Det var den där härliga tiden när livet var till synes tämligen rofyllt och tryggt i rummet på övre våningen i det röda trähuset i skogsbacken mellan 659:an och järnvägen. Men det hindrade inte mig från att ge mig ut på vådliga äventyr redan i unga år. Brevledes. För brevvänner hade ju "alla". Vad skulle annars posten vara bra till? Och alla brevpapper jag fick varje jul och födelsedag?
På den tiden var vuxenvärldens Året Runt och Hemmets Veckotidning fullsmockade av brevvänsannonser på barn- och ungdomssidan. Det var en lång spalt bredvid Lätta Krysset, tips på hur man målar eyeliner och diverse idolfoton. "Se hit! Snäll tjej på 12 vårar söker brevvänner i åldrarna 12 - 14 år i hela vårt avlånga land. Fatta pennan och skriv! Intressen: rita, hästar och bio. Idoler: Hep Stars, Ola & Janglers. Foto = svar." Det var bara att välja och vraka.
Efter att jag blivit tonåring med vitrosa läppstift och plastclips på örsnibbarna letade jag brevisar i den livsviktiga Bildjournalen. Man hade levlat upp, som vi säger idag och sen följde en lång rad brevvänner som jag helt enkelt skaffade utifrån olika behov.
Det här inlägget hedrar mina brevvänner alltifrån Skövde till Australien, brevbärarna tant Impi och tant Dagmar och posten, mamma som betalade portot fast det steg från 45 öre inrikes till hutlösa airmailporton på minst ett par kronor samt sist men icke minst pappershandelns brevpappersutbud. TACK och hurra, hurra, hurra, hurraaaa!
Det måste ha börjat i trean när fröken såg till att vi tränade vårt skrivande genom att fixa så att vi kom i kontakt med en klass i Göteborg där frökens dotter var ytterligare en fröken. Min brevvän, som jag fick mig tilldelad, hette Angelica. Hon frågade hur jag mådde och vad jag hade för intressen och avslutade med kära hälsningar. Själv berättade jag garanterat om sommarfjöset och morbror Bosses motorbåt. Så hon skulle veta vad hon gick miste om, stackarn.
Några år senare skaffade jag själv brevisar genom att välja bland annonserna i mammas veckotidningar. Majvor i Älvsbyn skrev många brev om livet i Norrbotten tills jag äntligen skickade henne ett foto som hon tjatat om länge. Att man hade nåt foto på sig själv som skräpade på den tiden var inte så säkert. Mamma släppte till en sommarbild på mig där jag poserar i för små träskor, för liten helveckad kjol och chockrosarandigt linne på farstubron. Efter det kom inga fler brev. Undrar om det var träskorna?
Snart fann jag en ny som passade. Ingrid i Skövde. Och vi blev riktigt goda vänner för hon hade massor av brevisar jorden runt. Jag fick en adress och så var det i rullning. Nu flyttade världen in i den röda stugan i Såå. Postlådan vaktades nu av både granntant och mig. Färggranna, tjocka brev från Japan, smörpapperstunna flygpostbrev med röda och blå ränder från Australien, England och Sydafrika, hippa brevpapper från Italien, Österrike och Tjeckoslovakien.... Familjen stod gapande över köksbordet när dessa rariteter damp ner från fjärran land.
Ingrid i Skövde förbleknade bredvid Mayumi, Leonie, Bojka, Gianna, Margit, Salome och Janet. Dessa unga kvinnor som liksom jag hade upptäckt att brevpapper och penna var nyckeln till frihet och vänskap. Nu fick man lära sig ett och annat förutom engelskan som sattes på prov. Vad jag minns mest var nog att till min förvåning hade vi det mesta gemensamt. Vi växlade foton (nu hade jag skolfotot med pärlemorläppar och översminkade finnar) och insåg att vi såg rätt lika ut också förutom Mayumi som bar sin kimono på ett foto. Det orsakade uppståndelse i hemmet och fotot vändes och vreds på flera gånger för "hon var ju så otrooooligt vacker". Dessutom kom en hel låda med presenter från Japan med bland annat en solfjäder, handgjord och textad på av min vän, ett större antal origamifåglar, en sidenboll som jag hängde i taket och någon form av behållare för rökelse.
Ja, den lådan hade jag framme länge för att påminna kompisar som hälsade på att man minsann inte var vem som helt, inte. I mitt rum fanns presenter i drivor från andra sidan jordklotet. Dessutom en stående inbjudan till turistorten Feld Am See i Österrike, "when you come here we can drink beer..." och i Australien skulle jag få jobb och till Tjeckoslovakien skulle jag på bröllop. Det var ingen hejd på allt som hände. Brevhögarna blev högre och högre och alla fickpengar gick till porton och nya brevpapper. Jag beskrev mig själv som en som hade teckning, popmusik och brevvänner som intressen ifall nån frågade.
Naturligtvis provade jag även på att ha en romans på betryggande avstånd och skaffade en kille som brevvän. Eller ja, romans och romans, men det kunde man ju slå i nån avundsjuk klasspolare. Han hette Benny och bodde i Vällingby. Vad jag skrev till honom minns jag inte men han skrev rätt flitigt tillbaka och det mesta handlade om den trimmade moppen och flipperhålan i centrum. Det nya med det hela var att jag ringde honom en gång. Visserligen snackade han också då mest om moppen och familjens Ford Taunus, men det visste ju ingen annan än jag, så att säga. Dessutom hade jag ju fått ett foto där jag nöjt konstaterade att han såg ut som han skulle, dvs som ett mods från en Stockholmsförort.
Rätt halvtam brevromans ändå, men säg den beskedlighet som varar länge. Plötsligt växte helt oväntat mina horn ut ovanför alla finnar och jag önskade hett att nåt revolutionerande skulle hända i livet. Eftersom jag fortfarande var inne på att allt gick att fixa med papper, penna och frimärken så kom jag på den smått bisarra idén att annonsera efter ett par rejäla skinnknuttar var åt mig och kompis G, som delade horn med mig. Som den världsvana brevväxlare jag var föreslog jag att vi skulle sätta in en annons i MC-Nytt och skaffa oss kontakter. G blev eld och lågor och sagt och gjort, vi efterfrågade ett par grabbar att åka hoj med.
Efter en olidligt lång väntan på svar kom så brev. Vad jag minns endast ETT brev. Från Danmark. Vad som förväntades av oss två oskyldiga femtonåringar var både att åka i bikini med fastbundna händer på ryggen och att vara tillgängliga på olika sätt även sen vi klivit av bönpallen. Den skräck som grep oss då vi läste brevet skulle bokstavligen gått att ta på ifall morsan dykt upp. Vi knölade in brevet längst in under min säng och drog för gardinerna. Med dunkande hjärtan väntade vi oss Hells Angels dundrande nerför backen och in på gården. Nu hördes inget mullrande och inga råbarkade, oljiga gangsters med kedjor och avsågade hagelgevär dök upp till vår oerhörda lättnad. Fast brevet - det låg under sängen tills vi vågade ta fram det och elda upp det med G:s morsas cigarettändare i väntkuren vid järnvägen. Men dom hade ju adressen....
Vi var rädda i fjorton dar. Vem hade frågat efter ett par danskar, dessutom? Vi hade faktiskt tänkt oss ett par harmlösa norrlänningar, kanske till och med från Järpen eller så...
Nå, tiden gick och jag hade en del romanser som jag kände ett behov av att diskutera med någon pålitlig vän. Jag satte nu in en ny variant av annons: Brevvän sökes av 16-årig tjej som gärna vill ha en äldre tjejkompis att prata tonårstankar med som kärleken, sminket och den allmänna förvirringen angående vem man var egentligen. Herregud, där sprängdes postlådan! Dryga hundra brev kom och det var allt från en missnöjd gammal tant på Östgötaslätten som hette Magnhild till en rädd kvinna i Brösarp som hellre ville att jag skulle rädda henne från livet. Bland alla dessa fanns ju så klart ett par damer, som idag skulle kallas unga vuxna, som jag kunde vräka ur mig till. Varför mamma inte förstod mig, varför en kompis plötsligt förvandlats till en skitstövel, hur jag skulle få Honom att bli kär i mig och varför Clearasil inte tog bort finnjävlarna. Allt fick jag svar på, allt. Tack, brevvänner, ni räddade mitt tonårskvidande. Magnhild, dock, förklarade att tonårstiden var början till ett livslångt lidande. Östgötaslätten kunde ha sin Magnhild för sig själv, jag sorterade bort henne rätt snart. Lite kurage hade jag allt fått.
Jaa, jag saknar brevvänstiden. Jag saknar känslan av att skriva på ett nytt brevpapper som jag nyss rivit cellofanet av och jag saknar spänningen när ett färgglatt brev med mangafigurer på damp ner på köksbordet bland räkningar och annan trist vuxenpost. Givetvis har också fältpost skrivits till inkallade kärlekar i olika omgångar. Och ett och annat brev till moster i Boden som till min stora förtret skickade vidare mina brev till morsan så hon också skulle få se vilken förträfflig skriverska jag var, brev till vännen som skulle plugga i Umeå och hotade mig med att säga upp vänskapen om jag inte skrev brev minst en gång i veckan. Och brev till en Eva i Ö-vik, hittad i annons av mig enbart för att dela ett fanatiskt diggande av en stor skidstjärna och skicka smygfotografera på idolen till varandra.
Suck. Posten har mist sin glans i mina ögon. Pappershandeln har stängt och ordet ”brevpapper” känns främmande att uttala numera. Ungar - vad är väl ett sketet digitalt meddelande mot ett hantverk av bläck på papper? Nada. Ingenting.
 |
| En hälsning från nånstans i världen |
 |
| Främmande fågel med stort hjärta |
 |
Hantverk från en vän
//Enhenna |
