När vi bytte språk

I början av sextiotalet var jag enbart jämtsktalande. Tror jag. Någonstans i mitt innersta fanns dock en aning om att alla kanske inte förstod mitt språk. Särskilt inte om dom var turister.

Att det fanns turister visste jag av den anledningen att det fanns ett par stugor på gården som hyrdes ut året om. Det hände att man kom i samspråk med gästerna. Åtminstone nästan, som genom att bara vara i närheten när dom till exempel frågade någon vuxen om vägen till Vallbo eller bara ville hämta en hink vatten och passade på att fråga en om det var skönt med sommarlov eller vad det nu var för årstid. Då kunde man nicka eller säga "jaa". Det begrep dom. Däremot hände det att det var svårt att förstå vad turisten sa, man kunde få höra de mest skiftande språk som man inte visste fanns. De enda jag kände till var skånskan och norrbottniskan där vi hade släkt som såg till att vi var uppdaterade.

En händelse jag aldrig glömmer var när jag och min lillebror lekte med hans skottkärra på gräsmattan i lugn och ro. Då helt plötsligt uppenbarade sig ett par stuggäster. Det var två herrar som luktade rakvatten. En av dom böjde sig över min bror och frågade något. Vad minns jag tyvärr inte längre, men dom fick ett långt svar i alla fall. Det var då jag insåg att något var galet, detta minns jag dock glasklart. En av de två herrarna slet sitt hår och sa:
"Nejnej, jag förstår ingenting. INGENTING."
Den andre svarade nog nåt, vad kommer jag inte ihåg, men jag förstod genast att nu var goda råd dyra. Här behövdes en tolk! Jag försökte tränga mig in i samtalet men eftersom herrarna var helt upptagna med att stirra på min tungomålstalande bror så fanns inte en chans att dom skulle bry sig om mig. Alltså gick dom sin väg. Dom gav upp. Sex år gammal kände jag en blandning av stolthet över att ha knäckt ett par vuxna män men också oro över språkbarriären.



När skolan började var det dock plötsligt inte alls okej att prata jämtska. Det sa fröken och magistern och storbarnen i storskolan. Och det var väl bra på ett sätt eftersom man ju måste kunna båda språken, men smärtsamt var det att inte få använda vissa ord, särskilt såna som jag tyckte dög på "storsvenska" också.

En sån situation var då vi skulle ha koll på vårfåglarna vartefter de dök upp. När man upptäckte en hemvändande pippi fick man allra först på morgonen gå fram till svarta tavlan och skriva längst upp till vänster vilken fågel man sett och dagens datum. Varje dag var lika spännande och det var nåt särskilt att få gå fram och stoltsera med sin uppmärksamhet på naturen. Hur glad var jag inte då jag upptäckte ringölan en morgon. Alltså präntade jag glatt ner detta. Döm om min förvåning då magistern med ett leende sa att det inte fanns nåt som hette ringöla.
"Sädesärlan, menar du!", sa han till mig och det hördes lite fnissande bland träbänkarna. USCH! Onödigt, tyckte jag och skrev det ytterst fåniga ordet sädesärla i stället för det mer pampiga ringöla. Därmed var jag på det klara med att jämtska inte dög överallt och på den vägen är det ju.....

Enhenna

Enhenna och dockorna.

Ofta händer det att jag funderar över den period i mitt liv som bestod av lek. Lekkamrater hade jag ju, både i hemmet och utanför. Men ingen var som gänget som bodde i leksaksskåpet. Dom var alltid hemma. Dom var alltid med mig. Dom gjorde för det mesta som jag sa. Vi hade samma mat- och sovtider och blev jag less eller förbannad kommenderade jag alltid in hela högen i skåpet igen och låste. Jag var deras domptör, deras vårdare, gudmor och förmyndare. I alla fall upplevde jag situationen så.

Men det finns en annan sida av det hela som jag grunnat på i vuxen ålder. Nämligen att det kanske var tvärtom. Jag menar, tänk om det var DOM som bestämde över lilla mig. Fast subtilt, ett arbete som pågick i det tysta för att forma mig och mina värderingar för evigt. Jag skaffade ju aldrig dockorna själv. Dom kom till mig på andra sätt. Lite då och då dök dom upp utan att jag hade bett om det. Fattar ni vad jag menar? DOM kom för att påverka MIG!
GAAAAHHH!


Kolla här bara: när man öppnade leksaksskåpdörren marscherade dom ut och glodde på mig för att se vad jag hade på gång. Det var alltså Ingrid den fisförnäma, som plötsligt uppenbarade sig i farstun hemma efter att någon vunnit henne på tombola. Att hon hette Ingrid var det ingen tvekan om: röd klänning i prassligt tyg och ovanligt stelsprejat hår. En typisk Ingrid, tyckte jag, och tänkte på nån avlägsen mallig fyrmänning till nån. Fisförnäm för att jag fick aldrig leka med Ingrid utan att modern övervakade detta då Ingrid var dyr och tillverkad i nån slag keramik. Dessutom kunde hon ta ett par stela och styltiga steg samtidigt som hon bräkte ur sig ett gällt aaaawwaaaaa, vilket skulle betyda "mamma" fick jag veta. Jag höll dock för mer troligt att det betydde aj-satan-vad-ont-det-gör-att-gå. När modern såg åt ett annat håll passade jag ofta på att lipa åt Ingrid eller att dra i hennes sprejade lockar så hårt att det knakade. Men den fisförnäma bara fladdrade med ögonfransarna och trutade med munnen. Jag bestämde mig för att hon var en typ som skulle tuktas.

Majalisa den försagda hamnade i min vård på ett varuhus i södra sverige. Hon var en trasdocka och sådana skulle heta Majalisa, det visste jag säkert. Hon var rätt mesig, det insåg jag genast. Kunde varken gå, stå eller sitta utan stöd i livet och vad jag än sa eller gjorde så stirrade hon skrämt på mig och sen föll hon ihop utan ett ljud. Något senare försökte jag mig på en lobotomi i smyg för att kanske morska upp henne lite men inget verkade bli bättre. Däremot rann det ut lite sågspån på golvet och därmed var mina farhåor bekräftade vad det gällde Majalisas intellektualitet. Hon fick vara ifred längst in i skåpet och kom bara ut när hon själv vågade.

Karin den könlösa dök upp i köket en solig eftermiddag i augusti. Hon var en gåva från en släkting. Aldrig hade jag mött en så stor docka, aldrig hade jag mött en sådan färglös och könlös typ. Hon eller han (på den tiden fanns tyvärr inte begreppet hen)fick länge stå i ett hörn tills jag räknat ut om det var kille eller tjej. Till slut förstod jag att den hette Karin. Jag blev aldrig riktigt vän med Karin. Det måste bero på min osäkerhet som egentligen aldrig gick över. Men hon var en baddare på att klara sig i badkaret, trots att hon trängde ut alla andra med sin kroppshydda. Därför fick hon också en viss status och fick ärva en urtvättad skjorta av min bror. Det var också allt. Byxlös fick hon gå genom livet. Kanske för att jag hela tiden förväntade mig att snopp eller snippa skulle dyka upp och avgöra en gång för alla om Karin var ett passande namn.

Katarina den gulliga levererades som en traditionell julklapp. Jag kan än minnas hur jag packade upp det stora paketet och darrande av upphetsning såg att det var en så kallad baddocka. Blunddockeögonen till trots. Dessutom kunde hon kissa, vilket hon alltid gjorde efter badet, visade det sig. Kisset luktade plast och passade bra i den plastklädda dockvagnen. Jag rusade fram till mormor, som troligen var givaren, och frågade vad babyn hette. "Katarina", sa hon självklart och förundrad såg jag på den gulliga, plastdoftande varelsen i min famn. Jag lovar, det var första gången jag blev mamma och fick smaka på den sanna moderskärleken. Katarina sov i sin docksäng bredvid mig, kissade lite överallt, men åt och sov som hon skulle, eller rättare sagt när jag bestämt att hon skulle. Senare upptäckte jag till min fasa att Katarina hade enäggstvillingar i alla mina kompisars hem och jag förstod plötsligt vad kloning var. Lite otäckt var det allt....

Marianne den uppkäftiga hittade jag i mitt rum en gång, insvept i cellofan och fastsatt med ståltrådar i en pappbotten. Jag fattade att det var ett vilddjur jag hade att göra med och insåg att det var en Marianne i samma stund som jag lossade hennes bojor. Rödhårig, lockig och hårdhudad - precis som den läskiga Marianne jag någon gång uppmanats att leka med för att mormödrarna var polare. Denna hade jag fått för mina synder, det skulle bli en prövning. Men med fast hand och stränga regler skulle det nog gå, trots att hon alltid var den som skitade ner med grus i trappan, äggspill på söndagsduken och utspilld saft i bestickslådan. Jag minns tydligt att jag straffade henne med utegångsförbud från skåpet och låste in henne med brorsans stickiga och vassa plåtbilar.

Mariannes uppträdande förbättrades dock något då Liseley anlände. Hon anlände i samma sorts förpackning ända från Boden, en exakt kopia av Marianne men med den stora skillnaden att hon var chokladbrun och svarthårig med bastkjol och blomkrans. (Jag andades ut en aning då jag nyss skapat bekantskap med kloning och tanken på att ha två Marianne var rent ut sagt skrämmande. Nu var ju denna unga dam färgad, vilket kunde betyda att hon också var en annan personlighet.) Än en gång frågade jag mormor vad den färgade kunde tänkas heta. "Hmmm", sa mormodern som hade rötterna i Amerika och därmed kunde något om namn på främmande fåglar med bastkjol, trodde jag. "Liseley", sa hon sen bestämt och så insåg jag att hon var från Hawaii och skulle roa oss med hulahulashower framgent. Dessutom blev hon syster till Marianne och de två blev oskiljaktliga. Vuxna, som förvånat höjde på ögonbrynen då dom såg ner i vagnen och upptäckte att den ena av mina tvillingar var färgad, fick bara ett hemlighetsfullt leende till svar. Att den ena var från EPA i Boden och den andra från färghandeln i Järpen avslöjade jag aldrig.

Monika den välbadade var en bortglömd liten goding som oftast bodde i badrummet eller i uthuset eller i sandhögen under bron. Hon var mindre än alla andra och fick finna sig i att bli badad i tid och otid överallt, från ett par dygn i regnvattenkaret till leriga gyttjebad i bäcken, allt efter mina infall och nycker. För att inte tala om sandbad, snöbad och i mammas tvättgryta för lakan nere vid sjön. Monika var ett hittebarn, jag har inget minne av var eller hur hon upptäcktes, hon bara fanns där. Att hon hette Monika var det ingen tvekan om, dock, det hade att göra med hennes ljusblå stirrande ögon som aldrig vek undan med blicken vilka bad jag än utsatte henne för. Monika var en klippa, villig att prova allt.

Ett par som hade privilegiet att ofta sova i min säng var Nalle och Hasse Hare. De två fajtade ner mardrömsmonstren då och då och som tack för hjälpen matades de med prinskorv och enbärsdricka under sängen. Hade dom riktig tur fanns det avgnagda ben från revbensspjäll att sno från komposthinken. Visserligen var dessa ofta kryddade med kaffesump men det visade sig vara en delikatess för nallar och kaniner. Visserligen blev de lite medfarna på ålderns höst och det krävdes en del operationer för att återställa hälsan ibland. Nalle fick en liten trådrulle insydd i nacken då det botade hans nackspärr effektivt. Hasse Hare var dålig länge innan han slutligen fick möjlighet till en organdonation och fick spånen utbytta till några teckningar med fetkrita. Donatorn var jag, förstås, och Hasse såg glad och frisk ut redan då jag sydde ihop honom med svart björntråd, allt för hans chanser till ett långt och friskt liv.

Övriga små vänner som levde vid min sida sprang alltid omkring inne i skåpet eller där dom inte skulle vara. Hade man en gång trampat med bar fot på träråttan Musse eller fastnat i Glookens hår och snubblat med näsan mot sänggaveln då åkte dom in i skåpet med en smäll och nyckeln vreds om och gömdes. Och över alla dessa galopperade Rutiga Hästen och spred en ofantlig glädje med sina klapprande hårdplasthovar. Aldrig behövde han opereras, aldrig behövde han fostras, aldrig krävde han prinskorv eller långa promenader och bad. Han bara klapprade lite med hovarna och skrattade tills han en dag plötsligt försvann och jag sörjer honom än idag.

Ja, det var en tid i livet då dessa mina polare delade min vardag och skänkte både sorg och glädje. Jag undrar så var dom tog vägen sen. Plötsligt försvann dom ur mitt liv men jag vill inte påstå att det var spårlöst, dom har troligen påverkat mig mer än jag vill tro. Jo, Ingrid den fisförnäma ligger inplastad på vinden men hon är i gott sällskap av Nallen, så jag tror dom klarar sig bra. Men om du hört eller sett något om dom övriga, kontakta mig så jag får veta hur dom har det, är du snäll.

Enhenna.