Stenpartiet

En gång i tiden var mormors rabatter fulla av blommor från tidiga våren till sena hösten. Naturintresserad som jag var, eftersom det inte fanns så mycket annat att göra än att intressera sig för den närmaste omgivningen, så höll jag koll på blomningen. Mormor hade tre rabatter.

En vid husets östvägg full av kryddig nattviol som man skulle springa ut och lukta på i kolsvarta och ljumma augustinätter, en på kanten av gräsmattan där jag begravde ett plasttroll under stormhattarna, två små rabatter som såg ut som små öar med ett pyttelitet trästaket runt om som om det skulle hindra ett framrusande träfullblod och så det fantastiska stenpartiet, paradrabatten nummer ett.

Jag inspekterade rabatterna av och till. Alla var frodiga och fulla av färgglada växter. Utom stenpartiet som i princip hade en tunn rad blommor och en lite större buskig växttuva av okänt slag. Jag frågade en gång varför det hette stenparti. Det visade sig att morfar velat uppfylla mormors önskedröm och provade att bygga ett långsträckt stenparti längs vägen upp till huset. Han placerade ett större antal rejäla stenar längs gräsmattekanten och vips hade han det han tyckte var ett stenparti. Lite jord på det och några lökar - klart! När ingen såg brukade jag sitta på den där stenkanten och titta på vädret. Det fick man inte. Sitta i rabatten alltså. Men den där stenkanten liksom inbjöd till det. Att man satte sig på nån tulpanlök som just letat sig upp kunde man ju inte hjälpa.

Tidigt var stenpartiet rikt på växter. Det vill säga, det var tulpaner och pärlhyacinter på våren, vallmo på sommaren och sen kom de mystiska anemonerna. När anemonerna kom visste man att sommarlovet led mot sitt slut och man gick in i vedboden och kollade att kälken var lättåtkomlig. Lite senare i livet fick de fina växterna sällskap av en och annan tuva höstfibbla och smörblommor. Eftersom de var gäster som lite förstulet smugit sig in blev de också matade med gödsel och kärlek. Smörblommorna i stenpartiet fick icke plockas. De var fridlysta. Ville man ha en bukett smörblommor fick man länsa gräsmattan en halvmeter längre in.

Mormor älskade sitt stenparti och sina växter. Hon satt ofta ute och tittade på blommorna och oss när vi lekte indianer och vita på behörigt avstånd från kejsarkronorna. I trädgårdslandet växte ringblommorna och krondillen tätt tillsammans. Där var det magiskt så jag gick sällan dit utan att repa mod. Det hände nämligen saker i det hörnet. Men det är en annan historia.

En gång, en av de sista somrarna vi hade huset i familjen, promenerade jag mitt på stenpartiet bara för att känna hur det kändes. Det fanns inga blommor sen många år tillbaka men stenarna kunde man fortfarande se. Jag sände en beundrande tanke till morfar som släpat alla stenar och till mormor som skötte om smörblommorna som trängt sig in i paradrabatten. Det är kärlek det!

Enhenna