Enhenna: augusti 2024

Mamma Astrid har flyttat till okänd ort. Eller så finns hon bakom mig just nu. Kikar över min axel och småfnissar. Jaha, vad ska du skriva, har du tänkt? säger hon nog. Sen tittar hon ut genom fönstret, gäspar lite och frågar "ske ma ha oss en kopp te?" och sen gör hon te och värmer gifflar i ugnen och säger att hon sätter sig i soffan så länge så får jag sitta här och skriva. Hon ska se en engelsk deckare. Undrar om det funkar i himlen?

Bland de allra första minnen jag har av mamma är att jag var skräckslagen bara hon gick in ett annat rum, tänk om hon försvann? En gång, då jag var mycket liten och sov i en bäddsoffa i mormors och morfars vardagsrum, vaknade jag och kände det som att världen hade rasat. Min lille lillebror sov bredvid. Lugnt. Han fattade inte att mamma försvunnit. Visst, lyset var tänt bakom dörren som stod på glänt, jag hörde röster ifrån köket eller kammar´n. Men mamma låg inte i sängen mellan oss - det var hennes plats. Var hon inte där var hon borta. Trots att jag hörde hennes röst. Paniken gjorde att jag skrek och mamma kom in efter några sekunder. Fast jag var så liten visste jag att jag behövde dra en lögn varför jag skrek. Jag sa något om en häftstift som ramlat ner i sängen. Det minns jag. Mamma blev inte arg. Men jag har tänkt på det där senare. Paniken minns jag och den satt i och har stört mig i andra sammanhang också i vuxen ålder. Om inte jag vet var någon närstående är eller när de väntas hem och blir sena så kommer den där ångesten vällande igen. Idag, då jag närmar mig sjuttio med stormsteg, är den hanterbar. Så klart kan man spekulera i varför, men det hör inte hit.

I tidiga tonåren läste jag massor och gärna Readers Digest som morsan hade hyllmetrar av. Där kom jag över en text som handlade om en mamma som blev kär i en man och lämnade sina barn. Hon flyttade långt bort. Barnen blev kvar hemma med sin far. Jag läste den flera gånger och ångesten växte. TÄNK om det skulle hända oss? Jag visste att det fanns någon som ibland dök upp mycket diskret och som för övrigt var en vän i familjen. Han blev det största hotet under flera år. Mamma försökte prata med mig att hon inte skulle flytta eller gifta sig men att hon tyckte om honom. Det trodde jag inte på. Men hon fick mig att avslöja att jag också tyckte om någon i smyg. Jag var tretton och dökär i en kille på skolan som gick gymnasiet. Mamma fick veta vem han var. För övrigt ett av de två riktigt förtroliga samtal vi haft under hela livet.

"En dænn?? Hoppes han int e som a mor si!"

Så hade mor sagt sitt. Men jag ryckte på axlarna och tyckte att hela grejen var ovanlig, mamma talade med mig om kärlek och känslor. Jag har aldrig växlat ett ord med den där killen heller. Och mamma flyttade inte eller gifte sig med nån gubbe.

Andra gången hon talade förtroligt med mig om känslor var när jag kom hem storgråtande för att jag hade ilsken som ett bi gjort slut på ett kort förhållande med en otrogen kille.

"Jahaja, ere slut? Hoppes han fer hejm te Stockholm! Förresten, de e dans i Gevsjön i kväll, je skjuss dit de, je. Ring at a Solweig, hu kanske vill fålj mæ".

Mamma kändes i den stunden som en stabil klippa. Hon vek sig inte för nån sketen hjärtesorg, varken sin egen eller sin dotters. Hon påminde mig om att det var kul och fara på dans och som alltid skjutsade hon oss danssugna tjejer överallt jämt. Om det så var tjugo mil tur och retur.

Om jag bara hade vetat alla de gånger jag gråtit av skräck för att mamma var borta att hon skulle finnas för oss i 68 år. Men det är inte meningen att man ska veta sånt. Mamma blev 94 och de sista åren var hon i sin egen värld för det mesta. Men från början som mamma var hon i allra högsta grad närvarande. Med hög integritet, en stolthet som kunde verka lite onödig ibland, generös i överkant mot oss, bestämd och beslutsam när det gällde att hålla oss barn ovetande om detaljer om våra första år i livet, glömde inte en oförrätt, hade förutfattade meningar ibland och tyckte att millimeterrättvisa var ett livsrättesnöre att hålla sig till. De gånger jag såg min mor gråta var då nära och kära dött. Skrattade gjorde hon oftare, hon bråkade aldrig eller ens höjde rösten i hemmet fast det måste ha varit jobbigt ibland att vara fast med mor och far och bror med fästmör som trängdes under samma tak som oss tre. Fast hon kunde bli skitförbannad på oss ungar ibland och nån smäll på rumpan kunde man få. Men hon ångrade sig alltid och förklarade varför hon varit så arg. Sånt hände bara när vi var i lekåldern, inte senare. Vi var nog väldigt snälla barn som var nöjda med livet och det fanns liksom inget att bråka om.

Mamma fanns ALLTID hemma. Visst, hon jobbade extra på "Charken i Åre" och gjorde en del kontorsarbete för sin brors firma. Hon fick ihop så att vi hade det bra allihop. Vi hade mamma hemma. Vi hade mormor och morfar och en morbror och hans fästmö i samma hem. Mamma såg till att vi hade det så tryggt och gott som det någonsin kunde bli. Till slut öppnade hotellet inom gångavstånd som gjorde henne än mer fri att göra saker med oss. Mamma var överlycklig för jobbet, för sina chefer, för sina arbetskamrater och elvakaffet och den bekräftelse hon fick som redig och duktig arbetskamrat. Jag tror att vi var lika lyckliga som mamma. Vi såg bara fördelar, möjligheten till bassängbad, kiosken och diverse tillställningar inom gångavstånd. Vilken lyx att just mamma jobbade där! Då tog också våra Dalarnasemestrar fart. Varje sommar under flera år åkte vi till Siljanstrakten, hyrde stuga och stannade en vecka eller längre. Det var sommarens höjdpunkt för mig. Huruvida min bror tyckte detsamma ska jag låta vara osagt, men snälla som vi var protesterade vi ju aldrig. Och som sagt, jag var smittad av mammas entusiasm. Att det blev just Dalarna var nog mammas bästis Margaretas förtjänst. Hon som var dalkulla. Mammas längtan till just Gammelgården i Rättvik var lite skum, tyckte jag. Men hennes glädje över att sitta ute på gammelgården och fika var genuint äkta, det såg till och med jag fast jag mest var rädd för spindlarna.

Massor av pengar har mamma aldrig haft men inte saknade vi något. Hon drömde om att kunna ge oss vad som helst, sa hon ibland, men jag undrar om det hade varit bättre på något sätt. Jag är ganska säker på att vårt liv som ungar var det absolut bästa. Julen höll mamma hårt i, allt skulle vara som vi var vana vid och julstämningen infann sig alltid den första december då datumljuset brann på fikabrickan hon varje morgon bar upp till oss när vi var barn. Kakao och knäckemacka med smör, varje dag före skoldags. På lördagarna var det inget fika på säng, men då var det Frukostklubben på radion i stället. Till jul släpades en gran upp till det rum vi delade, vi tre. I "salen" på markplanet i huset fanns den "stora" granen. På julaftonsmorgon fanns alltid ett litet paket under vår gran. En bedrift av morsan att fixa eftersom jag vaktade henne så noga.

Födelsedagar firades lika mycket. Och mammas oro för att någon av oss skulle känna sig åsidosatt eller bortglömd, gjorde att hon alltid hade paket åt oss båda fast bara en fyllde. Trehjulingarna fick vi samtidigt, cykel och trampbil kom också samtidigt. Mamma förklarade alltid, varje gång, att "nu får da de henn stoor grejan på såmå dag å så blire bære nå små paket på födelsedan". Vi var nöjda med det. Det var rätt kul, förresten, med morsans rättviseiver där, för vi lekte ju ihop. Klart det var kul att få nåt sånt som en varsin cykel på samma dag.

Alla högtider firades med samma traditioner år ut och år in, i stort sett. Och så hittade mamma på ytterligare en: "Slut-på-januari-tårtan". Mamma ogillade vintern skarpt, vilket hon ofta talade om för oss. (Man aktade sig lite för att vara allt för glad då första snön kom. Min glädjedans i tidigt sextiotal för de första snöflingorna utanför fönstret minns jag väl, helt enkelt eftersom mammas suck var så djup att gardinerna fladdrade och jag kom av mig.) Varje sista januari bjöds gräddtårta. Ibland med grannbesök. Byn kände till vår tradition.

Tradition var det också kring mammas födelsedag. Då kom "gänget" som de kallade sig. Vi barn var lärda att säga "tanterna". Jag älskade när tanterna kom. Det var a Ingrid-i-berggrens, a Sonja-på-växeln, a Dagmar-å-a-Borghild-i-jänspers, a Brita-i-jänsors och a Margareta. På slutet kom även a Jorid till, inflyttad och inpassad i gänget. Då var det te och mackor, godisskålar, askfat och cigarettrök och tårta. Vi låg i sängarna och hörde hur tanterna skrattade och pratade. Dessförinnan hade vi blivit kramade och klämda från alla håll, proppat i oss godsaker och så hade mamma berättat nåt om nån av oss så vi blev malliga. T ex att "enhenna, hu har skæla all peran hu, till middan, och sææn har a gjort tårtdekorationan". Mamma skröt, tanterna nickade. Mindre kul var det när mamma i sin tur gick på någon av tanternas kalas. Då visste ju inte jag om hon försvann för gott eller inte.

Mamma har också, helt ovetande, bidragit till att få mig, och säkert även min bror, att se, lyssna och lukta på naturens skiftningar. Ingen i huset undgick mammas glada tjoande då staren äntligen anlänt till holken. Hon pratade hela tiden om allt, den sidenblanka sjön, de älskade asparna som hon påstod alltid viskade, styvmorsviolerna som hon plockade och varje gång berättade att de hade små ansikten och att "inget är som en skål styvmorsviol på köksbordet - då är det sommar". Hon fick oss att känna lukten av nyutslagna björklöv och lyckan att sitta i gräset med kaffe och sockerkaka. Hon pratade om Skutan och att det inte fanns en vackrare vy, hon berättade hur våren luktade och hur fantastiskt det var att sitta på farstubron en kväll i ett ljummet augustimörker. Hon följde oss ut i båten då vi fick börja fiska, hon älskade sjöstranden och promenerade där fram och tillbaka åtskilliga sommarkvällar hela den tid hon bodde där. För mig gjorde hon liksom hela gården och allt omkring till en scen där vi upplevde ett skådespel som skulle tas in i varje por. Det funkade. I alla fall på mig. Kanske är det det som får mig att ibland längta dit så innerligt att jag åker en sväng och bara påminns och liksom fyller på. Jag brukar säga att jag åker till barndomstrakterna och tankar.

För mamma har alltid jag och min bror varit viktigast. När vi började flytta ut och både vi och hon insåg att hon skulle bli helt ensam i ett hus med åtskilliga meter snöskottning om vintern och ont om grannar så blev det jobbigt för oss alla. Min morbror bodde ju i huset bredvid, men ändå. Ensamma kvällar, ensamma mornar, ensamma måltider.... Den dagen min bror ringde mig och sa "vejt du att morsan har skaffe se en kär?" blev jag överlycklig. Ingen unnade mamma en vän mer än vi. Jag bad till någon högre makt att det skulle hålla för evigt och att han skulle vara snäll.

Det första jag såg av Arne var en tavla som stod på en stol i kammar'n då vi kom hem för att fira mammas födelsedag. Typiskt morsan presenterade hon sin vän så här, innan han själv dök upp:

"En henn tavla har je fått ta n Arne, och det ske je säj dick att han är snällar ma meg han än nån nånsin ha vöre". "Han kom te middan, men han e nervös", lade hon till.

Ja, det var ju vi med. Men det ska jag säga - sällan har någon bara passat in som denna man. Mamma blommade upp ännu mer och fick göra allt som vi önskat att hon skulle få någon gång. På något sätt räckte han till för alla, inte minst för våra barn när de kom. Samtidigt slutade jag oroa mig för om mamma skulle försvinna. Nu fanns ju någon som såg efter henne. Och som fikade med henne på Gammelgården i Rättvik och som målade styvmorsviolerna hon plockade, så att de skulle finnas hela året på väggen.

Mamma och hennes Arne fick knappa tio år innan han gick bort. Jag trodde inte mamma skulle överleva detta. Men på något sätt tog hon sig fram, med hjälp av sina barnbarn i första hand, de var hennes hjärtegryn allihop. Hon tog modet till sig och sålde vårt barndomshem för att flytta närmare oss. Hon fick ett par katter, något hon hade som barn och alltid velat ha som gammal. Katterna fick sina föregångares namn, Malla och Pipaluck och de blev hennes barn. De flyttade till och med med till äldreboendet. Det var en tröst. För alla.

Att flytta till ett boende har alltid varit mammas största fasa och med en begynnande demens var det en prövning då vi ordnade det. Min ångest att hon skulle försvinna hade kommit tillbaka i ny skepnad - att hon skulle gå ut, glömma ljus på bordet, inte hitta hem, ramla och dö i någon skog, bli utsatt för något, glömma sitt namn och sin adress,... Säkerheten och omsorgen kändes akut efter ett tag och vi gjorde ett av de tyngsta jobb jag någonsin gjort - att tömma mammas lägenhet och sortera vad som skulle följa med och inte. Där och då insåg jag att mammas största gåva till mig var att se till att jag fick en bror. Även om jag har en ovärderlig make kan jag säga att jag inte hade velat vara utan syskon då - vi vet ju tillsammans vad alla saker kommer ifrån, vad de betyder och varför de finns. Kort sagt, vi har en historia som vi delar.

Mamma levde sju år på sitt boende. Hon överlevde katter, vänner, tanter... Undan för undan gled vi bort ur hennes minne och de sista två åren började även jag, som hade möjlighet att gå till henne varje vecka, bli en främmande person. Hon blev också en främmande person men paradoxalt nog kom hon tillbaka till sig själv de sista åren. Då var hon harmonisk och nöjd med livet och allt blev lite lättare.

Så här var det - i korthet fast texten är lång. Det var inte alltid en dans på rosor att vara Astrids dotter, men jag hade inte velat vara någon annan heller. En gång när jag var liten funderade jag mycket på det, hur kändes det att ha nån av tanterna som mamma? Kändes det likadant som för mig? Min mamma såg ut som en mamma, de andra såg ut som tanter, tyckte jag. Tänkte tanternas barn likadant?

Ja, ja, det är roligheterna som ska få styra den här bloggen. Nästa gång ska jag skriva om surströmmingen.

Här är några bilder som visar mamma som jag vill minnas henne.