torsdag 17 februari 2022

När jag förvandlades till skåning


 Här är hon igen, Enhenna.

Det här var på den tiden man kunde vakna med känslan av att vara någon annan. Det var inte alls oangenämt. Eller så visste man med bestämdhet att på eftermiddagen, eller åtminstone efter elvakaffet, då skulle man förvandlas till en annan person. Egentligen var det en fördel att veta i förväg att förvandlingen skulle ske lite senare fram på dagen, eftersom det då fanns tid att förbereda sig och eventuellt införskaffa rekvisita. Om man hann, vill säga. Ibland gick allt så fort att man inte riktigt förstod vad som hände. Man kunde sitta där på Stora Stenen och vips så var man hövding över Bölerödskinnen och visste med säkerhet att innan kvällen skulle man ha två skalper av Hårbörstablekansiktena. Då gällde det att handla snabbt.

Vissa morgnar var man mer oförberedd och vaknade man då som Peter Tork i Monkeys gällde det att snabbt ta fram sin hemsnickrade engelska och kamma luggen åt rätt håll. Men det gick ju. Man fick vara flexibel, så att säga.

Den gång jag just nu kom att tänka på var när min kompis Essan kom på besök, vi skulle leka. Det var ju på gränsen, vi höll på att lämna lektiden bakom oss, men det fanns fortfarande utrymme till förvandling om vi var utom hör- och synhåll. Vårt bästa ställe att praktisera på var nedanför järnvägen i närheten av morbror Bosses sportstuga. Området som hette "nedanför järnvägen" innefattade en hel värld av viktiga platser förutom sportstugan. Eller i vår värld hette det "neaför järnvejn". Så du vet.

Essan dök upp till elvakaffet. Vi fick saft och bullar och eventuellt finska pinnar, den tråkiga kakan som aldrig tycktes ta slut, och så gick vi armkrok ut från gården. Alldeles innan järnvägen förvandlades Essan till en norsk kvinna i sina absolut bästa år. Hon hade inga problem med språket, det satt som en smäck. Hon pratade på om pojkar och fiske och norska äventyr så man rodnade. Innan vi passerade spåret blev jag skåning. Det bara blev, ja, jag vet inte hur det gick till. Jag hade heller inga problem med språket. Min skånska var perfekt. 

Essan och jag hade ett oskrivet manus som vi följde. Tidigare hade vi, precis som andra ungar, någon dag upptäckt att "nu var jag en norsk tjej och du var en skånsk tjej" och sen svingades ett osynligt trollspö över våra små guldbruna hjässor. Efter det skedde förvandlingen utan att vi styrde upp något och vad vi skulle göra och säga fanns redan i våra huvuden. 

Vi promenerade ner till solhyllan bredvid sportstugan och pratade hela tiden om olika äventyr vi varit med om. Det enas värre än den andras, givetvis. Ibland kunde man avslöja hemligheter som man inte alls visste att man skulle avslöja, men eftersom man hade transformerats från jämtlandsstårsor till världsvana damer från Norge och Skåne så kunde man ju inte hjälpa det. Det var killar, det var pengar, det var bilturer och läppstiftspriser och lokala idoler vi aldrig hade hört talas om och alltid hade någon av våra vänner varit i kontakt med någon kändis. Vi hade rest, vi hade löst mysterier och vi hade hånglat. 

Det hände att den malliga norskan pratade på om saker jag inte riktigt förstod. Då gällde för den snorkiga skånskan att ge igen, helst med skånska dialektala uttryck som inte norskan begrep. Det kunde faktiskt bli lite hetsigt. Eller åtminstone talade vi med en viss överlägsenhet så att den andra skulle sättas på plats. Vi satt där i solhyllan med benen korsade och betraktade våra pumps och pennkjolar. Norskan hade röda långa naglar och fladdrande lösögonfransar och skånskan hade chockrosa läppstift och knallblå ögonskugga som hon köpt på EPA, ett fint varuhus som minsann inte fanns i Norge. Där hade dom ju bara Grenseraster och illaluktande getostvåfflor. 

Norskan kontrade då med att det fanns viktige varehus rundt hjørnet där man kunde köpa precis vad som helst. Till exempel en persianpäls som skulle visas upp nästa vår efter syttende mai ifall jag, bonniga skåning, visste vad det var. Den bonniga skånskan sträckte lättjefullt sina vackra smala ben i skimrande nylonstrumpor (också från EPA) och fnös föraktfullt. Den där söttnemai kunde den näbbiga norskan behålla för sig själv, likväl som marsipanpälsen, för se skånskan skulle allt ta färjan till Danmark den dagen. Det var skitlätt, gjorde man ju jämt, nära som det var. Särskilt i fjol. Då hade hon varit i Danmark flera dagar på raken. 

Norskan fimpade elegant cigaretten, som hon plötsligt fått i sin hand, och hängde upp den oranga plastväskan från Dior på armen. Hon trippade fram bland granbarren och avslutade vår eftermiddag i solhyllan med att knycka på nacken. Skånskan kunde inte riktigt knycka på nacken så hon tände också en cigarett och rättade till hövolmen på skallen med spretiga fingrar. Hon tog sin skitviktiga väninna under armen och så talade de inte mer om norska varehus och danmarksfärjor utan koncentrerade sig på att gå med stilettklackar bland kottar och koskit. 

På vägen bleknade hövolmar, nylonstrumpor, pumps och pennkjolar bort och ungefär vid järnvägen lämnade vi dagens alter egon och travade upp till mamma för att se om det fanns mer saft. Vi skildes åt efter fikat med löftet om att ses nästa dag, men då troligen som Svenne och Ingegerd. Men det är en annan story.


/Enhenna


fredag 7 januari 2022

Guldkorn i språket

Jag har väl redan berättat om när jag miste språket?

Det var samma dag som min magister i åk 4 bestämt berättade för mig att ringölan inte fanns. 

- Är det sant? tänkte jag. Har jag i hela min barndom dittills blivit grundlurad av min familj? Har morfar, min älskade morfar, lurat mig? Ringölan, den där stjärtvippande fågeln som kom med sommaren ihop med staren. Kunde den heta något annat som hela världen kände till utom jag?

Ja, det är länge sen jag fick tvätta bort jämtskan på skoltid. Jag kan väl hålla med om, som svensklärare, att det kan vara nödvändigt att kunna svenska språket och alla dess former. Men att helt ta bort jämtskan, vilket så småningom i turistbyn blev mer regel än undantag, det ställer jag mig högst tveksam till. Och nu tänker jag med tacksamhet och lite humor på min familj och hur det var när man var sisådär sju-tio år och livet lekte. Det var då sädesärlan hette ringöla.

Kraftuttryck var icke tillåtna för barn och ansvarsfulla vuxna i mitt hem. Det fanns dock någon vuxen i omgivningen som var bra på alla svordomar som fanns, (vi småttingar sög gärna in dessa mustiga ord i våra oskyldiga små öronkringlor), och det var oftast oemotsagt, alltså underförstått att n'dænn sæj vad som helst, hæn, och de jær inge.

Men kraftuttrycken fanns ändå - de som var dialektala. Och dessa kunde ha samma kraft som den mest jävulska svordom. Kanske till och med bättre. 

Mormor var värst. Hon kunde de flesta nödvändiga orden för att gestalta personer och deras varande och görande.

Jag minns tydligt en morgon när mormor satt vid köksbänken och sydde kuddar åt firma A. Flink. Emellanåt spanade hon ut mot vägen. Det kunde ju hända sig på den tiden att folk kom på kaffevisit utan att föranmäla sig. Men alla var inte lika välkomna.

- Nu kom en dænn slabbeduska! Lås döra!

Då kanske det kom oönskat kvinnfolk. Eller kanske det räckte om personen gick förbi...

Som barn i huset kunde man också få sig en åthutning. Min ömma mor läxade upp mig ordentligt när jag som sur tolvåring gråtit en skvätt för att jag inte fick klistra tejp i håret för att göra en indianfrisyr:

- Huvva, nu e du som e sypphön! 

Då gick sypphönan tillbaka till sitt hörn och fortsatte sura eller gick ut och smällde igen dörren. Utan tejp.

Eller som mormor sa när hon tittade ut genom ett annat fönster och såg vilken gubbe min morbror harde med sig hem, och som han uppenbarligen tänkt bjuda in på kaffe:

- Huvva! Nu kom en dænn dålåfåns'n hit. Husch!

Och så var det min lillebror som sprang fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum och lekte flygplan i takt med dragspelsmusiken som morbror spred i köket. 

- Titt på en hænn kryppsyl´n... han skull ju gå och lägg se. 

Kryppsylen gick då snällt i säng, medan modern stoppade om och ömt viskade "gonatt tyllmejs"!

Då hade min lillebror både blivit kallad kryppsyl och tyllmejs på samma gång - han måste ha känt sig speciell.


En gång var jag med mamma och mormor på affären. Jag minns att de två damerna gjorde sura miner då vi passerade kassan och på väg ut fick jag höra att en man som jobbade i butiken var "ejn rektun tjurstupp". Tjurstuppen hade nog nekat rabatt på kaffe, kanske? Vad vet jag? De bytte affär ibland, troligen mest beroende på var veckans tjurstupp befann sig.

Ett annat uttryck som kom från mormor var rätt användbart för att beskriva hur någon lät. En känd svensk sångerska fick heta "n´dænn schöuwhöna, husch, stäng av teven!" Jag undrade länge vad som just gjorde att man fick heta "schöuwhöna" men fattade sedan att det berodde på sättet att sjunga. Det fick jag reda på genom att mormor helt enkelt förklarade att hon var så "schöuwen" när hon sjöng. Jahaja.


Några andra uttryck som ibland hördes i barndomshemmet när ett vagare kraftord behövdes var tex jåtun  besita, hæssebæsse, jemanåda och härspeligen. Sypphönan kunde ibland få heta ”sursyppa” och tjurstuppen kunde lika gärna vara en ”surstupp”. Det berodde på dag och känsla. 

Själv råkade jag en gång säga ”jävlar” och fick mig direkt en åthutning att vakta min trut. Men någon tyllhöna var jag då inte, det vet jag.

Vad minns du? Sitter du på något bra ord som jag glömt? Och du vet väl vad kipperillan och pilledinken är? Om inte, vänta bara!

/Enhenna