormor var en krutkärring, vilket jag insett med stigande ålder. Jag minns henne som skröplig eftersom hon gick illa med sin ledgångsreumatism. Ont hade hon jämt och händerna var krokiga. Trots det stapplade hon trappan upp till vårt rum eller ner i källaren för att hämta potatis. Det gick sakta men fram kom hon. Det innebar att hade man sattyg på gång och mormor var ensam hemma med oss hade man mer spejs, liksom, för man hörde ju när hon kom och visste att man hade flera minuter på sig att röja undan vad man nu hade hittat på innan hon dök upp. Det kunde röra sig om sängen full av leksaker när man skulle sova, gömma sig i tvättlådan, rota i morfars gamla verktyg där den livsfarliga sylen låg... Ja, lite lagom bus, sådär.

Mormor var född i Amerika och på väggen i hennes sovrum hängde ett porträtt på henne som bäbis, taget i landet över där. Märkvärdigt, tyckte vi. Hon hette Ester Gerda Constance. Vi fick lära oss att det hette "Konstanse". Det sa mamma. Säkert tyckte de utvandrade föräldrarna att deras förstfödda måste få heta något amerikanskt. I alla fall kom familjen hem till Sverige igen och med tiden träffade mormor morfar och så byggde dom huset där vi växte upp i lugn och ro. Morfar hade skomakeri och mormor var sömmerska. Därför var min tidiga barndom fylld av dofter som beck, läder och symaskinsolja. Dessutom luktade mormor alltid vitlök. Mormor sydde, lagade mat, fixade rabatterna och pratade i telefon med bästisarna Alma och Linnea för att ha järnkoll på vad man gjorde och sa i byn och i Edsåsen. Ja, Linnea var från Edsåsen.

Mormor var som sagt en krutgumma. Ingen rådde på henne när det gällde. Ibland dök det upp opålitliga gårdfarihandlare. När dom knackade på hade mormor redan bestämt att det nog var "fussan", och då satt vi längst upp i trappen i farstun för att höra hur mormor skrämde iväg inkräktaren. Ibland, när det var extra mycket getingar, vågade vi inte fika ute utan vi satt inne i sommarvärmen vid köksbordet och doppade hastbullar, medan vi storögt glodde ut på mormor som satt på bron med flugsmällan och mördade getingar på löpande band. Hon hade dräpande kommentarer till hands om någon hotade oss ungar (banvakten, till exempel, som vi retade) och bad fyllon som skrålade fara och flyga, om det nu hände att något fyllo kom i närheten. Det var nog då hon röt "jåtun besita!".

Fast det var inte bara mormor som hade bra uttryck till hands. Ibland kom hennes bror Axel på besök och han kunde amerikanska. "Stickertn junkertn juplitis junajtis", sa han glatt till oss ungar och vi var mycket imponerade. Han kunde amerikanska och mormor kunde rövarspråk och udda besvärjelser. Fast som sagt, det var sällan man hörde kraftuttryck från mormor. För det mesta var hon mycket snäll och älskade oss ungar med hull och hår och därnäst kom Sten Nilsson i Sten&Stanley och Mats Olin. När någon av dessa herrar uppträdde på TV gömde jag mig bakom en kudde för jag ville inte se mormors beundrarmin. Hon såg nämligen ut som om hon skulle brista ut i gråt och det vill då inte jag vara med om, jåtun besita!

/Enhenna

Enhenna på majbrasan

Förr i världen när det inte var nån konst att roa sig billigt och bra så var majbrasan en av årets begivenheter. Vi började vänta på detta evenemang från den dag man blev lurad. För lurad blev man av de vuxna, det var då ett som var säkert. Enda trösten var att de vuxna blev lurade också. Oftast av andra vuxna som hittade på allt möjligt dumt som strumpor över TV:n till exempel. Sällan lurades vi barn, som hade lärt oss att vara ärliga. Men ville man prova på att skoja lite kunde man alltid säga att det var en ekorre i starholken. Det senare brukade få fart på familjen. Det vågade man bara luras om en gång vart tredje år.

När man hämtat sig från den osäkra tiden runt första april och kände fast mark under fötterna igen så kunde man se fram emot majbrasekvällen. Allt medan dagarna blev längre och längre växte rishögen i Böle större och större. Snart skulle det hända härliga saker här. Och vi skulle få vara uppe och utomhus ett par timmar längre än normalt och dessutom se vårhimlen fyllas av stjärnor och glitter. Visserligen skulle jag oroa mig ett dygn innan för smällar som small värre än våra ettöressmällar, men redan då insåg jag att det som inte dödade en gjorde en starkare.

På majbrasekvällen, eller sista april, som vi sa, minns jag helt klart att man ibland fick lov att vila sig en stund efter maten så man orkade gå till brasan. Att vakna efter en stunds halvdvala och titta ut och upptäcka att det var lite mörkt ute och veta att snart skulle stövlarna på - det var äventyr det!

Dagarna innan hade vi fått köpa våra röda och gröna ettöressmällar på ICA och spänningen var olidlig när de provades hemma först. Lillbrorsan var dynamitarden, jag var påhejare. Ett hyfsat team, skulle jag vilja påstå. Vi sprängde det mesta. Visserligen small det som en fjärt, men det luktade krut och man skulle passa sig så lite farligt var det allt! Och man fick absolut inte kasta bomber i närheten av folk, det var stränga order. Annat var det med ungen som gästade byn någon enstaka gång.

Hon hette Rut och var en skräck. I alla fall i mina skotträdda ögon. För även om jag gillade våra lagom farliga ettöres och även
om jag drog på äventyr i skogarna med en bunt bomber i en påse för att spränga nåt hus eller ha ihjäl nåt troll så var Rut värre ändå. Hon var yngre än oss, hon hade smällare av en helt annan kaliber och hon struntade fullständigt i om dessa råkade hamna under någons kjolfåll. Det var just det som var skräcken. Hon siktade till och med på tanters fötter, farbröders fickor och någon gång hade det hänt att hon satt en brinnande stubin under näsan på en skräckslagen snorvalp i yngre tonåren. Därför var det alltid så att när man kom till brasan var det med blandade känslor. Dels var det glädjen över stjärnskott, eld och samvaron med glada grannar, dels ängslan över att alltid behöva hålla koll på folkmassan i ögonhöjd för att kunna parera den fasansfulla Ruts tilltag om hon dök upp. En gång kom hon riktigt nära och det var en otäck upplevelse att stirra henne i ansiktet. Hon hade en rejäl glugg mellan framtänderna som hon visade i ett illmarigt grin i sitt lortiga ansikte när hon halade upp Kinapuffar och Tigerskott ur fickan - sånt som bara var till för vuxna karlar med bergsprängarkunskaper. Håret spretade ilsket åt alla håll och hon spände sina mörka ögon i mig och jag förstod att det bara var att lägga benen på ryggen och springa för livet.

Dagen efter majbrasan var lika kul. Av någon anledning regnade det alltid ett stilla vårregn den första dagen i maj på den tiden när det inte var någon konst att roa sig billigt och bra. Därför var det en fröjd att ta på stövlarna och gå till Böle igen för att traska omkring i den våta men varma askan efter elden och leta skatter. Vi gick sen hem med våra dyrgripar lagom till elvakaffet. Brorsan med raketpinnar under armen och jag med turkosa etiketter dekorerade med japanska körsbärsträd och så hoppades vi att Rut hade åkt hem till sig.

Enhenna

Granen

Det var på den tiden när det var sommar i en evighet och alla vuxna var pålitliga och snälla och bjöd på saft och kakor. Men det hände ändå att man någon gång ibland fick sig en törn av livet när det togs ogenomtänkta beslut över våra unga huvuden. Ogenomtänkt enligt oss som såg saker på ett annat sätt, där vi levde i harmoni med naturen runt knuten. Det kunde vara som till exempel den ödesdigra dagen när vuxenvärlden i familjen helt plötsligt ansåg att granar mitt på en gård skymde sikten för solen. Jag förstod inte - mormor drog ju bestämt ner rullgardinen varje sommarmiddag med motiveringen att smöret INTE skulle stå i solen. Men nu skulle det VARA solsken. Hur skulle dom ha det egentligen? Att ta bort granen var att göra ett allt för stort ingrepp i naturrummet. Det fick bara inte ske! Jag stampade ut ur köket och satte mig i trappan och surade.

- Era sur, enhenna? frågade någon.

Jo, det kunde dom ge sig den på. Ta bort granen! Något så urbota dumt. Den hade viktiga funktioner som skugga åt mina dockor och mormors fikabord, bostadsområde åt flugsnapparna och en och annan ekorre, den bidrog till kottsamlingen med jämna mellanrum och bjöd på kåda vilket kunde användas till lite av varje. Den kunde dansas runt till midsommar... Andra hade flaggstång, vi hade en gran. Och nu skulle den bort.

Efter en del förhandlingar med lillebror bestämde vi att han skulle gråta en skvätt. Det borde bita om familjens yngsta fällde krokodiltårar och den näst yngsta stampade med fötterna i trappan. Men icke! Det var till och med så illa att någon tittade ut på oss och fnissade.
- En henn har grene, han, sa man bara och satte på kaffet åt skogsarbetaren som kommit med yxa och sågar. Mannen med yxan tittade faktiskt medlidsamt på oss och försökte sig på något fånigt skämt. I mina ögon förvandlades han från yxman till lieman där han fullproppad med kokkaffe och smörringar stod och planerade avrättningen framför granens fötter. Jag hoppades att han skulle drabbas av magknip.

Vad kunde man göra? Granen föll och jag och lillebror (som nu var otröstlig på riktigt) inspekterade förödelsen. Jag tog några kottar och klappade grantoppen, försökte känna väder och vind som jag många gånger undrat över hur det kändes, just i toppen på en gran. Sen badade gården i solljus och smöret smällte till middan trots rullgardinen. Och yxmannen blev bjuden på stekt kyckling med brunsås och gelé och till efterrätt fruktsallad och en skvätt grädde. Magknipet lyste med sin frånvaro och ingen fattade att inget blev som förr för oss trädkramare. Men ur kottarna kröp en miljon småkryp som rörde sig snabbt. Vi hällde lite i yxmannens skor och hoppades att han åtminstone skulle få klåda.

/Enhenna

Krondill och ringblommor....

...kunde leda till diverse märkligheter om man satt för länge i doften en het sommardag.
Vad mig anbelangar fick jag plötsligt vingar och blev flygfä. Fågel eller fjäril, eller kanske rent av något så opoetiskt som en harkrank, flyga kunde jag i alla fall. Det var inte så många som visste om det, för då skulle det ha blivit ett himla liv.

Hur som helst hände det sig att jag vaknade en sommarmorgon och visste precis hur det skulle gå till när man flög. För att ingen annan skulle se gick jag ner i källaren och övade. Man skulle hoppa från trappslutet till matkällaren och tillbaka. Första vändan hoppade man på vänster ben och andra vändan på höger. Sen hade man liksom förmågan. Det var bara det att ingen fick se, för som sagt, ett himla liv skulle det ha blivit. Därför hamnade jag i det där hörnet av trädgården där ingen såg en, men där jag hade utsikt. Yr av värme, kryddoft från dill och ringblommor och det faktum att vingarna växte ut, tillbringade jag många sommardagar i fullkomlig salighet. Synd bara att allt försvann samma dag jag fyllde tretton och jag grävde ner plasttrollet under rabarbern....

Enhenna

Enhenna och skolstarten

På den tiden när allt var spännande och nytt hände det sig att friheten tog slut och skolan tog vid. Jag hade förmånen att tillbringa tiden innan skolan i hemmet, välvårdad av ett par generationer och diverse släktingar. Inte en dag var trist. Men plikten kallade även på den tiden och plötsligt var det min tur att varje dag gå till det där röda huset med de stora fönstren och den jättelika tvådelade gården. En del var grön och där var flickorna. En del var grå och där var pojkarna. Hårt grus för grabbar, mjukt gräs för tjejer. Och på tjejsidan fanns en grön klätterställning. På grabbsidan fanns fotbollsmålen.

Tidigare, på promenader med ett fast grepp om en vuxenhand, hade man bara sneglat blygt inåt gården och sett att klätterställningen var full av unga akrobater som satt på alla tre plan, så att säga. Man förstod att de som satt överst var kungar och drottningar. Mest drottningar, förstås, eftersom det var tjejsidan. Mitt mellan dessa två områden gick grusgången upp till det hus som innehöll så mycket lärdom och vishet. Dit skulle jag nu få gå tillsammans med mamma. Kvällen innan hade hon förgäves försökt öva mig i att rabbla mina födelsedata, eftersom hon antog att vi skulle bli frågade. Det slutade med att vi gav upp och insåg att jag var obildbar redan då när det gällde matematikens mysterier. Förhoppningsvis skulle jag i alla fall kunna lära mig läsa och skriva.

Läsa, det var det jag var mest spänd på. I vårt lilla rum fanns naturligtvis en bokhylla eftersom det lästes mycket. Den finaste boken var en mörkturkos bok som hette "Genom skärselden". Mormor hade berättat att det stod så. Själv kunde jag inte läsa det, men såg fram emot att tyda hieroglyferna så att även jag kunde ta del av hur man tog sig genom en skärseld. Och som sagt, med den färgen måste det bara vara en helt sagolik story.

Nå, denna morgon jag skulle få komma till lärosätet i Såå flödade ett guldgult augustisolsken i hela köket. Trots att det pirrade oroväckande mycket i magen inför starten på mitt nya liv fascinerades jag av solen. Dessutom hade jag (och lillebror för det skulle ju vara rättvist) fått nya gummistövlar eftersom det snart var höst. Ljusgrå, blanka, gummidoftande med röda ränder och sulor - det var som gjort för att en första skoldag skulle bli lyckad. Det är det här jag så tydligt minns. Mamma som tog på oss stövlarna med en suck över nattens regn. Lillebror som skulle få följa med och jag som inte visste när jag var född. Tänk om jag inte heller skulle kunna klättra på stålställningen på tjejsidan.

Troligen gick det bra. Minnesbilderna från dagen är något fragmenterade. Jag vet bara att ingen frågade när jag var född. Jag fick två klasskamrater och en träbänk med grön ovansida och hål för en bläckburk, fast vi fick ställa björnklisterburken där i stället. På fönstret satt vokaler i genomskinlig plast klistrade, de hårda var röda och de mjuka var blå. Det satte sig i ryggraden direkt och jag fattade att jag nog skulle kunna läsa och skriva ändå ifall det sket sig med matten. Ja, där satt jag och började mitt nya liv medan mina stövlar fick vänta i korridoren utanför. Solen sken, som alltid på den tiden, och innan jag gick hem provkände jag lite på det gröna stålet och spekulerade över möjligheten att svinga mig upp där en dag och sitta som en drottning spejande ut över skolgården och byn och hela världen.

Och jo, den där turkosa boken, den har jag inte läst än. Det kan vara dags.
/Enhenna