torsdag 17 februari 2022

När jag förvandlades till skåning


 Här är hon igen, Enhenna.

Det här var på den tiden man kunde vakna med känslan av att vara någon annan. Det var inte alls oangenämt. Eller så visste man med bestämdhet att på eftermiddagen, eller åtminstone efter elvakaffet, då skulle man förvandlas till en annan person. Egentligen var det en fördel att veta i förväg att förvandlingen skulle ske lite senare fram på dagen, eftersom det då fanns tid att förbereda sig och eventuellt införskaffa rekvisita. Om man hann, vill säga. Ibland gick allt så fort att man inte riktigt förstod vad som hände. Man kunde sitta där på Stora Stenen och vips så var man hövding över Bölerödskinnen och visste med säkerhet att innan kvällen skulle man ha två skalper av Hårbörstablekansiktena. Då gällde det att handla snabbt.

Vissa morgnar var man mer oförberedd och vaknade man då som Peter Tork i Monkeys gällde det att snabbt ta fram sin hemsnickrade engelska och kamma luggen åt rätt håll. Men det gick ju. Man fick vara flexibel, så att säga.

Den gång jag just nu kom att tänka på var när min kompis Essan kom på besök, vi skulle leka. Det var ju på gränsen, vi höll på att lämna lektiden bakom oss, men det fanns fortfarande utrymme till förvandling om vi var utom hör- och synhåll. Vårt bästa ställe att praktisera på var nedanför järnvägen i närheten av morbror Bosses sportstuga. Området som hette "nedanför järnvägen" innefattade en hel värld av viktiga platser förutom sportstugan. Eller i vår värld hette det "neaför järnvejn". Så du vet.

Essan dök upp till elvakaffet. Vi fick saft och bullar och eventuellt finska pinnar, den tråkiga kakan som aldrig tycktes ta slut, och så gick vi armkrok ut från gården. Alldeles innan järnvägen förvandlades Essan till en norsk kvinna i sina absolut bästa år. Hon hade inga problem med språket, det satt som en smäck. Hon pratade på om pojkar och fiske och norska äventyr så man rodnade. Innan vi passerade spåret blev jag skåning. Det bara blev, ja, jag vet inte hur det gick till. Jag hade heller inga problem med språket. Min skånska var perfekt. 

Essan och jag hade ett oskrivet manus som vi följde. Tidigare hade vi, precis som andra ungar, någon dag upptäckt att "nu var jag en norsk tjej och du var en skånsk tjej" och sen svingades ett osynligt trollspö över våra små guldbruna hjässor. Efter det skedde förvandlingen utan att vi styrde upp något och vad vi skulle göra och säga fanns redan i våra huvuden. 

Vi promenerade ner till solhyllan bredvid sportstugan och pratade hela tiden om olika äventyr vi varit med om. Det enas värre än den andras, givetvis. Ibland kunde man avslöja hemligheter som man inte alls visste att man skulle avslöja, men eftersom man hade transformerats från jämtlandsstårsor till världsvana damer från Norge och Skåne så kunde man ju inte hjälpa det. Det var killar, det var pengar, det var bilturer och läppstiftspriser och lokala idoler vi aldrig hade hört talas om och alltid hade någon av våra vänner varit i kontakt med någon kändis. Vi hade rest, vi hade löst mysterier och vi hade hånglat. 

Det hände att den malliga norskan pratade på om saker jag inte riktigt förstod. Då gällde för den snorkiga skånskan att ge igen, helst med skånska dialektala uttryck som inte norskan begrep. Det kunde faktiskt bli lite hetsigt. Eller åtminstone talade vi med en viss överlägsenhet så att den andra skulle sättas på plats. Vi satt där i solhyllan med benen korsade och betraktade våra pumps och pennkjolar. Norskan hade röda långa naglar och fladdrande lösögonfransar och skånskan hade chockrosa läppstift och knallblå ögonskugga som hon köpt på EPA, ett fint varuhus som minsann inte fanns i Norge. Där hade dom ju bara Grenseraster och illaluktande getostvåfflor. 

Norskan kontrade då med att det fanns viktige varehus rundt hjørnet där man kunde köpa precis vad som helst. Till exempel en persianpäls som skulle visas upp nästa vår efter syttende mai ifall jag, bonniga skåning, visste vad det var. Den bonniga skånskan sträckte lättjefullt sina vackra smala ben i skimrande nylonstrumpor (också från EPA) och fnös föraktfullt. Den där söttnemai kunde den näbbiga norskan behålla för sig själv, likväl som marsipanpälsen, för se skånskan skulle allt ta färjan till Danmark den dagen. Det var skitlätt, gjorde man ju jämt, nära som det var. Särskilt i fjol. Då hade hon varit i Danmark flera dagar på raken. 

Norskan fimpade elegant cigaretten, som hon plötsligt fått i sin hand, och hängde upp den oranga plastväskan från Dior på armen. Hon trippade fram bland granbarren och avslutade vår eftermiddag i solhyllan med att knycka på nacken. Skånskan kunde inte riktigt knycka på nacken så hon tände också en cigarett och rättade till hövolmen på skallen med spretiga fingrar. Hon tog sin skitviktiga väninna under armen och så talade de inte mer om norska varehus och danmarksfärjor utan koncentrerade sig på att gå med stilettklackar bland kottar och koskit. 

På vägen bleknade hövolmar, nylonstrumpor, pumps och pennkjolar bort och ungefär vid järnvägen lämnade vi dagens alter egon och travade upp till mamma för att se om det fanns mer saft. Vi skildes åt efter fikat med löftet om att ses nästa dag, men då troligen som Svenne och Ingegerd. Men det är en annan story.


/Enhenna


fredag 7 januari 2022

Guldkorn i språket

Jag har väl redan berättat om när jag miste språket?

Det var samma dag som min magister i åk 4 bestämt berättade för mig att ringölan inte fanns. 

- Är det sant? tänkte jag. Har jag i hela min barndom dittills blivit grundlurad av min familj? Har morfar, min älskade morfar, lurat mig? Ringölan, den där stjärtvippande fågeln som kom med sommaren ihop med staren. Kunde den heta något annat som hela världen kände till utom jag?

Ja, det är länge sen jag fick tvätta bort jämtskan på skoltid. Jag kan väl hålla med om, som svensklärare, att det kan vara nödvändigt att kunna svenska språket och alla dess former. Men att helt ta bort jämtskan, vilket så småningom i turistbyn blev mer regel än undantag, det ställer jag mig högst tveksam till. Och nu tänker jag med tacksamhet och lite humor på min familj och hur det var när man var sisådär sju-tio år och livet lekte. Det var då sädesärlan hette ringöla.

Kraftuttryck var icke tillåtna för barn och ansvarsfulla vuxna i mitt hem. Det fanns dock någon vuxen i omgivningen som var bra på alla svordomar som fanns, (vi småttingar sög gärna in dessa mustiga ord i våra oskyldiga små öronkringlor), och det var oftast oemotsagt, alltså underförstått att n'dænn sæj vad som helst, hæn, och de jær inge.

Men kraftuttrycken fanns ändå - de som var dialektala. Och dessa kunde ha samma kraft som den mest jävulska svordom. Kanske till och med bättre. 

Mormor var värst. Hon kunde de flesta nödvändiga orden för att gestalta personer och deras varande och görande.

Jag minns tydligt en morgon när mormor satt vid köksbänken och sydde kuddar åt firma A. Flink. Emellanåt spanade hon ut mot vägen. Det kunde ju hända sig på den tiden att folk kom på kaffevisit utan att föranmäla sig. Men alla var inte lika välkomna.

- Nu kom en dænn slabbeduska! Lås döra!

Då kanske det kom oönskat kvinnfolk. Eller kanske det räckte om personen gick förbi...

Som barn i huset kunde man också få sig en åthutning. Min ömma mor läxade upp mig ordentligt när jag som sur tolvåring gråtit en skvätt för att jag inte fick klistra tejp i håret för att göra en indianfrisyr:

- Huvva, nu e du som e sypphön! 

Då gick sypphönan tillbaka till sitt hörn och fortsatte sura eller gick ut och smällde igen dörren. Utan tejp.

Eller som mormor sa när hon tittade ut genom ett annat fönster och såg vilken gubbe min morbror harde med sig hem, och som han uppenbarligen tänkt bjuda in på kaffe:

- Huvva! Nu kom en dænn dålåfåns'n hit. Husch!

Och så var det min lillebror som sprang fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum och lekte flygplan i takt med dragspelsmusiken som morbror spred i köket. 

- Titt på en hænn kryppsyl´n... han skull ju gå och lägg se. 

Kryppsylen gick då snällt i säng, medan modern stoppade om och ömt viskade "gonatt tyllmejs"!

Då hade min lillebror både blivit kallad kryppsyl och tyllmejs på samma gång - han måste ha känt sig speciell.


En gång var jag med mamma och mormor på affären. Jag minns att de två damerna gjorde sura miner då vi passerade kassan och på väg ut fick jag höra att en man som jobbade i butiken var "ejn rektun tjurstupp". Tjurstuppen hade nog nekat rabatt på kaffe, kanske? Vad vet jag? De bytte affär ibland, troligen mest beroende på var veckans tjurstupp befann sig.

Ett annat uttryck som kom från mormor var rätt användbart för att beskriva hur någon lät. En känd svensk sångerska fick heta "n´dænn schöuwhöna, husch, stäng av teven!" Jag undrade länge vad som just gjorde att man fick heta "schöuwhöna" men fattade sedan att det berodde på sättet att sjunga. Det fick jag reda på genom att mormor helt enkelt förklarade att hon var så "schöuwen" när hon sjöng. Jahaja.


Några andra uttryck som ibland hördes i barndomshemmet när ett vagare kraftord behövdes var tex jåtun  besita, hæssebæsse, jemanåda och härspeligen. Sypphönan kunde ibland få heta ”sursyppa” och tjurstuppen kunde lika gärna vara en ”surstupp”. Det berodde på dag och känsla. 

Själv råkade jag en gång säga ”jävlar” och fick mig direkt en åthutning att vakta min trut. Men någon tyllhöna var jag då inte, det vet jag.

Vad minns du? Sitter du på något bra ord som jag glömt? Och du vet väl vad kipperillan och pilledinken är? Om inte, vänta bara!

/Enhenna


tisdag 2 mars 2021

Bilder från små äventyr Heejm, 1.


Här är morsan.
Det här var på den där tiden när det var ett äventyr att utföra hushållssysslor. Eller ja, mitt deltagande i den här sysslan handlade väl mer om tillfället att få stoppa små pinnar i brasan och sen gömma plastfigurer i sand. Men nu ska vi se på min mamma som varit på rekognosceringstur nere vid sjön. Säkert är det strax innan elvakaffet och morsan har väntat ut isfritt vatten, slängt på sig träskorna och gått den lilla, inte den stora, stigen ner till stranden. 

Hon har gått över lägdan i bara träskor till vår gränslösa beundran. Alla vet ju hur mycket kongro som springer med käftarna öppna i solvarmt fjolårsgräs. Det kryllar, helt enkelt. När hon svängt runt sportstugan och nått stigen som går genom skogen har hon kollat att det är körbart med skottkärran fortfarande. Ja, morfar högg en gång stora hack i rötterna på den gamla kostigen så att morsan och mormor skulle kunna köra skottkärran riskfritt ner till sjön. För att inte säga upp från sjön. (Alla träd överlevde, kan jag berätta för eventuella trädkramare.)

När skogsdungen övergått till strandäng har morsan återigen klampat runt i ett annat sorts fjolårsgräs, fortfarande fullspäckat med monstruösa spindlar, möjligen hårigare och större, för nu har hon nått fuktigare marker. Och si där - nu klampar hon runt i sörjan av våt sand och gamla löv och strandpinnar och inspekterar tvättgrytan. Rekognosceringsturens mål. Nu fattar du väl också vad skottkärran var bra till? Tvätt och ved, liksom. Tungt att bära om det var blött. Men med en rejäl skottkärra går det lätt som en plätt.

Ja, som sagt, morsan skulle kolla, som varje vår, om det var läge att tvätta "ne ma sjöön". Hade man tillgång till grytan som stod under några alar och björkar var det lätt att tvätta stortvätten, lakan och sånt som tog plats. För att inte säga mattorna som såpskurades på bryggan. Det var ett av våra miniäventyr att gå ner till sjön när morsan skulle tvätta. Det var nämligen då man fick elda under grytan och morsan visade hur bra näver brinner ihop med några stickor. Det var då man grävde ner Fred Flinta i den där lilla sandplätten och lade en platt sten ovanpå som minnesmärke. Det var där jag upplevde mitt första möte med naturlera (eller om det var koskit) och hur det kunde formas till diverse skålar och koppar. Och så var det kaffekorgen. Elvakaffet var ju ett måste och under tvättdagarna var det kaffekorg och guldsaft och hastbullar. Och morsan satt på en sten eller i spindelgräset och vi helst uppflugna i det där trädet med en böjd stam. En geting så föll man med ett vrål till marken och kastade guldsaftmuggen i nytvätten och morsan fick skölja igen och så var det sand på bullarna och och mitt i allt trampade man runt så märkesstenen för Flinta rubbades och så var han borta för evigt. Ja, det var alltid ett äventyr. 

En gång fick jag uppdraget att gå hem och hämta fikat. Det hade hängt åska i luften och morsan hade tänkt sig att vi inte skulle ha kaffekorg med men när det klarnade upp ändrades förutsättningarna. Jag lovade att be mormor om hjälp med att koka kaffet, lovade att ta med en kofta ifall det skulle bli svalt och att gå försiktigt med kaffekorgen tillbaka. Att se sig för vid järnvägen var inte tal om att lova - det satt i ryggmärgen sen födseln, uppvuxen vid spåret som man var. Allt gick som smort men på tillbakavägen hade den feta kossan Bläsa ställt sig mitt på stigen i skogen. Mötesplatser fanns inte och plötsligt såg jag att Bläsa förvandlats till en ilsken buffel som skulle stånga ihjäl mig. Hon hade absolut fått något vilt i blicken och stod och glodde ilsket och skrapade med de sylvassa klövarna i marken. Jag såg ingen annan råd än att börja storgråta och be Gud som haver eftersom mitt unga liv snart var över och mamma skulle bli utan kaffe. Korgen tappade jag ner i en slänt och bullar och koppar rullade glatt ut bland kongro och harsyra. Bläsa glodde och jag skrek. 

Morsan kom naturligtvis sättande genom skogen och den feta kossan lyckades tränga sig förbi mig som gallskrikande slängde mig rakt in i stensötan platt på magen. Hur det slutade minns jag inte. Inte heller vad min lillebror gjorde ensam nere på stranden med en kokande gryta över elden medan jag blev räddad. Men bevisligen överlevde vi alla och kom hem. Med tvätt i skottkärran, kaffet utblandat med krossat glas i en trasig termos och morsan som tröstade. 

Ett litet äventyr - tvättgrytan på stranden. 

/Enhenna





 

fredag 8 januari 2021

På bio

Det här var på den tiden när vintrarna var långa och vita och mysiga och alla var snälla och lyckliga och jullovet var sju veckor långt. Minns du? I alla fall kan jag tala om att det var inte bara allt detta, det var bio också.

Det låg liksom i luften att det skulle bli en föreställning. Redan vid middagsbordet började man ana att kvällen skulle bli något alldeles extra. Det städades undan lite kvickare efter måltiden och rullgardinen drogs ner. Spänningen låg i luften. Premiär? I bästa fall. Annars något klassiskt drama eller kanske en komedi. Inte så ofta en thriller, tyvärr, personligen minns jag bara en sådan, vilket jag kommer till senare.

Dessa biokvällar krävde en del arbete med salongen och publiken hade sina givna platser. Biografmaskinisten arbetade hårt med iordningställandet av projektor och bioduk samt i vissa fall även ljusanläggning. Maskinisten stod själv för ljudet. Övriga möblerade och vi barn blev tillsagda att hålla oss undan, helst också ta på pyjamasar för det kunde bli sent och då var det bara att gå direkt från bio till säng.

Andra gånger kunde man ha sån tur att det ingick pausfika och då var det inte sällan flottyrmunkar och marstrandskex. Båda lika skrämmande men vad stod man inte ut med för att få vara på bio en kväll. 

Maskinisten beordrade tystnad och alla intog sina platser. Mormor på parkett, övriga på pinnstolar runt om, maskinisten längst bak och jag och min bror på golvet. Sen rullade äventyret igång.

På filmduken, som stod framför köksdörren, (Gud förbjude att någon knackade på under dessa heliga stunder) visades det ena dramat efter det andra. Maskinisten presenterade filmerna med några korta ord om innehållet. Ofta var vi barn med som statister själva och någon enstaka gång hade man en mer betydande roll. Spänningen var olidlig innan man sett sig själv och hur man tog sig ut när filmaren till exempel bad en vinka. Jag minns särskilt väl en filmsekvens då jag hade tilldelats en biroll och skulle gå uppför en trappa, stanna när filmaren gav kommando och vända mig om för att vinka mot kameran. Jag hade gärna sett att detta klipptes bort då jag tedde mig högst pinsam med ett påhittat flin ner i backen och en lealös viftning som mest påminde om att jag just ville visa hur lealös en handled kunde vara. Jag hade en klänning som jag höll på att växa ur, var kobent och hade pottfrisyr. Hela jag påminde om en flottyrmunk. Dessvärre kördes denna sekvens om flera gånger då det hördes spridda gillanden i publiken och maskinisten uppmuntrade alltid sådant som gillades genom att visa samma sak ytterligare någon gång.  

Filmerna kunde annars rulla på och startade oftast med att någon klev i eller ur en bil. Alla log och skrattade hela tiden och uppvisade något som bäst kan beskrivas som ett planlöst irrande innan någon, oftast huvudrollsinnehavaren, stakade ut en riktning för flocken. Filmens handling kunde ofta vara till exempel om en dag på fäbodvallen. Storyn startade rafflande med att alla skådespelare klev in i en Volvo Amazon och sen klev ur i nästa sekund eftersom kameramannen även var chaufför varför någon skildring av vägen aldrig fanns med. Spänningen började sedan stiga då sällskapet närmade sig fäbodvallen. Skulle alla rymmas i det lilla huset? Skulle killingarna stånga oss blodiga? Vem skulle kliva i en komocka? Skulle jag se ut som en flottyrmunk? 

Dramats höjdpunkt kunde till exempel vara att en get åt upp min brors skosnören men resten av barnet räddades undan i sista stund och det hela tonade ut i fika med våfflor innan alla klev in i Amazonen och klev ur vid hemmets dörr. Andra gånger var det ett öppet slut, vilket gjorde en sömnlös då man försökte reda ut huruvida mormor kom med hem eller inte. 

Någon enstaka gång var det komedi, finurligt ordnad av biografmaskinisten som kunde hantera maskinen på ett väldigt skojigt sätt. Då fick man se sin morfar laga vedträn han just kluvit, småspringa baklänges från vedboden och hoppa uppför brotrappan med baken före för att försvinna in i huset snabbt. Vi barn skrattade så vi skrek och så fick vi se detta fem gånger till. Morfar joggade ner till huggkubben, klöv ved, lagade ved, joggade baklänges in och sen ut igen.... Det var då min mor satte på tevattnet och plockade fram flottyrmunkar och marstrandskex. 

Ja, se detta var högtidsstunder att minnas. Och som sagt, allt för sällan visades någon thriller men jag minns tydligt att vi en gång småsnyftade av skräck då kameramannen förevisade en hårresande historia om en färd längs den nybyggda muren i Berlin. Kameran gömdes under rockärmen och den okända världen syntes skakigt genom en skitig bussvindruta. Vi fick veta att det var dödsstraff på att filma eller ens titta åt det håll vakterna stod, beväpnade och beredda att skjuta en betraktare lika väl som en rymmare från öst till väst. Det var för mig första gången något av världshistoriens kalla sanningar dök upp i hemmets trygga vrå och för alltid etsade sig fast i mitt pottfriserade huvud. Jag stirrade skräckslaget på den rangliga filmduken framför köksdörren. Aldrig hade man önskat så mycket som då att någon oväntad skulle knacka på eller att ett fat med marstrandskex skulle skickas runt i en hastigt påkommen fikapaus.

Bion avslutades med att taklampans ljus åter flödade över det blekgula köket och det blev vardag igen. Publiken sorlade förnöjt, gnuggade ögonen och man kunde tryggt gå till sängs och drömma om en framtid som glamorös skådis.

/Enhenna




 

tisdag 29 december 2020

Asken


Det här var på den tiden sommarlovet var evigt och det alltid fanns nya människor att imponera på med koskit, guldsaft och spännande grannar. Och en sån viktig överlevnadspryl som Asken.

På den här tiden kunde en tändsticksask vara räddningen på allt. Jag och min bror var specialister på det mesta. Det blir man om man får växa upp i lugn och ro i världens vackraste by. Hör här: långt innan ordet prepper fanns så hade vi (eller i ärlighetens namn min lillebror före mig) insett att varje människa alltid borde vara beredd på katastrof. Nödläge. Det var då Asken kom in i bilden. Utan Ask - så gott som död.

En Ask måste innehålla:

1. Ett-öresbomber, tre till fyra stycken

Exempel på användningsområden:
* Bot mot oönskade katter som pissade under bron där vi hade sandhögen 
* För att få lämlar att någorlunda frivilligt lämna sina hem
* Råda bot på morgontidiga ekorrar som envist sprang maraton på husväggen 
* Spränga bort lera ur Blomsbäcken så att flödet bibehölls

2. Tändstickor, fem stycken

Exempel på användningsområden:
* Fjutta på bomberna.
* Grilla kottar, groblad och enbär 
* Röksignaler (garanterat blev man räddad om det kom rök från ladan där man kanske var instängd)
* Göra en brasa (höll spöken och vargar och borta)

3. Pennstump och frimärksstort pappersblock

Exempel på användningsområden:
* Göra falska skattkartor fast med chiffer
* Skriva flaskpost om man skulle driva till sjöss med flotten
* Minneslista (över oförrätter, fussar som gjort intrång samt uppskjutna uppdrag)
* Arga-lappenmeddelande till grannens brevlåda (för spänningens skull)

4. Laddtråd, ca 10 cm i valfri färg; går att byta mot ett par gem

Exempel på användningsområden:
* Göra märlor att skjuta med slangbellan 
* Öppna dagbokshänglås med (vem behövde en sketen nyckel?)
* Antenn till brusande transistor (Tioitopp)
* Reparation och diverse förstärkningsområden  (cykelhjul, plåtgroda, speldosa, mm)

5 Gummisnoddar, 2 större och 3 mindre

Exempel på användningsområden:
* Slangbella eller fingersprättning 
* Skrämskott på fönster i skymningstid 
* Tuggummi (i värsta fall)

6. Rakblad, för den som lyckades komma över ett

Exempel på användningsområden:
* Alla skärande insatser som behövdes, men även ifall man behövde blanda blod med någon kamrat.

7. Björntråd, synål och harts

Exempel på användningsområden:
* Snubbelfälla / snara
* Binda fast fienden (Björntråd gick inte av för hackor)
* Hartsfiol (spänd björntråd, fastbunden i fönsterhake, gneds med harts - spöklikt ljud uppstod)


Ja, detta var inte det lilla men det var just vad det ändå var. Det lilla. En räddningssats i miniformat. Som gjord för äventyr om ingen kris uppstod. Vi hade varsina askar under en tid men säkrast var min bror. Han hade så det räckte ifall jag var utan ask. Det hände att de försvann. Antingen i tvätten om man råkat glömma den i någon ficka och den ömma modern hittat den och OM den innehöll rakblad konfiskerat asken. Eller åtminstone de mest vitala delarna. Askar kunde också bli stulna av fienden eller nedgrävda och bortglömda efter slarv med karta och ledkryss. De kunde också tömmas snabbt på sitt innehåll i en gräsmatta då det behövde göras plats för en humla som måste infångas bara för spänningens skull. Ilsket, som det bi den var, brukade den stickas som tack när den vädrade frihet igen och då fanns det inte direkt nån energi över till att plocka ihop förnödenheterna när man hade fullt upp med att gallskrika och springa.

Den där asken har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. När jag närmade mig tonåren byttes min Ask ut mot ett rött plastfodral med två fack. Där stoppade jag in nödvändigheter som hemliga meddelanden, viktiga citat samt idolbilder som jag noggrant gjort om till fotografier så att jag kunde slå i nån lättlurad kamrat att jag hade pojkvän(ner).

Men även som gammal kärring har jag en fäbless för askar med nödutrustning i. Nåja, ask och ask. I min väska idag ligger en mindre väska. Utan den går jag inte ut. Saker i den har räddat livet på både mig och andra i min närhet, vill jag lova. Innehåller ungefär detsamma som Asken på 60- talet och det röda fodralet från 70-talet. Dock har bomberna bytts mot Ipren och fejkfotona bytts mot äkta vara på älsklingar i min närhet. 

Men som sagt. Att vi överlevde var inte bara stjärnfamiljens omsorger utan Asken bidrog till ytterligare en säkerhet. Det tackar vi för.  Avslutar med säkert bildbevis på hur planer smids på askens innehåll och nödvändig rekvisita finns i medhavda väskor. Jodåsatt'n...




/Enhenna


tisdag 12 maj 2020

Enhenna och brevvännerna

Det var den där härliga tiden när livet var till synes tämligen rofyllt och tryggt i rummet på övre våningen i det röda trähuset i skogsbacken mellan 659:an och järnvägen. Men det hindrade inte mig från att ge mig ut på vådliga äventyr redan i unga år. Brevledes. För brevvänner hade ju "alla". Vad skulle annars posten vara bra till? Och alla brevpapper jag fick varje jul och födelsedag? 

På den tiden var vuxenvärldens Året Runt och Hemmets Veckotidning fullsmockade av brevvänsannonser på barn- och ungdomssidan. Det var en lång spalt bredvid Lätta Krysset, tips på hur man målar eyeliner och diverse idolfoton. "Se hit! Snäll tjej på 12 vårar söker brevvänner i åldrarna 12 - 14 år i hela vårt avlånga land. Fatta pennan och skriv! Intressen: rita, hästar och bio. Idoler: Hep Stars, Ola & Janglers. Foto = svar." Det var bara att välja och vraka. 

Efter att jag blivit tonåring med vitrosa läppstift och plastclips på örsnibbarna letade jag brevisar i den livsviktiga Bildjournalen. Man hade levlat upp, som vi säger idag och sen följde en lång rad brevvänner som jag helt enkelt skaffade utifrån olika behov. 

Det här inlägget hedrar mina brevvänner alltifrån Skövde till Australien, brevbärarna tant Impi och tant Dagmar och posten, mamma som betalade portot fast det steg från 45 öre inrikes till hutlösa airmailporton på minst ett par kronor samt sist men icke minst pappershandelns brevpappersutbud. TACK och hurra, hurra, hurra, hurraaaa! 



Det måste ha börjat i trean när fröken såg till att vi tränade vårt skrivande genom att fixa så att vi kom i kontakt med en klass i Göteborg där frökens dotter var ytterligare en fröken. Min brevvän, som jag fick mig tilldelad, hette Angelica. Hon frågade hur jag mådde och vad jag hade för intressen och avslutade med kära hälsningar. Själv berättade jag garanterat om sommarfjöset och morbror Bosses motorbåt. Så hon skulle veta vad hon gick miste om, stackarn.

Några år senare skaffade jag själv brevisar genom att välja bland annonserna i mammas veckotidningar. Majvor i Älvsbyn skrev många brev om livet i Norrbotten tills jag äntligen skickade henne ett foto som hon tjatat om länge. Att man hade nåt foto på sig själv som skräpade på den tiden var inte så säkert. Mamma släppte till en sommarbild på mig där jag poserar i för små träskor, för liten helveckad kjol och chockrosarandigt linne på farstubron. Efter det kom inga fler brev. Undrar om det var träskorna?

Snart fann jag en ny som passade. Ingrid i Skövde. Och vi blev riktigt goda vänner för hon hade massor av brevisar jorden runt. Jag fick en adress och så var det i rullning. Nu flyttade världen in i den röda stugan i Såå. Postlådan vaktades nu av både granntant och mig. Färggranna, tjocka brev från Japan, smörpapperstunna flygpostbrev med röda och blå ränder från Australien, England och Sydafrika, hippa brevpapper från Italien, Österrike och Tjeckoslovakien.... Familjen stod gapande över köksbordet när dessa rariteter damp ner från fjärran land. 

Ingrid i Skövde förbleknade bredvid Mayumi, Leonie, Bojka, Gianna, Margit, Salome och Janet. Dessa unga kvinnor som liksom jag hade upptäckt att brevpapper och penna var nyckeln till frihet och vänskap. Nu fick man lära sig ett och annat förutom engelskan som sattes på prov. Vad jag minns mest var nog att till min förvåning hade vi det mesta gemensamt. Vi växlade foton (nu hade jag skolfotot med pärlemorläppar och översminkade finnar) och insåg att vi såg rätt lika ut också förutom Mayumi som bar sin kimono på ett foto. Det orsakade uppståndelse i hemmet och fotot vändes och vreds på flera gånger för "hon var ju så otrooooligt vacker". Dessutom kom en hel låda med presenter från Japan med bland annat en solfjäder, handgjord och textad på av min vän, ett större antal origamifåglar, en sidenboll som jag hängde i taket och någon form av behållare för rökelse. 

Ja, den lådan hade jag framme länge för att påminna kompisar som hälsade på att man minsann inte var vem som helt, inte. I mitt rum fanns presenter i drivor från andra sidan jordklotet. Dessutom en stående inbjudan till turistorten Feld Am See i Österrike, "when you come here we can drink beer..." och i Australien skulle jag få jobb och till Tjeckoslovakien skulle jag på bröllop. Det var ingen hejd på allt som hände. Brevhögarna blev högre och högre och alla fickpengar gick till porton och nya brevpapper. Jag beskrev mig själv som en som hade teckning, popmusik och brevvänner som intressen ifall nån frågade. 

Naturligtvis provade jag även på att ha en romans på betryggande avstånd och skaffade en kille som brevvän. Eller ja, romans och romans, men det kunde man ju slå i nån avundsjuk klasspolare. Han hette Benny och bodde i Vällingby. Vad jag skrev till honom minns jag inte men han skrev rätt flitigt tillbaka och det mesta handlade om den trimmade moppen och flipperhålan i centrum. Det nya med det hela var att jag ringde honom en gång. Visserligen snackade han också då mest om moppen och familjens Ford Taunus, men det visste ju ingen annan än jag, så att säga. Dessutom hade jag ju fått ett foto där jag nöjt konstaterade att han såg ut som han skulle, dvs som ett mods från en Stockholmsförort. 

Rätt halvtam brevromans ändå, men säg den beskedlighet som varar länge. Plötsligt växte helt oväntat mina horn ut ovanför alla finnar och jag önskade hett att nåt revolutionerande skulle hända i livet. Eftersom jag fortfarande var inne på att allt gick att fixa med papper, penna och frimärken så kom jag på den smått bisarra idén att annonsera efter ett par rejäla skinnknuttar var åt mig och kompis G, som delade horn med mig. Som den världsvana brevväxlare jag var föreslog jag att vi skulle sätta in en annons i MC-Nytt och skaffa oss kontakter. G blev eld och lågor och sagt och gjort, vi efterfrågade ett par grabbar att åka hoj med. 

Efter en olidligt lång väntan på svar kom så brev. Vad jag minns endast ETT brev. Från Danmark. Vad som förväntades av oss två oskyldiga femtonåringar var både att åka i bikini med fastbundna händer på ryggen och att vara tillgängliga på olika sätt även sen vi klivit av bönpallen. Den skräck som grep oss då vi läste brevet skulle bokstavligen gått att ta på ifall morsan dykt upp. Vi knölade in brevet längst in under min säng och drog för gardinerna. Med dunkande hjärtan väntade vi oss Hells Angels dundrande nerför backen och in på gården. Nu hördes inget mullrande och inga råbarkade, oljiga gangsters med kedjor och avsågade hagelgevär dök upp till vår oerhörda lättnad. Fast brevet - det låg under sängen tills vi vågade ta fram det och elda upp det med G:s morsas cigarettändare i väntkuren vid järnvägen. Men dom hade ju adressen....

Vi var rädda i fjorton dar. Vem hade frågat efter ett par danskar, dessutom? Vi hade faktiskt tänkt oss ett par harmlösa norrlänningar, kanske till och med från Järpen eller så...

Nå, tiden gick och jag hade en del romanser som jag kände ett behov av att diskutera med någon pålitlig vän. Jag satte nu in en ny variant av annons: Brevvän sökes av 16-årig tjej som gärna vill ha en äldre tjejkompis att prata tonårstankar med som kärleken, sminket och den allmänna förvirringen angående vem man var egentligen. Herregud, där sprängdes postlådan! Dryga hundra brev kom och det var allt från en missnöjd gammal tant på Östgötaslätten som hette Magnhild till en rädd kvinna i Brösarp som hellre ville att jag skulle rädda henne från livet. Bland alla dessa fanns ju så klart ett par damer, som idag skulle kallas unga vuxna, som jag kunde vräka ur mig till. Varför mamma inte förstod mig, varför en kompis plötsligt förvandlats till en skitstövel, hur jag skulle få Honom att bli kär i mig och varför Clearasil inte tog bort finnjävlarna. Allt fick jag svar på, allt. Tack, brevvänner, ni räddade mitt tonårskvidande. Magnhild, dock, förklarade att tonårstiden var början till ett livslångt lidande. Östgötaslätten kunde ha sin Magnhild för sig själv, jag sorterade bort henne rätt snart. Lite kurage hade jag allt fått.

Jaa, jag saknar brevvänstiden. Jag saknar känslan av att skriva på ett nytt brevpapper som jag nyss rivit cellofanet av och jag saknar spänningen när ett färgglatt brev med mangafigurer på damp ner på köksbordet bland räkningar och annan trist vuxenpost. Givetvis har också fältpost skrivits till inkallade kärlekar i olika omgångar. Och ett och annat brev till moster i Boden som till min stora förtret skickade vidare mina brev till morsan så hon också skulle få se vilken förträfflig skriverska jag var, brev till vännen som skulle plugga i Umeå och hotade mig med att säga upp vänskapen om jag inte skrev brev minst en gång i veckan. Och brev till en Eva i Ö-vik, hittad i annons av mig enbart för att dela ett fanatiskt diggande av en stor skidstjärna och skicka smygfotografera på idolen till varandra.

Suck. Posten har mist sin glans i mina ögon. Pappershandeln har stängt och ordet ”brevpapper” känns främmande att uttala numera. Ungar - vad är väl ett sketet digitalt meddelande mot ett hantverk av bläck på papper? Nada. Ingenting.
En hälsning från nånstans i världen


Främmande fågel med stort hjärta



Hantverk från en vän

//Enhenna 

lördag 6 juli 2019

The Story of a Dreamhouse

En gång i tiden fanns det en färghandel i varje samhälle med aktning. Två mil bort från urhemmet fanns en sådan och varje gång man klev inom dess dörr förändrades liksom världen. Åtminstone för mig. Antagligen fanns där färg, spackel, skurborstar, dilutin och tejp. Men jag såg bara leksaker och hobbymaterial från golv till tak. Och hade jag inte sett all denna ljuvlighet hade jag känt lukten, färghandelslukt a la 60-tal.

Det var ingen ände på vad som radats, staplats, stuvats och trängts in och  på hyllor och golv. Dessutom var affären inredd på så sätt att genast innanför dörren precis till höger överfölls man av en hylla med allsköns livsviktiga saker. Det viktigaste i bekväm ögonhöjd för 8-åringar.

En slaskig höstdag klev jag och mamma in i denna färghandel. Och där! Där låg en röd låda med en smal tjej inuti, olik alla mina andra dockor. Jag förstod att världen från och med nu förändrades. Jag förvandlades från dockmamma till demonregissör i ett nafs. Här hade jag den som skulle få gestalta alla mina drömmar och agera i drama efter drama innan jag själv tog plats på den verkliga scenen. Alla mina föreställningar om hur livet utanför det trygga hemmets vrå kunde te sig skulle nu besannas. Nu fanns Manhattan inom räckhåll! Alla livets hemligheter samlade i en röd låda! Jag blev blixtkär! Händerna darrade och när jag räckte lådan till mamma hade jag svårt att hålla rösten stadig då jag frågade om detta m ö j l i g e n kunde bli en julklapp till mig.

Modern tog asken, synade den fram och tillbaka och meddelade sen att den var för dyr. Därmed lades mina drömmar tillbaka i hyllan och Manhattan försvann i ett rosa dis. För dig som undrar: Manhattan var ett ord som jag förknippade med en romantisk bild av Amerika. Det lät som ett svartvitt underhållningsprogram med Sinatramusik, Fred Astaire och Danny Kaye i en salig blandning. Eller en långfilm med lyxiga damer som sörplade nåt dyrt ur fina glas medan de glodde ut över en disig stadssilhuett. Allt hände nog på Manhattan, trodde jag.

Där stod jag en stund och kände förvirring över vad jag just varit med om. Men att ifrågasätta att något var för dyrt fanns inte på världskartan. Sånt gjorde man bara inte. Världen såg ju ut så. Men ändå - jag insåg att jag just varit med om något viktigt. Jag memorerade den där plasttjejens outfit och i fantasin tänkte jag att hon skulle behöva nåt mer vardagligt än en guldrandig baddräkt med tillhörande huckle i lika mycket guld. Dessutom funderade jag över namnet Barbie - visste hette hon så? Töntigt. Om hon varit min skulle hon hetat Barbro. Och så for vi väl hem och sen minns jag inte riktigt hur det var. Men en sak är helt säker, när sent om sider julaftonens höjdpunkt infann sig räckte tomten mig paketet med min dröm, tro det eller ej! När jag med darrande händer öppnade cellofanet och mina fingrar snuddade vid den magiska dockans ben hände något fantastiskt; plötsligt befann jag mig i Manhattan!

Hyacint- och lutfiskdoft byttes mot diffusa stråk av dyr parfym, cigarettrök och smog. Morbroderns dragspelsmusik, mormors diskande och mammas städande av julklappspapper blev pianoklink, klirr av dyra smycken och kristallglas och prasslet av dollarsedlar.

Hon hade de guldrandiga badkläderna på sig och förutom ett par minimala sandaletter fanns tre peruker så hon kunde byta hår och därmed stil. Naturligtvis förekom sådant varje dag på Manhattan! Det blonda, långa lockiga hårsvallet förvandlade min Barbro till en Agneta, i mina ögon en filmstjärnelik, evigt fnissande och tuggummituggande brud med smala brallor och smal midja. Den brunsvarta peruken gjorde om henne till en Birgit, en ordningsam kontorstyp som ofta jobbade med pappershögar och hade alla rätt i skolan och slutligen den brunröda, korta, lite tråkiga frillan förvandlade Barbro till en Rut, kort och gott. Rut var lite snarstucken och prudentlig. Och utomordentligt trist. Inte så kul att ha att göra med så den peruken låg ofta kvar i lådan så till vida ingen behövde skällas ut. Då fick Rut kliva in.

Nu började ett hektiskt liv. Efter ett par års letande efter en mer representativ bostad flyttade Barbro och hennes lillsyrra Susan, som dök upp utan förvarning en augustidag, till ett fashionabelt lyxhus, Dreamhouse, strax utanför Manhattan. Dessutom hade Allan, en klämkäck grabb från Brooklyn, lyckat få Barbro på kroken. Eftersom Barbro hade fem jobb (flygvärdinna, sjuksköterska, servitris, mannekäng och sekreterare) fanns alltid gott om pengar. Hennes tjejpolare Elsa och Caroline fick också plats i det rosa, vackra huset och dagarna ägnades åt tjejsnack, poolhäng, ätande och drickande och flyttande av kläder mellan garderoberna. Nån gång i veckan kunde den som ville ta plats i den flashiga frisersalongen nästgårds och färga om sitt hår eller sin peruk. Det var ett liv i sus och dus. Det ena partyt efter det andra avlöste varandra och någon gång hände det att tjejerna rök ihop och då kastades det milkshakes och hamburgare.

Elsa, en mer sansad ung dam från utkanterna av Manhattan, mer åt Garderoben till, brukade ställa det mesta till rätta. Hon var född diplomat. Trygg och lite mamma för Susan. Vad vi inte visste var att Elsa hade en dotter, som bara vara lite yngre än sin mor. Hon hämtades hem efter en lyckosam resa från Manhattan till Tempo i en närliggande stad. Hon hette Peggy och blev bästis med Susan. Fast de var egentligen varandras motsatser. Susan var ordningsam och Peggy bedrövligt slarvig.

Caroline, egentligen en mycket enkel ung kvinna, som växt upp i en låda i ett lager, blev omhändertagen av Barbro på ett mycket storstilat sätt i början. Men då man upptäckte att hon inte kunde föra sig som de andra trots otaliga timmars fostran, fick hon alltid göra de tristaste sysslorna i Dreamhouse. Lite som Askungen. Men hon hade ju inget att falla tillbaka på så hon fortsatte att finna sig i sin situation och till vardags satt hon ju ändå med vid alla måltider och kunde lyssna till Barbros berättelser om dagens alla sysslor beroende på arbetsplats och peruk. Något lärde hon sig väl alltid.

Allan dök upp titt som tätt när hans chef tillät och då bytte Barbro om till långklänning. Sen drog de på krogen eller hängde vid poolen till de andras avund. Som sagt ett liv i sus och dus.

Åren gick men säg den lycka som vara för evigt. Nej, allt skulle gå i kras den dagen en ung, vacker, livlig dam gjorde entré i Manhattan. Naturligtvis kom hon på något sätt till Dreamhouse och uppståndelsen blev stor. Hon förändrade allt. I och med att hon stod på tröskeln förbleknade Barbro, Elsa och de andra brudarna. Ja, till och med hela Manhattan liksom fes ihop i en enda dammig och smogig hög. Pianoklinket byttes nu mot en raspig Honky Tonk Woman och i periferin anades Carnaby Streets vimmel. Kom hon kanske därifrån? Vad hände?

Hon var definitivt Tonåring med sitt slängande, långa och raka hår och sina långa ögonfransar. Pigg och glad tittade hon sig omkring och rörde sig ledigt och lätt bland de plötsligt så stela hollywoodfrustajlade damerna i Dreamhouse. Naturligtvis fick hon syn på Allan och sen var det kört.

Hon hette faktiskt Barbie med efternamnet Twist. En kort tid kallade hon sig Ingela, men efter hennes inträde på scenen var det inget som riktigt stämde mer. Barbie-Ingela var alltid i nåt mörkt skrymsle med Allan och vad de två sysslade med ville man väl inte så noga veta. Caroline återgick till sitt förfall och blev dessutom svårt mobbad av sina forna vänner. Elsa och Barbro tröstade varandra så gott det gick och försökte med förenade krafter bygga upp ett nytt liv med de två yngre brudarna men det var som om livsglädjen hade försvunnit och till slut fann de för gott att sälja kåken och jämna Manhattan med marken. De gyllene åren var förbi.

Vad hände sen? Ja, Caroline flyttade runt och sökte sin lycka i ett antal andra familjer men fick aldrig någon riktigt dräglig tillvaro. Hon pensionerades vid 37. Elsa och Barbro hade en kort karriär som modeller och skyltdockor men då båda hade en viss förmåga att slarva bort skor fick de sparken och drog sig tillbaka till Vinden, där de förde ett ganska stillsamt liv i konserverat tillstånd. Peggy och Susan bodde ett kortare tag med några andra tjejer och försökte återskapa ett liv i glamour men saknaden av Elsa och Barbro blev för stor så de flyttade efter till Vinden.

Och hon, Ingela, som ställde till det - hur gick det med henne? Jo, hon sökte sin tillflykt till en röd kartongvilla två kvarter från Vinden och sörjde sin Allan som sedermera flyttade till Hässelby och därmed slutade The Story of a Dreamhouse.
Suck /E.

Från vänster:
Barbie-Ingela iförd regnkappa och gummistövlar samt matchande pennkjol och gul blus.
Elsa, med den virkade koftan som tant Såå hade skapat i hennes väntan på att få komma ut ur garderoben (bokstavligen, alltså) samt den småblommiga klänning som kom att bli hennes varumärke.
Barbro, huvudperson och ålderdam, the one and only, trendsetter och grand old lady... iförd baddräkt och sin absolut första dress i grön duchesse med tillhörande skor, direkt från Manhattan. Säkert.
Caroline, revanschsuget iförd galadress, dvs den långklänning Barbro alltid bar när Allan dök upp och en sammetskappa över det som burits av Barbro på ett oräkneligt antal tillställningar bland Manhattans jetset på 60-talet.

Och hoppsan!
Här har den ordentliga Susan och den mer slarviga Peggy dykt upp. Naturligtvis, annars vore inte familjebilden komplett. Och inte storyn om the Dreamhouse heller.

MISS YOU, GIRLS!



/E