Här är hon igen, Enhenna.
Det här var på den tiden man kunde vakna med känslan av att vara någon annan. Det var inte alls oangenämt. Eller så visste man med bestämdhet att på eftermiddagen, eller åtminstone efter elvakaffet, då skulle man förvandlas till en annan person. Egentligen var det en fördel att veta i förväg att förvandlingen skulle ske lite senare fram på dagen, eftersom det då fanns tid att förbereda sig och eventuellt införskaffa rekvisita. Om man hann, vill säga. Ibland gick allt så fort att man inte riktigt förstod vad som hände. Man kunde sitta där på Stora Stenen och vips så var man hövding över Bölerödskinnen och visste med säkerhet att innan kvällen skulle man ha två skalper av Hårbörstablekansiktena. Då gällde det att handla snabbt.
Vissa morgnar var man mer oförberedd och vaknade man då som Peter Tork i Monkeys gällde det att snabbt ta fram sin hemsnickrade engelska och kamma luggen åt rätt håll. Men det gick ju. Man fick vara flexibel, så att säga.
Den gång jag just nu kom att tänka på var när min kompis Essan kom på besök, vi skulle leka. Det var ju på gränsen, vi höll på att lämna lektiden bakom oss, men det fanns fortfarande utrymme till förvandling om vi var utom hör- och synhåll. Vårt bästa ställe att praktisera på var nedanför järnvägen i närheten av morbror Bosses sportstuga. Området som hette "nedanför järnvägen" innefattade en hel värld av viktiga platser förutom sportstugan. Eller i vår värld hette det "neaför järnvejn". Så du vet.
Essan dök upp till elvakaffet. Vi fick saft och bullar och eventuellt finska pinnar, den tråkiga kakan som aldrig tycktes ta slut, och så gick vi armkrok ut från gården. Alldeles innan järnvägen förvandlades Essan till en norsk kvinna i sina absolut bästa år. Hon hade inga problem med språket, det satt som en smäck. Hon pratade på om pojkar och fiske och norska äventyr så man rodnade. Innan vi passerade spåret blev jag skåning. Det bara blev, ja, jag vet inte hur det gick till. Jag hade heller inga problem med språket. Min skånska var perfekt.
Essan och jag hade ett oskrivet manus som vi följde. Tidigare hade vi, precis som andra ungar, någon dag upptäckt att "nu var jag en norsk tjej och du var en skånsk tjej" och sen svingades ett osynligt trollspö över våra små guldbruna hjässor. Efter det skedde förvandlingen utan att vi styrde upp något och vad vi skulle göra och säga fanns redan i våra huvuden.
Vi promenerade ner till solhyllan bredvid sportstugan och pratade hela tiden om olika äventyr vi varit med om. Det enas värre än den andras, givetvis. Ibland kunde man avslöja hemligheter som man inte alls visste att man skulle avslöja, men eftersom man hade transformerats från jämtlandsstårsor till världsvana damer från Norge och Skåne så kunde man ju inte hjälpa det. Det var killar, det var pengar, det var bilturer och läppstiftspriser och lokala idoler vi aldrig hade hört talas om och alltid hade någon av våra vänner varit i kontakt med någon kändis. Vi hade rest, vi hade löst mysterier och vi hade hånglat.
Det hände att den malliga norskan pratade på om saker jag inte riktigt förstod. Då gällde för den snorkiga skånskan att ge igen, helst med skånska dialektala uttryck som inte norskan begrep. Det kunde faktiskt bli lite hetsigt. Eller åtminstone talade vi med en viss överlägsenhet så att den andra skulle sättas på plats. Vi satt där i solhyllan med benen korsade och betraktade våra pumps och pennkjolar. Norskan hade röda långa naglar och fladdrande lösögonfransar och skånskan hade chockrosa läppstift och knallblå ögonskugga som hon köpt på EPA, ett fint varuhus som minsann inte fanns i Norge. Där hade dom ju bara Grenseraster och illaluktande getostvåfflor.
Norskan kontrade då med att det fanns viktige varehus rundt hjørnet där man kunde köpa precis vad som helst. Till exempel en persianpäls som skulle visas upp nästa vår efter syttende mai ifall jag, bonniga skåning, visste vad det var. Den bonniga skånskan sträckte lättjefullt sina vackra smala ben i skimrande nylonstrumpor (också från EPA) och fnös föraktfullt. Den där söttnemai kunde den näbbiga norskan behålla för sig själv, likväl som marsipanpälsen, för se skånskan skulle allt ta färjan till Danmark den dagen. Det var skitlätt, gjorde man ju jämt, nära som det var. Särskilt i fjol. Då hade hon varit i Danmark flera dagar på raken.
Norskan fimpade elegant cigaretten, som hon plötsligt fått i sin hand, och hängde upp den oranga plastväskan från Dior på armen. Hon trippade fram bland granbarren och avslutade vår eftermiddag i solhyllan med att knycka på nacken. Skånskan kunde inte riktigt knycka på nacken så hon tände också en cigarett och rättade till hövolmen på skallen med spretiga fingrar. Hon tog sin skitviktiga väninna under armen och så talade de inte mer om norska varehus och danmarksfärjor utan koncentrerade sig på att gå med stilettklackar bland kottar och koskit.
På vägen bleknade hövolmar, nylonstrumpor, pumps och pennkjolar bort och ungefär vid järnvägen lämnade vi dagens alter egon och travade upp till mamma för att se om det fanns mer saft. Vi skildes åt efter fikat med löftet om att ses nästa dag, men då troligen som Svenne och Ingegerd. Men det är en annan story.
/Enhenna
