Jag var som barn en rätt blyg och försagd flicka. Tror jag. Åtminstone hade det på något sätt börjat så och sen bara rullade det på, ja, ni vet säkert hur det är. Min image som den blyga och snälla påverkade en del saker i mitt unga liv, särskilt då det gällde olika typer av framträdanden.
Jag var rätt bra på att ta i hand och niga när tant Olga och farbror Sten hälsade på och svarade hövligt på trevliga frågor om sommarlovet eller bästa julklappen. Men när dom ville höra mig sjunga "Blinka lilla stjärna där" så backade jag och avböjde artigt deras önskemål om underhållning.
I skolan gick sånt inte att undgå och när fröken bestämde att jag skulle sjunga om våren och svalor på en telefontråd så gjorde jag det utan tvekan. Fröknar sa man inte emot ostraffat, det var jag säker på. För övrigt hägrade ju sommarlovet så man var lite extra modig och mamma satt i publiken och henne ville man ju till varje pris glädja. Men annars var det rätt återhållsamt med framträdanden från min sida, som sagt.
Nå, alla har ju hemligheter, så även jag. Dock delade jag det mesta med min bror, vilket är bra, för om ni inte tror mig kan han ju vara ett vittne. Det var så här att jag hade en innerlig längtan efter att leva mig in musik, både genom att sjunga och dansa. Det tordes jag nu inte visa om jag var i närheten av vuxna eller kamrater, därför fick det ske på säker mark i hemmet bakom dörren till köket. Där hade vi grammofonen och där hade jag och brorsan våra Sven-Ingvarsskivor som vi fick spela när vi hade lust förutom när det var Aktuellt på TV. Vi älskade Sven-Ingvars, ja, till och med avgudade dessa kungar. I alla fall jag efter att jag blivit övertygad om att Hep Stars inte kunde nå upp till samma kvalitét, jag säger inte av vem.
Alltså blev dessa popidoler min ventil för min karriär som hemlig popdrottning. Jag drog igen dörren till köket så pass att ingen skulle se mig under förevändning att vi inte ville störa för mycket med musiken och sen vände brodern skivor och jag rockade loss i andra hörnet av rummet. Jag mimade och dansade och levde mig in i "Börja om från början" och "Säg inte nej..." för allt vad tygen höll och åmade mig framför grammofonen bakom hopprepsmicken. Hade man tur hann man med ett antal låtar innan någon vuxen behövde passera rummet och jag fick stå stilla med ett hopprep i handen och se lagom rar ut.
Men en gång blev jag avslöjad och efter det blev jag försiktigare i min artistkarriär. Det var mormor som upptäckte att hennes stillsamma och blyga lilla gumma var en riktig rocker där jag sprängde både ljudvallen och klänningssömmen i mitt akrobatiska scenframträdande. Oskyldigt skulle hon placera tillbaka skorpmjölsburken i ett köksskåp och råkade samtidigt kika in på mig, där jag just hade rivit av introt till "Min gitarr" och twistade på som värst. Jag glömmer aldrig hennes förvåning och hur hon liksom tappade hakan. Aldrig hade hon kunnat ana att det fanns en livs levande superidol i hennes hus. Kanske såg hon framför sig hur lugnet snart skulle bytas mot anstormande kameramän och dagliga besök av journalister i en aldrig sinande ström. Oj, oj, oj...
Ja, själv tänkte jag nåt i stil med att "aldrig får man va i fred..." eller så. Jag avslutade scenshowen, vi packade ihop skivor och grammofon och gick ut i stället. Jag minns att jag allvarligt funderade över vad avslöjandet kunde innebära för min image som blyg och försagd, men kom fram till att jag skulle låta det hela bero och se tiden an. Mormor nämnde aldrig vad hon sett men kunde inte låta bli att snegla på mig när Sven-Ingvars rev av nån låt i radion. Det hela föll så småningom i glömska och efter ett tag lade jag min karriär som artist på hyllan och blev indian i stället, men det är en annan historia.
/Enhenna
