The Story of a Dreamhouse

En gång i tiden fanns det en färghandel i varje samhälle med aktning. Två mil bort från urhemmet fanns en sådan och varje gång man klev inom dess dörr förändrades liksom världen. Åtminstone för mig. Antagligen fanns där färg, spackel, skurborstar, dilutin och tejp. Men jag såg bara leksaker och hobbymaterial från golv till tak. Och hade jag inte sett all denna ljuvlighet hade jag känt lukten, färghandelslukt a la 60-tal.

Det var ingen ände på vad som radats, staplats, stuvats och trängts in och  på hyllor och golv. Dessutom var affären inredd på så sätt att genast innanför dörren precis till höger överfölls man av en hylla med allsköns livsviktiga saker. Det viktigaste i bekväm ögonhöjd för 8-åringar.

En slaskig höstdag klev jag och mamma in i denna färghandel. Och där! Där låg en röd låda med en smal tjej inuti, olik alla mina andra dockor. Jag förstod att världen från och med nu förändrades. Jag förvandlades från dockmamma till demonregissör i ett nafs. Här hade jag den som skulle få gestalta alla mina drömmar och agera i drama efter drama innan jag själv tog plats på den verkliga scenen. Alla mina föreställningar om hur livet utanför det trygga hemmets vrå kunde te sig skulle nu besannas. Nu fanns Manhattan inom räckhåll! Alla livets hemligheter samlade i en röd låda! Jag blev blixtkär! Händerna darrade och när jag räckte lådan till mamma hade jag svårt att hålla rösten stadig då jag frågade om detta m ö j l i g e n kunde bli en julklapp till mig.

Modern tog asken, synade den fram och tillbaka och meddelade sen att den var för dyr. Därmed lades mina drömmar tillbaka i hyllan och Manhattan försvann i ett rosa dis. För dig som undrar: Manhattan var ett ord som jag förknippade med en romantisk bild av Amerika. Det lät som ett svartvitt underhållningsprogram med Sinatramusik, Fred Astaire och Danny Kaye i en salig blandning. Eller en långfilm med lyxiga damer som sörplade nåt dyrt ur fina glas medan de glodde ut över en disig stadssilhuett. Allt hände nog på Manhattan, trodde jag.

Där stod jag en stund och kände förvirring över vad jag just varit med om. Men att ifrågasätta att något var för dyrt fanns inte på världskartan. Sånt gjorde man bara inte. Världen såg ju ut så. Men ändå - jag insåg att jag just varit med om något viktigt. Jag memorerade den där plasttjejens outfit och i fantasin tänkte jag att hon skulle behöva nåt mer vardagligt än en guldrandig baddräkt med tillhörande huckle i lika mycket guld. Dessutom funderade jag över namnet Barbie - visste hette hon så? Töntigt. Om hon varit min skulle hon hetat Barbro. Och så for vi väl hem och sen minns jag inte riktigt hur det var. Men en sak är helt säker, när sent om sider julaftonens höjdpunkt infann sig räckte tomten mig paketet med min dröm, tro det eller ej! När jag med darrande händer öppnade cellofanet och mina fingrar snuddade vid den magiska dockans ben hände något fantastiskt; plötsligt befann jag mig i Manhattan!

Hyacint- och lutfiskdoft byttes mot diffusa stråk av dyr parfym, cigarettrök och smog. Morbroderns dragspelsmusik, mormors diskande och mammas städande av julklappspapper blev pianoklink, klirr av dyra smycken och kristallglas och prasslet av dollarsedlar.

Hon hade de guldrandiga badkläderna på sig och förutom ett par minimala sandaletter fanns tre peruker så hon kunde byta hår och därmed stil. Naturligtvis förekom sådant varje dag på Manhattan! Det blonda, långa lockiga hårsvallet förvandlade min Barbro till en Agneta, i mina ögon en filmstjärnelik, evigt fnissande och tuggummituggande brud med smala brallor och smal midja. Den brunsvarta peruken gjorde om henne till en Birgit, en ordningsam kontorstyp som ofta jobbade med pappershögar och hade alla rätt i skolan och slutligen den brunröda, korta, lite tråkiga frillan förvandlade Barbro till en Rut, kort och gott. Rut var lite snarstucken och prudentlig. Och utomordentligt trist. Inte så kul att ha att göra med så den peruken låg ofta kvar i lådan så till vida ingen behövde skällas ut. Då fick Rut kliva in.

Nu började ett hektiskt liv. Efter ett par års letande efter en mer representativ bostad flyttade Barbro och hennes lillsyrra Susan, som dök upp utan förvarning en augustidag, till ett fashionabelt lyxhus, Dreamhouse, strax utanför Manhattan. Dessutom hade Allan, en klämkäck grabb från Brooklyn, lyckat få Barbro på kroken. Eftersom Barbro hade fem jobb (flygvärdinna, sjuksköterska, servitris, mannekäng och sekreterare) fanns alltid gott om pengar. Hennes tjejpolare Elsa och Caroline fick också plats i det rosa, vackra huset och dagarna ägnades åt tjejsnack, poolhäng, ätande och drickande och flyttande av kläder mellan garderoberna. Nån gång i veckan kunde den som ville ta plats i den flashiga frisersalongen nästgårds och färga om sitt hår eller sin peruk. Det var ett liv i sus och dus. Det ena partyt efter det andra avlöste varandra och någon gång hände det att tjejerna rök ihop och då kastades det milkshakes och hamburgare.

Elsa, en mer sansad ung dam från utkanterna av Manhattan, mer åt Garderoben till, brukade ställa det mesta till rätta. Hon var född diplomat. Trygg och lite mamma för Susan. Vad vi inte visste var att Elsa hade en dotter, som bara vara lite yngre än sin mor. Hon hämtades hem efter en lyckosam resa från Manhattan till Tempo i en närliggande stad. Hon hette Peggy och blev bästis med Susan. Fast de var egentligen varandras motsatser. Susan var ordningsam och Peggy bedrövligt slarvig.

Caroline, egentligen en mycket enkel ung kvinna, som växt upp i en låda i ett lager, blev omhändertagen av Barbro på ett mycket storstilat sätt i början. Men då man upptäckte att hon inte kunde föra sig som de andra trots otaliga timmars fostran, fick hon alltid göra de tristaste sysslorna i Dreamhouse. Lite som Askungen. Men hon hade ju inget att falla tillbaka på så hon fortsatte att finna sig i sin situation och till vardags satt hon ju ändå med vid alla måltider och kunde lyssna till Barbros berättelser om dagens alla sysslor beroende på arbetsplats och peruk. Något lärde hon sig väl alltid.

Allan dök upp titt som tätt när hans chef tillät och då bytte Barbro om till långklänning. Sen drog de på krogen eller hängde vid poolen till de andras avund. Som sagt ett liv i sus och dus.

Åren gick men säg den lycka som vara för evigt. Nej, allt skulle gå i kras den dagen en ung, vacker, livlig dam gjorde entré i Manhattan. Naturligtvis kom hon på något sätt till Dreamhouse och uppståndelsen blev stor. Hon förändrade allt. I och med att hon stod på tröskeln förbleknade Barbro, Elsa och de andra brudarna. Ja, till och med hela Manhattan liksom fes ihop i en enda dammig och smogig hög. Pianoklinket byttes nu mot en raspig Honky Tonk Woman och i periferin anades Carnaby Streets vimmel. Kom hon kanske därifrån? Vad hände?

Hon var definitivt Tonåring med sitt slängande, långa och raka hår och sina långa ögonfransar. Pigg och glad tittade hon sig omkring och rörde sig ledigt och lätt bland de plötsligt så stela hollywoodfrustajlade damerna i Dreamhouse. Naturligtvis fick hon syn på Allan och sen var det kört.

Hon hette faktiskt Barbie med efternamnet Twist. En kort tid kallade hon sig Ingela, men efter hennes inträde på scenen var det inget som riktigt stämde mer. Barbie-Ingela var alltid i nåt mörkt skrymsle med Allan och vad de två sysslade med ville man väl inte så noga veta. Caroline återgick till sitt förfall och blev dessutom svårt mobbad av sina forna vänner. Elsa och Barbro tröstade varandra så gott det gick och försökte med förenade krafter bygga upp ett nytt liv med de två yngre brudarna men det var som om livsglädjen hade försvunnit och till slut fann de för gott att sälja kåken och jämna Manhattan med marken. De gyllene åren var förbi.

Vad hände sen? Ja, Caroline flyttade runt och sökte sin lycka i ett antal andra familjer men fick aldrig någon riktigt dräglig tillvaro. Hon pensionerades vid 37. Elsa och Barbro hade en kort karriär som modeller och skyltdockor men då båda hade en viss förmåga att slarva bort skor fick de sparken och drog sig tillbaka till Vinden, där de förde ett ganska stillsamt liv i konserverat tillstånd. Peggy och Susan bodde ett kortare tag med några andra tjejer och försökte återskapa ett liv i glamour men saknaden av Elsa och Barbro blev för stor så de flyttade efter till Vinden.

Och hon, Ingela, som ställde till det - hur gick det med henne? Jo, hon sökte sin tillflykt till en röd kartongvilla två kvarter från Vinden och sörjde sin Allan som sedermera flyttade till Hässelby och därmed slutade The Story of a Dreamhouse.
Suck /E.

Från vänster:
Barbie-Ingela iförd regnkappa och gummistövlar samt matchande pennkjol och gul blus.
Elsa, med den virkade koftan som tant Såå hade skapat i hennes väntan på att få komma ut ur garderoben (bokstavligen, alltså) samt den småblommiga klänning som kom att bli hennes varumärke.
Barbro, huvudperson och ålderdam, the one and only, trendsetter och grand old lady... iförd baddräkt och sin absolut första dress i grön duchesse med tillhörande skor, direkt från Manhattan. Säkert.
Caroline, revanschsuget iförd galadress, dvs den långklänning Barbro alltid bar när Allan dök upp och en sammetskappa över det som burits av Barbro på ett oräkneligt antal tillställningar bland Manhattans jetset på 60-talet.

Och hoppsan!
Här har den ordentliga Susan och den mer slarviga Peggy dykt upp. Naturligtvis, annars vore inte familjebilden komplett. Och inte storyn om the Dreamhouse heller.

MISS YOU, GIRLS!



/E

Kur´n

På den tiden när allting var kul hade man som barn i en kärleksfull och stor familj även tillgång till flera husrum. Förutom vårt eget eminenta röda fyravåningshus fanns ett par mindre samt en något större bruna stugor, en vedbod i falurött, riven och återuppbyggd i gulbrunt, ett falurött garage och en svart kur. Alla dessa hade olika användningsområden och dignitet.

Det viktigaste, åtminstone för majoriteten av familjen, var fyravåningshuset. Där åt, sov och verkade de flesta till vardags. I källaren, nedersta planet, fanns skomakeri, tvättstuga, matkällare, pannrum, frisersalong, fritidslokal och badrum. Källarytan var så stor att jag ibland blev tvungen att ta det lilla plastbadkaret och paddla mig fram över golvet för att snabbare ta mig från trappan till matkällaren och kakburkarna.

På nästa våning fanns "färsstugun", toalett, kök, kammare och sal. Det hette "sal", inget fjantigt vardagsrumssnack. På övervåningen sov de flesta i två sovrum och så fanns det ett par walkinclosets, eller som det hette på riktigt "färstuvinnsskrubben" och garderoben. Garderoben kunde lätt omvandlas till fotolab eller Kalle Ankabibliotek, modell större.

På fjärde och sista våningen bodde förmodligen sotarn och bualappen och alla deras spindlar. Det fanns en stege och en lucka i taket. Vips var man upp på "tredjevinn". Och där fanns det grejer! Det blåste jämt och husets alla vålnader stod bakom alla gamla garderober och lådor med mystiskt innehåll. En överjordiskt härlig plats! För den som tordes. Och för den som fick.

De två små bruna stugorna hade två användningsområden: surströmmingskalas och turistboende. Inte samtidigt. Men nästan. Och en gång kom tomten ut från ett av de små husen, så det fanns tydligen ytterligare finesser som vi inte helt hade koll på. Vedboden var mycket viktig, där fanns allt man behövde och allt som behövde gömmas för klåfingriga besök. Ett rum var alltid låst trots otaliga inbrottsförsök. Min bror hade en nyckelknippa med 84 nycklar som alla provades flera gånger utan resultat och en gång provade jag själv med en kofot men avbröts av en röst alldeles i närheten som sa
"...och enhenna, va håll hu på ma, då?" Och då var man ju tvungen att lägga bort kofoten lite hastigt.

Den lite större bruna stugan var semesterort för min morbror och dit var man ofta bjuden på tårtkalas. Om stugan var tom var det högkvarter på verandan för hemliga klubben.

Det fanns även ett garage som för det mesta inhyste en alldeles underbar garagelukt. Någon gång tror jag det stod en bil där, men doften av garage och lera och grus var liksom byggnadens huvudsyfte. I alla fall i min värld.

Men nu till Kur´n.
Kur´n var ett svart litet hus som inte alls egentligen hörde till familjen utan mer rättvist sagt hörde det till Statens Järnvägar. Det var en liten väntkur för den som ville åka tåg eller rälsbuss och som behövde tak över huvudet, till exempel i hällregn eller snöstorm. Men eftersom vädret alltid bestod av solsken på den tiden så behövde inte så många vistas i kuren. Det blev därför ett ypperligt tillhåll för traktens ungdom. Det vill säga jag och min bror. Ja, nån enstaka gång bjöd vi in väl valda gäster, men för det mesta var det vårt huvudhögkvarter. Här kunde man operera osynligt, verandan på sportstugan var ofta allt för avslöjande.

Mandomsprovet för den som skulle få komma in, var att sitta i Kur´n medan godståget med tjugo vagnar rusade förbi. Visslade loket samtidigt var det huvudet på spiken. Då var man spak sen. Vi som vistades där till vardags var vana. Ingen lyfte ett finger när Nordpilen dundrade förbi. Tyvärr hände det att inkräktare tog vår plats i obevakade ögonblick. Det handlade inte om väntande tågresenärer  utan såna som man i familjen ofta sa "var på sniskan". Var man på sniskan, då var man korkad, lite hemsk och lite dum och lite skrattretande. Höll man sig på behörigt avstånd kunde man reta den som var på sniskan för att se vad som hände. Var man för nära gjorde man bäst i att bli osynlig för likaledes visste man inte heller då vad som kunde hända.

Personer som var på sniskan kunde man i alla fall experimentera med. Och just detta med experiment var min barndom fylld av. Att göra ett experiment kunde innebära vad som helst. Vi byggde, blandade, spädde ut och sydde in...det fanns inga gränser. Men ofta var ju vuxenvärlden besvärligt nyfikna och då var det tur att Kur´n fanns. Där kunde man uträtta stordåd. Tänk bara den lilla tändsticksasken som kunde innehålla allt från rakblad till krut! Jag minns en ask, vi hade fler i omgångar, som innehöll en ettöressmällare, tre tändstickor inlindade i plast, tre centimeter laddtråd, en synål och minitub Karlssons klister. Allt-i-ettkit för äventyrare. Vi gömde, fyllde och använde våra hemliga askar i Kur´n. Någonstans hade vi klart för oss att det inte vore så bra att "fjutta på" något inne i Kur´n och det kanske var lika bra. Men man kunde ju alltid limma nåt, gillra fällor för fienden eller öva sig i prickskytte med slangbella och laddtrådsmärlor. Om man eldade en tändsticka fungerade den alldeles utmärkt som ritkol och väggar och bänkar var redan rejält skitiga, helt säkert av nån som varit på sniskan. Om man provskrev, naturligtvis i chiffer, lite försiktigt i ett hörn så var det inte så farligt.

En av de djärvaste experimenten var när vi blandade en häxbrygd på mormors skafferis samtliga kryddor med tonvikt på peppar i en flaska med vatten. Att sno kryddor var ett farligt uppdrag. En fick avleda familjemedlemmar som plötsligt kunde dyka upp på fel plats medan en annan fick hälla kryddor i en ask i rasande takt. Sen var det bara att lugnt avlägsna sig med vad som behövdes väl dolt under tröjorna. Mot Kur´n. Fördelen med Kur´n, förutom att det var avskilt, var att den ändå var så nära att man kunde höra när någon ropade "nu är det mat!". För då var risken liten att någon skulle göra sig omaket att gå och leta och oavsiktligt besöka högkvarteret.

Vi blandade en salig soppa av kryddor och vatten och ställde en flaska lockande på bänken. Nu skulle det experimenteras med "de-som-brukade-vara-på-sniskan". Kunde man bli på sniskan av en hemkörd kryddsörpa? Återstod att se. Vi låg på span en hel dag men var till slut tvungna att överge uppdraget då det blev kväll. Dagen efter var flaskan borta, och vi fick nog inte riktigt reda på vad som hänt. Å andra sidan tyckte vi nog att en av "de-som-brukade-vara-på-sniskan" var osedvanligt mycket på sniskan en kväll. Vi kunde höra den ojämna sången nästan i falsett både inuti och utanför Kur`n. Kanske var det kryddsörpan?

Ja, Kur´n var ett paradis för doldisar, den-som-var-på-sniskan och hemliga agenter. En och annan tågresenär kanske. Doften var obeskrivlig, en stark koncentration av tågstationslukt a la 60-tal. Det vill säga fimp och inrökt linoleummatta. Vi växte ur Kur´n så småningom. Då hade jag gått från hemlig agent till tjuvrökare och provhånglare, vilket Kur´n var utmärkt att användas till, och sen flyttade jag nästan hemifrån medan en kusin tog över högkvarteret under några år. Tyvärr kunde han inte hålla ställningarna särskilt länge för döm om vår oerhörda förvåning och fasa om inte en lastbil med oranga gubbar i kom en dag och för all framtid ödelade högkvarteret genom att helt enkelt ta det med sig.

Suck, säger jag bara.
/Enhenna