måndagen den 12:e september 2011

Enhenna och rödbetsperioden



Jag kan inte låta bli att berätta lite om rödbetsperioden i mitt liv.Det var visserligen en kort period men inte desto mindre minnesvärd.

Det var så att jag hade fått för mig att just rödbetor och vanligt hederligt spisbröd var en utmärkt kombination. Redan som nioåring var jag förtjust i starka smaker och käkade glatt både sill och rödbetor och mormors sursöta amerikasås till kokt falukorv. Sill till mellis kunde ibland vara lite för mycket, men lite rödbetor gick utmärkt att slänga på hårdmackan. Till slut blev det liksom ett begär.

Nu var det ju även så att goda mellanmål skulle intagas på goda platser, ansåg jag. Rödbetor krävde dock en säker plats, det förstod jag, väluppfostrad som jag var. Så jag ordnade en picnicplats på golvet inne i det som man kallade kammar'n, mellan sal och kök. Där var det ljust och fint med två fönster och solsken varje dag. Som lämpat för en underbar picnic på hårdmacka med rödbetor och ett glas mjölk till.

Jag kan än idag minnas hur bra det var där bakom köksdörren på golvet i kammarn. Och jag kan också mycket väl minnas mosters min då hon var på besök och råkade titta in på min lilla picnic en dag. Det var just den dagen som rödbetorna var extra saftiga och extra hala och som jag just upptäckt att det var ytterst mysfaktorhöjande att ha en vit duk att sitta på. Man var ju nästan i Slottsskogen, ju!

Moster visste inte att hon fixade ett abrupt slut på mina picnicar och mamma slets från bakbordet och duken gick i luttvätten och jag fick lova att sitta vid köksbordet i fortsättningen. Det var då rödbetsmackorna miste sin glans och jag övergick till gammal tråkig ostmacka i stället. Sånt som passade vid ett vaxduksbeklätt köksbord en vanlig torsdagseftermiddag i världens vackraste by nån gång på 60-talet.

Enhenna.

måndagen den 5:e september 2011

Enhenna och skrivandet



När jag var en nyvaken tonåring ägde jag ett rött litet bord som kommit till mig som genom ett under djupt ner ifrån källaren i huset. Det hade en gång ägts av min morfar och redan då jag var en liten tös var det attraktivt i mina ögon, enbart på grund av att det fanns en utdragbar låda under bordsskivan. Jag såg för mig hur jag skulle förvara hemligheter i lådan, hemligheter som jag skapade vid det röda bordet.

Min barndom och uppväxt var lycklig, fri från krav och påverkan av modern teknik. Det innebar till viss del för mig att det man inte hade eller kunde få skapade man sig i fantasin. Med facit i hand tror jag det var rätt bra. Det satte ju fart på kreativiteten. Inspirationen hämtade jag glatt ur Starlet, Wahlströms flickböcker och någon gång ur nån enstaka TV-programserie.

Jag fyllde långsamt mitt röda bords låda med skrivböcker och anteckningsblock och så var jag igång med skrivandet. När det var som värst blev man rejält irriterad ifall mamman ropade att middagen var klar och man bums rycktes ur hjältens famn och insåg att förtrollningen var bruten. Andra gånger skrev jag om trassel med svartsjuka och rivaler och blev så ondskefull att jag ritade wodoodockor i skrivboken och tryckte pennan rakt igenom dessa. Det som skedde på papperet var minst lika allvarligt och sant som om det hände i verkligheten.

Skrivtorka - den kunde möjligen uppstå då jag satt med ett krossat hjärta, precis som min huvudperson, och försökte hitta ett bra slut. Då var det svårt att rycka upp sig, kan jag säga! Nu för tiden tycker jag nog att skrivtorkan uppstår lite då och då, även när huvudpersonen precis håller på att vinna. Och då ligger jag över mitt bord och sliter mitt hår. Precis som förr.

/Enhenna

torsdagen den 11:e augusti 2011

Min korta karriär som artist



Jag var som barn en rätt blyg och försagd flicka. Tror jag. Åtminstone hade det på något sätt börjat så och sen bara rullade det på, ja, ni vet säkert hur det är. Min image som den blyga och snälla påverkade en del saker i mitt unga liv, särskilt då det gällde olika typer av framträdanden.

Jag var rätt bra på att ta i hand och niga när tant Olga och farbror Sten hälsade på och svarade hövligt på trevliga frågor om sommarlovet eller bästa julklappen. Men när dom ville höra mig sjunga "Blinka lilla stjärna där" så backade jag och avböjde artigt deras önskemål om underhållning.

I skolan gick sånt inte att undgå och när fröken bestämde att jag skulle sjunga om våren och svalor på en telefontråd så gjorde jag det utan tvekan. Fröknar sa man inte emot ostraffat, det var jag säker på. För övrigt hägrade ju sommarlovet så man var lite extra modig och mamma satt i publiken och henne ville man ju till varje pris glädja. Men annars var det rätt återhållsamt med framträdanden från min sida, som sagt.

Nå, alla har ju hemligheter, så även jag. Dock delade jag det mesta med min bror, vilket är bra, för om ni inte tror mig kan han ju vara ett vittne. Det var så här att jag hade en innerlig längtan efter att leva mig in musik, både genom att sjunga och dansa. Det tordes jag nu inte visa om jag var i närheten av vuxna eller kamrater, därför fick det ske på säker mark i hemmet bakom dörren till köket. Där hade vi grammofonen och där hade jag och brorsan våra Sven-Ingvarsskivor som vi fick spela när vi hade lust förutom när det var Aktuellt på TV. Vi älskade Sven-Ingvars, ja, till och med avgudade dessa kungar. I alla fall jag efter att jag blivit övertygad om att Hep Stars inte kunde nå upp till samma kvalitét, jag säger inte av vem.

Alltså blev dessa popidoler min ventil för min karriär som hemlig popdrottning. Jag drog igen dörren till köket så pass att ingen skulle se mig under förevändning att vi inte ville störa för mycket med musiken och sen vände brodern skivor och jag rockade loss i andra hörnet av rummet. Jag mimade och dansade och levde mig in i "Börja om från början" och "Säg inte nej..." för allt vad tygen höll och åmade mig framför grammofonen bakom hopprepsmicken. Hade man tur hann man med ett antal låtar innan någon vuxen behövde passera rummet och jag fick stå stilla med ett hopprep i handen och se lagom rar ut.

Men en gång blev jag avslöjad och efter det blev jag försiktigare i min artistkarriär. Det var mormor som upptäckte att hennes stillsamma och blyga lilla gumma var en riktig rocker där jag sprängde både ljudvallen och klänningssömmen i mitt akrobatiska scenframträdande. Oskyldigt skulle hon placera tillbaka skorpmjölsburken i ett köksskåp och råkade samtidigt kika in på mig, där jag just hade rivit av introt till "Min gitarr" och twistade på som värst. Jag glömmer aldrig hennes förvåning och hur hon liksom tappade hakan. Aldrig hade hon kunnat ana att det fanns en livs levande superidol i hennes hus. Kanske såg hon framför sig hur lugnet snart skulle bytas mot anstormande kameramän och dagliga besök av journalister i en aldrig sinande ström. Oj, oj, oj...

Ja, själv tänkte jag nåt i stil med att "aldrig får man va i fred..." eller så. Jag avslutade scenshowen, vi packade ihop skivor och grammofon och gick ut i stället. Jag minns att jag allvarligt funderade över vad avslöjandet kunde innebära för min image som blyg och försagd, men kom fram till att jag skulle låta det hela bero och se tiden an. Mormor nämnde aldrig vad hon sett men kunde inte låta bli att snegla på mig när Sven-Ingvars rev av nån låt i radion. Det hela föll så småningom i glömska och efter ett tag lade jag min karriär som artist på hyllan och blev indian i stället, men det är en annan historia.

/Enhenna

fredagen den 1:e juli 2011

Enhenna och kossorna

En stor del av min barndom tillbringade jag i kohagen. Jag såg som min plikt att vakta och se till Bläsa, Svarta Sara, Klara, Lycka, Tärna, Kulla, Kajsa, Linda och några till som jag tyvärr inte minns namnen på. Naturligtvis hade jag min bror med mig. Medan jag gick runt och såg till att tuvorna var ätvänliga och att alla fick smaka på kallpotatisen jag snott i skafferiet, tillbringade brodern mer tid med att gosa och till och med sova en snutt bredvid den kossa som tog en powernap. (Fast på den tiden visste ingen vad powernap var, kanske.)

Ingen sommar utan kossor! Vårt rum låg så till att man kunde sticka ut huvudet genom fönstret och kolla upp mot vägen om man hörde nån traktor. Hade man tur var det bonden som kom för att släppa våra vänner på sommarbete. Andra gånger kunde man ligga på magen i garderoben och glo ut genom det lilla garderobsfönstret bort mot sommarlagårn, för rätt vad det var kunde dom dyka upp. Och då började också vårt jobb, så att säga. På intet vis betungande, tro inte det, men dock ett måste. Annars var det ingen sommar och det fick ju bara inte ske!

Kossorna hade tre beteshagar runt vårt hus, och vi var rätt bra på att alltid ha koll på var dom var, det spelade ingen roll i vilken hage. Ibland till och med hämtade vi några kossor när vi ansåg att betet var bättre på andra sidan, men då fick vi skäll av grannen och slutade med det. Vi fick till och med lova att slänga våra egenhändigt tillverkade spön, som vi behövde för att flytta boskapen vid behov.

Efter det betade kossorna mer vind för våg och gick lite som dom ville, men väluppfostrade som vi var så återupptog vi inte kofösandet. Möjligen någon enstaka gång inne i skogen, när det absolut behövdes. (Till exempel om dom skulle råka komma för nära Tatanka, eller riskera att rasa nerför Stora Stupet eller så.)

Vi övervägde även att prova att rida in någon kossa men kunskaperna om hur man gjorde var lite för vaga, vi hade inte hunnit se tillräckligt mycket på Bröderna Cartwright. Jag hade sett att man kunde börja med att hänga över ryggen på hästen (kossan?) och på så sätt vänja den. Och det fungerade ju, det hade vi provat. Men sen då? Där hade vi lite problem och välartade som vi var insåg vi vår begränsning och avvaktade med detta.

Kossorna, vad vi älskade kossorna! Ingen förstod hur mycket. Mormor var arg för att kallpotatisen försvann spårlöst, storstadskusinen på sommarbesök fattade inte alls varför vi var tvungna att vara bland komockor hela dagarna och inte ens bondens dotter tyckte det var så viktigt med kossor. Hon satt bara på traktorn och glodde och det hände att vi räckte ut tungorna åt varandra medan bonden var i fjöset och mjölkade och vi stod i lagårdsdörrn beredda att handräcka då det var dags att släppa ut kritterna igen.

Men allt har ju en ände, tyvärr eller tack och lov, beroende på hur man ser det och tar det. Bonden gjorde sig av med kreaturen (hur vill vi inte veta) och vi hade nog börjat intressera oss för andra saker, kanske, i takt med stigande ålder och på något sätt kortare sommarlov. Dock har jag fortfarande en viss svaghet för rofyllt betande kor, för det finns inget som går upp mot en varm, idisslande kossa en myggig junikväll när vattnet är blankt och solen aldrig går ner och sommarlovet varar för evigt.



/Enhenna

onsdagen den 27:e april 2011

När vi bytte språk

I början av sextiotalet var jag enbart jämtsktalande. Tror jag. Någonstans i mitt innersta fanns dock en aning om att alla kanske inte förstod mitt språk. Särskilt inte om dom var turister.

Att det fanns turister visste jag av den anledningen att det fanns ett par stugor på gården som hyrdes ut året om. Det hände att man kom i samspråk med gästerna. Åtminstone nästan, som genom att bara vara i närheten när dom till exempel frågade någon vuxen om vägen till Vallbo eller bara ville hämta en hink vatten och passade på att fråga en om det var skönt med sommarlov eller vad det nu var för årstid. Då kunde man nicka eller säga "jaa". Det begrep dom. Däremot hände det att det var svårt att förstå vad turisten sa, man kunde få höra de mest skiftande språk som man inte visste fanns. De enda jag kände till var skånskan och norrbottniskan där vi hade släkt som såg till att vi var uppdaterade.

En händelse jag aldrig glömmer var när jag och min lillebror lekte med hans skottkärra på gräsmattan i lugn och ro. Då helt plötsligt uppenbarade sig ett par stuggäster. Det var två herrar som luktade rakvatten. En av dom böjde sig över min bror och frågade något. Vad minns jag tyvärr inte längre, men dom fick ett långt svar i alla fall. Det var då jag insåg att något var galet, detta minns jag dock glasklart. En av de två herrarna slet sitt hår och sa:
"Nejnej, jag förstår ingenting. INGENTING."
Den andre svarade nog nåt, vad kommer jag inte ihåg, men jag förstod genast att nu var goda råd dyra. Här behövdes en tolk! Jag försökte tränga mig in i samtalet men eftersom herrarna var helt upptagna med att stirra på min tungomålstalande bror så fanns inte en chans att dom skulle bry sig om mig. Alltså gick dom sin väg. Dom gav upp. Sex år gammal kände jag en blandning av stolthet över att ha knäckt ett par vuxna män men också oro över språkbarriären.



När skolan började var det dock plötsligt inte alls okej att prata jämtska. Det sa fröken och magistern och storbarnen i storskolan. Och det var väl bra på ett sätt eftersom man ju måste kunna båda språken, men smärtsamt var det att inte få använda vissa ord, särskilt såna som jag tyckte dög på "storsvenska" också.

En sån situation var då vi skulle ha koll på vårfåglarna vartefter de dök upp. När man upptäckte en hemvändande pippi fick man allra först på morgonen gå fram till svarta tavlan och skriva längst upp till vänster vilken fågel man sett och dagens datum. Varje dag var lika spännande och det var nåt särskilt att få gå fram och stoltsera med sin uppmärksamhet på naturen. Hur glad var jag inte då jag upptäckte ringölan en morgon. Alltså präntade jag glatt ner detta. Döm om min förvåning då magistern med ett leende sa att det inte fanns nåt som hette ringöla.
"Sädesärlan, menar du!", sa han till mig och det hördes lite fnissande bland träbänkarna. USCH! Onödigt, tyckte jag och skrev det ytterst fåniga ordet sädesärla i stället för det mer pampiga ringöla. Därmed var jag på det klara med att jämtska inte dög överallt och på den vägen är det ju.....

Enhenna

torsdagen den 7:e april 2011

Enhenna och dockorna.

Ofta händer det att jag funderar över den period i mitt liv som bestod av lek. Lekkamrater hade jag ju, både i hemmet och utanför. Men ingen var som gänget som bodde i leksaksskåpet. Dom var alltid hemma. Dom var alltid med mig. Dom gjorde för det mesta som jag sa. Vi hade samma mat- och sovtider och blev jag less eller förbannad kommenderade jag alltid in hela högen i skåpet igen och låste. Jag var deras domptör, deras vårdare, gudmor och förmyndare. I alla fall upplevde jag situationen så.

Men det finns en annan sida av det hela som jag grunnat på i vuxen ålder. Nämligen att det kanske var tvärtom. Jag menar, tänk om det var DOM som bestämde över lilla mig. Fast subtilt, ett arbete som pågick i det tysta för att forma mig och mina värderingar för evigt. Jag skaffade ju aldrig dockorna själv. Dom kom till mig på andra sätt. Lite då och då dök dom upp utan att jag hade bett om det. Fattar ni vad jag menar? DOM kom för att påverka MIG!
GAAAAHHH!


Kolla här bara: när man öppnade leksaksskåpdörren marscherade dom ut och glodde på mig för att se vad jag hade på gång. Det var alltså Ingrid den fisförnäma, som plötsligt uppenbarade sig i farstun hemma efter att någon vunnit henne på tombola. Att hon hette Ingrid var det ingen tvekan om: röd klänning i prassligt tyg och ovanligt stelsprejat hår. En typisk Ingrid, tyckte jag, och tänkte på nån avlägsen mallig fyrmänning till nån. Fisförnäm för att jag fick aldrig leka med Ingrid utan att modern övervakade detta då Ingrid var dyr och tillverkad i nån slag keramik. Dessutom kunde hon ta ett par stela och styltiga steg samtidigt som hon bräkte ur sig ett gällt aaaawwaaaaa, vilket skulle betyda "mamma" fick jag veta. Jag höll dock för mer troligt att det betydde aj-satan-vad-ont-det-gör-att-gå. När modern såg åt ett annat håll passade jag ofta på att lipa åt Ingrid eller att dra i hennes sprejade lockar så hårt att det knakade. Men den fisförnäma bara fladdrade med ögonfransarna och trutade med munnen. Jag bestämde mig för att hon var en typ som skulle tuktas.

Majalisa den försagda hamnade i min vård på ett varuhus i södra sverige. Hon var en trasdocka och sådana skulle heta Majalisa, det visste jag säkert. Hon var rätt mesig, det insåg jag genast. Kunde varken gå, stå eller sitta utan stöd i livet och vad jag än sa eller gjorde så stirrade hon skrämt på mig och sen föll hon ihop utan ett ljud. Något senare försökte jag mig på en lobotomi i smyg för att kanske morska upp henne lite men inget verkade bli bättre. Däremot rann det ut lite sågspån på golvet och därmed var mina farhåor bekräftade vad det gällde Majalisas intellektualitet. Hon fick vara ifred längst in i skåpet och kom bara ut när hon själv vågade.

Karin den könlösa dök upp i köket en solig eftermiddag i augusti. Hon var en gåva från en släkting. Aldrig hade jag mött en så stor docka, aldrig hade jag mött en sådan färglös och könlös typ. Hon eller han (på den tiden fanns tyvärr inte begreppet hen)fick länge stå i ett hörn tills jag räknat ut om det var kille eller tjej. Till slut förstod jag att den hette Karin. Jag blev aldrig riktigt vän med Karin. Det måste bero på min osäkerhet som egentligen aldrig gick över. Men hon var en baddare på att klara sig i badkaret, trots att hon trängde ut alla andra med sin kroppshydda. Därför fick hon också en viss status och fick ärva en urtvättad skjorta av min bror. Det var också allt. Byxlös fick hon gå genom livet. Kanske för att jag hela tiden förväntade mig att snopp eller snippa skulle dyka upp och avgöra en gång för alla om Karin var ett passande namn.

Katarina den gulliga levererades som en traditionell julklapp. Jag kan än minnas hur jag packade upp det stora paketet och darrande av upphetsning såg att det var en så kallad baddocka. Blunddockeögonen till trots. Dessutom kunde hon kissa, vilket hon alltid gjorde efter badet, visade det sig. Kisset luktade plast och passade bra i den plastklädda dockvagnen. Jag rusade fram till mormor, som troligen var givaren, och frågade vad babyn hette. "Katarina", sa hon självklart och förundrad såg jag på den gulliga, plastdoftande varelsen i min famn. Jag lovar, det var första gången jag blev mamma och fick smaka på den sanna moderskärleken. Katarina sov i sin docksäng bredvid mig, kissade lite överallt, men åt och sov som hon skulle, eller rättare sagt när jag bestämt att hon skulle. Senare upptäckte jag till min fasa att Katarina hade enäggstvillingar i alla mina kompisars hem och jag förstod plötsligt vad kloning var. Lite otäckt var det allt....

Marianne den uppkäftiga hittade jag i mitt rum en gång, insvept i cellofan och fastsatt med ståltrådar i en pappbotten. Jag fattade att det var ett vilddjur jag hade att göra med och insåg att det var en Marianne i samma stund som jag lossade hennes bojor. Rödhårig, lockig och hårdhudad - precis som den läskiga Marianne jag någon gång uppmanats att leka med för att mormödrarna var polare. Denna hade jag fått för mina synder, det skulle bli en prövning. Men med fast hand och stränga regler skulle det nog gå, trots att hon alltid var den som skitade ner med grus i trappan, äggspill på söndagsduken och utspilld saft i bestickslådan. Jag minns tydligt att jag straffade henne med utegångsförbud från skåpet och låste in henne med brorsans stickiga och vassa plåtbilar.

Mariannes uppträdande förbättrades dock något då Liseley anlände. Hon anlände i samma sorts förpackning ända från Boden, en exakt kopia av Marianne men med den stora skillnaden att hon var chokladbrun och svarthårig med bastkjol och blomkrans. (Jag andades ut en aning då jag nyss skapat bekantskap med kloning och tanken på att ha två Marianne var rent ut sagt skrämmande. Nu var ju denna unga dam färgad, vilket kunde betyda att hon också var en annan personlighet.) Än en gång frågade jag mormor vad den färgade kunde tänkas heta. "Hmmm", sa mormodern som hade rötterna i Amerika och därmed kunde något om namn på främmande fåglar med bastkjol, trodde jag. "Liseley", sa hon sen bestämt och så insåg jag att hon var från Hawaii och skulle roa oss med hulahulashower framgent. Dessutom blev hon syster till Marianne och de två blev oskiljaktliga. Vuxna, som förvånat höjde på ögonbrynen då dom såg ner i vagnen och upptäckte att den ena av mina tvillingar var färgad, fick bara ett hemlighetsfullt leende till svar. Att den ena var från EPA i Boden och den andra från färghandeln i Järpen avslöjade jag aldrig.

Monika den välbadade var en bortglömd liten goding som oftast bodde i badrummet eller i uthuset eller i sandhögen under bron. Hon var mindre än alla andra och fick finna sig i att bli badad i tid och otid överallt, från ett par dygn i regnvattenkaret till leriga gyttjebad i bäcken, allt efter mina infall och nycker. För att inte tala om sandbad, snöbad och i mammas tvättgryta för lakan nere vid sjön. Monika var ett hittebarn, jag har inget minne av var eller hur hon upptäcktes, hon bara fanns där. Att hon hette Monika var det ingen tvekan om, dock, det hade att göra med hennes ljusblå stirrande ögon som aldrig vek undan med blicken vilka bad jag än utsatte henne för. Monika var en klippa, villig att prova allt.

Ett par som hade privilegiet att ofta sova i min säng var Nalle och Hasse Hare. De två fajtade ner mardrömsmonstren då och då och som tack för hjälpen matades de med prinskorv och enbärsdricka under sängen. Hade dom riktig tur fanns det avgnagda ben från revbensspjäll att sno från komposthinken. Visserligen var dessa ofta kryddade med kaffesump men det visade sig vara en delikatess för nallar och kaniner. Visserligen blev de lite medfarna på ålderns höst och det krävdes en del operationer för att återställa hälsan ibland. Nalle fick en liten trådrulle insydd i nacken då det botade hans nackspärr effektivt. Hasse Hare var dålig länge innan han slutligen fick möjlighet till en organdonation och fick spånen utbytta till några teckningar med fetkrita. Donatorn var jag, förstås, och Hasse såg glad och frisk ut redan då jag sydde ihop honom med svart björntråd, allt för hans chanser till ett långt och friskt liv.

Övriga små vänner som levde vid min sida sprang alltid omkring inne i skåpet eller där dom inte skulle vara. Hade man en gång trampat med bar fot på träråttan Musse eller fastnat i Glookens hår och snubblat med näsan mot sänggaveln då åkte dom in i skåpet med en smäll och nyckeln vreds om och gömdes. Och över alla dessa galopperade Rutiga Hästen och spred en ofantlig glädje med sina klapprande hårdplasthovar. Aldrig behövde han opereras, aldrig behövde han fostras, aldrig krävde han prinskorv eller långa promenader och bad. Han bara klapprade lite med hovarna och skrattade tills han en dag plötsligt försvann och jag sörjer honom än idag.

Ja, det var en tid i livet då dessa mina polare delade min vardag och skänkte både sorg och glädje. Jag undrar så var dom tog vägen sen. Plötsligt försvann dom ur mitt liv men jag vill inte påstå att det var spårlöst, dom har troligen påverkat mig mer än jag vill tro. Jo, Ingrid den fisförnäma ligger inplastad på vinden men hon är i gott sällskap av Nallen, så jag tror dom klarar sig bra. Men om du hört eller sett något om dom övriga, kontakta mig så jag får veta hur dom har det, är du snäll.

Enhenna.

söndagen den 27:e mars 2011