Enhenna på äventyr i världen. Del ett.

 Det här var på den tiden det var revolutionerande med en resa längre bort än till länsgränsen. Man var trygg och glad i hemmet och lekte i godan ro med plasttrollen under rönnen då modern kom ut och berättade att hon fixat en resa till månen tur och retur. Raketen hette Nordpilen och gick av sig själv längs räls men vi ungar skulle matas med ett bränsle som hette Solesan för att överleva. Spänningen var oerhörd. Ljudvallen skulle sprängas. Vi skulle till Boden. 

Packningen minns jag inte mycket av, men helt klart var de beigeblå sleifskorna och terylenekjolen med i bagaget och när vi satte oss på tåget, som stannade nedanför vårt hus, plockade mamma fram Solesan och så fick vi en matsked var, jag och min bror, av den sötsliskiga och apelsinsmakande illgula sörjan. Detta skulle göra att vi orkade med strapatserna och höll oss upprätta när tyngdlagen började upphöra, eller vad som skulle hända när vi passerade Norrbottens länsgräns. 

Som jag minns det var det sol hela resan och på perrongen i miljonstaden Boden stod självaste moster Wivan med familj och tog emot. Eftersom vi hade druckit Solesan så hade vi tillräckligt med styrka i benen att springa uppför trapporna till mosters residens på Sturegatan 28A. Vi skulle få middag och sedan bli skjutsade till den stuga vi skulle hyra under vår resa. Moster och hennes man, militären Bengt, introducerade oss för något så exklusivt som en balkong som vette ut mot en lekplats. Efter middagen fick vi lov att gå dit och prova gungorna. 

Som turist på en okänd ort famlade jag mig lite nervöst fram i parken väl medveten om att modern och mostern höll koll från den märkvärdiga balkongen ifall vi skulle bli överfallna av norrbottningarna. Vi såg att det fanns sådana som var redo att ge sig på oss, för den där misstänksamma spanarblicken kände man väl igen. Ett gäng snoriga ungar stod vid en av gungorna och glodde på min terylenekjol och sleifskorna. Åtminstone var jag säker på att det var just det som gjorde dem gröna av avund. Jag gick lite framför min lillebror, åtminstone skulle jag kunna ta första fajten ifall det skulle uppstå en sådan. Vi tog oss fram till gungorna och eftersom det räckte med två för mig och min bror så ansåg jag att de inte behövde visa någon form av missnöje. Det gjorde de inte heller. De bara liksom slappnade av och blev till en liten massa som flyttade sig lite längre bak. Till slut kom en fråga, eller om det var ett påstående, jag minns inte riktigt. Men det slutade i alla fall med att någon av oss svarade något. Efter en liten stunds tystnad konstaterade de att vi förmodligen var stockholmare. 

Jag sneglade mot moster Wivans balkong och kunde se lite av mamma, så om norrbottningarna skulle gå till angrepp fanns vittnen. Hur det slutade är oklart, jag minns bara att inget blodvite uppstod och jag och min bror blev upphämtade för eskort till vår stuga. Norrbottningarna stod kvar och blängde på de förmodade stockholmarna när vi for och jag tittade genom bilfönstret med en min som jag hoppades avgjorde vilka vi var, det vill säga lite märkvärdigare. 

Dagarna gick med shopping och fika och någon dag for vi till Luleå för att bese något som hette Shoppingcenter. Jag fick ett par turkosa skor med svarta streck på som var långt mer tuffa än sleifskorna. De var för små men jag stod på mig och övertygade mamma att de var alldeles lagom. Sen hade jag ont i tårna resten av veckan, men det var det värt. För vi skulle få gå på Barnens dag vid Bränna strand och se Anna-Lena Löfgren och Shanes. Att gå på samma mark som Shanes med sleifskor var helt otänkbart. Ja, Shanes skulle spela så sent att vi inte fick vara där, sa mamma, men det gjorde mig inget alls, för att bara få andas samma luft som Lennart Grahn räckte och man behövde ju inte avslöja detaljer när man berättade för kompisarna hemma sen. 

Barnens dag i Boden var stort, fullt jämförbart med Carnaby street en lördagsförmiddag som jag sett i Bildis. Kanske till och med ett strå vassare. Vi blev grundligt guidade av mammas kusin som visade alla karuseller och lotteristånd och lyckohjul och roligheter som fulla gubbar och en och annan raggarbil. Vi såg var Anna-Lena Löfgren skulle sjunga och mamma suckade lite och sa att man fick väl stå ut "ma n'dænn schöuvhöna bære hu int schong Lyckliga gatan hejle tia". Det var nog ett skämt för jag hade svårt att tänka mig att vi skulle få höra samma låt hela kvällen fast det var lajvkonsert på Norrbottens Carnbaby street och då visste man ju inte hur det funkade. Vår kära mor och hennes kusin satte sig på två stolar längst bak framför scenen och sa att vi fick gå och titta själva lite nu när vi visste hur det såg ut eftersom det var gott om tid innan "schöuvinga".  Det skulle nog gå bra, vi såg ju uppenbarligen ut som stockholmare och inte som två lantisar från västliga Jämtland. Föga anade jag att jag snart skulle få uppleva något som skulle sätta sina spår i mitt hjärta för all framtid. 

Vi promenerade bland de olika lotteristånden och jag försökte glömma mina onda tår. Min bror var känd för att ofta vinna på lotteri så förutom att han var tuffare än jag när det gällde att gripa sig an Carnaby Bränna strand så hoppades jag att hans tur skulle smitta om vi höll oss nära varandra. Jag köpte en lott och vann en liten mascot med säkerhetsnål på. Lyckan var oerhörd. Huruvida min bror faktiskt vann en massa minns jag inte, men det beror på att där och då vändes världen upp och ner helt plötsligt när en kille sträckte fram en hink med lotter till mig och sa:

"Hörrö, köp en lott va! Du som är så sööööt!"

Att inte jorden rämnade under mig! Jag hade då aldrig sett en så snygg kille förut. Han lutade sig mot mig med hinken under min näsa och log och log. Han tyckte jag var söt! Han hade sagt det alldeles själv. Och inte nog med att han förklarat mig sin kärlek, han var så lik Lennart Grahn i Shanes att jag vid närmare eftertanke förstod att det nog var han! Att han stod och sålde lotter på Barnens dag i Boden föreföll helt naturligt och självklart. Visst var det han. Jag bestämde att det var han. 

"Du kanske ska skaffa glasögon!" svarade jag så tufft jag kunde och hoppades att han skulle höra att jag var stockholmare och se att jag hade skittuffa skor. Visserligen en virkad kofta som var lite trång över magen men han hade ändå sagt att jag var söt. Han fortsatte bara le och höll ett stadigt tag i lotthinken under min haka. Han envisades med lotterna och jag minns faktiskt inte om jag eller min bror köpte någon. Hur skulle jag kunna minnas sådana trivialiteter när jag snart skulle gifta mig med frontfiguren i Shanes? Släng er i väggen, kompisar, jag skulle aldrig mer komma hem utan bosätta mig i Boden i en miljonkåk vid Bränna strand och koka gröt åt idolerna varje morgon innan de repade. Jag kände att mina ögon började rulla och att jag var lite vinglig i mina små skor och kanske var det lillebror som såg till att jag kom loss från idolens järngrepp om min själ och mitt hjärta för snart satt jag på en stol och såg på Anna-Lena Löfgren. 

Hur resten av dagarna var eller hur vi kom hem minns jag inte heller. Jag hade bara frieriet i mitt huvud och repeterade gång på gång hur det skulle återges för kompisgänget och andra bekanta som behövde förstå vem de hade att göra med. 

Väl hemma hade dock Lennart Grahn bleknat något och de turkosa skorna fick vila liksom mina tår. Men jag var för all framtid förändrad och så fort jag än i dag känner den karaktäristiska doften av plasthink med hårt rullade pappersbitar i så känner jag mig skitsnygg. 

Bränna strand, Boden 1967.