Stenpartiet

En gång i tiden var mormors rabatter fulla av blommor från tidiga våren till sena hösten. Naturintresserad som jag var, eftersom det inte fanns så mycket annat att göra än att intressera sig för den närmaste omgivningen, så höll jag koll på blomningen. Mormor hade tre rabatter.

En vid husets östvägg full av kryddig nattviol som man skulle springa ut och lukta på i kolsvarta och ljumma augustinätter, en på kanten av gräsmattan där jag begravde ett plasttroll under stormhattarna, två små rabatter som såg ut som små öar med ett pyttelitet trästaket runt om som om det skulle hindra ett framrusande träfullblod och så det fantastiska stenpartiet, paradrabatten nummer ett.

Jag inspekterade rabatterna av och till. Alla var frodiga och fulla av färgglada växter. Utom stenpartiet som i princip hade en tunn rad blommor och en lite större buskig växttuva av okänt slag. Jag frågade en gång varför det hette stenparti. Det visade sig att morfar velat uppfylla mormors önskedröm och provade att bygga ett långsträckt stenparti längs vägen upp till huset. Han placerade ett större antal rejäla stenar längs gräsmattekanten och vips hade han det han tyckte var ett stenparti. Lite jord på det och några lökar - klart! När ingen såg brukade jag sitta på den där stenkanten och titta på vädret. Det fick man inte. Sitta i rabatten alltså. Men den där stenkanten liksom inbjöd till det. Att man satte sig på nån tulpanlök som just letat sig upp kunde man ju inte hjälpa.

Tidigt var stenpartiet rikt på växter. Det vill säga, det var tulpaner och pärlhyacinter på våren, vallmo på sommaren och sen kom de mystiska anemonerna. När anemonerna kom visste man att sommarlovet led mot sitt slut och man gick in i vedboden och kollade att kälken var lättåtkomlig. Lite senare i livet fick de fina växterna sällskap av en och annan tuva höstfibbla och smörblommor. Eftersom de var gäster som lite förstulet smugit sig in blev de också matade med gödsel och kärlek. Smörblommorna i stenpartiet fick icke plockas. De var fridlysta. Ville man ha en bukett smörblommor fick man länsa gräsmattan en halvmeter längre in.

Mormor älskade sitt stenparti och sina växter. Hon satt ofta ute och tittade på blommorna och oss när vi lekte indianer och vita på behörigt avstånd från kejsarkronorna. I trädgårdslandet växte ringblommorna och krondillen tätt tillsammans. Där var det magiskt så jag gick sällan dit utan att repa mod. Det hände nämligen saker i det hörnet. Men det är en annan historia.

En gång, en av de sista somrarna vi hade huset i familjen, promenerade jag mitt på stenpartiet bara för att känna hur det kändes. Det fanns inga blommor sen många år tillbaka men stenarna kunde man fortfarande se. Jag sände en beundrande tanke till morfar som släpat alla stenar och till mormor som skötte om smörblommorna som trängt sig in i paradrabatten. Det är kärlek det!

Enhenna

Mjölkbryggan

En gång för inte så länge sen fanns det gott om mjölkbryggor uti världen. Det var tur det, för det fanns också gott om ungar som behövde en mötesplats för att dryfta allehanda viktiga ting. Jag hörde lyckligtvis till dem som hade en mjölkbrygga nästgårds. Med cykel tog man sig dit på knappt tio röda minuter när nöden kallade.

Redan som mycket liten introducerades mjölkbryggan i mitt liv som en daglig mötesplats. Man gick först till postlådan, kollade om posten kommit vilket den inte hade, sen till mjölkbryggan och hämtade mjölken för den hade alltid kommit och sen tillbaka till postlådan för att bevaka brevbärerskan. Jag hade således stora möjligheter att inspektera bryggan för framtida bruk så att säga och redan tidigt insåg jag värdet av att ha en sådan fix och färdig koja i närheten. Och så fort man fick ge sig ut på vägen på egen hand så blev alltså det givna målet mjölkbryggan.

Jag och min lillebror intog mjölkbryggan som vårt högkvarter. Inredningen var något påver, det fattades en del bekvämligheter. Men man fick inte vänta sig för mycket då hyran var obefintlig och dessutom var vi först där, vilket var gott nog. Vi kunde i lugn och ro installera oss. Det fanns en väl tilltagen balkong där man kunde sitta och dingla med benen medan man åt matsäck och såg ut över ängshaven. Det enda rummet, salongen, var lika stort som balkongen men det hade panoramafönster vilket var toppen med tanke på att vi måste ha koll på omvärlden. Ville man inte synas allt för väl kunde man sitta på träbänken som fanns omedelbart till höger när man kom in i salongen. En gång lyfte vi på locket till bänken och till vår stora förvåning var det sand i den, vad det nu skulle vara bra för. Men vi enades om att det från nu var vår sand och den behövde ju vaktas.

Taket på bryggan erbjöd utsikt åt andra hållet, vilket var bra. Då kunde man se eventuella fiender som smög sig på från sjösidan. Det sluttade något mot ängen men eftersom taket var klätt med tjärpapp så fanns ingen risk att man gled iväg. Dessutom råkade det finnas en stor björk att hålla sig i vid behov och den hade till och med ett hål i stammen för eventuella hemliga dokument som behövde gömmas.

Ibland kunde vi höra talas om att det var inkräktare på gång och då gällde det att vara på plats och vakta. Det kunde ta sin tid, varför matsäck var nödvändig. Min bror, som ju var lite yngre och därmed ämligare, fick ta post på bänken med kikare medan jag antingen vaktade nedanför eller uppe på balkongen. Nåde den som trodde det var fritt fram på mjölkbryggan! Ingen skulle få invadera det utan att döden dö!

Någon gång tog vi cyklarna och inspekterade andra mjölkbryggor i närområdet, men fann ingen i dignitet med vår. En som dock var rätt hyfsad låg nära storbonden, men den var så fullproppad med mjölkkrukor att det inte fanns plast för viktiga möten. Vi kände djup empati med de stackare som bodde i närheten och kunde behöva ett högkvarter. Men det var ju inte vårt problem egentligen, så det enda vi kunde göra var att fortsätta vakta. Och det lyckades för vi var i stort sett aldrig hotade av någon ockupationsmakt.

På mjölkbryggan höll vi utkik, bjöd in gäster, hade picknick, bevarade hemliga meddelanden, spejade efter inkräktare och annat löst folk på vägarna, gömde oss för traktorgubben och spionerade på flanörer som inte såg två ungar ligga platta som pannkakor på taket. Men det fanns också gånger man låg på taket och solade, eller bara satt på trappan och räknade nyckelpigor i grässtråna i diket. Och tänkte på andra stackare som ingen mjölkbrygga hade...

/Enhenna