Det var ingen ände på vad som radats, staplats, stuvats och trängts in och på hyllor och golv. Dessutom var affären inredd på så sätt att genast innanför dörren precis till höger överfölls man av en hylla med allsköns livsviktiga saker. Det viktigaste i bekväm ögonhöjd för 8-åringar.
En slaskig höstdag klev jag och mamma in i denna färghandel. Och där! Där låg en röd låda med en smal tjej inuti, olik alla mina andra dockor. Jag förstod att världen från och med nu förändrades. Jag förvandlades från dockmamma till demonregissör i ett nafs. Här hade jag den som skulle få gestalta alla mina drömmar och agera i drama efter drama innan jag själv tog plats på den verkliga scenen. Alla mina föreställningar om hur livet utanför det trygga hemmets vrå kunde te sig skulle nu besannas. Nu fanns Manhattan inom räckhåll! Alla livets hemligheter samlade i en röd låda! Jag blev blixtkär! Händerna darrade och när jag räckte lådan till mamma hade jag svårt att hålla rösten stadig då jag frågade om detta m ö j l i g e n kunde bli en julklapp till mig.
Modern tog asken, synade den fram och tillbaka och meddelade sen att den var för dyr. Därmed lades mina drömmar tillbaka i hyllan och Manhattan försvann i ett rosa dis. För dig som undrar: Manhattan var ett ord som jag förknippade med en romantisk bild av Amerika. Det lät som ett svartvitt underhållningsprogram med Sinatramusik, Fred Astaire och Danny Kaye i en salig blandning. Eller en långfilm med lyxiga damer som sörplade nåt dyrt ur fina glas medan de glodde ut över en disig stadssilhuett. Allt hände nog på Manhattan, trodde jag.
Där stod jag en stund och kände förvirring över vad jag just varit med om. Men att ifrågasätta att något var för dyrt fanns inte på världskartan. Sånt gjorde man bara inte. Världen såg ju ut så. Men ändå - jag insåg att jag just varit med om något viktigt. Jag memorerade den där plasttjejens outfit och i fantasin tänkte jag att hon skulle behöva nåt mer vardagligt än en guldrandig baddräkt med tillhörande huckle i lika mycket guld. Dessutom funderade jag över namnet Barbie - visste hette hon så? Töntigt. Om hon varit min skulle hon hetat Barbro. Och så for vi väl hem och sen minns jag inte riktigt hur det var. Men en sak är helt säker, när sent om sider julaftonens höjdpunkt infann sig räckte tomten mig paketet med min dröm, tro det eller ej! När jag med darrande händer öppnade cellofanet och mina fingrar snuddade vid den magiska dockans ben hände något fantastiskt; plötsligt befann jag mig i Manhattan!
Hyacint- och lutfiskdoft byttes mot diffusa stråk av dyr parfym, cigarettrök och smog. Morbroderns dragspelsmusik, mormors diskande och mammas städande av julklappspapper blev pianoklink, klirr av dyra smycken och kristallglas och prasslet av dollarsedlar.
Hon hade de guldrandiga badkläderna på sig och förutom ett par minimala sandaletter fanns tre peruker så hon kunde byta hår och därmed stil. Naturligtvis förekom sådant varje dag på Manhattan! Det blonda, långa lockiga hårsvallet förvandlade min Barbro till en Agneta, i mina ögon en filmstjärnelik, evigt fnissande och tuggummituggande brud med smala brallor och smal midja. Den brunsvarta peruken gjorde om henne till en Birgit, en ordningsam kontorstyp som ofta jobbade med pappershögar och hade alla rätt i skolan och slutligen den brunröda, korta, lite tråkiga frillan förvandlade Barbro till en Rut, kort och gott. Rut var lite snarstucken och prudentlig. Och utomordentligt trist. Inte så kul att ha att göra med så den peruken låg ofta kvar i lådan så till vida ingen behövde skällas ut. Då fick Rut kliva in.
Nu började ett hektiskt liv. Efter ett par års letande efter en mer representativ bostad flyttade Barbro och hennes lillsyrra Susan, som dök upp utan förvarning en augustidag, till ett fashionabelt lyxhus, Dreamhouse, strax utanför Manhattan. Dessutom hade Allan, en klämkäck grabb från Brooklyn, lyckat få Barbro på kroken. Eftersom Barbro hade fem jobb (flygvärdinna, sjuksköterska, servitris, mannekäng och sekreterare) fanns alltid gott om pengar. Hennes tjejpolare Elsa och Caroline fick också plats i det rosa, vackra huset och dagarna ägnades åt tjejsnack, poolhäng, ätande och drickande och flyttande av kläder mellan garderoberna. Nån gång i veckan kunde den som ville ta plats i den flashiga frisersalongen nästgårds och färga om sitt hår eller sin peruk. Det var ett liv i sus och dus. Det ena partyt efter det andra avlöste varandra och någon gång hände det att tjejerna rök ihop och då kastades det milkshakes och hamburgare.
Elsa, en mer sansad ung dam från utkanterna av Manhattan, mer åt Garderoben till, brukade ställa det mesta till rätta. Hon var född diplomat. Trygg och lite mamma för Susan. Vad vi inte visste var att Elsa hade en dotter, som bara vara lite yngre än sin mor. Hon hämtades hem efter en lyckosam resa från Manhattan till Tempo i en närliggande stad. Hon hette Peggy och blev bästis med Susan. Fast de var egentligen varandras motsatser. Susan var ordningsam och Peggy bedrövligt slarvig.
Caroline, egentligen en mycket enkel ung kvinna, som växt upp i en låda i ett lager, blev omhändertagen av Barbro på ett mycket storstilat sätt i början. Men då man upptäckte att hon inte kunde föra sig som de andra trots otaliga timmars fostran, fick hon alltid göra de tristaste sysslorna i Dreamhouse. Lite som Askungen. Men hon hade ju inget att falla tillbaka på så hon fortsatte att finna sig i sin situation och till vardags satt hon ju ändå med vid alla måltider och kunde lyssna till Barbros berättelser om dagens alla sysslor beroende på arbetsplats och peruk. Något lärde hon sig väl alltid.
Allan dök upp titt som tätt när hans chef tillät och då bytte Barbro om till långklänning. Sen drog de på krogen eller hängde vid poolen till de andras avund. Som sagt ett liv i sus och dus.
Åren gick men säg den lycka som vara för evigt. Nej, allt skulle gå i kras den dagen en ung, vacker, livlig dam gjorde entré i Manhattan. Naturligtvis kom hon på något sätt till Dreamhouse och uppståndelsen blev stor. Hon förändrade allt. I och med att hon stod på tröskeln förbleknade Barbro, Elsa och de andra brudarna. Ja, till och med hela Manhattan liksom fes ihop i en enda dammig och smogig hög. Pianoklinket byttes nu mot en raspig Honky Tonk Woman och i periferin anades Carnaby Streets vimmel. Kom hon kanske därifrån? Vad hände?
Hon var definitivt Tonåring med sitt slängande, långa och raka hår och sina långa ögonfransar. Pigg och glad tittade hon sig omkring och rörde sig ledigt och lätt bland de plötsligt så stela hollywoodfrustajlade damerna i Dreamhouse. Naturligtvis fick hon syn på Allan och sen var det kört.
Hon hette faktiskt Barbie med efternamnet Twist. En kort tid kallade hon sig Ingela, men efter hennes inträde på scenen var det inget som riktigt stämde mer. Barbie-Ingela var alltid i nåt mörkt skrymsle med Allan och vad de två sysslade med ville man väl inte så noga veta. Caroline återgick till sitt förfall och blev dessutom svårt mobbad av sina forna vänner. Elsa och Barbro tröstade varandra så gott det gick och försökte med förenade krafter bygga upp ett nytt liv med de två yngre brudarna men det var som om livsglädjen hade försvunnit och till slut fann de för gott att sälja kåken och jämna Manhattan med marken. De gyllene åren var förbi.
Vad hände sen? Ja, Caroline flyttade runt och sökte sin lycka i ett antal andra familjer men fick aldrig någon riktigt dräglig tillvaro. Hon pensionerades vid 37. Elsa och Barbro hade en kort karriär som modeller och skyltdockor men då båda hade en viss förmåga att slarva bort skor fick de sparken och drog sig tillbaka till Vinden, där de förde ett ganska stillsamt liv i konserverat tillstånd. Peggy och Susan bodde ett kortare tag med några andra tjejer och försökte återskapa ett liv i glamour men saknaden av Elsa och Barbro blev för stor så de flyttade efter till Vinden.
Och hon, Ingela, som ställde till det - hur gick det med henne? Jo, hon sökte sin tillflykt till en röd kartongvilla två kvarter från Vinden och sörjde sin Allan som sedermera flyttade till Hässelby och därmed slutade The Story of a Dreamhouse.
Suck /E.
 |
| Från vänster: Barbie-Ingela iförd regnkappa och gummistövlar samt matchande pennkjol och gul blus. Elsa, med den virkade koftan som tant Såå hade skapat i hennes väntan på att få komma ut ur garderoben (bokstavligen, alltså) samt den småblommiga klänning som kom att bli hennes varumärke. Barbro, huvudperson och ålderdam, the one and only, trendsetter och grand old lady... iförd baddräkt och sin absolut första dress i grön duchesse med tillhörande skor, direkt från Manhattan. Säkert. Caroline, revanschsuget iförd galadress, dvs den långklänning Barbro alltid bar när Allan dök upp och en sammetskappa över det som burits av Barbro på ett oräkneligt antal tillställningar bland Manhattans jetset på 60-talet. |
 |
| Och hoppsan! Här har den ordentliga Susan och den mer slarviga Peggy dykt upp. Naturligtvis, annars vore inte familjebilden komplett. Och inte storyn om the Dreamhouse heller. MISS YOU, GIRLS! /E |
