Bilder från små äventyr Heejm, 1.

Här är morsan.

Det här var på den där tiden när det var ett äventyr att utföra hushållssysslor. Eller ja, mitt deltagande i den här sysslan handlade väl mer om tillfället att få stoppa små pinnar i brasan och sen gömma plastfigurer i sand. Men nu ska vi se på min mamma som varit på rekognosceringstur nere vid sjön. Säkert är det strax innan elvakaffet och morsan har väntat ut isfritt vatten, slängt på sig träskorna och gått den lilla, inte den stora, stigen ner till stranden. 

Hon har gått över lägdan i bara träskor till vår gränslösa beundran. Alla vet ju hur mycket kongro som springer med käftarna öppna i solvarmt fjolårsgräs. Det kryllar, helt enkelt. När hon svängt runt sportstugan och nått stigen som går genom skogen har hon kollat att det är körbart med skottkärran fortfarande. Ja, morfar högg en gång stora hack i rötterna på den gamla kostigen så att morsan och mormor skulle kunna köra skottkärran riskfritt ner till sjön. För att inte säga upp från sjön. (Alla träd överlevde, kan jag berätta för eventuella trädkramare.)

När skogsdungen övergått till strandäng har morsan återigen klampat runt i ett annat sorts fjolårsgräs, fortfarande fullspäckat med monstruösa spindlar, möjligen hårigare och större, för nu har hon nått fuktigare marker. Och si där - nu klampar hon runt i sörjan av våt sand och gamla löv och strandpinnar och inspekterar tvättgrytan. Rekognosceringsturens mål. Nu fattar du väl också vad skottkärran var bra till? Tvätt och ved, liksom. Tungt att bära om det var blött. Men med en rejäl skottkärra går det lätt som en plätt.

Ja, som sagt, morsan skulle kolla, som varje vår, om det var läge att tvätta "ne ma sjöön". Hade man tillgång till grytan som stod under några alar och björkar var det lätt att tvätta stortvätten, lakan och sånt som tog plats. För att inte säga mattorna som såpskurades på bryggan. Det var ett av våra miniäventyr att gå ner till sjön när morsan skulle tvätta. Det var nämligen då man fick elda under grytan och morsan visade hur bra näver brinner ihop med några stickor. Det var då man grävde ner Fred Flinta i den där lilla sandplätten och lade en platt sten ovanpå som minnesmärke. Det var där jag upplevde mitt första möte med naturlera (eller om det var koskit) och hur det kunde formas till diverse skålar och koppar. Och så var det kaffekorgen. Elvakaffet var ju ett måste och under tvättdagarna var det kaffekorg och guldsaft och hastbullar. Och morsan satt på en sten eller i spindelgräset och vi helst uppflugna i det där trädet med en böjd stam. En geting så föll man med ett vrål till marken och kastade guldsaftmuggen i nytvätten och morsan fick skölja igen och så var det sand på bullarna och och mitt i allt trampade man runt så märkesstenen för Flinta rubbades och så var han borta för evigt. Ja, det var alltid ett äventyr. 

En gång fick jag uppdraget att gå hem och hämta fikat. Det hade hängt åska i luften och morsan hade tänkt sig att vi inte skulle ha kaffekorg med men när det klarnade upp ändrades förutsättningarna. Jag lovade att be mormor om hjälp med att koka kaffet, lovade att ta med en kofta ifall det skulle bli svalt och att gå försiktigt med kaffekorgen tillbaka. Att se sig för vid järnvägen var inte tal om att lova - det satt i ryggmärgen sen födseln, uppvuxen vid spåret som man var. Allt gick som smort men på tillbakavägen hade den feta kossan Bläsa ställt sig mitt på stigen i skogen. Mötesplatser fanns inte och plötsligt såg jag att Bläsa förvandlats till en ilsken buffel som skulle stånga ihjäl mig. Hon hade absolut fått något vilt i blicken och stod och glodde ilsket och skrapade med de sylvassa klövarna i marken. Jag såg ingen annan råd än att börja storgråta och be Gud som haver eftersom mitt unga liv snart var över och mamma skulle bli utan kaffe. Korgen tappade jag ner i en slänt och bullar och koppar rullade glatt ut bland kongro och harsyra. Bläsa glodde och jag skrek. 

Morsan kom naturligtvis sättande genom skogen och den feta kossan lyckades tränga sig förbi mig som gallskrikande slängde mig rakt in i stensötan platt på magen. Hur det slutade minns jag inte. Inte heller vad min lillebror gjorde ensam nere på stranden med en kokande gryta över elden medan jag blev räddad. Men bevisligen överlevde vi alla och kom hem. Med tvätt i skottkärran, kaffet utblandat med krossat glas i en trasig termos och morsan som tröstade. 

Ett litet äventyr - tvättgrytan på stranden. 

/Enhenna

 

På bio

Det här var på den tiden när vintrarna var långa och vita och mysiga och alla var snälla och lyckliga och jullovet var sju veckor långt. Minns du? I alla fall kan jag tala om att det var inte bara allt detta, det var bio också.

Det låg liksom i luften att det skulle bli en föreställning. Redan vid middagsbordet började man ana att kvällen skulle bli något alldeles extra. Det städades undan lite kvickare efter måltiden och rullgardinen drogs ner. Spänningen låg i luften. Premiär? I bästa fall. Annars något klassiskt drama eller kanske en komedi. Inte så ofta en thriller, tyvärr, personligen minns jag bara en sådan, vilket jag kommer till senare.

Dessa biokvällar krävde en del arbete med salongen och publiken hade sina givna platser. Biografmaskinisten arbetade hårt med iordningställandet av projektor och bioduk samt i vissa fall även ljusanläggning. Maskinisten stod själv för ljudet. Övriga möblerade och vi barn blev tillsagda att hålla oss undan, helst också ta på pyjamasar för det kunde bli sent och då var det bara att gå direkt från bio till säng.

Andra gånger kunde man ha sån tur att det ingick pausfika och då var det inte sällan flottyrmunkar och marstrandskex. Båda lika skrämmande men vad stod man inte ut med för att få vara på bio en kväll. 

Maskinisten beordrade tystnad och alla intog sina platser. Mormor på parkett, övriga på pinnstolar runt om, maskinisten längst bak och jag och min bror på golvet. Sen rullade äventyret igång.

På filmduken, som stod framför köksdörren, (Gud förbjude att någon knackade på under dessa heliga stunder) visades det ena dramat efter det andra. Maskinisten presenterade filmerna med några korta ord om innehållet. Ofta var vi barn med som statister själva och någon enstaka gång hade man en mer betydande roll. Spänningen var olidlig innan man sett sig själv och hur man tog sig ut när filmaren till exempel bad en vinka. Jag minns särskilt väl en filmsekvens då jag hade tilldelats en biroll och skulle gå uppför en trappa, stanna när filmaren gav kommando och vända mig om för att vinka mot kameran. Jag hade gärna sett att detta klipptes bort då jag tedde mig högst pinsam med ett påhittat flin ner i backen och en lealös viftning som mest påminde om att jag just ville visa hur lealös en handled kunde vara. Jag hade en klänning som jag höll på att växa ur, var kobent och hade pottfrisyr. Hela jag påminde om en flottyrmunk. Dessvärre kördes denna sekvens om flera gånger då det hördes spridda gillanden i publiken och maskinisten uppmuntrade alltid sådant som gillades genom att visa samma sak ytterligare någon gång.  

Filmerna kunde annars rulla på och startade oftast med att någon klev i eller ur en bil. Alla log och skrattade hela tiden och uppvisade något som bäst kan beskrivas som ett planlöst irrande innan någon, oftast huvudrollsinnehavaren, stakade ut en riktning för flocken. Filmens handling kunde ofta vara till exempel om en dag på fäbodvallen. Storyn startade rafflande med att alla skådespelare klev in i en Volvo Amazon och sen klev ur i nästa sekund eftersom kameramannen även var chaufför varför någon skildring av vägen aldrig fanns med. Spänningen började sedan stiga då sällskapet närmade sig fäbodvallen. Skulle alla rymmas i det lilla huset? Skulle killingarna stånga oss blodiga? Vem skulle kliva i en komocka? Skulle jag se ut som en flottyrmunk? 

Dramats höjdpunkt kunde till exempel vara att en get åt upp min brors skosnören men resten av barnet räddades undan i sista stund och det hela tonade ut i fika med våfflor innan alla klev in i Amazonen och klev ur vid hemmets dörr. Andra gånger var det ett öppet slut, vilket gjorde en sömnlös då man försökte reda ut huruvida mormor kom med hem eller inte. 

Någon enstaka gång var det komedi, finurligt ordnad av biografmaskinisten som kunde hantera maskinen på ett väldigt skojigt sätt. Då fick man se sin morfar laga vedträn han just kluvit, småspringa baklänges från vedboden och hoppa uppför brotrappan med baken före för att försvinna in i huset snabbt. Vi barn skrattade så vi skrek och så fick vi se detta fem gånger till. Morfar joggade ner till huggkubben, klöv ved, lagade ved, joggade baklänges in och sen ut igen.... Det var då min mor satte på tevattnet och plockade fram flottyrmunkar och marstrandskex. 

Ja, se detta var högtidsstunder att minnas. Och som sagt, allt för sällan visades någon thriller men jag minns tydligt att vi en gång småsnyftade av skräck då kameramannen förevisade en hårresande historia om en färd längs den nybyggda muren i Berlin. Kameran gömdes under rockärmen och den okända världen syntes skakigt genom en skitig bussvindruta. Vi fick veta att det var dödsstraff på att filma eller ens titta åt det håll vakterna stod, beväpnade och beredda att skjuta en betraktare lika väl som en rymmare från öst till väst. Det var för mig första gången något av världshistoriens kalla sanningar dök upp i hemmets trygga vrå och för alltid etsade sig fast i mitt pottfriserade huvud. Jag stirrade skräckslaget på den rangliga filmduken framför köksdörren. Aldrig hade man önskat så mycket som då att någon oväntad skulle knacka på eller att ett fat med marstrandskex skulle skickas runt i en hastigt påkommen fikapaus.

Bion avslutades med att taklampans ljus åter flödade över det blekgula köket och det blev vardag igen. Publiken sorlade förnöjt, gnuggade ögonen och man kunde tryggt gå till sängs och drömma om en framtid som glamorös skådis.

/Enhenna