Enhenna på majbrasan

Förr i världen när det inte var nån konst att roa sig billigt och bra så var majbrasan en av årets begivenheter. Vi började vänta på detta evenemang från den dag man blev lurad. För lurad blev man av de vuxna, det var då ett som var säkert. Enda trösten var att de vuxna blev lurade också. Oftast av andra vuxna som hittade på allt möjligt dumt som strumpor över TV:n till exempel. Sällan lurades vi barn, som hade lärt oss att vara ärliga. Men ville man prova på att skoja lite kunde man alltid säga att det var en ekorre i starholken. Det senare brukade få fart på familjen. Det vågade man bara luras om en gång vart tredje år.

När man hämtat sig från den osäkra tiden runt första april och kände fast mark under fötterna igen så kunde man se fram emot majbrasekvällen. Allt medan dagarna blev längre och längre växte rishögen i Böle större och större. Snart skulle det hända härliga saker här. Och vi skulle få vara uppe och utomhus ett par timmar längre än normalt och dessutom se vårhimlen fyllas av stjärnor och glitter. Visserligen skulle jag oroa mig ett dygn innan för smällar som small värre än våra ettöressmällar, men redan då insåg jag att det som inte dödade en gjorde en starkare.

På majbrasekvällen, eller sista april, som vi sa, minns jag helt klart att man ibland fick lov att vila sig en stund efter maten så man orkade gå till brasan. Att vakna efter en stunds halvdvala och titta ut och upptäcka att det var lite mörkt ute och veta att snart skulle stövlarna på - det var äventyr det!

Dagarna innan hade vi fått köpa våra röda och gröna ettöressmällar på ICA och spänningen var olidlig när de provades hemma först. Lillbrorsan var dynamitarden, jag var påhejare. Ett hyfsat team, skulle jag vilja påstå. Vi sprängde det mesta. Visserligen small det som en fjärt, men det luktade krut och man skulle passa sig så lite farligt var det allt! Och man fick absolut inte kasta bomber i närheten av folk, det var stränga order. Annat var det med ungen som gästade byn någon enstaka gång.

Hon hette Rut och var en skräck. I alla fall i mina skotträdda ögon. För även om jag gillade våra lagom farliga ettöres och även
om jag drog på äventyr i skogarna med en bunt bomber i en påse för att spränga nåt hus eller ha ihjäl nåt troll så var Rut värre ändå. Hon var yngre än oss, hon hade smällare av en helt annan kaliber och hon struntade fullständigt i om dessa råkade hamna under någons kjolfåll. Det var just det som var skräcken. Hon siktade till och med på tanters fötter, farbröders fickor och någon gång hade det hänt att hon satt en brinnande stubin under näsan på en skräckslagen snorvalp i yngre tonåren. Därför var det alltid så att när man kom till brasan var det med blandade känslor. Dels var det glädjen över stjärnskott, eld och samvaron med glada grannar, dels ängslan över att alltid behöva hålla koll på folkmassan i ögonhöjd för att kunna parera den fasansfulla Ruts tilltag om hon dök upp. En gång kom hon riktigt nära och det var en otäck upplevelse att stirra henne i ansiktet. Hon hade en rejäl glugg mellan framtänderna som hon visade i ett illmarigt grin i sitt lortiga ansikte när hon halade upp Kinapuffar och Tigerskott ur fickan - sånt som bara var till för vuxna karlar med bergsprängarkunskaper. Håret spretade ilsket åt alla håll och hon spände sina mörka ögon i mig och jag förstod att det bara var att lägga benen på ryggen och springa för livet.

Dagen efter majbrasan var lika kul. Av någon anledning regnade det alltid ett stilla vårregn den första dagen i maj på den tiden när det inte var någon konst att roa sig billigt och bra. Därför var det en fröjd att ta på stövlarna och gå till Böle igen för att traska omkring i den våta men varma askan efter elden och leta skatter. Vi gick sen hem med våra dyrgripar lagom till elvakaffet. Brorsan med raketpinnar under armen och jag med turkosa etiketter dekorerade med japanska körsbärsträd och så hoppades vi att Rut hade åkt hem till sig.

Enhenna