Enhenna och grannarna. Del två.

Det här var på den tiden somrarna alltid bjöd på äventyr och alla bekymmer löstes med ett tudelat glasspaket i kvällssolen. På den tiden hade vi turen att bo granne med en arg tant från en underjordisk värld. Hon besatt mystiska krafter och kunde besvärjelser som fick katter att självdö. Hon kokade brygder som luktade härsket smör och manglad sill. Hon hade en blick som lämnade fula brännsår under huden och ibland när hon passerade kunde hon trolla utan ett ord så att aortan slog knut på sig själv och då var det ajöss. Henne hade vi som sagt turen att bo granne med.

Hon var snäll med barn som inte utmanade ödet och det gjorde aldrig vi (eller oftast inte) så att vi gick säkra. Om inte rödtotten Lisa var i byn och kom förbi, för då hittade hon på så mycket dumheter att man fick hålla sig gömd flera veckor. På något sätt blev man alltid indragen i Lisas påhitt, men eftersom arga tanten kunde se rakt genom människor så trodde vi nog att hon förstod att det var Lisa som var den skyldiga.

Vi hade rätt bra koll på arga tanten. När det var sommar och kvällarna börjat bli lite mörka och halvblåsiga fick man hålla sig på behörigt avstånd för då hördes hon inte när hon lämnade huset. Helt plötsligt kunde hon stå under gatlyktans sken oppibacken och man kunde skymta hennes flaxande förkläde i blåsten. Ögonen var självlysande, så vände hon sig om fick man skynda sig att titta bort så man inte blev förvandlad till en plåtbäver. Hon kunde sånt. På vintern fick man lägga benen på ryggen för hon körde spark som ingen annan på välvässade medar som kunde skära av den segaste hälsena vid behov. Ja, att bo granne med en sådan tant var få förunnat.

En grådaskig sommardag, då min lillebror och jag hade långtråkigt, kom vi på den nervkittlande idén att busringa. Vi ringde till Lööv och frågade om han krattat, vi ringde till mattelärarn och frågade om han visste vad två plus två var, vi ringde till Lisa och sa att polisen var henne på spåren och så la vi på. Efter lite fniss funderade vi på hur det skulle vara att ringa vår arga granntant. Vi bestämde oss för att helt enkelt inte säga nåt, bara lyssna till hennes röst. Vi ville också gärna höra en besvärjelse på riktigt. Sagt och gjort. Vi satte oss på golvet och ringde. På den tiden var det inte vanligt med nummerpresentatörer utan man fick gå den långa vägen och hålla linjen öppen för att sedan ringa från en annan telefon till televerket och vad vi visste hade grannarna bara en enda telefon. Det var nog ingen fara. Nåväl, luren i andra änden lyftes och vi hörde ett litet fnysande och sen ett raspigt "hallå?". Andlöst väntade vi med händerna hårt för våra munnar.
"Hallå?" upprepades det och vi kunde höra hur hon började väsa. Vi undrade om hon vände röntgenblicken mot vårt hus nu. Och då kom det! En besvärjelse!

"JÄÄÄÄBULEEEEEEEN!"

Vi hade aldrig hört någon som sagt "jäbulen" förr så vi förstod att det var livsfarligt nu. Hon hade börjat koka. Snart skulle hon explodera och då satt vi löst. Vi la på. Satt darrande under bordet en stund. Vi kanske skulle ringa mamma i stället och fråga om vi fick ta lite glass. Sagt och gjort, ett tröstande fika på glass vid ett vardagligt köksbord skulle radera ondskan som hoppat ut genom luren och in i kammarn. En av oss, jag minns inte längre vem eller så har jag förträngt det i det hemska som följde, lyfte luren för att ringa mammas jobb. Då upptäckte vi att hon aldrig hade lagt på sin lur! Linjen var öppen! Vi kunde höra henne gå omkring där, mumlande besvärjelser och förbanna alla jävlar som ringde alltmedan hennes klocka tickade fram minut efter minut. Som förstenade satt vi där och lyssnade, förstod att vi var tvungna att bevisa på något sätt att det inte var vi, men hur? Det gällde att ta sig ut, ta sig bort från vårt hus utan att det syntes och sedan gå förbi hennes hus från annat håll högljutt pratande så att hon förstod att vi just kommit hem och att det alls inte var vi. Utan kanske Lisa. Eller nån.

Det blev en vådligt äventyrlig promenad, hela tiden med blicken oroligt vänd bakåt för att kolla att vi inte syntes från hennes hus när vi sneddade över den stinkande komposthögen, gick i järnvägsdiket med nässlorna, korsade rälsen i en kurva, följde bäcken ner till sjön och gick sjöstranden västerut, upp mot bonden, landsvägen tillbaka och nerför backen. När vi passerade arga tantens hus pratade vi extremt högt och gjorde antydningar om att vi inte varit hemma på hela dan, egentligen inte sen i torsdags och hur skönt det skulle bli att komma in. Vi vågade inte titta mot grannhuset men vi kände lukten av kokt näbbmus och hoppades för våra liv att vi inte skulle förvandlas till ett par daggmaskar i ett huj. Dock kom vi hem levande, precis som den storasyster och lillebror vi var och hann knappt få av stövlarna förrän vi kollade luren. Och jo, hon hade lagt på! Det hade funkat!

Vi ringde aldrig dit mer. Våra öron hade klarat av att höra en besvärjelse och det låg inga döda lämlar på vägen utanför vårt hus så troligen hade vi blivit förskonade från alla misstankar. Men än idag, om jag råkar sitta i ensamhet med en klockas tickande i bakgrunden, kan jag höra hennes väsande JÄBULEEEN från något hörn. Det är riktigt rysligt, ska jag säga.

/Enhenna