lördag 6 juli 2019

The Story of a Dreamhouse

En gång i tiden fanns det en färghandel i varje samhälle med aktning. Två mil bort från urhemmet fanns en sådan och varje gång man klev inom dess dörr förändrades liksom världen. Åtminstone för mig. Antagligen fanns där färg, spackel, skurborstar, dilutin och tejp. Men jag såg bara leksaker och hobbymaterial från golv till tak. Och hade jag inte sett all denna ljuvlighet hade jag känt lukten, färghandelslukt a la 60-tal.

Det var ingen ände på vad som radats, staplats, stuvats och trängts in och  på hyllor och golv. Dessutom var affären inredd på så sätt att genast innanför dörren precis till höger överfölls man av en hylla med allsköns livsviktiga saker. Det viktigaste i bekväm ögonhöjd för 8-åringar.

En slaskig höstdag klev jag och mamma in i denna färghandel. Och där! Där låg en röd låda med en smal tjej inuti, olik alla mina andra dockor. Jag förstod att världen från och med nu förändrades. Jag förvandlades från dockmamma till demonregissör i ett nafs. Här hade jag den som skulle få gestalta alla mina drömmar och agera i drama efter drama innan jag själv tog plats på den verkliga scenen. Alla mina föreställningar om hur livet utanför det trygga hemmets vrå kunde te sig skulle nu besannas. Nu fanns Manhattan inom räckhåll! Alla livets hemligheter samlade i en röd låda! Jag blev blixtkär! Händerna darrade och när jag räckte lådan till mamma hade jag svårt att hålla rösten stadig då jag frågade om detta m ö j l i g e n kunde bli en julklapp till mig.

Modern tog asken, synade den fram och tillbaka och meddelade sen att den var för dyr. Därmed lades mina drömmar tillbaka i hyllan och Manhattan försvann i ett rosa dis. För dig som undrar: Manhattan var ett ord som jag förknippade med en romantisk bild av Amerika. Det lät som ett svartvitt underhållningsprogram med Sinatramusik, Fred Astaire och Danny Kaye i en salig blandning. Eller en långfilm med lyxiga damer som sörplade nåt dyrt ur fina glas medan de glodde ut över en disig stadssilhuett. Allt hände nog på Manhattan, trodde jag.

Där stod jag en stund och kände förvirring över vad jag just varit med om. Men att ifrågasätta att något var för dyrt fanns inte på världskartan. Sånt gjorde man bara inte. Världen såg ju ut så. Men ändå - jag insåg att jag just varit med om något viktigt. Jag memorerade den där plasttjejens outfit och i fantasin tänkte jag att hon skulle behöva nåt mer vardagligt än en guldrandig baddräkt med tillhörande huckle i lika mycket guld. Dessutom funderade jag över namnet Barbie - visste hette hon så? Töntigt. Om hon varit min skulle hon hetat Barbro. Och så for vi väl hem och sen minns jag inte riktigt hur det var. Men en sak är helt säker, när sent om sider julaftonens höjdpunkt infann sig räckte tomten mig paketet med min dröm, tro det eller ej! När jag med darrande händer öppnade cellofanet och mina fingrar snuddade vid den magiska dockans ben hände något fantastiskt; plötsligt befann jag mig i Manhattan!

Hyacint- och lutfiskdoft byttes mot diffusa stråk av dyr parfym, cigarettrök och smog. Morbroderns dragspelsmusik, mormors diskande och mammas städande av julklappspapper blev pianoklink, klirr av dyra smycken och kristallglas och prasslet av dollarsedlar.

Hon hade de guldrandiga badkläderna på sig och förutom ett par minimala sandaletter fanns tre peruker så hon kunde byta hår och därmed stil. Naturligtvis förekom sådant varje dag på Manhattan! Det blonda, långa lockiga hårsvallet förvandlade min Barbro till en Agneta, i mina ögon en filmstjärnelik, evigt fnissande och tuggummituggande brud med smala brallor och smal midja. Den brunsvarta peruken gjorde om henne till en Birgit, en ordningsam kontorstyp som ofta jobbade med pappershögar och hade alla rätt i skolan och slutligen den brunröda, korta, lite tråkiga frillan förvandlade Barbro till en Rut, kort och gott. Rut var lite snarstucken och prudentlig. Och utomordentligt trist. Inte så kul att ha att göra med så den peruken låg ofta kvar i lådan så till vida ingen behövde skällas ut. Då fick Rut kliva in.

Nu började ett hektiskt liv. Efter ett par års letande efter en mer representativ bostad flyttade Barbro och hennes lillsyrra Susan, som dök upp utan förvarning en augustidag, till ett fashionabelt lyxhus, Dreamhouse, strax utanför Manhattan. Dessutom hade Allan, en klämkäck grabb från Brooklyn, lyckat få Barbro på kroken. Eftersom Barbro hade fem jobb (flygvärdinna, sjuksköterska, servitris, mannekäng och sekreterare) fanns alltid gott om pengar. Hennes tjejpolare Elsa och Caroline fick också plats i det rosa, vackra huset och dagarna ägnades åt tjejsnack, poolhäng, ätande och drickande och flyttande av kläder mellan garderoberna. Nån gång i veckan kunde den som ville ta plats i den flashiga frisersalongen nästgårds och färga om sitt hår eller sin peruk. Det var ett liv i sus och dus. Det ena partyt efter det andra avlöste varandra och någon gång hände det att tjejerna rök ihop och då kastades det milkshakes och hamburgare.

Elsa, en mer sansad ung dam från utkanterna av Manhattan, mer åt Garderoben till, brukade ställa det mesta till rätta. Hon var född diplomat. Trygg och lite mamma för Susan. Vad vi inte visste var att Elsa hade en dotter, som bara vara lite yngre än sin mor. Hon hämtades hem efter en lyckosam resa från Manhattan till Tempo i en närliggande stad. Hon hette Peggy och blev bästis med Susan. Fast de var egentligen varandras motsatser. Susan var ordningsam och Peggy bedrövligt slarvig.

Caroline, egentligen en mycket enkel ung kvinna, som växt upp i en låda i ett lager, blev omhändertagen av Barbro på ett mycket storstilat sätt i början. Men då man upptäckte att hon inte kunde föra sig som de andra trots otaliga timmars fostran, fick hon alltid göra de tristaste sysslorna i Dreamhouse. Lite som Askungen. Men hon hade ju inget att falla tillbaka på så hon fortsatte att finna sig i sin situation och till vardags satt hon ju ändå med vid alla måltider och kunde lyssna till Barbros berättelser om dagens alla sysslor beroende på arbetsplats och peruk. Något lärde hon sig väl alltid.

Allan dök upp titt som tätt när hans chef tillät och då bytte Barbro om till långklänning. Sen drog de på krogen eller hängde vid poolen till de andras avund. Som sagt ett liv i sus och dus.

Åren gick men säg den lycka som vara för evigt. Nej, allt skulle gå i kras den dagen en ung, vacker, livlig dam gjorde entré i Manhattan. Naturligtvis kom hon på något sätt till Dreamhouse och uppståndelsen blev stor. Hon förändrade allt. I och med att hon stod på tröskeln förbleknade Barbro, Elsa och de andra brudarna. Ja, till och med hela Manhattan liksom fes ihop i en enda dammig och smogig hög. Pianoklinket byttes nu mot en raspig Honky Tonk Woman och i periferin anades Carnaby Streets vimmel. Kom hon kanske därifrån? Vad hände?

Hon var definitivt Tonåring med sitt slängande, långa och raka hår och sina långa ögonfransar. Pigg och glad tittade hon sig omkring och rörde sig ledigt och lätt bland de plötsligt så stela hollywoodfrustajlade damerna i Dreamhouse. Naturligtvis fick hon syn på Allan och sen var det kört.

Hon hette faktiskt Barbie med efternamnet Twist. En kort tid kallade hon sig Ingela, men efter hennes inträde på scenen var det inget som riktigt stämde mer. Barbie-Ingela var alltid i nåt mörkt skrymsle med Allan och vad de två sysslade med ville man väl inte så noga veta. Caroline återgick till sitt förfall och blev dessutom svårt mobbad av sina forna vänner. Elsa och Barbro tröstade varandra så gott det gick och försökte med förenade krafter bygga upp ett nytt liv med de två yngre brudarna men det var som om livsglädjen hade försvunnit och till slut fann de för gott att sälja kåken och jämna Manhattan med marken. De gyllene åren var förbi.

Vad hände sen? Ja, Caroline flyttade runt och sökte sin lycka i ett antal andra familjer men fick aldrig någon riktigt dräglig tillvaro. Hon pensionerades vid 37. Elsa och Barbro hade en kort karriär som modeller och skyltdockor men då båda hade en viss förmåga att slarva bort skor fick de sparken och drog sig tillbaka till Vinden, där de förde ett ganska stillsamt liv i konserverat tillstånd. Peggy och Susan bodde ett kortare tag med några andra tjejer och försökte återskapa ett liv i glamour men saknaden av Elsa och Barbro blev för stor så de flyttade efter till Vinden.

Och hon, Ingela, som ställde till det - hur gick det med henne? Jo, hon sökte sin tillflykt till en röd kartongvilla två kvarter från Vinden och sörjde sin Allan som sedermera flyttade till Hässelby och därmed slutade The Story of a Dreamhouse.
Suck /E.

Från vänster:
Barbie-Ingela iförd regnkappa och gummistövlar samt matchande pennkjol och gul blus.
Elsa, med den virkade koftan som tant Såå hade skapat i hennes väntan på att få komma ut ur garderoben (bokstavligen, alltså) samt den småblommiga klänning som kom att bli hennes varumärke.
Barbro, huvudperson och ålderdam, the one and only, trendsetter och grand old lady... iförd baddräkt och sin absolut första dress i grön duchesse med tillhörande skor, direkt från Manhattan. Säkert.
Caroline, revanschsuget iförd galadress, dvs den långklänning Barbro alltid bar när Allan dök upp och en sammetskappa över det som burits av Barbro på ett oräkneligt antal tillställningar bland Manhattans jetset på 60-talet.

Och hoppsan!
Här har den ordentliga Susan och den mer slarviga Peggy dykt upp. Naturligtvis, annars vore inte familjebilden komplett. Och inte storyn om the Dreamhouse heller.

MISS YOU, GIRLS!



/E



tisdag 23 april 2019

Kur´n

På den tiden när allting var kul hade man som barn i en kärleksfull och stor familj även tillgång till flera husrum. Förutom vårt eget eminenta röda fyravåningshus fanns ett par mindre samt en något större bruna stugor, en vedbod i falurött, riven och återuppbyggd i gulbrunt, ett falurött garage och en svart kur. Alla dessa hade olika användningsområden och dignitet.

Det viktigaste, åtminstone för majoriteten av familjen, var fyravåningshuset. Där åt, sov och verkade de flesta till vardags. I källaren, nedersta planet, fanns skomakeri, tvättstuga, matkällare, pannrum, frisersalong, fritidslokal och badrum. Källarytan var så stor att jag ibland blev tvungen att ta det lilla plastbadkaret och paddla mig fram över golvet för att snabbare ta mig från trappan till matkällaren och kakburkarna.

På nästa våning fanns "färsstugun", toalett, kök, kammare och sal. Det hette "sal", inget fjantigt vardagsrumssnack. På övervåningen sov de flesta i två sovrum och så fanns det ett par walkinclosets, eller som det hette på riktigt "färstuvinnsskrubben" och garderoben. Garderoben kunde lätt omvandlas till fotolab eller Kalle Ankabibliotek, modell större.

På fjärde och sista våningen bodde förmodligen sotarn och bualappen och alla deras spindlar. Det fanns en stege och en lucka i taket. Vips var man upp på "tredjevinn". Och där fanns det grejer! Det blåste jämt och husets alla vålnader stod bakom alla gamla garderober och lådor med mystiskt innehåll. En överjordiskt härlig plats! För den som tordes. Och för den som fick.

De två små bruna stugorna hade två användningsområden: surströmmingskalas och turistboende. Inte samtidigt. Men nästan. Och en gång kom tomten ut från ett av de små husen, så det fanns tydligen ytterligare finesser som vi inte helt hade koll på. Vedboden var mycket viktig, där fanns allt man behövde och allt som behövde gömmas för klåfingriga besök. Ett rum var alltid låst trots otaliga inbrottsförsök. Min bror hade en nyckelknippa med 84 nycklar som alla provades flera gånger utan resultat och en gång provade jag själv med en kofot men avbröts av en röst alldeles i närheten som sa
"...och enhenna, va håll hu på ma, då?" Och då var man ju tvungen att lägga bort kofoten lite hastigt.

Den lite större bruna stugan var semesterort för min morbror och dit var man ofta bjuden på tårtkalas. Om stugan var tom var det högkvarter på verandan för hemliga klubben.

Det fanns även ett garage som för det mesta inhyste en alldeles underbar garagelukt. Någon gång tror jag det stod en bil där, men doften av garage och lera och grus var liksom byggnadens huvudsyfte. i alla fall i min värld.

Men nu till Kur´n.
Kur´n var ett svart litet hus som inte alls egentligen hörde till familjen utan mer rättvist sagt hörde det till Statens Järnvägar. Det var en liten väntkur för den som ville åka tåg eller rälsbuss och som behövde tak över huvudet, till exempel i hällregn eller snöstorm. Men eftersom vädret alltid bestod av solsken på den tiden så behövde inte så många vistas i kuren. Det blev därför ett ypperligt tillhåll för traktens ungdom. Det vill säga jag och min bror. Ja, nån enstaka gång bjöd vi in väl valda gäster, men för det mesta var det vårt huvudhögkvarter. Här kunde man operera osynligt, verandan på sportstugan var ofta allt för avslöjande.

Mandomsprovet för den som skulle få komma in, var att sitta i Kur´n medan godståget med tjugo vagnar rusade förbi. Visslade loket samtidigt var det huvudet på spiken. Då var man spak sen. Vi som vistades där till vardags var vana. Ingen lyfte ett finger när Nordpilen dundrade förbi. Tyvärr hände det att inkräktare tog vår plats i obevakade ögonblick. Det handlade inte om väntande tågresenärer  utan såna som man i familjen ofta sa "var på sniskan". Var man på sniskan, då var man korkad, lite hemsk och lite dum och lite skrattretande. Höll man sig på behörigt avstånd kunde man reta den som var på sniskan för att se vad som hände. Var man för nära gjorde man bäst i att bli osynlig för likaledes visste man inte heller då vad som kunde hända.

Personer som var på sniskan kunde man i alla fall experimentera med. Och just detta med experiment var min barndom fylld av. Att göra ett experiment kunde innebära vad som helst. Vi byggde, blandade, spädde ut och sydde in...det fanns inga gränser. Men ofta var ju vuxenvärlden besvärligt nyfikna och då var det tur att Kur´n fanns. Där kunde man uträtta stordåd. Tänk bara den lilla tändsticksasken som kunde innehålla allt från rakblad till krut! Jag minns en ask, vi hade fler i omgångar, som innehöll en ettöressmällare, tre tändstickor inlindade i plast, tre centimeter laddtråd, en synål och minitub Karlssons klister. Allt-i-ettkit för äventyrare. Vi gömde, fyllde och använde våra hemliga askar i Kur´n. Någonstans hade vi klart för oss att det inte vore så bra att "fjutta på" något inne i Kur´n och det kanske var lika bra. Men man kunde ju alltid limma nåt, gillra fällor för fienden eller öva sig i prickskytte med slangbella och laddtrådsmärlor. Om man eldade en tändsticka fungerade den alldeles utmärkt som ritkol och väggar och bänkar var redan rejält skitiga, helt säkert av nån som varit på sniskan. Om man provskrev, naturligtvis i chiffer, lite försiktigt i ett hörn så var det inte så farligt.

En av de djärvaste experimenten var när vi blandade en häxbrygd på mormors skafferis samtliga kryddor med tonvikt på peppar i en flaska med vatten. Att sno kryddor var ett farligt uppdrag. En fick avleda familjemedlemmar som plötsligt kunde dyka upp på fel plats medan en annan fick hälla kryddor i en ask i rasande takt. Sen var det bara att lugnt avlägsna sig med vad som behövdes väl dolt under tröjorna. Mot Kur´n. Fördelen med Kur´n, förutom att det var avskilt, var att den ändå var så nära att man kunde höra när någon ropade "nu är det mat!". För då var risken liten att någon skulle göra sig omaket att gå och leta och oavsiktligt besöka högkvarteret.

Vi blandade en salig soppa av kryddor och vatten och ställde en flaska lockande på bänken. Nu skulle det experimenteras med "de-som-brukade-vara-på-sniskan". Kunde man bli på sniskan av en hemkörd kryddsörpa? Återstod att se. Vi låg på span en hel dag men var till slut tvungna att överge uppdraget då det blev kväll. Dagen efter var flaskan borta, och vi fick nog inte riktigt reda på vad som hänt. Å andra sidan tyckte vi nog att en av "de-som-brukade-vara-på-sniskan" var osedvanligt mycket på sniskan en kväll. Vi kunde höra den ojämna sången näsan i falsett på både inuti och utanför Kur`n. Kanske var det kryddsörpan?

Ja, Kur´n var ett paradis för doldisar, den-som-var-på-sniskan och hemliga agenter. En och annan tågresenär kanske. Doften var obeskrivlig, en stark koncentration av tågstationslukt a la 60-tal. Det vill säga fimp och inrökt linoleummatta. Vi växte ur Kur´n så småningom. Då hade jag gått från hemlig agent till tjuvrökare och provhånglare, vilket Kur´n var utmärkt att användas till, och sen flyttade jag nästan hemifrån men en kusin tog över högkvarteret några år. Tyvärr kunde han inte hålla ställningarna särskilt länge för döm om vår oerhörda förvåning och fasa om inte en lastbil med oranga gubbar i kom en dag och för all framtid ödelade högkvarteret genom att helt enkelt ta det med sig.

Suck, säger jag bara.
/Enhenna






måndag 20 februari 2017

Överraskningen

På den tiden när det inte var nån diskussion om vilken kanal man skulle se på TVn var lördagskvällen given. Man åt middag klockan fyra, handtorkade disken och lekte en stund innan det var Stora TV-sittningen. Hylands Hörna eller Bialitt eller nåt annat vuxenprogram som var minst en timme långt fick vara lördagsnöjet för alla, från fem och uppåt.


Det var riktigt trevligt. Ibland kan jag faktiskt längta efter den där känslan att hela lördagskvällens contenta var att sitta framför burken med ett antal vuxna som tillsynes hade ungefär samma smak och tycke om precis allt i underhållningsväg. Å andra sidan hade man kanske inget val. Nåja, Hylands Hörna. Det kunde vara besök av exempelvis Sten & Stanley. Mormor var hopplöst förtjust i Sten. En närbild på idolens ansikte kunde få mormor att luta sig så långt framåt i stolen att man bara väntade att hon skulle ramla in i TV:n. Var det Jan Malmsjö var det mammas tur att hyssja till höger och vänster om man råkade nysa eller fisa för inget fick störa ljudet av denne majestät. Var det Per Oskarsson tog mormor fram stickningen och mamma gick på toa för han var inget att se och var min morbror hemma ville han se på snygga brudar som körade och kommenterade så vi tjöt av skratt och sen fick vi vara tysta för ordningen stördes.

Hur det nu var så hände det sig att man fick fika nån enstaka gång. Men för det mesta inte. Antagligen för att man åt middag och sen var det klart. Inget söl, om det nu inte var nåt extra. Men vi som visserligen var roade av TV-kvällen, men inte alltid av vissa artister eller inslag, tog på oss uppdraget att se till att det blev fika. Vi fixade helt enkelt "Överraskning". På så sätt skulle ingen misstycka eftersom två, små gulliga ungar som gjorde sig besväret att pyssla i köket och sen dyka upp med en bricka med godsaker bara var charmigt. Sagt och gjort. Vi stängde skjutdörren till kammarn och sa att vi ville vara själva i köket och sen skramlade vi fram en fantastisk gourmetbricka av godsaker till vår lilla familjs stora glädje. Hoppades vi.

Nu är ju detta ett tag sen, men jag minns att vi var väldigt kreativa eftersom huset aldrig direkt bjöd på delikatesser som franska ostar eller delikatesschoklad. Det kunde vara så här: Som de mästerkockar vi blev grävde vi fram Mariekex som vi prydde med smör, småbitar av falukorv och några russin, skorpor med getost och inlagd tomatherring, mormors drömmar pyntade för kvällen med en salig röra av marsanpulver, bikarbonat, kokosflingor, kakao- och florsockerröra. Toppade med en bit kallpotatis. Till detta något att dricka, exempelvis orange essenssaft. Det var ingen hejd på fantasin. Naturligtvis blev det en överraskning och alla åt med mer eller mindre med god aptit. Vi satt i soffan och njöt och kände oss som Tore Wretman båda två.

Särskilt väl minns jag när vi hade läst nånstans att kall potatis och kaviar var en hit. Vi bredde ett rekorderligt lass med spisbrödmackor och skalade och skivade kallpotatis som vi ringlade ordentligt med Ejderns kaviar över. För att tillfredsställa alla önskemål bredde vi också limpmackor med ost och messmör som pålägg ifall man inte blev mätt på potatismackorna. Den gången vet jag att mamma frågade om det var ok att vi sparade några av mackorna till dagen efter. Vi fick också veta att kallpotatis kunde vara bra att ha till annat än TV-mackor. Man kunde till exempel använda dessa till måndagens perstejka eller till en Kronans kaka. (Ja, jag erkänner att jag matade kossorna med kallpotatis också en gång men då fick jag skäll av morfar som kom på mig, så det hade jag slutat med.)

Hur som helst så fick våra överraskningar fortsätta men de förädlades något eftersom mamma kom på den fiffiga idén att skaffa lite bra attiraljer lagom till lördagskvällen. Det fanns helt plötlsigt kex och marmelad och kanske någon gång lite godis lagom att bjuda på. Det blev ju lättsamt men på något sätt hade Överraskningen mist sin glans. Det var som att servera ett halvfabrikat. Inga mer köttbullar toppade med bananskivor, spisbrödmackor med kolasås och dillkött, inga kex med hackad grisfotsgelé eller havreformar fyllda med kesfil och plommonkompott. Men ändå. Det var ett trevligt avbrott i Hylands Hörna. Men mormor skulle ändå ha haft ett kex med kalvsylta och apelsinmarmelad på när hon drunknade i Sten Nilssons ögon, för det hade nog varit en sann bonus, det tror jag.

/Enhenna

tisdag 20 september 2016

Mitt liv som indian


Redan som mycket ung förstod jag att jag egentligen var indian.

Jag minns mycket väl hur det gick till. Jag vaknade en morgon och visste att jag hette Nåckaydell och var en oövervinnerlig krigare som dödade alla bufflar som kom i min väg, var kompis med några schyssta blekansikten och gillade kakaosmörja på hårdbröd. En sann indian!

Jag steg upp ur sängen, väckte blekansiktet Lillebror och tog trappan ner i två galoppdunsar. Eftersom det inte fanns någon hövding i huset som kunde säga åt mig att bete mig som folk i arla morgonstund, var det bara att intaga toaletten först av alla och kissa som en sann indian. Tyst och smidigt. Därefter uppstod problem. Mitt bruna långa hår måste ha indianfrilla, annars skulle någon kunna tro att jag var ett blekansikte som lekte rödskinn. Jag insåg att jag behövde tejp. På TV hade jag sett att flätorna hängde ner på var sida om ansiktet och var tejpade nertill. Inte som mormor envisades - att sätta upp tofsar som två råttsvansar högt ovanför öronen. Ve mig, om någon fick se en buffeljägare med pippilotter!

Indianmamman, som vaknat och stod och rörde ihop kakaosörja, vägrade låta mig tejpa håret så detta fick ske i smyg i buffelskogen. Det förstod jag direkt. Jag insåg också att jag skulle få problem med att få loss kusen som satt fastkilad i ett nässelbuskage under stegen bakom vedboden. Men man fick stålsätta sig. Bufflar skulle dödas och hästen behövde luftas. Den hade stått stilla någon månad och behövde nog tämjas igen.

Jag informerade blekansiktet Lillebror att han nu var sheriff och att vi skulle skjuta av buffelbeståndet bakom Pukens. Det var brant i skogen och oländig terräng så slant man av hästen rullade man in i Pukens hus och det kunde vara ytterst riskabelt. Det var osäkert vilka vapen som fanns i huset, men en sillkastrull i huvudet var fullt möjligt.

Efter frukost på kakao och spisbröd gick vi ut och hämtade kusen. Tjurig som den var fick vi slita lös kräket från stegen efter att sheriffen slagit ner nässlorna med gevärskolven. Efter att ha torkat bort lite fågelskit hoppade jag upp, galopperade iväg genom skogen med Sheriffen springandes efter. För att förvarna om vår ankomst brölade jag indiantjut hela vägen. Vi stannade i en glänta, tejpade mitt hår som det skulle se ut med den medsmugglade tejpen och täljde till ett par rejäla pilbågar och pilar. Sheriffen bar alltid Morakniv förutom sitt gevär.

"Mig skjuta buffel!" gallskrek jag sen varje gång jag dödade en best. Det hade jag sett på TV också, allt föll på plats, liksom. Jaktlyckan var god. Ingen dråsade nerför branten och bufflarna, som förvandlades till stora köttiga stubbar när vi dödat dem, hackades ner med Morakniv och pilar till späntved. Vi åt lite på plats men annars bara lät vi köttet ligga. Skit samma - det var jakten som var kul. Vid elvakaffet stack vi hemöver och planerade resten av dagen. Det fanns ju fler skogar och bufflar som borde dö. Dessutom vore det rätt schysst med ett rejält nytt Little Big Horn. Indianmamman vågade sig på att banna den stolte Nåckaydell för att det var tejp i håret, men det var sånt man fick ta.
"Mig bestämma!" vågade jag mig på att säga.

Under eftermiddagen fick hästen vila eftersom jag hade ont i baken, så jag kastade in den bakom dass och slängde åt den en halv bulle. Sheriffen laddade om och vi gick till nästa skog för att göra oss ett högkvarter och bygga läger. Där smidde vi planer för sommaren och kommande krig och jakt. Rollistan var klar framåt kvällen och skrevs på insidan av pärmen i "Britta och Silver får en chans". Nu gällde bara att kontakta alla blekansikten för att tala om för dem att de var just blekansikten. Tyvärr fanns inga andra indianer i ensemblen eftersom Nåckaydell ville vara ensam hårding.

På kvällen, efter att indianmamman ropat att det skulle vara tyst i rummet, hade vi all rekvisita klar för det stora slaget som skulle ske framåt mitten av juli. För min del kändes det skönt att veta att allt fallit på plats den där dagen. Det var ju jag som var Nåckaydell.

/Enhenna

måndag 14 september 2015

Hejdå, morbror Bosse!

I maj slutade min morbrors hjärta att slå.
Det här inlägget är tillägnat Bosse, en person som hade en betydelsefull plats i min trygga barndom och långt efter det som en central figur i familjen. Konstigt att tänka sig att han inte finns längre. På något sätt hade jag inte tänkt mig att han kunde dö, den där personen som ALLA kände och kände man inte honom så visste man vem han var när man nämnde bilar och dragspel.

Jag och min bror växte upp utan en far närvarande. Då var det som om min morbror hade en given plats när kompisarna någon gång snackade om farsornas bravader. Jag kunde alltid kontra med något min morbror gjort eller sagt. Och det var inget konstigt med det. Det var nästan som om man var lite värre, för det var ju han som hade bilskolan, sjutton bilar och motorbåt och spelade dragspel ÖVERALLT. Dessutom kände han ALLA. Och hade en komradio i kammarn som han pratade med folk på andra sidan jorden med.
- Sikjodéess, sikjodéess! ropade han stolt i radion och vi höll på att dö när någon svarade. Det lät som om han talade med andar.

I huset hade han det ena rummet på vinden, det andra hade jag, mamma och min lillebror. Trångt och tryggt. På nedre våningen bodde mormor och morfar. På min morbrors rum fanns TVn och en fladdermusfåtölj. Där fick vi se barnprogram och hade vi riktig tur var fästmöns lilla dvärgpudel på besök så man kunde få klappa den. Fast den var rätt äcklig eftersom den var lusig. Därav namnet Lucy. Det sa mormor.

På somrarna fick man åka räserbåt ibland. Flygfisken, hette den, den där båten som var så märkvärdig. Vit och fin. Jag kan fortfarande känna lukten av bensin och sjövatten. Bosse gasade på så att hela sjön bestod av svallvågor och vi höll oss i kanten och undrade om fiskevaktaren ramlade i nu när hela havet stormade, orsakat av bilskollärarn. Vi hoppades att ingen skulle drunkna.

Åkte vi inte båt så åkte vi bil. Säkert finns ingen unge som åkt så mycket bil på 60- och 70-talen som vi gjorde. Min morbror stuvade in oss i bilen. Mormor, som blev änka när jag var tio, åkte i framsätet. Bak satt mamma, jag och brorsan och ibland nån fästmö. Vi åkte till nåt fik, allt från en halvmil till Slagsån till femton mil till Levanger. På vartenda fik flörtade min morbror med alla servitriser och så beställde han knäppa saker så vi skrattade. "Ett hål med mat runtikring"... Eller smörringar som vi andra skulle sagt. Han köpte läsk och kakor åt oss och ibland om lördagarna eller om han varit till stan med körskolelever kom han hem med en bautapåse godis åt oss var. "HUSCH! sa mamma. "Smaskens", sa vi. Senare när jag gick i högstadiet och vi någon gång hade lämnat skolan för en promenad på byn kunde en bil glida upp bredvid. En hand stack ut genom rutan med en femma fladdrande. Det var Bosse som åkte omkring med en körskoleelev och hade fått syn på mig och antog att jag nog behövde ha en peng till fika på Hörnan.

Min morbror var en man som hittade på mycket tokigheter som man fick skratta åt. Han spexade för oss ungar, bjöd på sig själv i revyer i byn, revyer som han varit med att skriva. Han ordnade, organiserade och var med överallt. Han berättade historier för oss om saker han gjort i sin ungdom och vi har aldrig vetat vad vi skulle tro. Det handlade om målade hundar och sprängda skithus. Hiskeliga saker hade han gjort och vi rös och tänkte att han allt varit en riktig ligist. Men varje jul klädde han ut sig till tomte och knackade på rutan till badrumsfönstret där vi julbadade och varje år blev vi lika skraja. Och varje jul tomtade han på julkvällen och varje år hade han de största paketen till oss ungar.

På min morbrors rum fanns porslinsdockor som var klädda i bastkjolar. Bosses dröm var att få åka till Hawaii. Han hade massor av hawaiiplattor och hade träffat Yngwe Stoor. En gång köpte han hem en hawaiigitarr och varvade dragspelandet med hawaiignäll. Annars hängde dragspelet med överallt och alltid och vi lärde oss tidigt att musiker föds man till och får man inte spela blir man knäpp.

Ibland samlade han ihop oss för filmföreställning och då förvandlades köket till biograf. Stolar ställdes på rad och vita duken spändes upp. Projektorn surrade och min morbror talade. Det var inga popcorn men alltid mormors hastbullar och saft efteråt eller före. Under filmen skulle man koncentrera sig på det som utspelades på vita duken. Det var morfar i skogen, mormor i buan, bilskollärarkollegan och Bosse på besök i Härnösand, dans på logen, dragspelsmöte i Kall och Eva och Ingemar med killingarna i Vålådalen. Jag älskade filmstunderna. Det slutade alltid när mormor blev trött i baken. Då tändes ljuset och man var bländad och så åkte dragspelet fram trots att man skulle sova. Jag tyckte alltid att det var så vemodigt med det där dragspelandet som hördes från nedervåningen medan vi låg i sängarna soch skulle sova. Varför vet jag inte.

Så småningom gifte sig min morbror och vi tyckte det var schysst med en vuxen till i familjen och så kom det en liten kusin. Nu fick inte vi som var långdrångliga tonåringar springa i trappan längre och så fick man tänka på vilken tid man krämade musik på grammofonen, för nu fanns en liten bebis i huset som behövde sin sömn. Det var en rolig tid eftersom vi var så många. Men naturligtvis ville min morbror ha eget hem åt sin lilla familj så nu byggdes ett hus alldeles bredvid. Jag gillade inte det riktigt, men insåg det självklara. Bosse tröstade mig med att det var tio sekunder mellan husen och dessutom skulle jag få eget rum. Det kändes bra, för det var hans rum som skulle bli mitt.

Min morbror var viktig. Hans hem och familj var precis lika viktig som min egen. När han dök upp hände det alltid något. Det kunde vara surströmming i nån sportstuga eller en resa till Dalarna. Han var alltid mån om att vi skulle ha det bra och var generös och gästfri.

Jag är övertygad om att Sankte Per blir underhållen med dragspel och hoppas att han bjuder tillbaka med en tur till Hawaii så att min morbror får dansa hulahula i sin änglasärk. Nån rättvisa måste det vara.


Revy på 70-talet. Vem vann tävlingen som Miss Såå?



Julen 1986. En liten unge skulle få möta sitt livs första tomte och det skulle ske i min morbrors hus där vi för övrigt tillbringade hela julafton. Bosse diskade när tomten kom. Konstigt, tänkte jag som ansåg tomten synonym med min morbror. Nu hade det plötsligt skett en generationsväxling även där.


En vinterkväll på sextiotalet hemma i köket. En provisorisk fiskdamm, hastigt påhittad för oss ungar. Ett nytt sätt att få lördagsgodis på. Typiskt påhitt av en påhittig morbror.


1970. En av de sista bilderna på mormor. Jag minns att min morbrors sorg då hon dog skrämde mig, jag trodde inte att en vuxen person kunde bli så ledsen. I övrigt en ganska typisk familjebild. Men inte så vanligt att någon annan än min morbror står för plåtandet av familjemedlemmar. Efter det här fotot förändrades min barndom och jag fick en fuskmoster, en liten kusin som vi mer eller mindre betraktade som en lillebror och på det så småningom eget rum när min morbror byggde hus åt sig och sin lilla familj. Fotot står för en av de sista dagarna då vi var härligt många i huset som trängdes runt middagsbordet och elvakaffet.


måndag 13 oktober 2014

Enhenna och grannarna. Del tre.



Förr i världen när ingen var rädd för udda figurer i grannskapet och man hängde nyckeln på en spik bredvid dörren när man gick hemifrån hade vi turen att ha grannar som förgyllde dagarna lite då och då.

För det första - när utsocknes ungdom kom på besök och hade hört rykten om någon mysko person kunde man stolt berätta att den som det talades om bodde i vårt grannhus. Det brukade alltid leda till häftiga inandningar och kommentarer av typen "hur törs du gå ut?"
För det andra - behövde man testa gamla beprövade busmetoder som hartsfiol eller tjyvringning så fanns alltid grannarna till hands. Ja, fast det visste ju inte grannarna själva om, precis.

Man kunde spionera och försöka smyga sig på gården från baksidan vilket var en rejäl utmaning då skogsbacken var brant och mycket slipprig av barr. Ett felsteg och man kanade med full skjuts in i husväggen. Eller in på gården mellan husen om man siktade fel.

Man kunde gå dit och tigga saft och bullar och karameller. Man kunde leka med hunden eller tjatsälja reflexer för välgörande ändamål, specialdesignade för sparkstöttingar. Ja, det var bra med grannarna trots att någon var tokig, någon var krokig och någon var på sniskan för det mesta.

Någon gång kom gårdfarihandlarn på besök som just gårdfarihandlare. Det var konstigt, tyckte vi, eftersom han ju bara var grannen. Ibland såg man honom linka iväg med sin cykel med trunken på styret och resväskan på pakethållaren. Antingen ner till järnvägen för att ta rälsbussen eller till hållplatsen för att ta landsvägsbussen till annan ort. Men som sagt, någon gång tog han en runda på hemmaplan och linkade in på vår gård. Han kom in i köket och packade upp resväskan. Ut vällde tyger och gardiner i regnbågens alla färger över köksbordet. Mormor satte på kaffet så fick vi se grannen som försäljare och hur mormor köpte gardiner. Tjocka, gula gardiner som såg ut som klippta ur den där favoritboken jag brukade låna på skolan. Den där boken där barnen målade sig en djungel och lekte i tills tigern kom. Då suddade de ut allt och så var faran över.

Gårdfarihandlarn sörplade lite kaffe och morfar knackade på snusdoselocket och la in en pris innan han tog fram sin egenhändigt sydda plånbok i skinn. Och så fick gårdfarihandlarn en slant, mormor nya gardiner och så fick vi veta att det var kyligt ute och att vintern nog snart skulle komma och att gårdfarihandlarn inte gillade mörker och höst. Det var konstigt, för vi visste ju att han gillade att kunna smyga i mörkret och kika in genom fönster. Det hade han gjort en gång hos oss när han var full. Ryktet sa att han skrämt slag på en dam som svimmat av skräck.

Å andra sidan, när det var sommar och ljust ute, smög gårdfarihandlarn lika gärna i buskarna nere vid sjön för att titta på badklädda flickor. Det var ingen fara med det - han var ju bara sån. Men livat var det när man kunde skryta lite för stöddiga kamrater att man bodde granne med gårdfarihandlarn.

Han var en snäll person, precis som de andra grannarna. En sak var säker - barn och djur var alltid välkomna och tilltalades alltid på samma sätt. Med pipig och gnällig stämma blev man gullad med, vare sig man var katt eller unge. Det gjorde inte så mycket att en var på kanelen för det mesta, att en luktade sill och en var tokig och att de hade en egen gårdfarihandlare som var en legend. Det var våra grannar. Och förresten, gardinerna med djungelmönstret, dom hänger i mitt hus.

/Enhenna

måndag 21 juli 2014

Mormor





Förr i tiden när livet var tämligen bekymmerslöst hade jag en mormor. Säkerligen uppfattades hon av utomstående som en beskedlig och stillsam person,vilket hon också var, men det fanns stunder då även hennes tålamod tröt. Kraftuttryck var det ont om i min familj, allra minst kom det något sådant från mormor. Men en sak var säker, om det gick åt fanders sa hon "jåtun besita!".
Hon hade ju en del språkfärdigheter, förstås. Jag har ju redan nämnt hennes rövarspråk, "morbi dorbi...", ni vet. (Irriterande att man missat så mycket information som liten, men det får man leva med, rövarspråket var obegripligt.) Så att hon hade en egen besvärjelse också var inte så underligt.

Mormor var en krutkärring, vilket jag insett med stigande ålder. Jag minns henne som skröplig eftersom hon gick illa med sin ledgångsreumatism. Ont hade hon jämt och händerna var krokiga. Trots det stapplade hon trappan upp till vårt rum eller ner i källaren för att hämta potatis. Det gick sakta men fram kom hon. Det innebar att hade man sattyg på gång och mormor var ensam hemma med oss hade man mer spejs, liksom, för man hörde ju när hon kom och visste att man hade flera minuter på sig att röja undan vad man nu hade hittat på innan hon dök upp. Det kunde röra sig om sängen full av leksaker när man skulle sova, gömma sig i tvättlådan, rota i morfars gamla verktyg där den livsfarliga sylen låg... Ja, lite lagom bus, sådär.

Mormor var född i Amerika och på väggen i hennes sovrum hängde ett porträtt på henne som bäbis, taget i landet över där. Märkvärdigt, tyckte vi. Hon hette Ester Gerda Constance. Vi fick lära oss att det hette "Konstanse". Det sa mamma. Säkert tyckte de utvandrade föräldrarna att deras förstfödda måste få heta något amerikanskt. I alla fall kom familjen hem till Sverige igen och med tiden träffade mormor morfar och så byggde dom huset där vi växte upp i lugn och ro. Morfar hade skomakeri och mormor var sömmerska. Därför var min tidiga barndom fylld av dofter som beck, läder och symaskinsolja. Dessutom luktade mormor alltid vitlök. Mormor sydde, lagade mat, fixade rabatterna och pratade i telefon med bästisarna Alma och Linnea för att ha järnkoll på vad man gjorde och sa i byn och i Edsåsen. Ja, Linnea var från Edsåsen.

Mormor var som sagt en krutgumma. Ingen rådde på henne när det gällde. Ibland dök det upp opålitliga gårdfarihandlare. När dom knackade på hade mormor redan bestämt att det nog var "fussan", och då satt vi längst upp i trappen i farstun för att höra hur mormor skrämde iväg inkräktaren. Ibland, när det var extra mycket getingar, vågade vi inte fika ute utan vi satt inne i sommarvärmen vid köksbordet och doppade hastbullar, medan vi storögt glodde ut på mormor som satt på bron med flugsmällan och mördade getingar på löpande band. Hon hade dräpande kommentarer till hands om någon hotade oss ungar (banvakten, till exempel, som vi retade) och bad fyllon som skrålade fara och flyga, om det nu hände att något fyllo kom i närheten. Det var nog då hon röt "jåtun besita!".

Fast det var inte bara mormor som hade bra uttryck till hands. Ibland kom hennes bror Axel på besök och han kunde amerikanska. "Stickertn junkertn juplitis junajtis", sa han glatt till oss ungar och vi var mycket imponerade. Han kunde amerikanska och mormor kunde rövarspråk och udda besvärjelser. Fast som sagt, det var sällan man hörde kraftuttryck från mormor. För det mesta var hon mycket snäll och älskade oss ungar med hull och hår och därnäst kom Sten Nilsson i Sten&Stanley och Mats Olin. När någon av dessa herrar uppträdde på TV gömde jag mig bakom en kudde för jag ville inte se mormors beundrarmin. Hon såg nämligen ut som om hon skulle brista ut i gråt och det vill då inte jag vara med om, jåtun besita!

/Enhenna