Enhenna - va ske hu gära?

Min tonårsperiod började med en miserabel julafton då jag grät över att jag inte gladdes till hundra procent åt den hett efterlängtade Barbiedockan jag fick samt att jag upptäckte att jag inte hade den där barnjulkänslan kvar. Kanske hade jag avslöjat tomten, eller ännu värre, tomten hade bara bultat på fönstret men inte kommit ända in. Nåt var det i alla fall.

Efter det var liksom inget sig likt. Mitt hörn i rummet jag delade med min bror blev plötsligt mitt högkvarter. Där smiddes planer för framtiden, som exempelvis vilka idoler jag skulle gifta mig med, hur många barn jag skulle ha och hur jag skulle bära mig åt för att bli modetecknerska som det hette på den tiden. Allt utan att flytta hemifrån.

Efter skolan kunde jag slänga mig på sängen och ligga och fundera över livet. Helst efter att jag blivit tilltalad av någon vuxen bekant eller släkting på besök på det där viset som gjorde att man inte riktigt fanns men ändå skulle svara. Ni vet, någon tittar på en och talar till en i tredje person. Frågan är då enligt mig riktad till nån annan, varför jag sällan sa nåt utan väntade på att någon annan skulle svara i mitt ställe.

Komplicerat, men sant. Det var under många år ett irritationsmoment i tillvaron som jag inte riktigt kunde rå på. Min uppfostran förbjöd mig att snoppa av vuxna på besök, å andra sidan borde jag hävda min existens ändå. Sånt låg jag och funderade på efter att besöket exempelvis tittat på mig och frågat:

- Enhenna...va ske hu gära då? ("Och den här - vad ska hon göra då?" för er som händelsevis inte förstår jämtländskt tungomål.)

Då brukade någon vuxen i min familj svara innan jag hann öppna munnen och svamla nåt om att jag hade ju hundratjugo år kvar i skolan men att jag var duktig på att sopa och laga mat. Inom mig kokade jag av ilska och ville skrika att jag skulle bli modetecknerska för fagerlund, ser ni inte det? Eller författare, kanske, fattar ni!? Om inte annat kanske jag gifter mig med en motorcykelknutte och rymmer innan ni vet ordet av. Vad säger ni då, va? Skulle tro att ni skulle stå där med långa hakor när jag försvann i ett moln av damm och grus och så skulle ni säga:

- Dan for a. Vejt va det blir ta endänna. ("Där for hon. Undrar vad det blir av henne?" för er som behöver en tolkning.)

Ja, det var som sagt skönt att ligga där på sängen och njuta av drömmar och fantasier och smida planer. Väggarna pryddes med idoler som jag snart skulle erövra och bokhyllan jag fått var full av inspiration. Det röda bordet stod inom räckhåll så allt kunde skrivas och ritas ner i hemliga böcker. Där fick jag utlopp för vem jag var - enhenna, som ingen visste nåt om, utom möjligen min bror.

Tillvaron var rätt skön, det insåg jag ändå. Särskilt som jag hade hundratjugo år kvar i plugget och alla nära och kära skulle leva för evigt och somrarna skulle vara ändlösa trots att jag var tonåring.

/Enhenna