Förr i tiden när livet var tämligen bekymmerslöst hade jag en mormor. Säkerligen uppfattades hon av utomstående som en beskedlig och stillsam person,vilket hon också var, men det fanns stunder då även hennes tålamod tröt. Kraftuttryck var det ont om i min familj, allra minst kom det något sådant från mormor. Men en sak var säker, om det gick åt fanders sa hon "jåtun besita!".
Hon hade ju en del språkfärdigheter, förstås. Jag har ju redan nämnt hennes rövarspråk, "morbi dorbi...", ni vet. (Irriterande att man missat så mycket information som liten, men det får man leva med, rövarspråket var obegripligt.) Så att hon hade en egen besvärjelse också var inte så underligt.
Mormor var en krutkärring, vilket jag insett med stigande ålder. Jag minns henne som skröplig eftersom hon gick illa med sin ledgångsreumatism. Ont hade hon jämt och händerna var krokiga. Trots det stapplade hon trappan upp till vårt rum eller ner i källaren för att hämta potatis. Det gick sakta men fram kom hon. Det innebar att hade man sattyg på gång och mormor var ensam hemma med oss hade man mer spejs, liksom, för man hörde ju när hon kom och visste att man hade flera minuter på sig att röja undan vad man nu hade hittat på innan hon dök upp. Det kunde röra sig om sängen full av leksaker när man skulle sova, gömma sig i tvättlådan, rota i morfars gamla verktyg där den livsfarliga sylen låg... Ja, lite lagom bus, sådär.
Mormor var född i Amerika och på väggen i hennes sovrum hängde ett porträtt på henne som bäbis, taget i landet över där. Märkvärdigt, tyckte vi. Hon hette Ester Gerda Constance. Vi fick lära oss att det hette "Konstanse". Det sa mamma. Säkert tyckte de utvandrade föräldrarna att deras förstfödda måste få heta något amerikanskt. I alla fall kom familjen hem till Sverige igen och med tiden träffade mormor morfar och så byggde dom huset där vi växte upp i lugn och ro. Morfar hade skomakeri och mormor var sömmerska. Därför var min tidiga barndom fylld av dofter som beck, läder och symaskinsolja. Dessutom luktade mormor alltid vitlök. Mormor sydde, lagade mat, fixade rabatterna och pratade i telefon med bästisarna Alma och Linnea för att ha järnkoll på vad man gjorde och sa i byn och i Edsåsen. Ja, Linnea var från Edsåsen.
Mormor var som sagt en krutgumma. Ingen rådde på henne när det gällde. Ibland dök det upp opålitliga gårdfarihandlare. När dom knackade på hade mormor redan bestämt att det nog var "fussan", och då satt vi längst upp i trappen i farstun för att höra hur mormor skrämde iväg inkräktaren. Ibland, när det var extra mycket getingar, vågade vi inte fika ute utan vi satt inne i sommarvärmen vid köksbordet och doppade hastbullar, medan vi storögt glodde ut på mormor som satt på bron med flugsmällan och mördade getingar på löpande band. Hon hade dräpande kommentarer till hands om någon hotade oss ungar (banvakten, till exempel, som vi retade) och bad fyllon som skrålade fara och flyga, om det nu hände att något fyllo kom i närheten. Det var nog då hon röt "jåtun besita!".
Fast det var inte bara mormor som hade bra uttryck till hands. Ibland kom hennes bror Axel på besök och han kunde amerikanska. "Stickertn junkertn juplitis junajtis", sa han glatt till oss ungar och vi var mycket imponerade. Han kunde amerikanska och mormor kunde rövarspråk och udda besvärjelser. Fast som sagt, det var sällan man hörde kraftuttryck från mormor. För det mesta var hon mycket snäll och älskade oss ungar med hull och hår och därnäst kom Sten Nilsson i Sten&Stanley och Mats Olin. När någon av dessa herrar uppträdde på TV gömde jag mig bakom en kudde för jag ville inte se mormors beundrarmin. Hon såg nämligen ut som om hon skulle brista ut i gråt och det vill då inte jag vara med om, jåtun besita!
/Enhenna
