Enhenna och skrivandet

När jag var en nyvaken tonåring ägde jag ett rött litet bord som kommit till mig som genom ett under djupt ner ifrån källaren i huset. Det hade en gång ägts av min morfar och redan då jag var en liten tös var det attraktivt i mina ögon, enbart på grund av att det fanns en utdragbar låda under bordsskivan. Jag såg för mig hur jag skulle förvara hemligheter i lådan, hemligheter som jag skapade vid det röda bordet.

Min barndom och uppväxt var lycklig, fri från krav och påverkan av modern teknik. Det innebar till viss del för mig att det man inte hade eller kunde få skapade man sig i fantasin. Med facit i hand tror jag det var rätt bra. Det satte ju fart på kreativiteten. Inspirationen hämtade jag glatt ur Starlet, Wahlströms flickböcker och någon gång ur nån enstaka TV-programserie.

Jag fyllde långsamt mitt röda bords låda med skrivböcker och anteckningsblock och så var jag igång med skrivandet. När det var som värst blev man rejält irriterad ifall mamman ropade att middagen var klar och man bums rycktes ur hjältens famn och insåg att förtrollningen var bruten. Andra gånger skrev jag om trassel med svartsjuka och rivaler och blev så ondskefull att jag ritade wodoodockor i skrivboken och tryckte pennan rakt igenom dessa. Det som skedde på papperet var minst lika allvarligt och sant som om det hände i verkligheten.

Skrivtorka - den kunde möjligen uppstå då jag satt med ett krossat hjärta, precis som min huvudperson, och försökte hitta ett bra slut. Då var det svårt att rycka upp sig, kan jag säga! Nu för tiden tycker jag nog att skrivtorkan uppstår lite då och då, även när huvudpersonen precis håller på att vinna. Och då ligger jag över mitt bord och sliter mitt hår. Precis som förr.

/Enhenna