fredag 7 januari 2022

Guldkorn i språket

Jag har väl redan berättat om när jag miste språket?

Det var samma dag som min magister i åk 4 bestämt berättade för mig att ringölan inte fanns. 

- Är det sant? tänkte jag. Har jag i hela min barndom dittills blivit grundlurad av min familj? Har morfar, min älskade morfar, lurat mig? Ringölan, den där stjärtvippande fågeln som kom med sommaren ihop med staren. Kunde den heta något annat som hela världen kände till utom jag?

Ja, det är länge sen jag fick tvätta bort jämtskan på skoltid. Jag kan väl hålla med om, som svensklärare, att det kan vara nödvändigt att kunna svenska språket och alla dess former. Men att helt ta bort jämtskan, vilket så småningom i turistbyn blev mer regel än undantag, det ställer jag mig högst tveksam till. Och nu tänker jag med tacksamhet och lite humor på min familj och hur det var när man var sisådär sju-tio år och livet lekte. Det var då sädesärlan hette ringöla.

Kraftuttryck var icke tillåtna för barn och ansvarsfulla vuxna i mitt hem. Det fanns dock någon vuxen i omgivningen som var bra på alla svordomar som fanns, (vi småttingar sög gärna in dessa mustiga ord i våra oskyldiga små öronkringlor), och det var oftast oemotsagt, alltså underförstått att n'dænn sæj vad som helst, hæn, och de jær inge.

Men kraftuttrycken fanns ändå - de som var dialektala. Och dessa kunde ha samma kraft som den mest jävulska svordom. Kanske till och med bättre. 

Mormor var värst. Hon kunde de flesta nödvändiga orden för att gestalta personer och deras varande och görande.

Jag minns tydligt en morgon när mormor satt vid köksbänken och sydde kuddar åt firma A. Flink. Emellanåt spanade hon ut mot vägen. Det kunde ju hända sig på den tiden att folk kom på kaffevisit utan att föranmäla sig. Men alla var inte lika välkomna.

- Nu kom en dænn slabbeduska! Lås döra!

Då kanske det kom oönskat kvinnfolk. Eller kanske det räckte om personen gick förbi...

Som barn i huset kunde man också få sig en åthutning. Min ömma mor läxade upp mig ordentligt när jag som sur tolvåring gråtit en skvätt för att jag inte fick klistra tejp i håret för att göra en indianfrisyr:

- Huvva, nu e du som e sypphön! 

Då gick sypphönan tillbaka till sitt hörn och fortsatte sura eller gick ut och smällde igen dörren. Utan tejp.

Eller som mormor sa när hon tittade ut genom ett annat fönster och såg vilken gubbe min morbror harde med sig hem, och som han uppenbarligen tänkt bjuda in på kaffe:

- Huvva! Nu kom en dænn dålåfåns'n hit. Husch!

Och så var det min lillebror som sprang fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum och lekte flygplan i takt med dragspelsmusiken som morbror spred i köket. 

- Titt på en hænn kryppsyl´n... han skull ju gå och lägg se. 

Kryppsylen gick då snällt i säng, medan modern stoppade om och ömt viskade "gonatt tyllmejs"!

Då hade min lillebror både blivit kallad kryppsyl och tyllmejs på samma gång - han måste ha känt sig speciell.


En gång var jag med mamma och mormor på affären. Jag minns att de två damerna gjorde sura miner då vi passerade kassan och på väg ut fick jag höra att en man som jobbade i butiken var "ejn rektun tjurstupp". Tjurstuppen hade nog nekat rabatt på kaffe, kanske? Vad vet jag? De bytte affär ibland, troligen mest beroende på var veckans tjurstupp befann sig.

Ett annat uttryck som kom från mormor var rätt användbart för att beskriva hur någon lät. En känd svensk sångerska fick heta "n´dænn schöuwhöna, husch, stäng av teven!" Jag undrade länge vad som just gjorde att man fick heta "schöuwhöna" men fattade sedan att det berodde på sättet att sjunga. Det fick jag reda på genom att mormor helt enkelt förklarade att hon var så "schöuwen" när hon sjöng. Jahaja.


Några andra uttryck som ibland hördes i barndomshemmet när ett vagare kraftord behövdes var tex jåtun  besita, hæssebæsse, jemanåda och härspeligen. Sypphönan kunde ibland få heta ”sursyppa” och tjurstuppen kunde lika gärna vara en ”surstupp”. Det berodde på dag och känsla. 

Själv råkade jag en gång säga ”jävlar” och fick mig direkt en åthutning att vakta min trut. Men någon tyllhöna var jag då inte, det vet jag.

Vad minns du? Sitter du på något bra ord som jag glömt? Och du vet väl vad kipperillan och pilledinken är? Om inte, vänta bara!

/Enhenna