Det viktigaste, åtminstone för majoriteten av familjen, var fyravåningshuset. Där åt, sov och verkade de flesta till vardags. I källaren, nedersta planet, fanns skomakeri, tvättstuga, matkällare, pannrum, frisersalong, fritidslokal och badrum. Källarytan var så stor att jag ibland blev tvungen att ta det lilla plastbadkaret och paddla mig fram över golvet för att snabbare ta mig från trappan till matkällaren och kakburkarna.
På nästa våning fanns "färsstugun", toalett, kök, kammare och sal. Det hette "sal", inget fjantigt vardagsrumssnack. På övervåningen sov de flesta i två sovrum och så fanns det ett par walkinclosets, eller som det hette på riktigt "färstuvinnsskrubben" och garderoben. Garderoben kunde lätt omvandlas till fotolab eller Kalle Ankabibliotek, modell större.
På fjärde och sista våningen bodde förmodligen sotarn och bualappen och alla deras spindlar. Det fanns en stege och en lucka i taket. Vips var man upp på "tredjevinn". Och där fanns det grejer! Det blåste jämt och husets alla vålnader stod bakom alla gamla garderober och lådor med mystiskt innehåll. En överjordiskt härlig plats! För den som tordes. Och för den som fick.
De två små bruna stugorna hade två användningsområden: surströmmingskalas och turistboende. Inte samtidigt. Men nästan. Och en gång kom tomten ut från ett av de små husen, så det fanns tydligen ytterligare finesser som vi inte helt hade koll på. Vedboden var mycket viktig, där fanns allt man behövde och allt som behövde gömmas för klåfingriga besök. Ett rum var alltid låst trots otaliga inbrottsförsök. Min bror hade en nyckelknippa med 84 nycklar som alla provades flera gånger utan resultat och en gång provade jag själv med en kofot men avbröts av en röst alldeles i närheten som sa
"...och enhenna, va håll hu på ma, då?" Och då var man ju tvungen att lägga bort kofoten lite hastigt.
Den lite större bruna stugan var semesterort för min morbror och dit var man ofta bjuden på tårtkalas. Om stugan var tom var det högkvarter på verandan för hemliga klubben.
Det fanns även ett garage som för det mesta inhyste en alldeles underbar garagelukt. Någon gång tror jag det stod en bil där, men doften av garage och lera och grus var liksom byggnadens huvudsyfte. I alla fall i min värld.
Men nu till Kur´n.
Kur´n var ett svart litet hus som inte alls egentligen hörde till familjen utan mer rättvist sagt hörde det till Statens Järnvägar. Det var en liten väntkur för den som ville åka tåg eller rälsbuss och som behövde tak över huvudet, till exempel i hällregn eller snöstorm. Men eftersom vädret alltid bestod av solsken på den tiden så behövde inte så många vistas i kuren. Det blev därför ett ypperligt tillhåll för traktens ungdom. Det vill säga jag och min bror. Ja, nån enstaka gång bjöd vi in väl valda gäster, men för det mesta var det vårt huvudhögkvarter. Här kunde man operera osynligt, verandan på sportstugan var ofta allt för avslöjande.
Mandomsprovet för den som skulle få komma in, var att sitta i Kur´n medan godståget med tjugo vagnar rusade förbi. Visslade loket samtidigt var det huvudet på spiken. Då var man spak sen. Vi som vistades där till vardags var vana. Ingen lyfte ett finger när Nordpilen dundrade förbi. Tyvärr hände det att inkräktare tog vår plats i obevakade ögonblick. Det handlade inte om väntande tågresenärer utan såna som man i familjen ofta sa "var på sniskan". Var man på sniskan, då var man korkad, lite hemsk och lite dum och lite skrattretande. Höll man sig på behörigt avstånd kunde man reta den som var på sniskan för att se vad som hände. Var man för nära gjorde man bäst i att bli osynlig för likaledes visste man inte heller då vad som kunde hända.
Personer som var på sniskan kunde man i alla fall experimentera med. Och just detta med experiment var min barndom fylld av. Att göra ett experiment kunde innebära vad som helst. Vi byggde, blandade, spädde ut och sydde in...det fanns inga gränser. Men ofta var ju vuxenvärlden besvärligt nyfikna och då var det tur att Kur´n fanns. Där kunde man uträtta stordåd. Tänk bara den lilla tändsticksasken som kunde innehålla allt från rakblad till krut! Jag minns en ask, vi hade fler i omgångar, som innehöll en ettöressmällare, tre tändstickor inlindade i plast, tre centimeter laddtråd, en synål och minitub Karlssons klister. Allt-i-ettkit för äventyrare. Vi gömde, fyllde och använde våra hemliga askar i Kur´n. Någonstans hade vi klart för oss att det inte vore så bra att "fjutta på" något inne i Kur´n och det kanske var lika bra. Men man kunde ju alltid limma nåt, gillra fällor för fienden eller öva sig i prickskytte med slangbella och laddtrådsmärlor. Om man eldade en tändsticka fungerade den alldeles utmärkt som ritkol och väggar och bänkar var redan rejält skitiga, helt säkert av nån som varit på sniskan. Om man provskrev, naturligtvis i chiffer, lite försiktigt i ett hörn så var det inte så farligt.
En av de djärvaste experimenten var när vi blandade en häxbrygd på mormors skafferis samtliga kryddor med tonvikt på peppar i en flaska med vatten. Att sno kryddor var ett farligt uppdrag. En fick avleda familjemedlemmar som plötsligt kunde dyka upp på fel plats medan en annan fick hälla kryddor i en ask i rasande takt. Sen var det bara att lugnt avlägsna sig med vad som behövdes väl dolt under tröjorna. Mot Kur´n. Fördelen med Kur´n, förutom att det var avskilt, var att den ändå var så nära att man kunde höra när någon ropade "nu är det mat!". För då var risken liten att någon skulle göra sig omaket att gå och leta och oavsiktligt besöka högkvarteret.
Vi blandade en salig soppa av kryddor och vatten och ställde en flaska lockande på bänken. Nu skulle det experimenteras med "de-som-brukade-vara-på-sniskan". Kunde man bli på sniskan av en hemkörd kryddsörpa? Återstod att se. Vi låg på span en hel dag men var till slut tvungna att överge uppdraget då det blev kväll. Dagen efter var flaskan borta, och vi fick nog inte riktigt reda på vad som hänt. Å andra sidan tyckte vi nog att en av "de-som-brukade-vara-på-sniskan" var osedvanligt mycket på sniskan en kväll. Vi kunde höra den ojämna sången nästan i falsett både inuti och utanför Kur`n. Kanske var det kryddsörpan?
Ja, Kur´n var ett paradis för doldisar, den-som-var-på-sniskan och hemliga agenter. En och annan tågresenär kanske. Doften var obeskrivlig, en stark koncentration av tågstationslukt a la 60-tal. Det vill säga fimp och inrökt linoleummatta. Vi växte ur Kur´n så småningom. Då hade jag gått från hemlig agent till tjuvrökare och provhånglare, vilket Kur´n var utmärkt att användas till, och sen flyttade jag nästan hemifrån medan en kusin tog över högkvarteret under några år. Tyvärr kunde han inte hålla ställningarna särskilt länge för döm om vår oerhörda förvåning och fasa om inte en lastbil med oranga gubbar i kom en dag och för all framtid ödelade högkvarteret genom att helt enkelt ta det med sig.
Suck, säger jag bara.
/Enhenna
