Enhenna och cyklarna

Sommaren när jag skulle fylla 10 fick jag en cykel med två hjul och trehjulingen åkte in i vedboden mot okända öden. Cykelmärket var Fram och den var vit och blå och silvrig. Morfar lärde mig cykla. Han sprang bakefter cykeln och höll i pakethållaren så att jag skulle balansera. Jag minns faktiskt hur jag skrek "släpp! släpp!" och sen vinglade jag iväg på egen hand över vändplanen nere vid tågstationen. "Ne-på-plan", det var så den hette, platsen som erbjöd utrymme för skrymmande lekar. Nå, jag vinglade iväg och brorsan körde efter med trampbil. Vi ägnade sen åtskilliga år åt dessa fordon. Ja, min broder fick naturligtvis också en cykel när det var dags, en med limpa så man satt som en kung.

Cykelturerna gick som längst till Böle. Dit kunde man åka själv. Vi hade lärt oss trafikreglerna i skolan, som man gjorde på den tiden, och därmed var vi kunniga i vilken sida vi skulle vara på ifall det skulle dyka upp nån mjölkbil eller så. Stolt som en höna (?) cyklade jag till Böle och mötte min kompis. Hon hade haft sin cykel något längre, ett år eller så. Men den såg lika fin ut för det, ljusblå och liksom lite mer knubbig, minns jag att jag tyckte. Den till och med kändes knubbig att cykla på.

Vi bytte cyklar då hon ville det och provcyklade tillbaka till mig. Jag kunde se att min var lite högre och lite blankare. Det såg hon också för hon talade om att Fram var ett konstigt märke och att hon hade en DBS. Det betydde "Döden-bakom-styret", skulle jag ha klart för mig. Fram - det betydde inget särskilt. Sen skildes vi åt och jag tyckte hon var löjlig men det tordes jag inte säga.

Jag började känna mig mer och mer van vid cyklandet och hade provbytt med ett par kompisar och brorsan utan att någon större olycka skett. Men jag var fortfarande sur på min kamrat som körde omkring som döden bakom styret och såg skitviktig ut. Ett tag övervägde jag att snickra ihop en bättre käpphäst än den jag lekte med och galoppera över både polare och död. Jag såg mig själv med flaxande hår och blicken i fjärran när jag susade förbi mallgrodan. Det skulle ha känts gott.

Det var då jag satt i vedboden en stund och funderade ut nåt att tävla med som en idé började spira inuti mig. Framför mig stod mormors gamla cykel med punka och spindelväv. Den var gul och grön. Jag undrade hur man gjorde för att cykla på en sån gigant. Att jag fick prova måste ha berott på att mamma var på ett osedvanligt gott humör eller så ovanligt tankspridd, för innan jag visste ordet av var punkan lagad och cykeln framdragen ur vedboden med mormors välsignelse. Morfar hade vid det här laget lämnat jordelivet och skulle inte finnas till hands som coach. Alltså fick jag besegra den stora cykeln själv.

Jag provsatt med ett stadigt tag i broräcket. Funderade på vad som skulle hända om jag skulle behöva kliva av, vilket säkerligen skulle komma att ske någon gång om jag väl vågade mig iväg. Men nöden har ingen lag - det var bara att ge sig iväg. Vilken fart! Vad lätt det var att cykla! I ett huj var jag uppe på backen ("Opp-på-backen")och såg ut över världen där jag satt tjugosju meter över marken. Det var fantastiskt att på bara tre tramp komma ända fram till vägkorsningen. Där kom det kritiska ögonblicket, dock, jag skulle kliva av och vända. Det gick rätt så bra. Jag kom på ett trick: man hoppade helt enkelt jämfota ner på ena sidan medan cykeln ännu rullade och hoppades att den skulle hålla om man inte orkade ta emot den när den vickade.

När jag skulle kliva upp igen och fortsätta åt andra hållet kom det plötsligt för mig att det var en häst jag hade. Naturligtvis! Det enda som fattades var tömmar! Tillbaka i trädgården släppte jag min häst på bete och letade i vedboden efter lämpligt betsel. Ett par hampatömmar låg påpassligt framme och så betslade jag hästen och promenerade sakta upp för backen igen. Det var inte värt att rida, någon kunde ha synpunkter om jag syntes från huset. Men väl uppe och utom synhåll satt jag upp och sporrade hästen att galoppera upp mot vägen. Målet var Böle!

Som tur var gick det bra med högersvängen och innan jag visste ordet av var vi halvvägs till Böle. Jag höll tömmarna i ett stadigt grepp och önskade av hela mitt hjärta att mallgrodan på Döden-bakom-styret skulle råka vara på vägarna och dra. Och nu var lyckan på min sida, för det var hon verkligen! Nu gällde det att styra kusen mellan vattengroparna i vägen så att jag inte skulle tappa tömmarna och tvingas ta tag i nåt annat. Allt funkade! Vägen var platt som ett salsgolv. Hästen galopperade och mitt hår flaxade och jag höll blicken stolt framåt som det anstår en fältryttare i strid. Vi passerade Döden och en fånigt gapande mallgroda med ett swisch. Som tur var skrek jag inte "jiihaaaaa!", för det gjorde man inte då, det hade kanske kunnat störa min framfart. Men där fick hon! Jag njöt och klappade min stolta springare medan vi saktade ner farten till en lugnare skritt och planerade hur vi skulle vända i vägskälet. Att rida på E75 var totalförbjudet så det enda som återstod var en repris. En gång till! Detta var lyckans dag. Och hon stod kvar och glodde åt mitt håll och vägen var slät och fin och allt. Jag fick nästan dåligt samvete för att hon bara hade en död cykel medan jag susade fram på en gyllne springare. Men så var det. Och hennes min - den gick inte av för hackor!

/Enhenna