Inte så långt från vårt torp hemma i byn bodde Peter Den Förskräcklige på en större gård. Jag var sju och han var nio och vi var kompisar. Egentligen ville jag att vi skulle vara bästa kompisar, men den platsen hade Mats. Han bodde lyckligtvis i en grannby en bit bort, men när han fanns i närheten valde Peter att inte leka med mig. När Mats kom brukade jag underligt nog bli genomskinlig medan Peter blev mer färgstark.
Mats pratade inte mycket med mig. Han hade dessutom fyllt tio och hade en egen grammofon. Han brukade säga till Peter att han skulle hem och spela ”Bitels”. Då ville alltid Peter hänga med, även om han och jag innan bestämt att vi skulle jaga buffel med pil och båge bakom sommarfjöset. Då förvandlades jag till osynlig och bufflarna blev till vanliga stubbar, så det var lika bra att gå hem. Men när Mats inte var där var det Peter och jag.
Det luktade kopiss kring Peters gård. Det berodde på bonden som lät korna pissa hur mycket dom ville i bäcken. Det sa Peter, i alla fall. Och eftersom han var lite äldre och hade gått i skolan ett år längre än jag så hade han rätt. Svartlockig, brunögd, fräknig och med nävarna knutna var han den tuffaste grabben i byn. Han hade ett lättare talfel men det vågade ingen höra. Skulle man ha hört det och sagt något hade man blivit boxad på näsan.
Jag älskade Peter Den Förskräcklige! En gång sa han att han gillade mig också och som bevis hade han druckit mitt blod. Det vill säga han hade stuckit mig i fingret med en stoppnål och slickat i sig den ljusröda droppen han pressade fram. Det var en handling som bara Peter kunde komma på.
Peter Den Förskräcklige ägde en sköldpadda. Den hade han under armen när han knackade på vår dörr en dag. Själv satt jag vid bordet och åt sockerkakssmet ur en bunke. Jag räckte honom en tesked full med smet som hälsning och han gapade och svalde. Sen torkade han omständigt bort snor och sockerkakssmet med skjortärmen. Han hade en idé och ville att vi skulle gå på vebogäll´n och snacka.
– Kan jag lägga söllpaddan i lådan? frågade han och släppte ner sin kelgris i en gammal trälåda som fungerade som parkeringshus åt lillebrors bilar.
När vi kom upp på gäll´n satte vi oss på en trave gamla mattor. Peter Den Förskräcklige torkade sig än en gång om näsan och sen tittade han allvarligt på mig.
– Vi måste ordna med en kompis till Wilma och det finns bara hos Jävelgubben, du vet.
Jag nickade. Jävelgubben, han med katterna och snusbruna byxor som hängde i hängslen under bröstet. Jävelgubben, det hette han för han sa jämt ”jävlar” om allt från ungar till julgranar. I alla fall enligt Peter.
– DU får säla en av dom där söllpaddorna han har i tunnan på gården, förkunnade Peter bestämt.
– Hur då? frågade jag som inte hade en aning om hur det skulle gå till att stjäla en sköldpadda.
Jävelgubben, som egentligen hette Oskar och tyckte att ungar var ett otyg som spred elände omkring sig, hade nämligen tre små sköldpaddor i en regntunna på gården. Var han fått dessa från fick jag aldrig veta. Men det gick rykten om att han köpt dom från ett kringresande menageri. Peters sköldpadda, som alltså hette Wilma, kom också därifrån. Hederligt inköpt av Peters far som ville ge sin son ett djur att kela med. Nu behövdes alltså en kompis till Wilma och eftersom Peters far inte alls höll med om det var vi tvungna att ta saken i egna händer.
– Vi går dit och så låssas du tappa nåt i tunnan medan jag lurar Jävelgubben att titta åt ett annat håll, sa Peter som hade planerat allt i detalj.
Jag undrade hur jag skulle kunna sno sköldpaddan. Var jag skulle ha den, om jag skulle springa eller vad. Trots min ungdom insåg jag att det skulle kunna bli en del problem.
– Hörrö, sa Peter och klappade mig på knät, det kan DU.
Det räckte. Jag skulle ha gått genom eld och vatten för att ytterligare visa mig värdig hans vänskap. Vi klättrade ner på den branta stegen från gäll´n och travade bort till Jävelgubbens hus. Han var ute och stod och tittade på katten. Peter höll mig hårt i näven när han bockade sig och sa ”godda, får vi titta på söllpaddorna?”
Jävelgubben vände huvudet åt oss och rättade till glasögonen.
– Häää, sa han och morrade liksom samtidigt.
– Får jag visa söllpaddorna? frågade min modige kompis en gång till.
Då gjorde Jävelgubben en sorts gest som pekade bort mot regntunnan så vi gick dit. Katten sprang före, efter kom gubben. Peter nöp mig hårt i midjan. Vi stannade allihop framför tunnan. Där simmade två sköldpaddor omkring, en tredje låg och vilade på en träbit som gubben lagt dit.
– Ta den där som ligger, väste Peter och vispade lite i vattnet med pekfingret.
– Häääää, röt gubben och liksom puttade till honom med handen.
– Titta, katta har tagit en kaninunge! skrek plötsligt Peter.
Gubben snodde runt och stirrade bort över potatislandet medan han skuggade med handen över ögonen.
– Fort, viskade Peter till mig och knuffade mig ner mot tunnan.
Jag visste knappt vad jag gjorde när jag dök ner i vattnet med hela armen och fick tag i en sköldpadda. Några sekunder visste jag inte var jag skulle göra av den, men nöden har ingen lag så jag knölade ner den i byxorna. Att känna hur det blev kallt och hur det rörde sig över nedre delen av min mage var nästan mer än jag stod ut med. Men nu hade jag i alla fall gjort det. Med vatten sipprande ner genom byxbenet och en tilltagande skräck för att bli biten kunde jag inte låta bli att kvida högt. Jävelgubben glömde katten och snodde runt igen.
– Hon ramlade, sa min fräknige vän och kompanjon och slet i mig för att jag skulle springa. Men jag stod fast som förankrad i jorden. Händerna höll jag tryckt mot magen där en våt fläck sakta blev större och större. Inget i världen skulle förmå mig att låta denna hårda, kravlande, kalla tingest fortsätta böka i mina byxor. Jag slet upp sköldpaddan och kastade den med all kraft bort i potatislandet. En kort sekund hann jag se Jävelgubbens ögon liksom vidgas till det dubbla och hur hans mun öppnades till ett grinande. Hade han inte huggtänder? Sen kände jag vinddraget när Peter lade benen på ryggen och svischade iväg på grusgången skrikandes
– Spring då för fan! Han kan ju suta, för fan!
Och jag sprang allt vad jag orkade åt samma håll som Peter. Flåsande efter den halsbrytande språngmarschen landade vi bakom sommarfjöset där vi tryckte in oss under några granar. Det tog en stund innan Peter kunde säga nåt, så mycket flåsade han. Men när han äntligen fick luft var han arg på rösten.
– Du klantade dig!
Jag försökte förklara min ångest över att ha en sprattlande kall sköldpadda redo att bita stora köttsår i min mage eller lår. Men Peter bara stirrade rakt ut i bäcken och tuggade på en kvist. Han funderade på en krisplan, det förstod jag.
– Han kunde ha sutit, han har ju ett gevär, för fan, sa han vresigt och smällde mig med kvisten över knät.
– Sköldpaddan kunde ha bitit mig! sa jag surt tillbaka och undrade om den lämnat nån sorts slemrand på min mage också.
– Ja, men hade du hellre velat bli dö kanske? fräste Peter. Min Peter Den Förskräcklige.
Jag suckade djupt och insåg att om jag nu skulle få åtnjuta hans vänskap i fortsättningen så måste jag rädda hela situationen.
– Vi går dit och köper den, försökte jag.
– Den är ju dö, fattar du väl, du kastade den ju, sa Peter och stirrade på mig. Nu kommer ju polisen och ta oss och då får vi ju sitta i fängelse.
Vidden av katastrofen blev helt plötsligt alltför stor för mig och jag såg framför mig stenväggar och svarta stålstängsel, vatten och bröd och en gråtande mor. Något måste göras.
Jag visste inte vilket som var värst, att förlora Peters vänskap eller att hamna i häktet. Men mormor hade lärt mig att ärlighet alltid varar längst, så jag beslutade mig för att ta tjuren vid hornen.
– Vi går dit och så säger vi att jag ville klappa sköldpaddan och att den råkade bita mig och då slängde jag den, sa jag så övertygande jag kunde.
Peter Den Förskräcklige övervägde noga mitt förslag sen nickade han.
– DU får säga det. Men han kommer att SÄLLA på oss, så du vet.
– Då skäller jag tillbaka, sa jag kaxigt, lättad över att han accepterat mitt förslag. Och om han hotar med att skjuta oss så säger jag att mamma vet att vi gått dit så då kan HON ringa polisen i stället. Det är förbjudet att skjuta på barn, då är man en MÖRDARE, sa jag och kände att jag gjorde intryck på Peter, min förskräcklige men käre vän. Och när vi reste oss upp och kröp fram från grangömman kände jag Peters hand om min arm. Han klämde till och försäkrade sig om att jag skulle sköta snacket. Och jag nickade rosig om kinderna av detta plötsliga mod. Övertygad om att ifall jag räddade oss ur situationen skulle min vänskap väga tyngre än Mats.
Med Peter vid min sida var vi tillbaka på grusvägen när jag hörde en cykel sladda bakom oss. Mats tutade flera gånger med sin cykeltuta och jag kände helt plötsligt allt mod rinna av mig. Peter tog ett steg åt sidan bort från mig.
– Tjena! hälsade han Mats och blev liksom lite längre.
– Vart ska ni? hälsade Mats tillbaka, halade upp några Bugg ur fickan och gav Peter ett.
– Aaaa, vi ska väl ingen särskild stans… ska vi dra till sågen? Hallonsmak? Är det nytt?
Jag trodde inte mina öron! Peter Den Förskräcklige skulle bara lämna mig nu mitt i upplösningen på äventyret då jag skulle visa att jag räddade oss från både fängelse och skjutning. Och eftersom jag helt plötsligt blev genomskinlig tappade jag kraft att protestera.
Jag gjorde ändå ett försök.
– Vi ska till Jävelgubben! sa jag med eftertryck. Åtminstone för att göra Mats på det klara med att vi vågade gå till Jävelgubben.
– Dit får du gå sälv, om du nu så gärna vill! sa den Förskräcklige och undersökte Mats cykeltuta.
– Men… var det ända jag fick fram.
Då tittade Mats på mig, blåste en stor Buggbubbla och undrade försmädligt:
– Haru pissat på dig?
Samtidigt som han sa det upptäckte både jag och Peter det faktum att jag verkligen hade en jättefläck på byxorna framtill efter sköldpaddeäventyret.
– Ja, haru pissat på dig? frågade nu också han och hivade omkring bubbelgummit. Fan, va äckligt, pissa på sig!
Förtvivlat såg jag ner på mig själv och sen på Peter. Han såg på mig med djup avsmak. Jag letade efter något att säga men innan jag tänkt klart hade killarna försvunnit i ett moln av grus, Mats på tramporna och Peter sittande på limpan. Efter sig lämnade dom en doft av hallonbugg. Och jag förstod att jag hade åkt ner ett pinnhål eller tre för all framtid på Peters lista av vänner. Om jag över huvud taget fanns kvar.
Moloken och nästan till döds generad gick jag hem. Jag tog en omväg för att inte komma nära Jävelgubbens hus. Nu spelade det ingen roll om han ringde polisen eller mamma, det var skit desamma. Jag hade förlorat min bästa vän. Peter Den Förskräcklige hade inga vänner som pissade på sig, det var ett som var säkert. Men en sak kunde jag göra: Wilma skulle jag se till att lägga i sjön!
