Julafton - barbidorbi och karbikorbi

På den tiden när det alltid var för långt till jul fick man lära sig härda ut. Men det fanns vissa hållpunkter att pricka av. Det var delmål som gjorde att man stod ut med den outhärdligt långa tid som var från början av november till den stora dagen när tomten bultade på dörren, oftast med armbågen, fullastad med paket som han var.

I november började fröken öva oss i luciaframförandet. ALLA kunde sjunga på den tiden och ALLA var med och uppträdde. Och alla tjejer var lucia nån gång. När jag var lucia hade jag papiljottlockigt hår, tillverkat av byfrisörskan. Ungefär samtidigt härjade hemmets kvinnor i skåpen för att hitta adventsljusstaken och tre adventsstjärnor. Två i plåt och en i papper. Och så fick vi barn ett adventsljus som skulle eldas lite varje dag med början dag 1 i december. Det var för övrigt det längsta ljus som såldes. Under resten av november släpade sig tiden fram och man levde på luciaövningar och att skriva önskelistor. När äntligen första advent kom tände vi den röda pappersstjärnan och mor plockade fram tio mycket små plasttomtar som vi fick leka med. De små tomtarna var ansiktslösa men kroppsspråket talade. Den som stod redo att kasta en snöboll var dum medan den som satt på en kälke och vinkade var snäll. För att komma i riktig stämning slog vi in de minsta legobitarna i papper och vips hade plasttomtarna paket att dela ut till hushållen som bodde under byrån, under sängen och borta vid garderobsdörren - långväga resor för de små snälla tomtarna. Allt detta skedde i adventsstjärnans sken, det förtrollande röda. Man kunde känna julen rulla in som ett rött sammetsmoln. Snart skulle det komma en julgran och förstärka det hela. Vi hade en egen i vårt rum. I "salen" fanns en större, klädd av vuxenvärlden. Det var liksom rejält. Jag visste ingen annan som hade två granar i huset.

Advent var den verkliga inkörsporten till jul och nu skulle vi i tur och ordning få uppleva mormors karamellkok som kunde uppstå på de mest oberäkneliga tider, julbaket med ljuvliga schackrutor och äckliga marstrandskex i rader på diskbänken, flottyrmunkar och magfaret (som nu för tiden heter Vinterkräksjuka med stora tidningsrubriker), luciafest i skolan både på morgonen och på kvällen, vuxna som plötsligt pratade rövarspråk så man kunde diskutera julklappar utan att vi ungar fattade nåt, skinkan som kokades och svagdrickeflaskan som köptes hem. Slutligen planerades en lämplig granstöld. Härvidlag köpte också mamma ett gäng billiga leksaker. Vi hade ett uppdrag att tomta för andra ungar, var nu denna idé kom från. Fast vad jag minns gick vi alltid österut, så sorry, ni som bodde väst om vårt hem, ni blev utan. Med kliande tomtemasker och skägg i munnen travade vi iväg och delade ut paket. Vår största skräck var att möta tomten. Hur skulle vi förklara att vi fjantade runt utklädda till honom och gjorde hans jobb i förtid?

Kvällen innan julafton var den absolut bästa. Då var stöldgodset på plats, en i vårt sovrum en i salen. Pyntade med samma kulor och tomtar som alltid, glitter och girlanger av svenska flaggan. I vår egen lilla gran hängde min egen kula som jag fått i hemligt paket på den sedvanliga auktionen efter luciafesten en kväll. Senare fick jag veta vem som skänkt den - det var Peters retsamma polare Mats. Efter det tyckte jag kulan var lik Mats, så den fick hänga på baksidan av granen. När granarna var klädda och glittrade åkte stolarna upp på borden och vi ner i badkaret. Golven skulle bonas och ungarna julbadas.

Ja, man badade ju annars också, men julbadet var speciellt. Håret reste sig i nacken då man hörde ordet "julbad" för då brukade tomten knacka på källarfönstret. Spänningen steg, det var allvar, julen var ett faktum och alla hade avverkat magfaret. Mitt i badet bultade det på rutan och någon av oss reste sig upp och gläntade på plastgardinen till det smala fönstret. Där stirrade vi rakt in i tomtefars gummimask med blå lock i pannan och stor röd näsa. Vi kunde höra ett halvkvävt rop om "goooood juuuuul" och sen var han försvunnen och vi damp ner i badkarets varma vatten igen. Nybadade smög vi sen upp till oss och när vi passerade köket, där vuxna låg på knä med hucklen på huvudet och bonade golv, hörde vi hur det mumlades. Morbidorbiharbikorbidorbivorbi.... Det lät som en besvärjelse. Vuxenvärlden var i maskopi med tomten.

På julaftonen var allt otänkbart utom att klä sig fint och vänta. Morgonen inleddes med att se vad tomten smugglat in under natten. Det fanns nämligen alltid ett litet paket att öppna under granen. Resten kom tomten med på kvällen. En gång hade jag bestämt mig för att vakta. Jag skulle se när tomten pillade dit morgonklappen. Jag låg vaken hela natten, med huvudet i fotändan och fötterna på kudden för att kunna kika bortåt granen. Illamående av rädsla för hur jag skulle reagera när jag såg tomten på riktigt låg jag där och glodde i en glipa. Tidigt om morgonen insåg jag att det var slut på allt det roliga för tomten hade inte vågat sig fram och nu hade vi nog blivit vuxna eftersom inga morgonpaket fanns under granen. Jag grät allt en skvätt. Men hur det nu var så tände brorsan lampan och då såg vi att där låg ett par julklappar. Än idag är det helt obegripligt hur det gick till.

Kalle Anka var ett måste och sen var allting magiskt. Årets höjdpunkt, nationaldag, befrielsen, The Day of the Days, JULAFTON du underbara! Julmiddagen luktade lutfisk och rullsylta och sköljdes ner med julmust och svagdricka. Nu åt man med ett öga på skinkan och ett öga på mörkret utanför fönstret. Varje liten knäppning i väggen eller kvist mot ett fönster fick en att sprätta till. Tomten fanns därute nånstans.

Nå, till slut kom han ju. Min morbror hade ett ärende ut och in kom tomten. År efter år. Stackars min morbror. Men som tur var mötte han alltid tomten på gården, så han fick se att han varit på besök. Ett tag undrade jag om tomten kanske skulle bli sur över att alla inte var på plats och jag föreställde mig ett samtal:

- Var i hårran har du vöre? En hän tia ske man sete heejm och väänt.
- Jomen je gatt gå på bua.
- Tyllmejs. Skyll de själv, de kan häänn att du blir uttan paket om du int e på plass. Och bua e stängt.

Ja, eller så där. Där satt vi i alla fall med massor av paket runt om oss när tomten gått. Det var "nääämenååååå" och "nemenujujuj" och "åååååååensånsomjagönskatååååå" och ett och annat "mengudvadakostpå". Inte var det dyrt, men det var mycket.
Och mitt i all salighet fick jag för mig att jag skulle se om huset i övrigt var som vanligt fast vi öppnade julklappar och allt var så underbart så man nästan sprack. Så jag gick ner i pannrummet och lyssnade på pannan. Jodå. Den surrade. Det luktade pannrum och lite tvätt hängde på linan. Konstigt, alldeles som till vardags. Fast det var julafton.

//Enhenna

Enhenna och revyn

Förr i tiden i världens vackraste by fanns det inte så gott om väglysen, precis. Därtill var det vinter på riktigt och, om jag inte minns fel, även mörkt på riktigt. Numer känns allt så halvdant. Det lyser ta mej hundan överallt dygnet runt och man kan inte ens räkna med snö till advent.

Nå, det var alltså så att ville man ha ljus fick man skaffa. Grannbyarna hade minsann haft lysfester, dom, som vi barn fick gå på ett par gånger. Det lilla jag minns av det var smällkarameller som jag hatade för att det var just smällkarameller och att jag äntligen fick ha manschettknapparna och brodyrblusen jag fått av mormor. Där lekte vi ringlekar under en lampkrona i form av ett gammalt vagnshjul som lyste upp dunkla vrår i samlingslokalen. Föga anade man då att tio år senare skulle man leka andra lekar under samma lampkrona och svänga sina lurviga till enastående pojkband från närområdet. Jodå. Men tillbaka till byn och mörkret.

Man ville ju inte vara sämre i min lilla hemby, där det är som allra vackrast, så därför bestämde sig byborna för att se till att vägen lystes upp. Pengarna skulle samlas in genom lysfester, precis som i grannbyn. Lysfest lät ju lite halvmesigt, därför slog man till med Revy. Såå-Revyn föddes nån gång under den här tiden då Enhenna var som mest aktiv som just Enhenna. Eller passiv, kanske, för mycket gjorde jag inte - men jag var en jäkel på att längta! Och fantisera.

Jag minns spänningen när vi förstod, jag och brorsan, att det fanns revyartister och skådisar mitt ibland oss i byn! Eftersom min morbror var en driftig man med många kontakter och ständigt bar ett dragspel på magen råkade somliga hamna hemma vid vårt köksbord när det planerades runt musiken och sketcherna. Då var det nästan som när Tanterna var på besök. Det var sång och musik och cigarettrök och skratt. Fast nu var det karlar inblandade. Det var så man fick ståpäls på armarna av spänningen när mamma stökade undan middan lite snabbare för det skulle bli träff: byborna förvandlades plötsligt till stjärnor mitt framför våra stora ögon!

Det var för bra för att vara sant. Där fanns schlagerartister och dansöser, musiker och komiker, körledare, låtskrivare, författare och kompositörer och regissörer. Kokerskor som stod för bullfikat och snickare och målare som stod för rekvisitan och scenarbetet. För att inte tala om alla som var publik. Och hur många man bjöd in. Det var ett sjöslag utan like på skolan i byn. För det var där det var. Det var där det hände.

När den stora kvällen närmade sig var alla lika stirriga som tantmaffian inför ett prinsessbröllop. Äntligen skulle man få se Selma i baddräkt, Olga i bikini och ros mellan tänderna, Karlersa i blommig klänning och Perpersa i mammelucker. Perannersa i slips och Alma i dräkt. Gubbar man bara sett på traktorn kom i kostym och kammat hår. Jesses - inget var sig likt på Såå-Revyn. Det var buskis på hög nivå. Stora tanter dansade hulahula så svetten lackade och gubbarna spelade på skedar och stänkte snus över första parkett. Huvudnumret ett år, för att hotta upp en redan vida känd tillställning, var skönhetstävlingen miss Såå. Man skrattade så man skrek, hurrade och tjoade och vi unga fick kasta oss undan för bytanter och byfarbröder som fick hållas tillbaka med kravallstaket. Det var som på TV från Stockholm.

När ridån gick ner och man pustat ut var det kaffe och dans. Det var då dansandet i mitt liv började. Min första danskavaljer var min gamla fröken! Hon högg mig om livet och svängde runt så fort musiken spelade upp. Jag vågade inte slita mig, för även om hon inte längre var min fröken så fanns frökenkänslan kvar och på den tiden var det respekt. Med fasa såg jag några yngre bybor stå och flina i dörren åt hennes järngrepp om min midja.

Ja, det var fester, det. Tyvärr har ju allt ett slut. Lyktstolparna sattes upp, byn lyste som vintergatan och allt återgick till det vanliga. Jag och min vän S ville försöka blåsa liv i det hela ännu en gång med en rejäl luciafest i alla fall, när längtan efter festgalna bybor blev för stor och vardagslunken blev för påfrestande i våra unga tonårsliv. Vi vågade inte kalla det för revy, det var för stort. Men vi satte igång med liv och lust och vad jag minns så hade vi åtminstone roddat ihop en barnkör som bland annat sjöng Stefan Demerts visa om den kaxiga myran. Sen överlät vi det hela till en räddande vuxenskara som skakade på huvudet åt enhenna och endänna. Det blev en fest, om än inte med så många sketcher. Vad jag minns dränktes den unga körens späda röster i vuxensorl, men längst fram satt farbror Erik med handen bakom örat och snuset på plats. Han sög in vartenda ord i den långa balladen och skrattade så han tappade prillan i Selmas handväska. Efter det var det kaffe och dans och allt kändes som vanligt fast det var jag och S som fick applåderna och danskavaljeren var utbytt från ex-fröken till en grannpojke med handsvett.

Efter det tror jag nog Såå-Revyn var helt död. Men det var ett äventyr värdigt Broadway.

Enhenna och vännen S mottager folkets jubel efter en kraftansträngning att blåsa liv i ytterligare ett evenemang i byskolan.

Miss Såå - kommentarer överflödiga.

//Enhenna