Enhenna - va ske hu gära?

Min tonårsperiod började med en miserabel julafton då jag grät över att jag inte gladdes till hundra procent åt den hett efterlängtade Barbiedockan jag fick samt att jag upptäckte att jag inte hade den där barnjulkänslan kvar. Kanske hade jag avslöjat tomten, eller ännu värre, tomten hade bara bultat på fönstret men inte kommit ända in. Nåt var det i alla fall.

Efter det var liksom inget sig likt. Mitt hörn i rummet jag delade med min bror blev plötsligt mitt högkvarter. Där smiddes planer för framtiden, som exempelvis vilka idoler jag skulle gifta mig med, hur många barn jag skulle ha och hur jag skulle bära mig åt för att bli modetecknerska som det hette på den tiden. Allt utan att flytta hemifrån.

Efter skolan kunde jag slänga mig på sängen och ligga och fundera över livet. Helst efter att jag blivit tilltalad av någon vuxen bekant eller släkting på besök på det där viset som gjorde att man inte riktigt fanns men ändå skulle svara. Ni vet, någon tittar på en och talar till en i tredje person. Frågan är då enligt mig riktad till nån annan, varför jag sällan sa nåt utan väntade på att någon annan skulle svara i mitt ställe.

Komplicerat, men sant. Det var under många år ett irritationsmoment i tillvaron som jag inte riktigt kunde rå på. Min uppfostran förbjöd mig att snoppa av vuxna på besök, å andra sidan borde jag hävda min existens ändå. Sånt låg jag och funderade på efter att besöket exempelvis tittat på mig och frågat:

- Enhenna...va ske hu gära då? ("Och den här - vad ska hon göra då?" för er som händelsevis inte förstår jämtländskt tungomål.)

Då brukade någon vuxen i min familj svara innan jag hann öppna munnen och svamla nåt om att jag hade ju hundratjugo år kvar i skolan men att jag var duktig på att sopa och laga mat. Inom mig kokade jag av ilska och ville skrika att jag skulle bli modetecknerska för fagerlund, ser ni inte det? Eller författare, kanske, fattar ni!? Om inte annat kanske jag gifter mig med en motorcykelknutte och rymmer innan ni vet ordet av. Vad säger ni då, va? Skulle tro att ni skulle stå där med långa hakor när jag försvann i ett moln av damm och grus och så skulle ni säga:

- Dan for a. Vejt va det blir ta endänna. ("Där for hon. Undrar vad det blir av henne?" för er som behöver en tolkning.)

Ja, det var som sagt skönt att ligga där på sängen och njuta av drömmar och fantasier och smida planer. Väggarna pryddes med idoler som jag snart skulle erövra och bokhyllan jag fått var full av inspiration. Det röda bordet stod inom räckhåll så allt kunde skrivas och ritas ner i hemliga böcker. Där fick jag utlopp för vem jag var - enhenna, som ingen visste nåt om, utom möjligen min bror.

Tillvaron var rätt skön, det insåg jag ändå. Särskilt som jag hade hundratjugo år kvar i plugget och alla nära och kära skulle leva för evigt och somrarna skulle vara ändlösa trots att jag var tonåring.

/Enhenna

Enhenna bakar

Förr i tiden hade man många varierande glädjeämnen som barn. I alla fall jag. Ett av dessa var att baka med modellera.
Modde-lera hette det.

När jag och brorsan var trötta på bilparken och dockparken gick vi ner till köket och tittade på modern som säkerligen stod vid spisen eller strykbordet och sa att vi ville baka med modde-lera. Ordet baka stod för leka, skulle jag tro.

Mamman torkade händerna på förklät, om hon nu diskade eller stekte sill, och tog sedan fram en stor vaxduk och slängde över vaxduken. Vaxduk ett var för att det skulle vara fint, vaxduk två var kladdig av tidigare bakstunder. Sen kom modde-leralådan fram ur köksskåpet. Alla klumpar var oftast grålila. Ibland uppblandade med tändstickor, brödsmulor och ett och annat hårstrå. Huruvida hårstrån och brödsmulor kom dit begrep vi aldrig, men tändstickorna behövdes för all sorts armering. Men, shit the same, modde-leran var ändå användbar i evighet.

Av den stora grå massan formade vi gubbar och kälkar och bilar och fruktfat och skålar och svampar. Och inget bak utan ormar. Det var känslan att rulla modde-leran i händerna och känna den underbara lukten av plast och vaxduk ihop.

Ibland hade man lyckats spara enstaka klara färger och då blev arbetet ett helt annat. Det bestod mest i att blanda alla färger och sno ihop dessa till en orm för att se hur vackert melerat ormskinnet var i allsköns färger. Eller baka en jätteboll av så många färger som möjligt och skära tjocka skivor och förundras även där över hur regnbågen hamnat i modde-leran. Sen var det liksom grått igen...

Ibland tröt fantasin, men jag kunde råda bot på det för min egen del. Huruvida brodern hittade inspiration, vet jag inte. Möjligen från talgburen utanför östfönstret. Själv satt jag åt det håll där man kunde se Renfjället och en gammal torrgran. Torrgranen stod bakom vedbon, så man såg liksom bara övre halvan, men det räckte. För varje gång jag saknade idéer om vad som skulle skapas med modde-leraklumparna så tittade jag bort mot torrgranens topp, och vips kom idéerna flygande! Det var magiskt!

Några gånger provade vi att blanda modde-lera och vatten. Troligen hade vi skapat båtar, det minns jag inte så noga, men kombinationen var irriterande på något vis. Modde-leran flöt inte, gubbarna drunknade och så hade vi plötsligt en konstig blandning av modde-lera, vatten, tändstickor, hårstrån och brödsmulor. Det var oftast då vi torkade händerna på byxbenen, tittade på modern som sysslade med husliga sysslor och sa att nu ville vi inte baka mer. Och så fick vi den stora äran att försöka torka vattnet av modde-leran med hushållspapper och det var ju som det var, så nästa gång vi skulle baka hade vi även hushållspappersludd att räkna med i den delikata lerblandningen. Men det gjorde inget. Skaparlusten brydde sig aldrig om ingredienserna. Bara man såg torrgranen, så.

I en bortglömd skissbok hittade jag ett utkast till en kommande tuschteckning, den kan i sin enkelhet ge en bild av hur livet tedde sig för ett par modde-lerafans.

//Enhenna