Modde-lera hette det.
När jag och brorsan var trötta på bilparken och dockparken gick vi ner till köket och tittade på modern som säkerligen stod vid spisen eller strykbordet och sa att vi ville baka med modde-lera. Ordet baka stod för leka, skulle jag tro.
Mamman torkade händerna på förklät, om hon nu diskade eller stekte sill, och tog sedan fram en stor vaxduk och slängde över vaxduken. Vaxduk ett var för att det skulle vara fint, vaxduk två var kladdig av tidigare bakstunder. Sen kom modde-leralådan fram ur köksskåpet. Alla klumpar var oftast grålila. Ibland uppblandade med tändstickor, brödsmulor och ett och annat hårstrå. Huruvida hårstrån och brödsmulor kom dit begrep vi aldrig, men tändstickorna behövdes för all sorts armering. Men, shit the same, modde-leran var ändå användbar i evighet.
Av den stora grå massan formade vi gubbar och kälkar och bilar och fruktfat och skålar och svampar. Och inget bak utan ormar. Det var känslan att rulla modde-leran i händerna och känna den underbara lukten av plast och vaxduk ihop.
Ibland hade man lyckats spara enstaka klara färger och då blev arbetet ett helt annat. Det bestod mest i att blanda alla färger och sno ihop dessa till en orm för att se hur vackert melerat ormskinnet var i allsköns färger. Eller baka en jätteboll av så många färger som möjligt och skära tjocka skivor och förundras även där över hur regnbågen hamnat i modde-leran. Sen var det liksom grått igen...
Ibland tröt fantasin, men jag kunde råda bot på det för min egen del. Huruvida brodern hittade inspiration, vet jag inte. Möjligen från talgburen utanför östfönstret. Själv satt jag åt det håll där man kunde se Renfjället och en gammal torrgran. Torrgranen stod bakom vedbon, så man såg liksom bara övre halvan, men det räckte. För varje gång jag saknade idéer om vad som skulle skapas med modde-leraklumparna så tittade jag bort mot torrgranens topp, och vips kom idéerna flygande! Det var magiskt!
Några gånger provade vi att blanda modde-lera och vatten. Troligen hade vi skapat båtar, det minns jag inte så noga, men kombinationen var irriterande på något vis. Modde-leran flöt inte, gubbarna drunknade och så hade vi plötsligt en konstig blandning av modde-lera, vatten, tändstickor, hårstrån och brödsmulor. Det var oftast då vi torkade händerna på byxbenen, tittade på modern som sysslade med husliga sysslor och sa att nu ville vi inte baka mer. Och så fick vi den stora äran att försöka torka vattnet av modde-leran med hushållspapper och det var ju som det var, så nästa gång vi skulle baka hade vi även hushållspappersludd att räkna med i den delikata lerblandningen. Men det gjorde inget. Skaparlusten brydde sig aldrig om ingredienserna. Bara man såg torrgranen, så.
I en bortglömd skissbok hittade jag ett utkast till en kommande tuschteckning, den kan i sin enkelhet ge en bild av hur livet tedde sig för ett par modde-lerafans.
//Enhenna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar