När vi bytte språk

I början av sextiotalet var jag enbart jämtsktalande. Tror jag. Någonstans i mitt innersta fanns dock en aning om att alla kanske inte förstod mitt språk. Särskilt inte om dom var turister.

Att det fanns turister visste jag av den anledningen att det fanns ett par stugor på gården som hyrdes ut året om. Det hände att man kom i samspråk med gästerna. Åtminstone nästan, som genom att bara vara i närheten när dom till exempel frågade någon vuxen om vägen till Vallbo eller bara ville hämta en hink vatten och passade på att fråga en om det var skönt med sommarlov eller vad det nu var för årstid. Då kunde man nicka eller säga "jaa". Det begrep dom. Däremot hände det att det var svårt att förstå vad turisten sa, man kunde få höra de mest skiftande språk som man inte visste fanns. De enda jag kände till var skånskan och norrbottniskan där vi hade släkt som såg till att vi var uppdaterade.

En händelse jag aldrig glömmer var när jag och min lillebror lekte med hans skottkärra på gräsmattan i lugn och ro. Då helt plötsligt uppenbarade sig ett par stuggäster. Det var två herrar som luktade rakvatten. En av dom böjde sig över min bror och frågade något. Vad minns jag tyvärr inte längre, men dom fick ett långt svar i alla fall. Det var då jag insåg att något var galet, detta minns jag dock glasklart. En av de två herrarna slet sitt hår och sa:
"Nejnej, jag förstår ingenting. INGENTING."
Den andre svarade nog nåt, vad kommer jag inte ihåg, men jag förstod genast att nu var goda råd dyra. Här behövdes en tolk! Jag försökte tränga mig in i samtalet men eftersom herrarna var helt upptagna med att stirra på min tungomålstalande bror så fanns inte en chans att dom skulle bry sig om mig. Alltså gick dom sin väg. Dom gav upp. Sex år gammal kände jag en blandning av stolthet över att ha knäckt ett par vuxna män men också oro över språkbarriären.



När skolan började var det dock plötsligt inte alls okej att prata jämtska. Det sa fröken och magistern och storbarnen i storskolan. Och det var väl bra på ett sätt eftersom man ju måste kunna båda språken, men smärtsamt var det att inte få använda vissa ord, särskilt såna som jag tyckte dög på "storsvenska" också.

En sån situation var då vi skulle ha koll på vårfåglarna vartefter de dök upp. När man upptäckte en hemvändande pippi fick man allra först på morgonen gå fram till svarta tavlan och skriva längst upp till vänster vilken fågel man sett och dagens datum. Varje dag var lika spännande och det var nåt särskilt att få gå fram och stoltsera med sin uppmärksamhet på naturen. Hur glad var jag inte då jag upptäckte ringölan en morgon. Alltså präntade jag glatt ner detta. Döm om min förvåning då magistern med ett leende sa att det inte fanns nåt som hette ringöla.
"Sädesärlan, menar du!", sa han till mig och det hördes lite fnissande bland träbänkarna. USCH! Onödigt, tyckte jag och skrev det ytterst fåniga ordet sädesärla i stället för det mer pampiga ringöla. Därmed var jag på det klara med att jämtska inte dög överallt och på den vägen är det ju.....

Enhenna