Nå, det var alltså så att ville man ha ljus fick man skaffa. Grannbyarna hade minsann haft lysfester, dom, som vi barn fick gå på ett par gånger. Det lilla jag minns av det var smällkarameller som jag hatade för att det var just smällkarameller och att jag äntligen fick ha manschettknapparna och brodyrblusen jag fått av mormor. Där lekte vi ringlekar under en lampkrona i form av ett gammalt vagnshjul som lyste upp dunkla vrår i samlingslokalen. Föga anade man då att tio år senare skulle man leka andra lekar under samma lampkrona och svänga sina lurviga till enastående pojkband från närområdet. Jodå. Men tillbaka till byn och mörkret.
Man ville ju inte vara sämre i min lilla hemby, där det är som allra vackrast, så därför bestämde sig byborna för att se till att vägen lystes upp. Pengarna skulle samlas in genom lysfester, precis som i grannbyn. Lysfest lät ju lite halvmesigt, därför slog man till med Revy. Såå-Revyn föddes nån gång under den här tiden då Enhenna var som mest aktiv som just Enhenna. Eller passiv, kanske, för mycket gjorde jag inte - men jag var en jäkel på att längta! Och fantisera.
Jag minns spänningen när vi förstod, jag och brorsan, att det fanns revyartister och skådisar mitt ibland oss i byn! Eftersom min morbror var en driftig man med många kontakter och ständigt bar ett dragspel på magen råkade somliga hamna hemma vid vårt köksbord när det planerades runt musiken och sketcherna. Då var det nästan som när Tanterna var på besök. Det var sång och musik och cigarettrök och skratt. Fast nu var det karlar inblandade. Det var så man fick ståpäls på armarna av spänningen när mamma stökade undan middan lite snabbare för det skulle bli träff: byborna förvandlades plötsligt till stjärnor mitt framför våra stora ögon!
Det var för bra för att vara sant. Där fanns schlagerartister och dansöser, musiker och komiker, körledare, låtskrivare, författare och kompositörer och regissörer. Kokerskor som stod för bullfikat och snickare och målare som stod för rekvisitan och scenarbetet. För att inte tala om alla som var publik. Och hur många man bjöd in. Det var ett sjöslag utan like på skolan i byn. För det var där det var. Det var där det hände.
När den stora kvällen närmade sig var alla lika stirriga som tantmaffian inför ett prinsessbröllop. Äntligen skulle man få se Selma i baddräkt, Olga i bikini och ros mellan tänderna, Karlersa i blommig klänning och Perpersa i mammelucker. Perannersa i slips och Alma i dräkt. Gubbar man bara sett på traktorn kom i kostym och kammat hår. Jesses - inget var sig likt på Såå-Revyn. Det var buskis på hög nivå. Stora tanter dansade hulahula så svetten lackade och gubbarna spelade på skedar och stänkte snus över första parkett. Huvudnumret ett år, för att hotta upp en redan vida känd tillställning, var skönhetstävlingen miss Såå. Man skrattade så man skrek, hurrade och tjoade och vi unga fick kasta oss undan för bytanter och byfarbröder som fick hållas tillbaka med kravallstaket. Det var som på TV från Stockholm.
När ridån gick ner och man pustat ut var det kaffe och dans. Det var då dansandet i mitt liv började. Min första danskavaljer var min gamla fröken! Hon högg mig om livet och svängde runt så fort musiken spelade upp. Jag vågade inte slita mig, för även om hon inte längre var min fröken så fanns frökenkänslan kvar och på den tiden var det respekt. Med fasa såg jag några yngre bybor stå och flina i dörren åt hennes järngrepp om min midja.
Ja, det var fester, det. Tyvärr har ju allt ett slut. Lyktstolparna sattes upp, byn lyste som vintergatan och allt återgick till det vanliga. Jag och min vän S ville försöka blåsa liv i det hela ännu en gång med en rejäl luciafest i alla fall, när längtan efter festgalna bybor blev för stor och vardagslunken blev för påfrestande i våra unga tonårsliv. Vi vågade inte kalla det för revy, det var för stort. Men vi satte igång med liv och lust och vad jag minns så hade vi åtminstone roddat ihop en barnkör som bland annat sjöng Stefan Demerts visa om den kaxiga myran. Sen överlät vi det hela till en räddande vuxenskara som skakade på huvudet åt enhenna och endänna. Det blev en fest, om än inte med så många sketcher. Vad jag minns dränktes den unga körens späda röster i vuxensorl, men längst fram satt farbror Erik med handen bakom örat och snuset på plats. Han sög in vartenda ord i den långa balladen och skrattade så han tappade prillan i Selmas handväska. Efter det var det kaffe och dans och allt kändes som vanligt fast det var jag och S som fick applåderna och danskavaljeren var utbytt från ex-fröken till en grannpojke med handsvett.
Efter det tror jag nog Såå-Revyn var helt död. Men det var ett äventyr värdigt Broadway.
Enhenna och vännen S mottager folkets jubel efter en kraftansträngning att blåsa liv i ytterligare ett evenemang i byskolan.
Miss Såå - kommentarer överflödiga.
//Enhenna
Bra beskrivning! Fast den enda lysfesten jag minns var i Bönhuset i Björnänge. Att Såå aftnarna hade med lyset att göra hade jag inte en aaaaning om...
SvaraRadera