Här är morsan.
Det här var på den där tiden när det var ett äventyr att utföra hushållssysslor. Eller ja, mitt deltagande i den här sysslan handlade väl mer om tillfället att få stoppa små pinnar i brasan och sen gömma plastfigurer i sand. Men nu ska vi se på min mamma som varit på rekognosceringstur nere vid sjön. Säkert är det strax innan elvakaffet och morsan har väntat ut isfritt vatten, slängt på sig träskorna och gått den lilla, inte den stora, stigen ner till stranden.
Hon har gått över lägdan i bara träskor till vår gränslösa beundran. Alla vet ju hur mycket kongro som springer med käftarna öppna i solvarmt fjolårsgräs. Det kryllar, helt enkelt. När hon svängt runt sportstugan och nått stigen som går genom skogen har hon kollat att det är körbart med skottkärran fortfarande. Ja, morfar högg en gång stora hack i rötterna på den gamla kostigen så att morsan och mormor skulle kunna köra skottkärran riskfritt ner till sjön. För att inte säga upp från sjön. (Alla träd överlevde, kan jag berätta för eventuella trädkramare.)
När skogsdungen övergått till strandäng har morsan återigen klampat runt i ett annat sorts fjolårsgräs, fortfarande fullspäckat med monstruösa spindlar, möjligen hårigare och större, för nu har hon nått fuktigare marker. Och si där - nu klampar hon runt i sörjan av våt sand och gamla löv och strandpinnar och inspekterar tvättgrytan. Rekognosceringsturens mål. Nu fattar du väl också vad skottkärran var bra till? Tvätt och ved, liksom. Tungt att bära om det var blött. Men med en rejäl skottkärra går det lätt som en plätt.
Ja, som sagt, morsan skulle kolla, som varje vår, om det var läge att tvätta "ne ma sjöön". Hade man tillgång till grytan som stod under några alar och björkar var det lätt att tvätta stortvätten, lakan och sånt som tog plats. För att inte säga mattorna som såpskurades på bryggan. Det var ett av våra miniäventyr att gå ner till sjön när morsan skulle tvätta. Det var nämligen då man fick elda under grytan och morsan visade hur bra näver brinner ihop med några stickor. Det var då man grävde ner Fred Flinta i den där lilla sandplätten och lade en platt sten ovanpå som minnesmärke. Det var där jag upplevde mitt första möte med naturlera (eller om det var koskit) och hur det kunde formas till diverse skålar och koppar. Och så var det kaffekorgen. Elvakaffet var ju ett måste och under tvättdagarna var det kaffekorg och guldsaft och hastbullar. Och morsan satt på en sten eller i spindelgräset och vi helst uppflugna i det där trädet med en böjd stam. En geting så föll man med ett vrål till marken och kastade guldsaftmuggen i nytvätten och morsan fick skölja igen och så var det sand på bullarna och och mitt i allt trampade man runt så märkesstenen för Flinta rubbades och så var han borta för evigt. Ja, det var alltid ett äventyr.
En gång fick jag uppdraget att gå hem och hämta fikat. Det hade hängt åska i luften och morsan hade tänkt sig att vi inte skulle ha kaffekorg med men när det klarnade upp ändrades förutsättningarna. Jag lovade att be mormor om hjälp med att koka kaffet, lovade att ta med en kofta ifall det skulle bli svalt och att gå försiktigt med kaffekorgen tillbaka. Att se sig för vid järnvägen var inte tal om att lova - det satt i ryggmärgen sen födseln, uppvuxen vid spåret som man var. Allt gick som smort men på tillbakavägen hade den feta kossan Bläsa ställt sig mitt på stigen i skogen. Mötesplatser fanns inte och plötsligt såg jag att Bläsa förvandlats till en ilsken buffel som skulle stånga ihjäl mig. Hon hade absolut fått något vilt i blicken och stod och glodde ilsket och skrapade med de sylvassa klövarna i marken. Jag såg ingen annan råd än att börja storgråta och be Gud som haver eftersom mitt unga liv snart var över och mamma skulle bli utan kaffe. Korgen tappade jag ner i en slänt och bullar och koppar rullade glatt ut bland kongro och harsyra. Bläsa glodde och jag skrek.
Morsan kom naturligtvis sättande genom skogen och den feta kossan lyckades tränga sig förbi mig som gallskrikande slängde mig rakt in i stensötan platt på magen. Hur det slutade minns jag inte. Inte heller vad min lillebror gjorde ensam nere på stranden med en kokande gryta över elden medan jag blev räddad. Men bevisligen överlevde vi alla och kom hem. Med tvätt i skottkärran, kaffet utblandat med krossat glas i en trasig termos och morsan som tröstade.
Ett litet äventyr - tvättgrytan på stranden.
/Enhenna
