Enhenna och rödbetsperioden

Jag kan inte låta bli att berätta lite om rödbetsperioden i mitt liv.Det var visserligen en kort period men inte desto mindre minnesvärd.

Det var så att jag hade fått för mig att just rödbetor och vanligt hederligt spisbröd var en utmärkt kombination. Redan som nioåring var jag förtjust i starka smaker och käkade glatt både sill och rödbetor och mormors sursöta amerikasås till kokt falukorv. Sill till mellis kunde ibland vara lite för mycket, men lite rödbetor gick utmärkt att slänga på hårdmackan. Till slut blev det liksom ett begär.

Nu var det ju även så att goda mellanmål skulle intagas på goda platser, ansåg jag. Rödbetor krävde dock en säker plats, det förstod jag, väluppfostrad som jag var. Så jag ordnade en picnicplats på golvet inne i det som man kallade kammar'n, mellan sal och kök. Där var det ljust och fint med två fönster och solsken varje dag. Som lämpat för en underbar picnic på hårdmacka med rödbetor och ett glas mjölk till.

Jag kan än idag minnas hur bra det var där bakom köksdörren på golvet i kammarn. Och jag kan också mycket väl minnas mosters min då hon var på besök och råkade titta in på min lilla picnic en dag. Det var just den dagen som rödbetorna var extra saftiga och extra hala och som jag just upptäckt att det var ytterst mysfaktorhöjande att ha en vit duk att sitta på. Man var ju nästan i Slottsskogen, ju!

Moster visste inte att hon fixade ett abrupt slut på mina picnicar och mamma slets från bakbordet och duken gick i luttvätten och jag fick lova att sitta vid köksbordet i fortsättningen. Det var då rödbetsmackorna miste sin glans och jag övergick till gammal tråkig ostmacka i stället. Sånt som passade vid ett vaxduksbeklätt köksbord en vanlig torsdagseftermiddag i världens vackraste by nån gång på 60-talet.

Enhenna.