På den tiden när allt var spännande och nytt hände det sig att friheten tog slut och skolan tog vid. Jag hade förmånen att tillbringa tiden innan skolan i hemmet, välvårdad av ett par generationer och diverse släktingar. Inte en dag var trist. Men plikten kallade även på den tiden och plötsligt var det min tur att varje dag gå till det där röda huset med de stora fönstren och den jättelika tvådelade gården. En del var grön och där var flickorna. En del var grå och där var pojkarna. Hårt grus för grabbar, mjukt gräs för tjejer. Och på tjejsidan fanns en grön klätterställning. På grabbsidan fanns fotbollsmålen.
Tidigare, på promenader med ett fast grepp om en vuxenhand, hade man bara sneglat blygt inåt gården och sett att klätterställningen var full av unga akrobater som satt på alla tre plan, så att säga. Man förstod att de som satt överst var kungar och drottningar. Mest drottningar, förstås, eftersom det var tjejsidan. Mitt mellan dessa två områden gick grusgången upp till det hus som innehöll så mycket lärdom och vishet. Dit skulle jag nu få gå tillsammans med mamma. Kvällen innan hade hon förgäves försökt öva mig i att rabbla mina födelsedata, eftersom hon antog att vi skulle bli frågade. Det slutade med att vi gav upp och insåg att jag var obildbar redan då när det gällde matematikens mysterier. Förhoppningsvis skulle jag i alla fall kunna lära mig läsa och skriva.
Läsa, det var det jag var mest spänd på. I vårt lilla rum fanns naturligtvis en bokhylla eftersom det lästes mycket. Den finaste boken var en mörkturkos bok som hette "Genom skärselden". Mormor hade berättat att det stod så. Själv kunde jag inte läsa det, men såg fram emot att tyda hieroglyferna så att även jag kunde ta del av hur man tog sig genom en skärseld. Och som sagt, med den färgen måste det bara vara en helt sagolik story.
Nå, denna morgon jag skulle få komma till lärosätet i Såå flödade ett guldgult augustisolsken i hela köket. Trots att det pirrade oroväckande mycket i magen inför starten på mitt nya liv fascinerades jag av solen. Dessutom hade jag (och lillebror för det skulle ju vara rättvist) fått nya gummistövlar eftersom det snart var höst. Ljusgrå, blanka, gummidoftande med röda ränder och sulor - det var som gjort för att en första skoldag skulle bli lyckad. Det är det här jag så tydligt minns. Mamma som tog på oss stövlarna med en suck över nattens regn. Lillebror som skulle få följa med och jag som inte visste när jag var född. Tänk om jag inte heller skulle kunna klättra på stålställningen på tjejsidan.
Troligen gick det bra. Minnesbilderna från dagen är något fragmenterade. Jag vet bara att ingen frågade när jag var född. Jag fick två klasskamrater och en träbänk med grön ovansida och hål för en bläckburk, fast vi fick ställa björnklisterburken där i stället. På fönstret satt vokaler i genomskinlig plast klistrade, de hårda var röda och de mjuka var blå. Det satte sig i ryggraden direkt och jag fattade att jag nog skulle kunna läsa och skriva ändå ifall det sket sig med matten. Ja, där satt jag och började mitt nya liv medan mina stövlar fick vänta i korridoren utanför. Solen sken, som alltid på den tiden, och innan jag gick hem provkände jag lite på det gröna stålet och spekulerade över möjligheten att svinga mig upp där en dag och sitta som en drottning spejande ut över skolgården och byn och hela världen.
Och jo, den där turkosa boken, den har jag inte läst än. Det kan vara dags.
/Enhenna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar