Ma fer och fika!

På den tiden när det lilla var stort åkte vi runt och fikade en del i min familj. Det var ett nöje som återkommer ofta i mina dagböcker från tidigt sjuttiotal. Egentligen handlade det kanske mer om en biltur. Och åkte man en biltur på allt mellan en halv till tio mil så krävdes nån form av lyxigt intag - kakor och läsk.

Ja, inte så nyttigt, men inte heller varje dag. Och en sak är då säker, nyttigt eller ej, glädjen över att sticka iväg rätt oplanerat hela familjen, det gillade jag verkligen!

Det finns naturligtvis ett antal foton som också hjälper till att minnas hur det var. Jag ser mig själv noggrant betraktande ett glas illgrön läsk, illrosa kulglass och kakor fånigt dekorerade med kanderade apelsinskal. Allt i lysande färger. Jag valde kakor och läsk utifrån färg. Alltså förekom aldrig pepparkakor och coca cola på min sida av bordet.

Det var långa turer och korta turer, som sagt. Fikade man i Meråker eller Grenserasten i Norge, då hade det även handlats smör, socker och ost och som tröst åt mig en liten ljusblå ask chokladöverdragna kolakulor. Jag behövde tröstas, för även om jag gillade bilturerna var jag ofta åksjuk, särskilt på slingriga grusvägar. Till råga på allt såg jag inte fram emot fikat i Norge, för allt luktade gammal ost och får, allt var färglöst (lefser i off-white och ljusbruna våfflor med mörkbrun ost...) och till råga på allt smakade champagnebrus sockrad sill. Vem gillade det? Men den ljusblå asken med kolakulor räckte länge. Och så fick man sitta fram när man hotade med att spy så morbrors fästmö fick flytta sig till baksätet.

Lika åksjuk blev jag då vi drog till Vålådalen eller Vallbo. Men där var det lite mer färg på fikat, men bara lite. Färdiga brödportioner var alltid tråkiga och det var liksom Vallbostuket, det. Vem vill ha en färdig brödportion bestämd av nån annan? Garanterat färgfattigt. Sockerkaka och liten bulle, en dröm och en kolakaka. Där hör ni! Skittrist! Trösten då var getterna man fick klappa och eventuellt inköp av nyckelring med renskinn på.

Nej, annat var det på Simonssons fik i Slagsån. Där var det färgglatt! Jukebox fanns också så man kunde förgylla fikat med HepStars och Jerry Williams. Mormor gillade Jokkmokks-Jocke men som tur var fick vi bestämma. Det fanns blodapelsinläsk och pistagekakor, hade man tur fick man välja en bakelse med klarröda hallon eller illgrön marsipan. Andra fik man kunde räkna med var Metropol i Järpen och Engmans i Åre, Ristafallet i Hålland och Utsikten i Undersåker, fik som var helt ok. Pålitliga när det gällde konstfärdiga kakor och stort utbud av läsk. Något av dessa fik hade en lila läsk eller saft som smakade...lila? Senare har jag förstått att det var violsmak. Sånt finns knappt idag. Klent.

Ja, bilturer med fikapaus - det var grejer det! Långa som korta. Enda gången jag absolut inte uppskattade kondisbesöket var när min morbror beslöt att vi skulle testa Hörnan, nyöppnat fik i närheten av min skola. Dels var man inne på "min" mark och klampade (pinsamt med familj på skolans fik) och dessutom fanns det risk att drömprinsarna (plural - det fanns ju aldrig bara en) var där och hängde och då skulle jag smyga omkring lika färgglad som blodapelsinläsk i fejset och inte våga äta nån illorange bakelse för nån drömprins kunde tycka jag var tjock. Urk, kombinationen skola - fikafamiljen var omöjlig.

Cafékulturen är viktig. Att gå på ett riktigt fik och softa är stort. Det gillar jag än. Färgglada kakor är jag mindre förtjust i, läsk dricker jag knappast alls men när det finns åtta sorters kaffe att välja på behövs inget annat. Jag kom att tänka på allt detta då jag besökte Wedemarks för någon dag sen. Min barndoms stadsresor började alltid med fika på Wedemarks. Dom hade kakor, dom! Guldfärgade, silverfärgade och rosa maränger! Efter den starten var man redo för shopping! Hade man tur blev det avslut på Edenbos för ännu en kopp kaffe åt chauffören och ytterligare ett glas Krusbärsdricka åt mig.

Ja, det var tider, det! Jag är synnerligen lycklig över minnen som dessa. Som tur är finns det "riktiga" fik nu också, det gäller bara att finna dom. Kom bara inte med dammsugare i plastförpackning så kan jag tänkas unna mig en kaka också. Och ställ inte till det som på Wedemarks, där sitter man numera också med en sallad och ett glas vin. På något sätt förtog det caféstuket i mina ögon. Men Ristafallet är kvar - och där tror jag nog man kan få en färgglad kaka än!

// Enhenna - va ske hu ha?

Kalas

Födelsedagar innebar alltid någon form av kalas i barndomshemmet. Jag kan med säkerhet säga att den som fyllde år blev ordentligt firad med morgonfika på säng. Det var läsk, blommor och hårda paket. Sen förflöt dagen i födelsedagsrus. En obeskrivlig känsla som för min del har med sommar att göra, då både jag och brorsan fyller på solsidan, så att säga. Man var kung eller drottning och blev påmind av familjen hela tiden om att det var en särskild dag. Jag är också ganska säker på att man tog på lite finare kläder den dagen. Däremot kan jag inte med säkerhet säga när barnkalasen började och man fick bjuda hem nästan hela byns ungar. Men helt klart var det en uppsving i kalastrenden.

Hade man tur fanns det ungar som tillfälligt bodde i byn och då utökades festen, vilket jag gillade mycket. Inte så mycket för att det kom en present till, utan för att jag då som nu gillade tillställningar med många gäster. Mamma var noga med att alla skulle vara med och där hade jag det förspänt när det gällde tiden på året. Semestrar och sommarvistelser var oftast slut och så gott som alla var hemma. Tjejerna kom på mitt kalas och killarna på brorsans. I byn var tjejerna överrepresenterade.

Särskilt minns jag elvaårskalaset, eftersom jag hade flest gäster den gången. Det dukades i köket och bordsskivan förlängdes på båda sidorna. Gräddtårtan och kakorna stod framme och vi skulle leka "gömma nyckeln" efter fikat. Solen sken, som den alltid gjorde på den tiden och jag skulle börja femman och det var bara toppen för jag skulle vara så inne! Det som bidrar till mitt starka minne är inte bara att jag hade många gäster, utan också att jag fick nåt så praktfullt som en byxdress i present. 60-talsrosa byxor, jackan var randig i rosa, orange och ljuslila. Allt var rätt. Jag skulle vara fränast på skolan! Byxdress - det var nåt, det!

Men jag fick också ett mjukdjur, en liten hund i en obestämbar lilabrun färg som påminde om hemgjord mjölkchoklad med för lite kakao. Den lilla fluffbollen talade direkt till mitt elvaårshjärta och jag förstod att det skulle vara fara för dess liv att låta kalasgänget ens andas på den. Den döptes genast till Tusse och låstes in i ett köksskåp längst upp under taket bakom mormors Tupperwareburkar. Där skulle den stanna tills kalaset var över. Övriga presenter fanns framme för beundran. Säkert var det ritblock och pennor, bland annat. Men Tusse skulle ingen peta på.

Nåväl, kalaset började och det var säkert toppen, där sviker minnet. Men en sak minns jag mycket bra: det var när en av mina gäster på något outgrundligt sätt fått reda på att jag nyligen blivit hundägare och frågade om det gick an att få se det lilla livet. Jag hör fortfarande frågan och känner ännu hur upprörd jag blev. Nu skulle det säkerligen gå åt skogen, det visste man ju hur det var när en liten uppstoppad filur blev klappad, matad, opererad, galopperad och hårdhänt tränad i avancerad agility. Så här efteråt kan man ju undra vad jag egentligen hade för uppfattning om mina vänner. Jag hittar ingen direkt ledtråd till det, utom möjligen att det kommer tillbaka till mig själv och min mjukdjursfarm som uppdaterades av och till vartefter de små fluffarna pensionerades eller rent av avled. Men det är en historia jag senare kommer till.

Ja, jag hade inget annat att göra än att ta fram min hund under min moders stränga blick. Min fostran förbjöd mig av vägra någon åtminstone SE på mina saker. Det var ett gäng förväntansfulla damer som storögda såg på då jag sköt fram en stol till skåpet, klättrade upp, lastade ner Tupperwareburkarna och lyfte fram den lille ur mörkret. Vilken show det måste ha varit! Andlöst stod de där med ansiktena vända uppåt mot mig och min dyrgrip. Själv tyckte jag mig se rovdjuren där nere, redo att kasta sig över en oskyldig valp.

Hur gick det? Tja, den som frågat efter Tusse klappade den oändligt försiktigt på huvudet och sa "vicken fiiin" och så var det med det. En annan begrep inte varför jag hade gömt den i ett skåp, det var ju inget särskilt med den där. Och så var det över. Tusse fick lämna min trygga famn, ställdes på köksbänken bredvid ritblock och hästböcker och sen gick vi ut och lekte. Och det var en bra dag, som alla andra födelsedagar.

Tusse, han överlevde de flesta av mina djur. Opererad i ett ben, om jag inte missminner mig, men still going strong i plastpåsen som bars upp på vinden nån gång under mina tonår.

// Enhenna