Enhenna och kossorna

En stor del av min barndom tillbringade jag i kohagen. Jag såg som min plikt att vakta och se till Bläsa, Svarta Sara, Klara, Lycka, Tärna, Kulla, Kajsa, Linda och några till som jag tyvärr inte minns namnen på. Naturligtvis hade jag min bror med mig. Medan jag gick runt och såg till att tuvorna var ätvänliga och att alla fick smaka på kallpotatisen jag snott i skafferiet, tillbringade brodern mer tid med att gosa och till och med sova en snutt bredvid den kossa som tog en powernap. (Fast på den tiden visste ingen vad powernap var, kanske.)

Ingen sommar utan kossor! Vårt rum låg så till att man kunde sticka ut huvudet genom fönstret och kolla upp mot vägen om man hörde nån traktor. Hade man tur var det bonden som kom för att släppa våra vänner på sommarbete. Andra gånger kunde man ligga på magen i garderoben och glo ut genom det lilla garderobsfönstret bort mot sommarlagårn, för rätt vad det var kunde dom dyka upp. Och då började också vårt jobb, så att säga. På intet vis betungande, tro inte det, men dock ett måste. Annars var det ingen sommar och det fick ju bara inte ske!

Kossorna hade tre beteshagar runt vårt hus, och vi var rätt bra på att alltid ha koll på var dom var, det spelade ingen roll i vilken hage. Ibland till och med hämtade vi några kossor när vi ansåg att betet var bättre på andra sidan, men då fick vi skäll av grannen och slutade med det. Vi fick till och med lova att slänga våra egenhändigt tillverkade spön, som vi behövde för att flytta boskapen vid behov.

Efter det betade kossorna mer vind för våg och gick lite som dom ville, men väluppfostrade som vi var så återupptog vi inte kofösandet. Möjligen någon enstaka gång inne i skogen, när det absolut behövdes. (Till exempel om dom skulle råka komma för nära Tatanka, eller riskera att rasa nerför Stora Stupet eller så.)

Vi övervägde även att prova att rida in någon kossa men kunskaperna om hur man gjorde var lite för vaga, vi hade inte hunnit se tillräckligt mycket på Bröderna Cartwright. Jag hade sett att man kunde börja med att hänga över ryggen på hästen (kossan?) och på så sätt vänja den. Och det fungerade ju, det hade vi provat. Men sen då? Där hade vi lite problem och välartade som vi var insåg vi vår begränsning och avvaktade med detta.

Kossorna, vad vi älskade kossorna! Ingen förstod hur mycket. Mormor var arg för att kallpotatisen försvann spårlöst, storstadskusinen på sommarbesök fattade inte alls varför vi var tvungna att vara bland komockor hela dagarna och inte ens bondens dotter tyckte det var så viktigt med kossor. Hon satt bara på traktorn och glodde och det hände att vi räckte ut tungorna åt varandra medan bonden var i fjöset och mjölkade och vi stod i lagårdsdörrn beredda att handräcka då det var dags att släppa ut kritterna igen.

Men allt har ju en ände, tyvärr eller tack och lov, beroende på hur man ser det och tar det. Bonden gjorde sig av med kreaturen (hur vill vi inte veta) och vi hade nog börjat intressera oss för andra saker, kanske, i takt med stigande ålder och på något sätt kortare sommarlov. Dock har jag fortfarande en viss svaghet för rofyllt betande kor, för det finns inget som går upp mot en varm, idisslande kossa en myggig junikväll när vattnet är blankt och solen aldrig går ner och sommarlovet varar för evigt.



/Enhenna