Ma fer och fika!

På den tiden när det lilla var stort åkte vi runt och fikade en del i min familj. Det var ett nöje som återkommer ofta i mina dagböcker från tidigt sjuttiotal. Egentligen handlade det kanske mer om en biltur. Och åkte man en biltur på allt mellan en halv till tio mil så krävdes nån form av lyxigt intag - kakor och läsk.

Ja, inte så nyttigt, men inte heller varje dag. Och en sak är då säker, nyttigt eller ej, glädjen över att sticka iväg rätt oplanerat hela familjen, det gillade jag verkligen!

Det finns naturligtvis ett antal foton som också hjälper till att minnas hur det var. Jag ser mig själv noggrant betraktande ett glas illgrön läsk, illrosa kulglass och kakor fånigt dekorerade med kanderade apelsinskal. Allt i lysande färger. Jag valde kakor och läsk utifrån färg. Alltså förekom aldrig pepparkakor och coca cola på min sida av bordet.

Det var långa turer och korta turer, som sagt. Fikade man i Meråker eller Grenserasten i Norge, då hade det även handlats smör, socker och ost och som tröst åt mig en liten ljusblå ask chokladöverdragna kolakulor. Jag behövde tröstas, för även om jag gillade bilturerna var jag ofta åksjuk, särskilt på slingriga grusvägar. Till råga på allt såg jag inte fram emot fikat i Norge, för allt luktade gammal ost och får, allt var färglöst (lefser i off-white och ljusbruna våfflor med mörkbrun ost...) och till råga på allt smakade champagnebrus sockrad sill. Vem gillade det? Men den ljusblå asken med kolakulor räckte länge. Och så fick man sitta fram när man hotade med att spy så morbrors fästmö fick flytta sig till baksätet.

Lika åksjuk blev jag då vi drog till Vålådalen eller Vallbo. Men där var det lite mer färg på fikat, men bara lite. Färdiga brödportioner var alltid tråkiga och det var liksom Vallbostuket, det. Vem vill ha en färdig brödportion bestämd av nån annan? Garanterat färgfattigt. Sockerkaka och liten bulle, en dröm och en kolakaka. Där hör ni! Skittrist! Trösten då var getterna man fick klappa och eventuellt inköp av nyckelring med renskinn på.

Nej, annat var det på Simonssons fik i Slagsån. Där var det färgglatt! Jukebox fanns också så man kunde förgylla fikat med HepStars och Jerry Williams. Mormor gillade Jokkmokks-Jocke men som tur var fick vi bestämma. Det fanns blodapelsinläsk och pistagekakor, hade man tur fick man välja en bakelse med klarröda hallon eller illgrön marsipan. Andra fik man kunde räkna med var Metropol i Järpen och Engmans i Åre, Ristafallet i Hålland och Utsikten i Undersåker, fik som var helt ok. Pålitliga när det gällde konstfärdiga kakor och stort utbud av läsk. Något av dessa fik hade en lila läsk eller saft som smakade...lila? Senare har jag förstått att det var violsmak. Sånt finns knappt idag. Klent.

Ja, bilturer med fikapaus - det var grejer det! Långa som korta. Enda gången jag absolut inte uppskattade kondisbesöket var när min morbror beslöt att vi skulle testa Hörnan, nyöppnat fik i närheten av min skola. Dels var man inne på "min" mark och klampade (pinsamt med familj på skolans fik) och dessutom fanns det risk att drömprinsarna (plural - det fanns ju aldrig bara en) var där och hängde och då skulle jag smyga omkring lika färgglad som blodapelsinläsk i fejset och inte våga äta nån illorange bakelse för nån drömprins kunde tycka jag var tjock. Urk, kombinationen skola - fikafamiljen var omöjlig.

Cafékulturen är viktig. Att gå på ett riktigt fik och softa är stort. Det gillar jag än. Färgglada kakor är jag mindre förtjust i, läsk dricker jag knappast alls men när det finns åtta sorters kaffe att välja på behövs inget annat. Jag kom att tänka på allt detta då jag besökte Wedemarks för någon dag sen. Min barndoms stadsresor började alltid med fika på Wedemarks. Dom hade kakor, dom! Guldfärgade, silverfärgade och rosa maränger! Efter den starten var man redo för shopping! Hade man tur blev det avslut på Edenbos för ännu en kopp kaffe åt chauffören och ytterligare ett glas Krusbärsdricka åt mig.

Ja, det var tider, det! Jag är synnerligen lycklig över minnen som dessa. Som tur är finns det "riktiga" fik nu också, det gäller bara att finna dom. Kom bara inte med dammsugare i plastförpackning så kan jag tänkas unna mig en kaka också. Och ställ inte till det som på Wedemarks, där sitter man numera också med en sallad och ett glas vin. På något sätt förtog det caféstuket i mina ögon. Men Ristafallet är kvar - och där tror jag nog man kan få en färgglad kaka än!

// Enhenna - va ske hu ha?