Enhenna och grannarna. Del ett.

På den tiden sommarn var evig och livet bekymmerslöst hände det ändå att man var göralös. Då kunde man hälsa på familjen Olssonnilssoneriksson. Det var visserligen med blandade känslor man besökte familjen Olssonnilssoneriksson, men nöden hade ingen lag då heller, och var man grannar så var man och hade man inget att göra så hade man inte. Fördelarna vägde upp nackdelarna, vilket man alltid kom fram till efter lite funderande.

Fördelar:
1 det fanns hund
2 det fanns kakor
3 det fanns massor av katter
4 det var spännande
5 man kände sig modig och vuxen.

Nackdelar:
1 det luktade illa
2 det fanns risk att nån var full
3 någon kunde ställa nyfikna frågor som man inte ville svara på
4 den vita katten var elak.

Det var ett helt gäng som bodde i Olssonnilssonerikssons. Som mest var dom fem. Vi visste inte riktigt hur det gick till för det var ett pyttelitet hus och vi lyckades aldrig se alla rum. Det var osäkert om det fanns nåt annat än ett kök och ett rum ovanpå. Tanterna hade förkläden och gubbarna hade hängslen. Alla var rätt snälla och blev för det mesta glada när det kom barn på besök. Möjligen för att de var barnkära, som mamma sa på den tiden att en del var, men också för att få lite information om livet utanför Olssonnilssonerikssons hus. Och allra mest om livet innanför grannarnas hus.

En dag kom min vän Peter. Han var övertygad om att Olssonnilssoneriksson på något sätt var fiender, vilket var oerhört spännande då han gärna kryddade min tillvaro med lite påhitt. Att jag, som rörde mig som hemma på fiendemark, kunde ge honom fritt tillträde till Olssonnilssonerikssons betydde att han kunde ta sig in och utföra vissa uppdrag. Just den här dagen var det dragbomber som var uppdraget.

"Man sätter en i skafferidörren, vettu, och sen blir dom döskraja när det smäller!"
Jag frågade hur det skulle gå till och han förslog genast att jag skulle uppehålla fienden på något sätt. Till exempel genom att be att få se på sköldpaddorna ute i tunnan. Då skulle jag säkert få eskort dit och så var kusten klar.

Jag funderade en stund på det och tänkte att det kanske kunde gå. Att Olssonnilssonerikssons skulle bli skrämda hade jag inga särskilda synpunkter på. Jag tog det rätt naturligt, det var ju Peters uppdrag. Vi styrkte oss med saft och bullar och promenerade sen iväg. Hela vägen dit, 50 meter om man genade i vår trädgård, repeterade Peter min del i det hela. Det skulle nog gå bra.

Redan i farstun backade vi nästan när fisklukten slog emot oss. Åhnej! Dom kokade sill! Det fick bli till att snabba på, annars kunde sillukten bita sig fast i skinnet. Just som vi tänkte ångra oss slog dörren upp och tant Hulda kom ut med en kastrull.
"Hm Hm..." sa hon.
"Hej", sa vi. Sen gick vi bara in. Vi hade ju liksom stått där och kunde inte bara vända.
"Mjahaja", sa farbror Fritte som satt vid bordet och skalade potatis.
"Jaa", sa vi.
Tant Hulda föste oss mot bordet och hällde upp saft i ett par glas. Vi kallsvettades av sillukten men var tvungna att sitta, det insåg vi. Vi fick lov att vänta ut måltiden. Eländes elände...
"Ni vill väl ha gädda?" sa farbror Fritte och glodde på oss genom glasögonen.
"Nätack!" svarade vi raskt på en gång. Himmel, det var värre än vi anat - gädda! Sånt åt vi aldrig för dom var så stygga. Åtminstone sa mormor det. Just då hoppades jag mycket på dragbomberna.
"Jodå!" sa farbror Fritte och slevade upp fisklik på sin tallrik, kokta med huvud och allt. Ett fisköga ramlade på bordet. Blää.
"Nu ska ni få smaka på nåt gott!" sa farbror Fritte och bet av en bit av ett fiskhuvud, sen flyttade han gaffeln från sin mun till Peters hopknipna. "Gapa!"

Peter backade så långt det gick på stolen men farbror Fritte var större och hade långa armar. Han trugade Peter som till sist fick lov att öppna munnen pyttelitet för annars hade han blivit stucken av gaffeln och det hade säkerligen inte varit så kul. Så därför fick han en liten tugga gäddhuvud med farbror Frittes spott på. Då skrek jag!

Jag skrek att mamma ropade på oss. Åtminstone hade min röst blivit en aning gäll. Som tur var fick det stopp på allt och Peter kastade sig ut så stolen nästan välte. Det var en befrielse att andas frisk luft och för stackars Peter var det en lättnad att få ett glas svagdricka ur flaskan i källaren, som jag bad mamma så snällt om. Vi berättade aldrig för någon vuxen om att Peter blivit förgiftad av gädda med Frittespott på. Vi berättade heller inte om dragbomberna men jag kan ju säga att Olssonnilssoneriksson hade en gruvelig hämnd att vänta. Men det är en annan berättelse.

//Enhenna.

Ååååh, alla mina tanter!

Förr i tiden, när allt bara var roligt, hade jag en massa tanter att tycka om. Och dom tyckte alltid om mig. Det var en härlig känsla att gå omkring med vetskapen att man var omtyckt och sedd. Jag var lyckligt lottad.

Tanterna, det var mammas kompisar. Dom hette tant Brun, tant Marinblå, tant Indigo, tant Svart, tant Duvblå och tant Beige. Lite senare dök även tant Julröd upp i gänget runt mamma. För i min värld var det ju mamma som var i mitten på paletten, så att säga.

Så fort det var födelsedagskalas samlades tanterna och så blev det fest. Askfaten fylldes, godisskålarna tömdes, varma mackor och té avåts i köket och som kronan på verket var det alltid tårta i slutänden. Jag och lillbrorsan fick naturligtvis vår beskärda del. Som storasyster hade jag ett tag fördelen att få vara uppe en stund längre och kunde få sitta en stund i tant Bruns eller tant Marinblås knä och bli klappad och kramad och få höra hur stor jag blivit. Fick man gå till sängs var det trivsamt att ligga och lyssna på tanternas skratt och prat och känna hur cigarettröken smög sig in genom nyckelhålet till vårt rum på övervåningen. När jag blev lite större och kanske kom hem just som tanterna avnjutit tårtan var det alltid en succé att kliva in i vardagsrummet för då fick man känna sig beundrad. Tanterna tittade på en med klara och pigga blå ögon, några medan cigarettröken sakta silade ut genom näsan, några med en näve Nonstop i munnen. Sen fälldes trevliga kommentarer till min favör, som hur fin jag var, hur lång jag var, att jag kanske hade nån pojkvän och att jag säkert var duktig i skolan. Märkvärdigare än vanligt lämnade man sedan rummet med det som var kvar av tårtan och kände sig upplyft av uppmärksamheten.

En kväll skulle jag förklara tanterna för en ung släkting som inte kände mig så väl. Jag berättade livligt om allas personligheter och vad tanterna var bra för. Och vad som eventuellt var tokigt. Den lilla släktingen satt förundrat på golvet och lyssnade med stora öron, hon som inga tanter hade.

Jag förklarade att hos tant Brun fanns alltid tjugo sorters kakor alla dagar. Och inte nog med det - hon bakade teaterkonfekt i allsköns färger och man fick ta av alla sorter hela tiden. Hon hade julfester och alla fick dansa runt granen. Det dumma var att man var tvungen att vara med i kurragömma och huset var för stort och läskigt och så hade hon en tax som inte var kelsjuk.

Hos tant Marinblå hade jag alla mina hemligheter i en låda och hon hade en katt som bara jag fick klappa. Tant Marinblå gjorde konstfulla vitamingubbar av miniägg och grönsaker på tallriken och eldade alltid i öppna spisen så att man kunde grilla äpplen på pinne. Det dumma var att man var tvungen att gå hem nån gång.

Tant Indigo hade världens godaste mackor med ost och messmör och hade en viktigt roll när man skulle på dans. Det dumma var att hon bodde så långt upp i backen. Tant Svart hade en härligt stor varg (eller gråhund?) hemma som alltid hade ont i magen. Det dumma var att hon bodde för långt bort och jag var alltid orolig att mamma inte skulle hitta hem ifall det var mörkt när hon varit där på besök. Tant Duvblå var slagfärdig och fick en alltid att skratta, dessutom hade hon alltid brev till mig i sin postväska. Det dumma var att det fanns dagar då det inte kom nåt brev. Hon bodde granne med tant Beige som hade massor av katter som alltid ville vara i mitt knä. Det dumma var att det fanns risk för att det serverades pulvermos till varmkorven på kalas och det gillade inte jag.

När tant Julröd kom fick man lära sig att hänga. Det var vad man gjorde hemma hos tant Julröd. Där hängde alla. Och där hände allt. Tant Julröd var lika snäll som andra tanter och minst lika glad. Det dumma var att man växte upp och tonåren tog slut så man inte kunde hänga längre.

Men alla fördelar vägde upp de få nackdelarna och tanterna förgyllde min tillvaro ända tills jag flyttade hemifrån. Vad man än gjorde var någon tant inblandad och höjdpunkten var kvällen då tanterna kom på kalas när mamman fyllde år eller om det var någon annan träff. Att ha alla hemma på en gång kändes väldigt rikt! Hoppas jag är en tant!

/Enhenna