- Ska vi lattja? frågade han lite nonchalant en dag. Jag tittade på min bror för att se om han förstod stockholmska och det gjorde han nog för dom försvann. Brorsan med sin tändsticksask och Sven med sin jeansjacka. Jag minns att jag inte tyckte det var så kul att Sven stal min lekkamrat och våra hemliga "fjutta-på-lekar" som turligt nog aldrig slutade med eldsvåda i nån lada eller så.
Jag fick hitta på annat att göra när jag plötsligt blev lite åsidosatt så jag sökte upp en kamrat jag lekte med ibland. Ofta var hon lite mallig så jag passade på att skryta lite om Sven, bara för att hon skulle veta att vi hade en stockholmare med jeansjacka på gården. Och att han just nu var på hemligt uppdrag med min bror. Det gick som det skulle, hon blev nyfiken och lite halvimponerad så hon följde mig hem för att få en skymt av turisten.
Eftersom hon var en tuffare jänta än jag så frågade hon ju om han var snygg. Ja, jo, det hade jag liksom inte tänkt på , men jag sa att han var det i alla fall. Jag sa att han hade lockigt hår i alla fall. Det fick min kamrat att stanna kvar tills de två grabbarna dök upp och mamma bjöd på fika som vanligt. Och då fick jag minsann se hur man skulle kråma sig för stockholmare som ville lattja.
Jag tyckte min kompis var urfånig och när hon gick hem meddelade hon att hon tänkte hälsa på mig nästa dag igen. Jag brukade tycka att det var toppen att hon hade tid med mig, men i det läget vi hamnat i nu så tyckte jag lika gärna att hon kunde hålla sig hemma. Och Sven med, för den delen.
Hur det nu var så kom det sig att vi träffades varje dag under den sista veckan Sven var hos oss. Vad vi gjorde vet jag inte riktigt, men det var nog allt från skogspromenader till Blomsbäcken till Fiaspel vid köksbordet. Sista dagen hade det dock smugit sig in något nytt. Det var som om min vän förvandlats till en bitter fiende. Jag visste inte riktigt hur eller varför. Men det var i alla fall samma dag som min kamrat lånat mina prästkragsörhängen och målat munnen med ljusrosa Rimmelläppstift. Just den dagen, när hon såg som allra fånigast ut, bestämde vi att vi skulle smyga på grannen och samlade oss i en skogsglänta.
När vi satt där och smidde planer var det som om hon och Sven inte riktigt lyssnade på våra samtal. Hon fjollade sig med ytterligare prästkragar i håret, han larvade sig med att plocka fjantiga skogsstjärnor som han räckte till henne. Och jag ville gå hem. Min bror märkte nog inget för han gjorde själv upp planer och rev i Sven för att de skulle gå och reka. Och just när grabbarna skulle till att gå och vi skulle vänta i gläntan, så tog han av sig jeansjackan och lade den över min kamrats axlar! Det var droppen!
Jag slet mitt hår och stampade i mossan. Grabbarna försvann och min kamrat satt som värsta mallstroppen på en tuva och luktade på blommorna. Jag önskade att hon skulle förvandlas till en häxa eller gå upp i rök, bara. Hon hade allt! Satt bara där och log mot världen, mig ägnade hon inte en blick, inte ett ord. Bara satt där. Med Svens jacka och mina örhängen och ljusrosa läppstift från Rimmel. Som hon fiskade upp och bättrade på färgen med ideligen.
Ja, jag hatade allt och gick bara hem. Trots min ringa ålder funderade jag i alla fall på om jag var kär i Sven eller inte. För det var just det att han bara såg min kamrat, att han skulle åka hem dagen efter och att jag inte vågade fråga om hans adress...
Hemma slet jag fram ritblocket ur Röda Bordslådan och skrev ner allt, att bevaras till eftervärlden så att alla skulle veta hur jag led. Sen for turisten hem, min kamrat hälsade inte på varje dag mer och jag och brorsan fortsatte våra äventyr med tändstickor och spionage på grannar. Och inget var som förr.
/Enhenna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar