Förr i världen när ingen var rädd för udda figurer i grannskapet och man hängde nyckeln på en spik bredvid dörren när man gick hemifrån hade vi turen att ha grannar som förgyllde dagarna lite då och då.
För det första - när utsocknes ungdom kom på besök och hade hört rykten om någon mysko person kunde man stolt berätta att den som det talades om bodde i vårt grannhus. Det brukade alltid leda till häftiga inandningar och kommentarer av typen "hur törs du gå ut?"
För det andra - behövde man testa gamla beprövade busmetoder som hartsfiol eller tjyvringning så fanns alltid grannarna till hands. Ja, fast det visste ju inte grannarna själva om, precis.
Man kunde spionera och försöka smyga sig på gården från baksidan vilket var en rejäl utmaning då skogsbacken var brant och mycket slipprig av barr. Ett felsteg och man kanade med full skjuts in i husväggen. Eller in på gården mellan husen om man siktade fel.
Man kunde gå dit och tigga saft och bullar och karameller. Man kunde leka med hunden eller tjatsälja reflexer för välgörande ändamål, specialdesignade för sparkstöttingar. Ja, det var bra med grannarna trots att någon var tokig, någon var krokig och någon var på sniskan för det mesta.
Någon gång kom gårdfarihandlarn på besök som just gårdfarihandlare. Det var konstigt, tyckte vi, eftersom han ju bara var grannen. Ibland såg man honom linka iväg med sin cykel med trunken på styret och resväskan på pakethållaren. Antingen ner till järnvägen för att ta rälsbussen eller till hållplatsen för att ta landsvägsbussen till annan ort. Men som sagt, någon gång tog han en runda på hemmaplan och linkade in på vår gård. Han kom in i köket och packade upp resväskan. Ut vällde tyger och gardiner i regnbågens alla färger över köksbordet. Mormor satte på kaffet så fick vi se grannen som försäljare och hur mormor köpte gardiner. Tjocka, gula gardiner som såg ut som klippta ur den där favoritboken jag brukade låna på skolan. Den där boken där barnen målade sig en djungel och lekte i tills tigern kom. Då suddade de ut allt och så var faran över.
Gårdfarihandlarn sörplade lite kaffe och morfar knackade på snusdoselocket och la in en pris innan han tog fram sin egenhändigt sydda plånbok i skinn. Och så fick gårdfarihandlarn en slant, mormor nya gardiner och så fick vi veta att det var kyligt ute och att vintern nog snart skulle komma och att gårdfarihandlarn inte gillade mörker och höst. Det var konstigt, för vi visste ju att han gillade att kunna smyga i mörkret och kika in genom fönster. Det hade han gjort en gång hos oss när han var full. Ryktet sa att han skrämt slag på en dam som svimmat av skräck.
Å andra sidan, när det var sommar och ljust ute, smög gårdfarihandlarn lika gärna i buskarna nere vid sjön för att titta på badklädda flickor. Det var ingen fara med det - han var ju bara sån. Men livat var det när man kunde skryta lite för stöddiga kamrater att man bodde granne med gårdfarihandlarn.
Han var en snäll person, precis som de andra grannarna. En sak var säker - barn och djur var alltid välkomna och tilltalades alltid på samma sätt. Med pipig och gnällig stämma blev man gullad med, vare sig man var katt eller unge. Det gjorde inte så mycket att en var på kanelen för det mesta, att en luktade sill och en var tokig och att de hade en egen gårdfarihandlare som var en legend. Det var våra grannar. Och förresten, gardinerna med djungelmönstret, dom hänger i mitt hus.
/Enhenna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar