Redan som mycket ung förstod jag att jag egentligen var indian.
Jag minns mycket väl hur det gick till. Jag vaknade en morgon och visste att jag hette Nåckaydell och var en oövervinnerlig krigare som dödade alla bufflar som kom i min väg, var kompis med några schyssta blekansikten och gillade kakaosmörja på hårdbröd. En sann indian!
Jag steg upp ur sängen, väckte blekansiktet Lillebror och tog trappan ner i två galoppdunsar. Eftersom det inte fanns någon hövding i huset som kunde säga åt mig att bete mig som folk i arla morgonstund, var det bara att intaga toaletten först av alla och kissa som en sann indian. Tyst och smidigt. Därefter uppstod problem. Mitt bruna långa hår måste ha indianfrilla, annars skulle någon kunna tro att jag var ett blekansikte som lekte rödskinn. Jag insåg att jag behövde tejp. På TV hade jag sett att flätorna hängde ner på var sida om ansiktet och var tejpade nertill. Inte som mormor envisades - att sätta upp tofsar som två råttsvansar högt ovanför öronen. Ve mig, om någon fick se en buffeljägare med pippilotter!
Indianmamman, som vaknat och stod och rörde ihop kakaosörja, vägrade låta mig tejpa håret så detta fick ske i smyg i buffelskogen. Det förstod jag direkt. Jag insåg också att jag skulle få problem med att få loss kusen som satt fastkilad i ett nässelbuskage under stegen bakom vedboden. Men man fick stålsätta sig. Bufflar skulle dödas och hästen behövde luftas. Den hade stått stilla någon månad och behövde nog tämjas igen.
Jag informerade blekansiktet Lillebror att han nu var sheriff och att vi skulle skjuta av buffelbeståndet bakom Pukens. Det var brant i skogen och oländig terräng så slant man av hästen rullade man in i Pukens hus och det kunde vara ytterst riskabelt. Det var osäkert vilka vapen som fanns i huset, men en sillkastrull i huvudet var fullt möjligt.
Efter frukost på kakao och spisbröd gick vi ut och hämtade kusen. Tjurig som den var fick vi slita lös kräket från stegen efter att sheriffen slagit ner nässlorna med gevärskolven. Efter att ha torkat bort lite fågelskit hoppade jag upp, galopperade iväg genom skogen med Sheriffen springandes efter. För att förvarna om vår ankomst brölade jag indiantjut hela vägen. Vi stannade i en glänta, tejpade mitt hår som det skulle se ut med den medsmugglade tejpen och täljde till ett par rejäla pilbågar och pilar. Sheriffen bar alltid Morakniv förutom sitt gevär.
"Mig skjuta buffel!" gallskrek jag sen varje gång jag dödade en best. Det hade jag sett på TV också, allt föll på plats, liksom. Jaktlyckan var god. Ingen dråsade nerför branten och bufflarna, som förvandlades till stora köttiga stubbar när vi dödat dem, hackades ner med Morakniv och pilar till späntved. Vi åt lite på plats men annars bara lät vi köttet ligga. Skit samma - det var jakten som var kul. Vid elvakaffet stack vi hemöver och planerade resten av dagen. Det fanns ju fler skogar och bufflar som borde dö. Dessutom vore det rätt schysst med ett rejält nytt Little Big Horn. Indianmamman vågade sig på att banna den stolte Nåckaydell för att det var tejp i håret, men det var sånt man fick ta.
"Mig bestämma!" vågade jag mig på att säga.
Under eftermiddagen fick hästen vila eftersom jag hade ont i baken, så jag kastade in den bakom dass och slängde åt den en halv bulle. Sheriffen laddade om och vi gick till nästa skog för att göra oss ett högkvarter och bygga läger. Där smidde vi planer för sommaren och kommande krig och jakt. Rollistan var klar framåt kvällen och skrevs på insidan av pärmen i "Britta och Silver får en chans". Nu gällde bara att kontakta alla blekansikten för att tala om för dem att de var just blekansikten. Tyvärr fanns inga andra indianer i ensemblen eftersom Nåckaydell ville vara ensam hårding.
På kvällen, efter att indianmamman ropat att det skulle vara tyst i rummet, hade vi all rekvisita klar för det stora slaget som skulle ske framåt mitten av juli. För min del kändes det skönt att veta att allt fallit på plats den där dagen. Det var ju jag som var Nåckaydell.
/Enhenna
