Grenserasten

Varje gång jag passerar Grenserasten i Meråker mår jag illa. Det hör liksom till. Illamåendet kommer dock bara om jag passerar från öst. Kommer jag västerifrån så blir jag liksom tagen på sängen och hinner aldrig bli så där riktigt spyklen. Förutom att Grenserasten numera är stängd behöver jag inte heller riskera att måsta gå in på KAFÉt och känna lukten av wienerbröd, mesost och sockriga lefser. Det var nämligen en prövning värdig en marinsoldat att utsättas för vid ett rejält illamående. Åtminstone såg jag det så, på den tiden då allting var roligt. Utom åksjuka, då. Men huset står kvar och ett vagt illamående sköljde över mig när vi passerade (västerifrån) här om veckan.

Nå, på den tiden då allt var kul packade vi in oss i morbroderns bil några gånger om år och for till Norge för proviantering. Ost, margarin, mjöl och socker skulle bunkras om vi skulle överleva. Varje gång pratades det om smuggling och polisjakt och varje gång var jag halvrädd och spysjuk. Men det var ju ett äventyr så att komma på idén att stanna hemma fanns icke. Nej, man såg fram emot resan och hoppades att inte morbrodern skulle ha med nån fjollig fästmö för då kunde man få sitta fram en längre stund och hålla illamåendet i schack. Då mådde man rätt hyfsat tills skylten KAFÉ dök upp och man tänkte på våfflor och mesost.

Men hur det än var, så efter en halvtimme i norsk fjälluft återkom rosorna på kinderna och man orkade ta steget in i butiken för att kolla in alla konstiga saker norska barn kunde tänkas vilja köpa. Blå karamellaskar med tofféekola i, smala Firklöverchokladkakor i silverpapper, chokladkaffebönor i gula platta askar... oj, oj, oj va gott. Man fick handla som plåster på såren för spyresan. Mormor pekade på ostar stora som tegelstenar och socker lades i lådor tillsammans med fyrkantiga margarinpaket. Allt bars ut i bilen och täcktes över med filtar. Sen var det flatbröd och getost, både röd och vit. Handlarn var glad och morbrodern flörtade med kassörskan.

Efter många om och men var det dags att kliva in i KAFÉt för att ta sig igenom det norska fikabrödet. Hade man tur fick man Champagnebrus, vilket var fruktansvärt läskigt eftersom det hade en obestämbar smak. Inte apelsin eller frukt eller socker, som "vanlig" läsk, utan champagne. Nu hörde det till norgeresan, så det var otänkbart att beställa något annat. Till råga på allt var de norska sugrören av papper, vilket gjorde det omöjligt att få i sig drickan utan att samtidigt dra i sig extra mycket luft. Tyvärr var det ofint att rapa högljutt på den tiden så man hade fullt upp med att lätta på trycket i smyg, sen. Jag tryckte dessutom alltid i mig ett par lefser. Varje gång sa modern "Husch!" och varje gång fick jag två lefser. De vuxna drack kaffe och klagade varje gång på att norskt kaffe var svagt och varje gång tog dom påtår och log mot servitrisen i lusetröjan och sa att det var gott. Servitrisen såg ut som Grenserasthuset. Gulblek och fylld med ost.

Sen gällde det att ta sig hem utan att bli stoppad i tullen och få sitta inne på bröd och vatten under oviss tid. Lättnaden när vi nått Ånn var stor, då var faran över. Innan Ånn kunde vad som helst hända. En gång, till exempel, gick en man på vägen med ett gevär över axeln. Någon vuxen i bilen fällde någon kommentar om att vi borde ducka, för här på fjället höll alla möjliga kufar till. Jag fick för mig att vi åkte in i en krigszon och duckade allt var jag orkade ett par mil, ändå tills risken för att spy i morsans skor blev överhängande och jag var tvungen att sätta mig upp. Fast jag darrade av skräck hela dagen och tog av misstag fel fikabröd, så det blev våffla med getost, vilket var detsamma, vi skulle kanske ändå dö för skyttens kula på hemvägen eftersom han missat oss tidigare. Känslan när vi passerade Ånn och civilisationen tog vid var obeskrivlig.

Det var som sagt ett äventyr. Hemma packade vi in margarin och ost i matkällarn och då luktade den Norge länge. Tofféekulorna var slut redan innan man nått Duved och morsans kaffebönchoklad stod längst upp i skåpet i köket, avsett för tanter på besök. Det var bara att invänta nästa spyresa och hoppas att tofféegodiset fanns kvar i affärn och att tullgubbarna inte skulle stoppa oss nästa gång heller.

Enhenna.

"SITT, din rosa tårta!!!"

Barnkalasen växte ur huset när det började bli mer än tolv gäster. Lagom till tioårskalasen fick vi hyra lokal... Fast det var inte lika kul. Bild och rubrik får tala för sig själva, av hänsyn till alla inblandade avstår jag från att utveckla inlägget. /Enhenna.